Avsnitt 84: Ålderdomshem (The Rule of Jenny Pen och Hemmet)

Hej allesammans och välkomna till detta lite försenade marsavsnitt av Mer än krig. Som vanligt har ni med oss mig Björn och på andra sidan micken sitter Erik. Hallå, hallå!

Hur har marsmånaden varit för dig? Jag tycker att det känns hektiskt. Jag har varit på lite kurser och det är en del med jobbet. Jag ska börja knyta ihop säcken och bli skickad.

Det är massa pappersarbete som ska göras och kompetens jag måste ha för att bli specialist i akut grejsimoset. Och jag ligger väl, ja, jag ska väl ha mycket att plugga och sådär känner jag. Men that's life.

Jag hade ju hoppats egentligen tror jag på en till vintermånad. Det har vi inte fått. Det är som att våren har kommit. Ja, men jag tycker när den väl började hålla på, det var så lite snö.

När det väl började smälta litegrann så var det som att det var det ganska snabbt bara fläckar och då kände jag bara att nu får den försvinna. Antingen så får det vara ordentligt snöigt eller så får den bara ge sig. Nej, precis.

Det känns som ancient history nu. Men liksom i början av månaden så hade jag ändå tänkt så här att ja, men lite mer pulkturer och typ fara ut och pimpla och lite sånt där. Men det känns ju, alltså det börjar vara några veckor som vi hade snö.

Det var som du sa, när det väl slog om och blev plusgrader. Vi har ju aldrig fått så mycket volym i år så att då var det ju som att allting smälte bort på typ tre dagar. Och efter det var det ju, precis som du säger, då känns det ju som att ja, men då kan det lika gärna få vara.

För att annars blir det bara slask och besvärligt. Då föredrar jag ju att vi har fått vår nu. Det har väl ändå varit okej. Ja, så länge det håller i sig att det inte kommer något nytt bakslag i april när vi plötsligt är inne i vintern igen.

Men det ser väl lovande ut att vi kanske får en tidig vår. Sen vad det innebär för sommaren och så, det återstår väl att se då. Jag tror det är en ruggig sommar.

Det är min magkänsla. 2018 det var ganska varmt. Jag minns att det var den här tiden på året så var det fortfarande jävligt vinter i Europa. Ja, det finns väl lite bondipraktikan, säger väl det.

Sen är det väl det vidskeplighet, men ändå vikt på mycket beprövad erfarenhet. Om det är en kall och hård vinter blir det ofta en varm och fin sommar. Eller något sånt där tror jag det står i bondipraktikan.

Jag vet inte hur det funkar, men någon gång hörde jag, det här är ju metrologpodden med Jonas Kringius nu, men att som det är som ostadiga år, jag vet inte om det är mycket lågtryck, så blir det ganska ostadigt att det kan vara blåsigt och stormigt och det kanske blir hackat eller malet eller kanske inte blir så mycket snö. Och det blir så blåsigt och kallt, det blir inte så himla mycket varmt på sommaren. Eller så är det högtryck så kan de systemen kan vara som över ganska lång tid.

Och att ibland så hänger det ihop så att bondipraktikan kanske är beprövad erfarenhet och det här skulle vara förklaringen till att det kanske stämmer oftare än vad man kan tro. Men vi får väl se. Ja, men annars har väl månaderna varit som vanligt.

Vi har jobbat på. Det rullar på. Det känns som att vi med reservation för att just nu är min son sjuk så hade jag ändå tänkt säga att det känns som att vi har kommit ur den värsta sjukdomsperioden.

Nu är Gustav sjuk, men det är som ändå att de har varit på förskolan några veckor. Jag minns inte om jag ondgjorde mig över det förra podden, men januari, februari då var det lite sådär som att man var hemma med sjukbarn hela tiden i stort sett. Som pandemiåren typ.

Ja, så att de bara löste av varandra. Och det har väl lite till att ha småbarn tyvärr, men nu känns det som att vi har kommit ur det värsta. Peppar, peppar, hoppas jag.

