Avsnitt 12: Jonatan Unge / Mel Brooks

Hej, hallå, Joffie här. Detta är det första nya avsnittet av Komikernas komiker på mycket länge. Även om nytt avsnitt är en liten sanning med modifikation. Jag spelar in det för ett bra tag sedan.

Faktum är att jag har några avsnitt jag spelade in av Komikernas komiker och sedan väntar med att släppa till jag tänkte att nu har jag så många att jag kan göra en liten säsong. Sen har annat hamnat i vägen så att det har inte kommit en ny säsong. Men jag har avsnitt liggande.

Bland annat detta hade jag liggande med Jonathan Unge om Mel Brooks. Det har bara legat på en hårddisk ett par tag nu och nu släpper jag det för just idag när jag släpper det så är det Mel Brooks födelsedag och det är inte vilken födelsedag som helst. Det är hans hundraårsdag.

Mel Brooks fyller fucking hundra år och han har önskat sig tror jag att vi firar det med ett poddavsnitt där Jonathan Unge pratar om sin idol och favoritkomiker Mel Brooks. Jag ville bara berätta det i förväg för jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag lyssnade på detta.

Det kan vara några tidsangivelser och konstigheter på grund av att detta avsnittet spelades in för ett bra tag sedan. Vi säger säkert till exempel bara att han är 98 år och inte 99 och sådant. Men på det stora hela tror jag det är ett ganska tidlöst avsnitt.

Än så länge lever Mel Brooks, det är väl huvudsaken och även Jonathan Unge vad jag vet. Sist jag hörde så lever även han. Så ja, nytt avsnitt av Komikernas komiker från ingenstans.

En liten belöning för er som hängt kvar i poddfeeden. Håll till godo mycket nöje, hej! Komikernas komiker Komikernas komiker Komikernas komiker Hejsan lyssnare och välkomna till ännu ett avsnitt av Komikernas komiker.

En podcast där jag och Johannes Finnlaugsson, en komiker bjuder in en annan komiker för att snacka om deras favoritkomiker. Komikernas komiker. Och som tur är har jag haft flytet att de flesta som folk har valt har även varit mina favoritkomiker.

Så jag har babblat på en del i detta också. Men idag så har jag äran att ha en mycket, mycket rolig komiker som gäst här. Som vi ju innan vi går in på att snacka om komikern du valt att snacka om vi ska helt enkelt tydliggöra dina credentials som komiker.

Cool. Du får vara med här i Komikernas komiker eftersom du är en komiker. Och då gör vi det med lite snabba formaliafrågor då. Vi börjar med namn. Jonathan. Efternamn också eller?

Om du vill. Unge. Ja. Mellannamn Anders. Ja. Jonathan Anders Unge. Född? 79, 4 januari. Var? Danderlyd. Alltså sjukhus. Uppvuxen? Djugan, Stockholm. Kungliga Djugan.

Ön, inte norra. Ja, jag kan inte skillnad på det där. Men man brukar säga såhär att Carl Philip, han bor ju på Djugan. Han bor på norra Djugan. Ja, det är lika fint som det där.

Jävla, han är inte ens kronprins. Våra barn med honom. En lumpen jävla vanlig prins. Vi hade aldrig träffats varandra. Han hade inte varit hemma i Finna kretsarna.

När blev du komiker? 2007, eller? Mycket möjligt. Var det i Komikaze? Ja, det var det. Nej, det var Bang Comedy. Ja, Bang Comedy. Just det. Ja, men de gick väl parallellt de två tävlingarna för mig.

Ja, just det. Eller var Komikaze klubb... Det kanske de bara var ett pris. Jag minns inte. Man vet ett pris Komikaze tror jag. Det var en klubb och ett pris. För jag kommer ihåg att det var andra, tredje gången som jag stupade så bara gick det ett sus genom publiken.

För då kom Ola Söderholmin och bara, det är han som vann Komikaze. Jag visste inte vad det var, men jag bara wow. Han var så cool. Han bara kom in, körde och så gick han därifrån.

Cool, snesträck, lite astig. I de kretsarna var det ju samma sak. Cool, sny. Om man är... Han vågade inte titta någon i ögonen. Shit, vad cool han är. Om man är smal och blond och ung och socialt inkompetent, då är man automatiskt cool.

Kvinnor ville vara med honom och männen med, så mycket kan jag säga. Men du började i Bange då? Som många jag har haft med i den här podden. Branne till exempel.

Ni var i samma Bange-tävling. Ja, vi var samma år liksom. Och Arne Flamme också. Ja, Arne Flamme vann det året. Och sen vann han Komikaze året efter. Oj. Men vad fick dig att vilja börja?

Hade du gått och funderat på det länge? Ja, jättelänge. Jag och Arne hade suttit och kollat på amerikanska stupare. Vi tyckte de var väldigt bra. Vilka kollade ni på?

Mycket Bill Hicks. Jag skulle nästan vilja säga att bara vara Bill Hicks. Ingen av er har ändå blivit så tydliga. Ni är inte så Bill Hicksiga i gäständen. Nej, ingen av oss är väl den kvaliteten riktigt.