Just nu ligger Gustav med feber och hostar, men han har liksom ändå varit frisk ett tag. Barn blir sjuka är ju som rimligt, det är bara jobbigt när det blir så här obönhligt, oavbrutet sjukdomande när de ska börja om förskolan efter julloven och det känns som att alla bakterier bara snurrar runt och man får aldrig riktigt någon respit. Jag tycker det blir väl lite lättare med åren, känns det som.

Ja, men det är väl så. De bygger på immunförsvaret och blir inte lika känsliga och är väl också inte lika äckliga. Håller jag på att säga. Även om Greta är liten så är hon ju gammal nog för att ändå förstå det här att du ska inte stoppa upp fingrarna i arslet och sen sätta dem i munnen när de är mindre.

Så är det ju det som att de fingrar på varandra och slickar överallt. Det är som det är att vara liten. Men nog om det. Jag hade tänkt säga något om omvärldsläget, men det känns som att jag blir bara deprimerad.

Jag har fastnat i någon sån här ond cirkel av att kolla för mycket på nyheter och så känner man bara usch, usch och fy. Så jag tänker att vi kanske låter det vara okommenterat. Nej, men det är som en sak som jag kanske är hoppingivande, men vi får väl se.

Men det är ju att det är pengar som styr världen, men det är ju vi som bestämmer att pengarna har ett värde någonstans. Alltså det är en mänsklig, filosofisk uppfinning. Så egentligen så har vi ju makten, det är bara det att vi inte fattar det.

Men hur ska man ta den? Ja, the silver lining. Det var det, nu går vi vidare här innan vi blir imploderade i vår idioti. Men vi kan fortsätta med det vi ska hålla på med.

Ja, har du hunnit se någon film utanför poddandet så att säga? Eller ska vi hoppa pangbur i betan? Jag har, jag måste tänka efter nu, jag har lite grann sett, bara kan minnas på rak arm så är det ju VHS 85 såg jag för någon vecka sedan.

Som ändå var värd att nämna. Det är ju lite med den här antologin Riskobelt med just formmässigt om man nu ska efterlikna 80-talshemvideo eller found footage eller vad man ska säga. Så ibland så haltar det litegrann.

Men bortser man från det så tycker jag ändå att det är en av de bättre VHS-filmerna skulle jag säga. Alltså jag tror jag har sett två, men jag har ingen aning om vilka jag har sett. Om det är ettan och tvåan eller trean och fyran, jag har förstått att det finns rätt många.

Jo, vi har ju sett, tvåan har vi sett tillsammans med den här galna sekten, den var ju en riktig rökare. Men sen, jag har sett någon, 94 finns det någon. Det finns en hel hög, det är ju bara dags att djupdyka i det här känner jag.

Det kanske får bli något sorts antologitema någon gång framöver. Det är ju litegrann, alltså det jag tycker är fördelen med antologisk skräck, det är ju att för jag tycker ibland många gånger när man ser liksom långfilmsformatet också så kan man många gånger med kortfilm. Men när man ska försöka smeta ut det på en och en halv timme så blir det ganska segt liksom efter ett tag.

Och antologi lovar ju inte det, då kan man ju utforska sådana där ganska smala, knepiga koncept och behöver inte bekymra sig om att vi ska göra massa karaktärsbyggande och dit och datt liksom. Nej, man bygger upp och får en punchline eller scare eller någonting. Ja, men jag tyckte den här var skojig, den hade några segment som var roliga och några som var ganska, det var ganska goryt måste jag säga.

Och också lite otäckt ibland. Men jag tyckte det var underhållande. Sen var det några segment som hängde i varandra, så det var inte helt klockrent. Jag har inget enhetligt minne av en VHS-film av de jag har sett, utan det är som att jag minns enskilda kortfilmer i VHS-filmerna jag har sett.

Men det gör ändå att jag kan ha gått ifrån dem och känt mig ganska nöjd, för man kan ofta hitta någon av kortfilmerna där som man ändå uppskattade liksom. Så gör det inte lika mycket om det är två som är dåliga och två som är bra, då är det som ändå det bestående intrycket för mig ofta att ja, men den var ju ganska nice liksom för det här I berättartekniken. A står för audiovisuellt, hur snyggt ljudet, filmen, bilderna, allt sånt.

Och R är väl någon sorts, då kokar vi ner det till vad vi själva tycker efter allt nitpickande. Så S då? Jag tyckte, jag måste säga den känslan jag hade när jag såg den här filmen var att jag kände mig inte så himla, att det var så himla otäckt på ett skräckfilmsplan.

Men på ett djupare känslomässigt plan fick jag panik av den här just, ja men han är ju som halvsides förlamad, han kämpar och ja men just terroriserad på nätterna där man blir som, ja men det är så, han är så himla hjälplös fast han är helt med i sinnet och så tappar han det lite grann vad den huvudpersonen. Och jag tyckte just den här vägen mot vansinnet som man ändå får följa en bra bit på, tyckte jag fångade någonting ångestladdat i mig. Ja, jag tänkte nästan prata lite mer om det när vi pratar om det visuella, men för mig också, den skräck som jag hade någon behållning av gjorde man mycket med kameratricks, men ändå på ett ganska bra sätt skildrar hans inre värld och liksom där, man får se saker ur hans perspektiv och han tycker ju att han verkligen håller ihop det jävligt bra.

Sen ibland när man får se det lite grann ur ett annat perspektiv så förstår man att han kanske inte håller ihop det så bra som han själv uppfattar sin omgivning när de gör lite olika minnestester och sådant. Så att han är ju också, man får ju se allting ur hans perspektiv, men man förstår ju också i viss mån att han är lite av en unreliable narrator kanske, eller antyds i alla fall. Och det är ju lite otäckt, men sen liksom huvudmålet med den här John Lithgows karaktär som jag kommer bara ihåg hans docka då som heter Jenny Penn.

Han tyckte jag inte var så otäckt, han blev jag mest bara arg på, där det kändes som att han bara exploaterar och är elak med folk som är i en beroendeställning. Och det var som för mig inte hemskt, det är hemskt för de som blir drabbade naturligtvis, men som tittare och titta på det så var det mer att jag blev arg och frustrerad över hur han fick hålla på utan att det skrämde mig. Jag tyckte han var olustig men som sagt inte jätteläskig, han var ju som inte monsterotäckt, men liksom mellan att bo på ett boende och drabbas av en sån här, ja men han är ju, det är ingen Michael Myers-figur liksom.

Nej, han är ju inte, han är ju ett jävla rövhål liksom känns det mest som. Jo. Som utnyttjar folk som är i en beroendeställning till honom och liksom, ja, dominerar andra mer handikappade personer på boendet typ, bara för att han kan, för att han tycker om att vara elak kan jag nog kännas det som.

Men det drivs ju aldrig till något jätteskräckigt, det är ju inte så att, som du säger, han är ju inte någon Michael Myers-karaktär vilket gör honom kanske som en mer realistisk karaktär, men på sätt och vis också förtar lite av skräckupplevelsen för mig som tittare, kunde jag tycka. Ja, men det var ungefär det där de elementen vi hade tycker jag, för att ja, det var rätt så lent skräckmässigt. Ja, men jag tänker så här, jag känner ju som han är lite så här, i den sitsen jag är just nu så är han ju inte ett hot, och det gör att han är mindre klinger in i en mindre när man sitter och tittar, för han är ju på ett boende själv och är ganska oförmögen trots allt.

Ja, trots att han är så elak. Men det kanske är våran övergång till B. Här får jag väl säga manusmässigt, alltså det är ju en lite spännande historia att följa ur våran huvudråds perspektiv, där han är ju, ja det är som du säger, han är svårt handikappad, men han är ju också ganska klipsk och försöker att hitta något sätt ut ur den här situationen där han blir liksom plågad av den här John Lithgows karaktär då.

Och det är liksom spännande att följa. Sen måste jag ändå säga att jag tyckte inte om dialogen i den här filmen, mycket av det. Det kändes väl för mig väldigt filmigt liksom och orealistiskt på ett sätt, där man, jag kunde som tittare köpa att okej, han är före detta domare, han är väldigt vältalig och sådär.

Men det var som att nästan alla var väldigt vältaliga, till och med de som skulle skildras som liksom svårt dementa och väldigt konstiga, var som att ja, men sa de någonting som kanske i och för sig var lite konstigt så var det som ändå ganska nyckfullt och genomtänkt lite på ett sätt som känns för mig väldigt orealistiskt utifrån den problem med liksom demens och psykisk ohälsa som jag själv har fått bemöta i min yrkesroll. Jo, det är ju mycket mer fragmentariskt och kaotiskt som kommer ur många äldre och dementa, tycker jag. Och det är svårare att följa med i verkligheten än vad det är i den här filmen, så där håller jag med om.