Jag kommer ihåg en gång att du gjorde en spoof. Det var någon gång på någon ståuppgrej och sen gjorde du Bill Hicks. Ja, det var... Jag kommer ihåg att du gjorde det jättebra.

Och så var det någon historia om att du rökte på scen. Ja, jag tror denna storyn kan återberättas i avsnittet där jag snackar om Bill Hicks med Magnus Bettner. Men vi kan dra den lite snabbt igen.

Det var ju oslipat, hade experimentkvällar. I källaren? I källaren på Tangopalatset. Och så var det tema... Vad hette det då? Inåns anda? Ja. Vilket de har gjort några gånger med att folk ska vara varandra.

Men då var det inåns anda, välj en känd komiker. Och det var jag som hade kommit på det. Jag tipsade om att de borde göra det temat. Så då kände jag att jag måste ju göra en.

Och så tog jag Bill Hicks. Som jag kände var rätt långt ifrån mig. Han var mycket mer animerad och utåtagerande. Och jag var på den tiden rätt one-linery. Så då körde jag att jag skulle vara Bill Hicks.

Man skulle skriva nya skämt och inte ta hans. Men liksom göra som. Så det var mycket att jag skämtade om konspirationer. Som han hade om Kennedy. Så körde jag Palme och så.

Och sen var det det här att han röker på scen. Och massa skämt på det. Så det var kul att tända en cigg på scen. Och då var ju bjidret att jag hade kollat med Marcus och Fritte innan.

Och de hade kollat med Paul som ägde Tangopalatset. Tangopalle. Vad kallar man honom? Paul Utter. Han heter Paul Utter. Jag tycker det är ett väldigt roligt namn.

Det låter som att man är en utter. Som också råkar heta Paul. Min tanke med honom är att han är så granne med Kalanka. Och spelar golf. Och därför är han P. Utter.

Nu var det inte så i verkligheten att han älskar tango. Och han hade Tangopalatset. Men då hade de ju kollat med honom för att jag ville försäkra mig om att om jag tänder en cigg här.

Jag ville inte att brandlarmet ska gå. Och allt utrym. Så de kollade så att det var lugnt att tända en cigg. Och han sa absolut det är lugnt. Jag kommer stänga av brandlarmet.

Så ingen fara. Problemet var att han inte hade förmedlat det till personalen. Så när jag tände siggen där och kör. Så börjar personalen vifta längst bak i lokalen att jag måste släcka den.

Och jag ser dem hela tiden men jag kör på för jag har några fler skämt. Men sen så ropar Erik Berén, fan vad där. Stod i närheten av den här personalen. Så ropar han, du måste släcka siggen.

Och så var jag så, nej vad fan. Och så försökte vara tuff Bill Hicks. Försökte vara? Ja, kanske. Jag hade väl skinnjacka också tror jag. Skinnrock? Skinnrock hade jag fått tag på.

Och då var det väl att jag tänkte, fan brand. Och så sa de något om brandlarmet kanske. Vill jag inte avslöja i karaktär att jag har kollat detta innan. Nej, det skulle Bill Hicks inte gjort.

Nej, så jag drog

Och jag kommer ihåg att efter turnén kände jag så här, vilken jävla tur att jag hann liksom, för alla hinner inte bli en sellout. Alltså, ibland är det så här, oj, nu kan jag vara en sellout, och så bara missar man det tåget. Ja, just det, att man är inte het längre.

Ja, precis. Men nu fick jag liksom till en turné, och den sålde bra, och det kändes så himla skönt. Kommer du göra fler? Alltså, som det känns nu, aldrig någonsin mer.

Nej. Men är de på dig från bolaget? De vill ju att jag skulle göra Globen. Mitt ego skrek ju av glädje. Ja. Men nöjde du dig med att egot bara får att de säger att det hade varit toppen och du hade sålt slut?

Eller känner du att du vill göra det? Nej, men jag kände så här, att mitt ego hade gillat det, och sen så lät det som att man blir svinrik om man säljer ut Globen. Men sen var det, sen var det en annan som sa, men stod inte du typ på, stod inte du på Isstadstadsteater för inte så länge sedan, och så gick det sådär?

Då tänkte jag, ska jag stå i Globen? Men det gick väl kanske att du tyckte att det gick sådär från scen, men säljmässigt gick det väl toppen? Ja, men säljmässigt gick det bra, men du måste fortfarande ha den där, jag tänker lite som att känslan var att stå på Isstadstadsteater och känna att det här borde jag gjort bättre.

Den känslan vill man inte ha gångrad med Globen. Nej, okej, jag fattar. Men ja, men hoppas du gör mer grejer, inte nödvändigtvis de här stora turnéerna, men hur, du gjorde ju det här programmet med din morsa.

Ja. Där du var då, det var någon, premissen är när ni reser runt i Europa. Premissen var så här, de hade kontakt med mig och min premiss var så här, för att jag trodde att mamma skulle dö i cancer, så jag började tänka på hennes död och min egen död.