Så det är lite sådär halvdåligt skrivet, han kanske inte är helt bra agerat av vissa skådeser, men jag tycker att det finns ju äldre personer som, alltså en del passar väldigt, som du säger, passar väldigt dåligt på de som spelar dement, men det känns ju inte som att de är dementa, utan det är bara skrivna så. Men samtidigt så känns det som att de har haft ganska gjort en ganska bra research på det här när man gör det här klocktestet som är ett minnestest, som var ganska snyggt att han trodde ju själv att han hade lyckats en perfekt klocka, så får man ju se det verkliga resultatet är ser ut precis som när man misslyckas på klocktest i verkligheten. Jag kände som att det här var någon som hade, det kändes grundat i den verkliga äldrevården.

Ja, skildrandet av boendet som sådant och vad som händer runt omkring där kändes okej. Och liksom aktivitet, de gör för gamla för att de ska stimuleras och rehabiliteringsträning och dit och datt. Det var väl liksom för mig i alla fall personligen tyckte jag att det faktiskt skildrades av de gamla på boendet.

Det var liksom där de tappade mig lite och det är väl också så här, hade man gjort en mer realistisk skildring av hur gamla och för all del människor i gemen är så hade det kanske inte varit lika intressant att lyssna på heller. Men ja, det tog mig ur, alltså det gjorde att jag kände verkligen att så fort folk pratade med varann så kändes det verkligen som att här tittar jag på en film och det är någon som läser ett manus. Det kändes alltid väldigt genomtänkt på ett sätt som, det kanske höjer filmupplevelsen på ett sätt, men för mig var det ändå som att det förtog mycket av realismen i det, upplevde jag.

Jo, men jag störde mig ändå inte så mycket på det. Även om jag håller med om att det blir som en förhöjd verklighet när de sitter där och pratar normalt. Men samtidigt så tycker jag, om vi nu jämför med Old People som vi störde oss på, där de gamla bara var zombies i princip.

Nej, men här tycker jag liksom att en av behållningarna med filmen är just att man hamnar ju i det perspektivet. Att det liksom, det är liksom, protagonisten är en åldring som har fått en stroke som hamnar på ett hem. Och man får följa mycket av hans, hur han upplever det på ett ganska, sett av en som är intresserad av ämnet.

Eller om man så säger, jämfört med den här tyska filmen som bara var intresserad av att göra äldre till ett skräckfilmshot. Sen tycker jag, och det kanske är en realistisk skildring av äldrevården i USA och för all del på vissa håll i Sverige också. Men det kändes ju brutalt underbemannat det här hemmet.

Det kändes som att det var typ allt som oftast en till två personal och typ 120 boenden. Liksom man fick känslan av att det var ett väldigt stort ställe och väldigt många gamlingar där. Men man såg väldigt lite personal.

Som var ju också en bidragande orsak till att den här dumma gamlingen kunde hålla på som han gjorde. För det fanns väldigt lite översikt känns det som. Men det kanske är verkligheten i många ställen där det liksom är faktiskt så.

Att man är typ sköterska på Det är fullt. När de har arbetat ihop det här så är det väl värt att se av den anledningen, om inte annat. Sen vet jag inte om jag har så mycket att tillägga på, men det tycker jag egentligen är ett stort plus till filmen.

Men, om man ska prata om R, så måste jag ändå säga, tyvärr, jag var inget jättefan av den här filmen. Jag har kanske låtit lite ambivalent genom resan här, men jag har svårt att komma ifrån det. Liksom att när jag såg klart den så Ja, jag var inte så, det var inte riktigt min koppa till.

Jag hade väl kanske gick in med fler förväntningar, eller fel förväntningar. Jag hade nog tänkt mig att den skulle vara mer otäck. Jag tycker inte den här filmen egentligen nästan var otäck alls.

Det lilla otäcka som fanns tyckte jag mer kretsade kring de här perspektivskiftena, om man liksom fick sätta sig in i den förvirring som han upplevde. Och liksom rädslan för att tappa kontroll över sinnet, på något vis, som man jobbar lite med. Och det var väl okej, men överlag, liksom huvudstoryn här med Jenny Penn och hans försök att liksom komma till rätta med den här problemet intresserade mig inte så mycket.

Jag är ledsen. Det är för mig personligen ingen stark rekommendation trots allt. Jag tycker det är helt okej ändå, men den är ju kanske, den är som lite felplacerad.

Jag tycker att man skulle kunna gjort några justeringar så hade det säkert kunnat vara ett väldigt mer ångestladdat och otäckt drama. För det är ju som en psykologisk skräck på det här planet mest. Jag vet inte, men jag tyckte den var absolut sevärd.

Och som intressant, men inte jätteunderhållande på samma sätt som, vad ska vi säga, Scream, sådana filmer. Ja, men jag tror att vi får agree to disagree. Det här är ju en film som jag har förstått är ganska omtyckt också.

Så det är nog ganska personligt för mig, men för mig personligen så var det inte riktigt min grej. Jag kan liksom, om jag ska vara väldigt objektiv kan jag se att det finns saker man gör bra här. Men det var på något sätt ändå inte en film som intresserade mig särskilt mycket.

Så det är, you be that what you will. En svag tumme upp och en svag tumme ner, så vet ni inte vad ni ska göra. Men det kanske ändå är content, någonting man nödvändigtvis behöver kasta sig över.

Nej, det kan det vara på en streamingtjänst, så kan man ju klicka fram det. Okej, men då kanske vi ska ta oss vidare och ta oss hemåt från Nya Zeeland till andra sidan jorden i Sverige och prata om Hemmet från 2025. Det här tycker jag också att man, till skillnad då från det jag kritiserade på Jenny Penn, tycker jag i många fall den här gör en väldigt bra skildring av hur det kan vara att bemöta folk som har svår kognitiv svikt av olika skäl.

Där det blir liksom, och det skapar det ett obehag också som tittare, för att de kan ju vara oberäkneliga. Inte ofta våldsamma, men liksom här är det också att de sitter typ och har ett fint moment i bilen och tror att de re-connectar och sen bara blir de tysta en stund och sen bara du luktar kuk. Det är väldigt random, det är inte alls lika nyckfullt som det är i Jenny Penn, men det kändes som en mer realistisk skildring av hur det kan vara.

Stämningen i ett rum kan ändras i en handvändning och så plötsligt, för en stund sedan var det ganska trevligt och så plötsligt blev det rätt obehagligt. Ja, men jag ser, vad heter hon? Anki Lidén är ju en väldigt rutinerad, jag känner igen henne.

Och hon gör ju den här otroligt bra tycker jag. Kan verkligen spela hela stunden här under den här föräldern, mamman, den riktiga mamman som är snäll. Och sen så är hon lite smådement och sen så slår hon om och blir jätteelak och verkligen, ja, säger precis det värsta som man kan säga till någon ungefär.

Trycker på sina knappar liksom. Nej, men jag tycker regi-manusmässigt och kanske i synnerhet skådespelarmässigt så både Anki och Filip Aros tycker jag gör riktigt, riktigt bra rollskildringar här. Sen, och det berörde jag ju lite på S1, liksom den här övernaturliga spåret i filmen känns som att det får inte så mycket rum att andas.

För jag är inte emot det per se, men jag hade som önskat att man hade kunnat utforska det lite mer och det kanske man får tillfälle att göra i boken. Men här känns det som att man har behövt välja ett spår och huvudspåret är ändå liksom deras relation och liksom rent det här kognitiva svikten som hon upplever och den biten. Och så finns det här övernaturliga med, men det puttrar på lite i bakgrunden, men ja, det hade kunnat få lite mer utrymme.

Det är som det är skadat att det blir lite grann, men jag hade nog velat vara lite mer i det också. Det blir bristfilvet, så är det väl överallt det här, att man får inte vistas tillräckligt länge i allt man vill vistas i. Men ska vi hoppa vidare till det audiovisuella?

Ja. Så tycker jag väl att det var som ett mysigt boende, men jag köpte inte riktigt det som att boende alla gånger. Jo, ganska bra såg det ut att stämma, hur ett äldreboende ser ut, men nästan lite för fint, tycker jag.