Och sen att man skulle åka runt och så här, vet du, snacka om döden med henne. Och då sa hon så här, ja, det låter kul, sa de. De kontaktade mig, vill säga. Och sen så sa hon så här, du, den här premissen håller inte.

Istället så har vi premissen, du ska göra en, du ska sloga internationellt och åka runt och köra på svenska ute i Europa. Och då sa jag, det låter fruktansvärt. Ett, det låter fruktansvärt för mig.

Två, det kommer inte vara kul för publiken. Och ingen av tittarna kommer ha bett om det. Jag tyckte det var, jag har inte sett alla avsnitt, men jag har sett en del och tycker att det är ju bra tv.

Det är ju lite intressant hur den börjar, där det blir liksom någon sorts, ni ljuger inte, men det blir ändå liksom så här lite, vad heter det, deception by omission. Att det är liksom så här, att du säger exakt detta som har hänt, men inte så. När jag fick frågan om att göra en turné i Europa så kände jag, ja det här ville jag.

Men det var precis, det var i, det var andra gången, ja det var andra gången jag körde typ. Jag minns den rutinen. Jag minns inte exakt, vad var premissen? Är premissen att det blir, men blir det själva skämtet att du både då tappar respekten för dig själv?

Ja, precis, något sånt. Just det gajboder, ja just det, någonting sånt. Just det. Jag kommer inte ihåg vad det mynnar ut i. Det är mer till att stå och förnedra mig själv, liksom.

Men det var ju en bra grej i den här serien också, att det finns så mycket arkivmaterial, både från att du berättar om skolan som blev lite filmat, och när du är klassens clown-aktig. Jag har inte sett den. Nej, men sen var det också när du snackade om skrattstock.

Ja, det har jag hört folk säga, för att det faktiskt fanns bilder från det. Men jag vet inte om, jag minns inte om de visade, om man bara hann att se det på scen och sen hann att se det i publiken, eller om det fanns filmat när du verkligen körde. Det minns jag inte.

Men ja, men det måste vara tidigt i din, när du var ganska ny. Ja, det var väl, men det var precis, det var ändå så att man hade börjat gigga lite, liksom. För det var då liksom, ja men, Öss och Claas och Anders Celin och Claas Åke Blomma och Jakob Ökvist och vad heter han, du finnen?

Janne Westerlund. Janne Westerlund. De hade ju något bolag, liksom. Och de ordnade, det var de som ordnade Bange Comedy. Ja, de gjorde jäkligt mycket. Och de såg till att det hela tiden fanns plats på olika ställen man kunde liksom stå uppa.

Janne Westerlunds liksom, i branschen, välkända så här bilhandlarstyle. Att jävlar vad han säljer in grejer. Med lite varierande sanningshalter. Men för att få det gjort liksom och få, nu är det väl kanske mest att han får så Södertäljes lokal, sån här gratistidning att skriva om det.

Men nu ska vi slå världsrekord i stand-up comedy. Vi kommer ha fler komiker än det finns i Stockholm. Det är mycket sådana grejer. Var inte han hade att han skulle ha David Letterman på länk påstår han.

Det kanske var skrattstock. Och så var det bara att han var där. Ja, nej, länken funkar inte. Vem hade kunnat tro att tekniken skulle krångla där? Som himla otur.

Det är väl lätt om man ställer upp. Komiker är ju en yrkestitel vissa har problem med. Och då kan man skaffa sig lite kredd hos de människorna genom att berätta att man har haft riktiga jobb.

Vad har du haft för riktiga jobb? Jag har varit växeltelefonist. Det har jag jobbat mest som. Finns det fortfarande som... Numera finns det ju nästan inte alls. Men på min tid var det fortfarande ett gångbart yrkeskarriär.

Det låter som att det är en svartvit scen när du sitter och det är uppspridat någon nyhets, på bio, klipp. När du sitter med en massa andra damer och flyttar sladdar i ett telefonrum. Det är växeltelefonister.

Men vad gjorde du då? Mitt första gig var att jag fick jobba som växeltelefonist på natten på Expressen. Man jobbade mellan 21 och 07. Är det i stort sett att man är en receptionist fast bara för telefonen?

Ja, det kan man säga. Man tar inte emot besökare, för det är tänkt för besökare. Så man satt inne i redaktionen. Men det man gjorde var att ta hand om alla galningar som ringde.

Eventuellt boka taxis åt folk. Jag undrade om man var lite ansvarig för vilorummet också. Det var ingen makt som gick till åt huvudet att man var vilorum? Nej. Men var det liksom att det ringde in någon och bara så här Hej, jag vet vem som mördar Palme.

Ja, precis. Det är eller någon som var arg, någon som var ensam. Snackade du med dem eller kopplade du dem vidare? De ville oftast inte bli kopplade någonstans. Förutom de som var galna, de ville ju bli kopplade.

Och då antingen så kunde man koppla dem till någon och sen så kom den personen och skällde ut den för att man hade kopplat dem till dem. Eller så kunde man bara hänvisa till att det får återkomma imorgon och då liksom skjuta problemet till dagväxeln då. Och sen kunde man då hitta en lapp från dagväxeln nästa dag om att det inte hade varit uppskattat.

Och sen var det ganska många små killar som ringde och busringde vilket jag hanterade väldigt, väldigt dåligt. Blev du upprörd? Jag blev så himla upprörd över att bli driven med.

Du var liksom inte den större mannen som sa att nu låter jag de här barnen hållas. Nej, tvärtom. Till slut blir det alltid så här, jag vet, men ni är rätt småfittor och sådana saker.

Varpå de alltid sa så här, det här har vi spelat in. Nu fick vi dig! Och så blev jag jättenervös. Nej, jag blev konstant ägd av 11-åriga killar. Ja, men så var det liksom det Gania och folk som var sura och ville skälla ut den.

Det tyckte jag att jag tog ganska bra. Men fick du göra någon sorts bedömning? Ringde det in folk som ibland kände

Påm mig även Aftonbladet. Så du går igenom Aftonbladet och bara, vad helvete är det här? Varför har vi missat den här nyheten under den här Europa? Men då har, jag vet inte varför jag sa att jag hade fått det.

Det var väldigt dumt. Men jag sa att jag hade skickat vidare till en av nattreporterna. Och då vände sig chefen om, bara har du fått det här? Och han var så här, för att han hade fått ganska mycket liksom.

Så han bara, kanske. Jag vet inte om jag förstört någons karriär. Du är bara bocken brusar. Nej, nej, nej, det är tomteblä. Ta den här feta, vad heter det där, underbetalda nattreportern istället.

Vi ska köra en sista här innan vi kommer in och snackar om huvudämnet för podden. Det är den så kallade klyschiga frågan. Det finns många klyschiga frågor som vi komiker får höra eller drar.

Så jag har identifierat några sådana, numrerat dem, kastat om ordningen. Så du får säga en siffra mellan 1 och 9. Då tar 7. Då tar du 7 och då fråga 7. Jonatan Unge, var får du alla idéer från?

Jag får dem från ett dokument som jag måste ha skrivit för kanske 7-10 år sedan. Så jag går igenom det här. Vad blandad skit. Ja, för att det var någon gång som jag var så desperat inför att jag skulle göra något gig.

Så tänkte jag, ha ett sånt här förslagsdokument där man skrev ner halvtankar eller påbörja på skämt eller saker som inte gjort så. Och så lyckas jag hitta ganska många sådana. Sitter jag ett som var svingammalt och sen så öppnade jag det och läste det.

Och sen blev jag så nedstämd för där stod alla skämt jag någonsin och någonsin har och kommer skriva. Du känner att det finns inget mer att ta ur? Nej, men typ så här, skämt som jag hade skrivit för två år sedan som jag kände så här, det här var kul och nytt.

Fick jag den idén ifrån? Och då bara stod det i det dokumentet. Någon gång har jag kommit på alla de vinklar och idéer jag någonsin kommer få. De var inte så många.

Och sen har jag inte kommit på någonting nytt. Alla gånger som jag tror att jag har kommit på något nytt så kan jag gå tillbaka till det dokumentet. Och då står det där.

Men du har väl väldigt mycket där, tänker jag. För att jag minns någon gång på en Lund Comedy Festival där var det någon backstageområde eller så var det ett komikerhängområde där man hittade ett papper. Och så sa man, det här är någon komikers anteckningar eller idédokument.

Och sen så blev man ju lite nyfiken på att kolla lite för att kunna göra spel på sig själv. Så man kan lista ut vem detta är. Och så listade jag på något vis ut att det var ditt för det var väl något som stod där som du hade kört som grej.

Men jag kommer ihåg att det var ett så väldigt, det var i punktform men jag tror till och med siffror. Och att det var väldigt olika färdiga tankar. Det var så extremt, alltså vissa var liksom så här, kanske suga av sig själv, känna skammen och sen på något annat bara stod det åback.

Liksom att det är ett roligt ord och sådär. Ja, men det kommer jag ihåg det dokumentet. Jag undrar om det kanske är det helt enkelt då. Det kanske är. Men då, för att, det är också, det är väldigt vanligt tycker jag.

Alltså det är, den här grejen som jag hade förr som jag inte har längre, för att jag är för trött tror jag. Att man är uppe väldigt sent och kommer på jätteroliga grejer. Och sen så skriver man ner dem.

Sen är de nästan aldrig roliga. Nej, och man är ofta, alltså trots att man försöker vara bra på att nu ska jag skriva ner så jag fattar vad fan jag menar när man är full och sånt. Precis.

Jag skriver, om jag skriver det här ordet också så kommer jag fatta vad jag menar. Och sen så när man kollar en vecka senare och har glömt det, så man sa, vad fan menar jag med spelet Risk Brödrus igår? Ja, precis.

Antagligen så finns det då att man har skrivit jättemycket svinbra, men som man var för lat för att skriva ut. För att man kommer aldrig kunna komma ihåg vad fan det handlade om. Eller så var de inte så roliga.

Men mycket så är det väl. Och nu för tiden så tycker jag att det går så fruktansvärt långt mellan att jag kommer på saker som är kul. Jag skriver inte stand-up heller på det sättet.