Nu låter jag väldigt pessimistisk här. Ja, nej, men det ligger väl något i det, så jag kan ändå tänka mig att det finns olika, det ser nog ganska olika ut beroende på vart man är i Sverige. Jag tyckte ändå det kändes som en ganska realistisk skildring av ett äldreboende, men visst, det är ganska fint på gott och ont.

Sen tyckte jag i övrigt att det är ju inget fantastiskt spännande klippning eller kameraarbete, så här, men det kändes som en ganska liksom grå, men realistisk skildring av förorts-Sverige. På något vis, eller förort, vad säger man? Ja, landsbygdssverige skulle man säga.

Ja, men det är liksom landsort, eller vad heter det, samhället, Vissan liksom. Ja, man har inte tagit ut svängarna liksom audiovisuellt så, men man gör det som, det är liksom dispenks realism och jag tycker att man skildrar det bra. Riktigt dyskens skräckis.

Ja. Utan att det blir förfyllt, jag tycker, ja, men det är som i det här som vi kan störa oss på många amerikanska, framförallt skräckfilmer, som allting är så jävla tillrättalagt i kök och hem, att man undrar hur någon kan leva där utan att staga till någonting. Ja, så det kändes som ett hus man hade varit i.

Ja, jag tycker det var bra. Se värd. Jag skulle väl slå ett slag för Hemmet. Jag med. Jag tyckte den var riktigt nice faktiskt. Det är liksom min enda grej med den är att den, ja, som sagt, som jag redan har berört, att det känns som att det finns, det finns två narrativ här och ett får lite mer plats än det andra, och då blir det liksom, det ev-naturliga spåret blir så förminskat att det hade nästan kunna få vara.

Men jag stör mig inte på det så, och överlag så tycker jag att filmen var riktigt trevlig faktiskt att se. Jag är glad att jag har sett den, och det är till gränsen till en stark rekommendation från min sida faktiskt. Ja, men det rundar väl av vår diskussion för idag.

Jag tycker att det var två ganska bra filmer, men jag skulle nog säga att Hemmet är strået vassare och boken är också väl värd att söka upp, tycker jag. Ja, för mig är Hemmet the take-home message. Om man ska välja någon av dem att se, så tycker jag att Hemmet är riktigt, ja, men det är en stark rekommendation.

I jämförelse med vårat förra avsnitt om geriatrisk horror, om man nu ska kalla det för det, så tycker jag ändå att båda här gör en bra skildring av liksom, för det var lite i synnerhet i Old People, så var det ju som att då var liksom skräcken var att, åh, gamlingar är otäcka, vilket kändes jävligt torftigt och trist att titta på, utan här är det mer att man skildrar skräcken som åldrandet kan innebära när man liksom förlorar autonomi och tappar koll på sig själv på något vis. Och det är ju det som jag tycker att geriatrisk horror har som är mer intressant. Old People var ju ganska bedrövlig faktiskt, och då var det ju verkligen bara att man skildrade gamlingar som otäcka, och det är liksom skräcken i det.

Det var trist. Så det tycker jag är ett lyft i geriatrisk horror som genre. Så tycker jag ändå att vi träffade av två filmer som gör det rätt, men Hemmet tyckte jag väl gjorde det mer rätt då, om man säger så.

Ja, men nu känns det som att vi har fått liksom göra ålderdomens skräck ordentligt. Nu känner jag mig tillfreds. Nu behöver vi inte titta på sånt på ett tag. Frågan är vad vi ska titta på på ett tag.

Ja, men precis. Jag funderar just på det där, men det kanske vi får hålla hölligt i dunkel ett tag till. Ja, vi lämnar det osagt, så får vi lite mer betänketid. Och så återkommer vi med ett avsnitt i slutet av april, förhoppningsvis.

Nu är vi lite, vi ligger liksom behind schedule lite grann, men vi får jobba igen oss och försöka banka ut ett april-avsnitt om inte allt för länge då, så att vi kommer tillbaks på banan. Och till dess så får vi helt enkelt som vanligt tacka alla som har lyssnat och önska er godnatt. Och sov gott.

Hej då!