Förut så var det som att man skrev mycket mer stand-up för att man uppträdde någon gång i veckan. Man får börja göra det. Man får börja göra det. Men jag har blivit lat också.

Jag undrar också om det blir, att en scenskräck eller vad det nu är, blir värre. Man kanske har lite mer skam i kroppen. Man kanske har lite mer skam i kroppen. Jag gjorde livepodd med Ola för några veckor sedan.

Den skammen han kände, den höll i sig i hans kropp i dagar. Ja, det kände jag också. Man kände väl skam inför, under och efter. Ja, och här kom också fram, när vi stod där i Greenroom så kom han fram och bara, det jobbiga med stand-up och sånt är ju att det är så sent alltid.

Då var man tvungen att ha ångest så himla länge under dagen. Och sen sa han inget mer. Han ville att det skulle vara klockan 14. Ja, man sa det, det vore mycket bättre om det var klockan 14 efter lunch.

Han är ju också någon man hade önskat börja med stand-up igen. Men han har ju mycket ångest över det. Ja, precis. Han har väl sagt några gånger att han ska börja med stand-up igen.

Och sen har väl ångesten tagit över och tagit stopp för det. Och kanske då också effekten som kanske drabbat dig också. Framgången gör att det inte behövs. Exakt.

Och det är mycket mindre. Även om man kunde känna den ganska mycket så är det inte alls i närheten om man gör en podd, till exempel. Den skammen är mycket, mycket mindre.

För det är ingen publik, liksom. Nej, precis. Om man inte gör livepodd som du gjorde idag. Jo, jo. Vi ska snacka om en rolig jävel som heter Mel Brooks. Och då börjar jag med en snabb faktaruta så att vi inte behöver gå in på de grejerna för sen.

Han är i livet, tycker jag vi ska börja med. Ja, det är sjukt. I alla fall när vi spelar in detta. Det kan mycket möjligt ha dött när det här släpps. För varenda sekund borde han vara död.

Mer död. Han är någon levande Schrödingers katt-situation. Men vi kör faktarutan. Mel Brooks föddes som Melvin James Kaminsky den 28 juni 1926 i Brooklyn, New York som son till europeiskt judiska invandrare.

Han var en liten sjuklig pojke och blev ofta retad, men lärde sig en liten egen uppgift att undgå stryk genom att vara rolig. Redan som nioåring ska han ha sagt att han ville jobba med showbiz och så blev det. Han stupade i Catskills, började skriva humor för och framträda i tv.

Och 1968 gjorde han sin första långfilm, Det voras för Hitler. Sedan dess har det blivit tio filmer till, många av dem riktiga komediklassiker, ofta i formen genreparodi. Han är nu en levande, i alla fall när vi spelar in detta, legendar och är 98 år gammal.

Ja, det är imponerande. Han är ju född på 20-talet igen. Det kan ju inte vara. Jo, 1926. Det är så jävla länge sedan. Han gjorde, det nämnde jag inte i faktarutan, men han gjorde militärtjänst under andra världskriget.

Jaha. Jag tycker också att det känns att man, man är inte riktig showbiz om man egentligen inte har ett namn som sedan visar sig vara ett östeuropeiskt judiskt efternamn. Det är ju klassiker.

Paul Newman hette egentligen Tsiarkowski. Alla, Paul Newman hette egentligen Tsiarkowski. Alla vi som känner honom nu, när man får gå till, jag vet inte, köpa en obskyr DVD.

Nej, precis. Han var ju en av de största stjärnorna i comedy-världen. 1987 var det vrånas för rymden, som det heter. Spaceballs. Ja, det är minna glory days i princip.

Den är ju en sån, det är nog den jag har, eller det är utan tvekan den Mel Brooks-film jag har bäst koll på. Den är kanske inte den mest

Spöa döda den här skriften. Och han heter Mongo. Och hans riddjur är alltså en tjur som han kommer ridas in på stan. Och så sätter han så här kaffespris, binder fast den utanför saloonen.

Hoppar av och då är de viktigpetter på en häst och säger så här, du kan inte parkera ditt ök där. Och då går han fram och bara... Så spöar han, man klipper han till hästen.

Så hästen svimmar liksom. Då vet man att Mongo är att ta på allvar. Han är mycket roligt. Men den är också en genreparodi på västern. Ja, precis. Ja, cowboys kände jag till, men väldigt många av de återkommande grejerna som man bör känna till, som kanske föran gick ju såklart över mitt huvud.

Och så. Jag fattade inte alls vad de här roliga killarna i vita dräkter med små spökhattar var för någonting. Jag hade ju inte koll på Ku Klux Klan. Nej, just det.

Det är också sånt som att man kan se det senare också. Han infiltrerade Ku Klux Klan där och då blir han upptäckt. Och då kommer hans kompis som spelas av... Vad fan heter han?

Kanske den skådisen som man mest förknippar med Mel Brooks. Gene Wilder. Ja, just det, Gene Wilder. Och så bara säger han så här, nej, nej, nej, min kompis bara smutsig.

Och så spottar på handen och börjar försöka tvätta den. Och så vänder han upp och ner på handflatan och bara, kolla, det börjar redan komma av. Jag tror att det var någon intervju med Mel Brooks om hur i framkant han var som hade en svart leading man och sådana saker.

Men det var ju också lite för att kunna dra lite mackor. Ja, men den är också kul för den bryter ju fjärde väggen. De börjar ju slåss och ta sig in och faller in i studion.

De slåss så mycket på något sätt att de ramlar in i en annan studio. Där är en sorts konstigt dansbögnummer som pågår. Det tycker jag, han gör ju det i olika filmer.

Jag vet inte om han är först, men det är ett skämt som känns som det har återkommit i olika versioner. Jag vet inte om det är, det bör vara i Hitchcock-parodin. Så är det ju den här, det är spännande stråkmusik uppspelt.

Och sen så åker det förbi och så är det en stråkorkester som är i verkligheten. Så det inte bara var ett soundtrack utan de är där. Det skämt har ju återkommit till Simpsons i olika filmer.

Även i det våras för rymden är det någon när de kör sin lasersvärdsfight att de råkar hugga ihjäl en kameraman. Och även att de scener där de fyra karaktärerna springer in och hoppar in igenom en dörr och sen är det någon, ja nu har vi tagit dem. Och sen så vänder de sig om och så är det liksom, inte dem.

Och sen är det en långhårig kille. You idiots! These are not them! You've captured their stunt double! Mycket liksom dum, meta-humor. För som du sa så har han ju alltid med liksom någonting judiskt liksom.

Men i Spaceballs så var det såhär, där har han lite mer det. Men så kommer jag att tänka på, spelar inte Mel Brooks Yoda? Och han är någon sorts jid tror jag. Ja, och det är ju, ja precis, han liksom, de har ju också att de kallar The Force för The Schwartz.

Som är liksom såhär, liksom ett skämt jag inte riktigt fattar. Alltså det är väl bara att det låter likt och det är roligt. För annars är ju skämtet ofta att den är liksom som att den är lite relaterad till genitalen när de tar upp sina lasersvärd.

Och sen är det liksom Crossing Schwartz och bla bla bla. Så det är nästan att det borde vara svans. Ja, just det, precis, ja det borde det ha varit. Men det är väl mer att det är roligt.

Just det, det är väl också, de har också skämtet, hon som är prinsessan Leia-karaktär, Princess Vespa tror jag hon heter. Hon är ju från planeten Druidia. Och då är hon ju en Jewish princess.

Och då säger de något funny, she doesn't look Jewish. Och sen, vad ska jag säga? Men ja, hur mycket var det? Allt det måste ju ha flugit i huvudet på mig. Det kan jag ju ha fattat allt.

Men tänkte du på liksom, hade du full koll på att Mel Brooks var jud? Nej, jag tror jag inte att du visste det. Möjligtvis efter ett antal gånger som jag skrattade åt någonting som min far då förstod att jag inte fattade.

Att han liksom berättade för mig. För att jag tror att jag... Om din mors arv att göra. Ja. Eller din far också. Nej, han är inte. Han satt och var glad över att min mor inte såg Jewish ut.

För jag gissar att man inte vet att de ska göra det. Och sen var det mer. Jo, men jag kommer ihåg, när det kommer till Mel Brooks så är han en av tre saker som jag har gjort eller påstått att jag har gjort som jag aldrig har gjort.

Det kan vara fler än tre. Men det första är att jag påstår, och påstår det än idag, att jag har läst Romarrikets uppgång och fall. För det var någon som frågade om jag hade gjort det och då hade jag blandat ihop det med Jag Claudius.

Så då sa jag att jag hade det. Och sen när de tittade på mig och absolut inte trodde mig så vidbehöll jag att jag hade gjort det. Så jag stod fast vid att jag hade läst det.

Det är ju något av en tegelsten. Det är inget du någonsin kommer avslöja att du inte har läst. Nej, det kommer jag aldrig säga. Det tar jag med mig in i döden. Och sen brukar jag också säga till folk att jag har träffat Salman Rushdie.

Men det har jag inte heller gjort, utan jag och min kompis Samuel satt och spelade tv-spel på övervåningen. Och sen så kom hans mor upp, Eva Bonier, som då var förläggare för Salman Rushdie, och sa så här, ni ska komma ner pojkar och hälsa på Salman Rushdie. För då var han där på någon besök.

Och då sa vi så här, nej, vi vill inte hälsa på Salman Rushdie. Vi håller på och spelar. Och då sa Eva så här, ja men du måste komma ner Samuel. Så tvingades då Samuel gå ner och skaka hand med Salman Rushdie.

Och jag kommer att jag var så nöjd. Nu får jag spela två liv i rad. Och sen efteråt har jag verkligen ångrat att jag inte gick ner och skakade hand med Salman Rushdie.

Nu håller storyn att jag har... Dissat. Ja, dissat Salman Rushdie. Du har ju chansen, han lever än, tror jag. Ja, han gör faktiskt det. Ja, jag ska försöka. Han ser ju lite dåligt nu.

Men jag ska försöka se om jag kan få tag på honom. Men hur som helst, det kommer jag aldrig säga till någon. Jag vidbehåller då att jag har träffat och skakat hand med Salman Rushdie.

Och sen är det att jag säger att jag har träffat Mel Brooks. Men det har jag inte. Men jag har suttit några bord bredvid honom och hans sällskap på restaurangen La Coppole i Frankrike.

Och då sa mamma, där är Mel Brooks. Och vi bara, fucking jävla Mel Brooks. Det måste ha varit peaken av min idol. Och då sa han, ska inte du gå fram och säga hej?

För du är ju en liten söt pojke, så du kan göra det. Och så vågade jag inte. Hur gammal var du? Jag brukar alltid placera, när någon frågade det, så brukar jag säga, och det är verkligen var med en fråga, så brukar jag säga att jag gick i mellanstadiet.

Så jag tror att jag gick i mellanstadiet. Eventuellt var jag lite yngre. Ja, det var ju synd. Kände du att det skulle vara för pinsamt, eller ville du inte störa?

Så här lillgammal, nej, jag är ett barn, jag kan inte bete mig socialt. Ja, lite så tror jag. Jag behöver rädda sig att komma dit och de bara så här, awkward. Och jag gissar att min engelska inte var så bra.

Han hade säkert kunnat säga något riktigt fyndigt och klatschigt som hade varit guld för ett barn. Jag ångrar det här så mycket så jag har aldrig sagt och erkänt det, även för mig själv, att jag inte gjorde det. Utan det som jag har sagt till alla och ofta tar upp är hur kul det var när jag träffade Mel Brooks på La Coppole.

Har du förmedlat den här storyn på olika sätt, vad som

Jobbar alla som äger, alla som bor. Och personalen är liksom, det jag fick man också fatta där med att det här med servitörerna, för att alla servitörer är ju liksom snygg, attraktiva, unga judiska pojkar. Och det är liksom att de är där också, att det är lite matchmaking.

Att man åker dit och sen förhoppningsvis så kommer din dotter bli kär i den här servitören och den här servitören, för de presenterar de så här med att det här är servitör. Han har precis börjat på New York University. Han ska bli liksom läkare.

Jag känner hans far och så. Och då är det helt lugnt att de flörtar med dottern, till och med ska liksom. Men det är mycket sånt jag tänker, för det är lite annorlunda som har då judisk påbrå.

För egen del, till exempel, jag är ju halvvislänning. Det är inte en viktig del av mig, känner jag, när jag växte upp. Och sen var det såklart att var lite så här, men om det går kroppen flyger på tv så noterar man det kanske mer än om det gjorde det.

Men det var liksom inte. Sen blev det lite när man började med komedier och så där så ville man ha lite, man ser att han är komiker, skämtar om sin bakgrund och sådana saker. Så det är lite mer kanske att man blir mer medveten.

Sen är det väl mald också, man blir mer medveten om grejer. Men jag liksom nu som sagt, jag har ingen judisk bakgrund alls. Men jag tänkte inte ett dugg på att det var judiskt i Mel Brooks grejer.

Han var bara en rolig. Ja, och så sa han lite roliga ord liksom. Var det inte skumt? Sen har man fattat i efterhand att ja, han är i den traditionen. Men eftersom jag hela tiden var på jakt efter nya Mel Brooks filmer att se, så kommer jag ihåg när en kompis till mig sa att det finns något som heter Det våras för världshistorien.

Och den var nästan som en sketch, alltså det var en serie sketcher fast det är olika liksom tidsrymder. Och sen så ofta med Mel Brooks är ju att det är en ganska liksom, det är ganska kåtstämning. Alltså det är mycket sexskämt liksom.

Och det är liksom... Men där i alla fall, när den är klar då, så jag tyckte att det var en toppenrulle liksom. Sen när den var klar så i filmen så hintar de om att det våras för världshistorien 2 ska komma.

Ja, det är väl att filmen till och med heter Det våras för världshistorien 1. Ja, och bland annat då så finns det en framtidsperson med Jews in Space. Det var så här nazistiska judar som kör runt i liksom i davidsstjärna rymdskepp.

Då kände du att du så här, det här kan jag inte ens, detta kan jag inte missa. Nej, för jag visste liksom att det här var en gammal film sen jag såg. Jag bara så här, vi måste hitta tvåan, så att jag fattade liksom inte att det var ett skämt på det sättet.

Jag trodde verkligen att det var reklam för tvåan som kom. Och tvåan borde ha kommit ut för tio år sedan. Så att, fan vad jag liksom letade efter den. Jag vill på något sätt hoppas och tro att det här var innan internet på något sätt.

Så att du åkte ut till den lokala videobutiken och frågade om de har kommit in en tvåa. Ja, jag vet att jag var på Casablanca som var kanske den största videoaffären i Stockholm. Också den som hade mest obskyra titlar.

Och var där och frågade, och de tittade på mig som om jag var en person som inte kunde fatta ett skämt. Den här, fortsätt med frågespotten, den är ju väldigt lätt här. Twelve Chairs är kanske en av de svarar kommer här tidigt.

Ja, okej, Twelve Chest, vänta, ja men det vet jag. Jag vet ju det. Det här är ju Det våras för svärmor. Ja. Det är här då de börjar med det konstiga då. Det här är ju konstigt.

Twelve Chairs. Jag har inte sett den. Inte jag heller. Men den är väl rätt annorlunda från hans andra komedier. Jag har fattat det som. Ja, precis. Det är mer ett kammarspel.

Jag undrar om jag ens har knappt sett den. Jag tror premissen är att det är någon som är ärver tolv stolar från sin svärmor va? Och i den ska det finnas ett halsband, vilket de kommer på sen.

Så de är tvungna att jaga rätt på den. Ja, så är det. Och alla deras namn är ju superjudiska. Där är ju så att det är... Däremot att de bygger på en roman, en rysk roman som heter Twelve Chairs.

Romanen har filmats flera gånger, bland annat i Sverige under titeln Trettton stolar. Jaha. Jag ville att det skulle kännas som en uppföljare. Men där är det ju då att någon bara fått för sig så här, den här filmen är rätt kul, men den är ju inte, det våras för Hitler.

Den har inte så bra titel. Tolv stolar. Vi kör på det våras för svärmor. Svärmor är otroligt roligt. Och då är det helt lugnt, att de flörtar med dottern. Till och med ska liksom.

Ja, men det är ju mycket sånt jag tänker. För det är lite annorlunda som har då judiskt påbrå. För egen del, till exempel så här, jag är ju halvvisslänning. Det är inte en viktig del av mig, kände jag, när jag växte upp.

Och sen var det såklart att vara lite så här, men om det går, kroppen flyger på tv så noterar man det kanske mer än vad man gjorde. Men sen blev det lite när man började med komedi och så där, så ville man ha lite, man ser en komiker skämta om sin bakgrund och sådana saker. Så att det är lite mer, kanske att man blir mer medveten.

Sen är det väl Molde också, man blir mer medveten om grejer. Men jag har liksom nu, som sagt, jag har ingen judisk bakgrund alls. Men jag tänkte inte ett dugg på att det var judiskt i Mel Brooks grejer.

Han var bara en rolig... Ja, och så sa han lite roliga ord liksom. Ja, precis. Var det skumt? Men sen har man fattat i efterhand att ja, han är i den traditionen.

Mycket liksom. Men jag kommer ihåg, eftersom jag hela tiden då var på jakt efter nya liksom Mel Brooks-filmer att se, så kommer jag ihåg när en kompis till mig sa att det finns något som heter Det våras för världshistorien. Och den var ju nästan, det var ju nästan som en sketch liksom.

Ja, som en serie-sketch. Fast i olika tidsrymder. Och sen så ofta med Mel Brooks är ju att det är en ganska liksom, det är en ganska kåt stämning. Alltså det är mycket sexskämt liksom.

Och det är liksom... Men där i alla fall, när den är klar då, så jag tyckte att det var en toppenrulle liksom. Sen när den var klar, så i filmen så hintar de om att Det våras för världshistorien 2 ska komma.

Ja, det är väl att filmen till och med heter Det våras för världshistorien 1. Ja, och bland annat då så finns det en framtidsperson då med Jews in Space. Det var så här nazistiska judar som kör runt i liksom i davidsstjärna-rymdskepp.

Då kände du att du så här, det här kan jag inte ens, detta kan jag inte missa. Nej, för jag visste liksom att det här var en gammal film sedan jag såg. Jag bara så här, vi måste hitta tvåan.

Så att jag fattade liksom inte att det var ett skämt på det sättet. Jag trodde verkligen att det var reklam för tvåan som kom. Och tvåan borde ha kommit ut för tio år sedan.

Så att jag, fan vad jag liksom letade efter den. Jag vill på något sätt hoppas och tro att det här var innan internet på något sätt. Så att du åkte ut till den lokala videobutiken och frågade om det har kommit in en tv.

Ja, men jag vet att jag var på liksom Casablanca som var den största videoaffären i Stockholm. Också den som hade mest obskyra titlar. Var där och frågade. Och de tittade på mig som om jag var en person som inte kunde fatta ett skämt.

Den här, fortsätt med frågesporten, den är ju väldigt lätt här. Twelve Chairs är kanske en av de svarar kommer här tidigt. Ja, okej, Twelve Chest. Vänta, ja, men det vet jag.

Jag vet ju det. Det här

Brooks släppt idag den 28 juni på Mel Brooks hundraårsdag, fastän avsnittet var inspelat för länge sedan. Som sagt, det finns ett par avsnitt till som jag borde släppa och jag funderar på att dra igång podden igen för det är skoj att prata om komiker med roliga komiker. Det här bonusmaterialet vi snackar om i Jonatan här kommer kanske dyka upp då också på något vänster när jag kommer igång med den här podden igen lite på riktigt.

Men hoppas ni hade mycket nöje av den här podden igår och se roliga saker man gör. Lättaste sajten att gå in på är underjord.nu för att hålla koll på roligheter jag håller på med.

Vi hörs nästa gång vi hörs, ha det fint tills dess. Hej då!