Avsnitt 85: Mirror match (A Tale of Two Sisters, The Uninvited)

Hej allesammans och välkomna till detta aprilavsnitt av Myrnas krig. Här sitter Björn och snackar och med mig har som vanligt Erik. Hur är läget med dig? Det är ganska bra, jag fyllde år igår.

Men jag är ganska trött, jag har haft hjärt- och lungräddningsutbildning hela dagen idag. Så man blir riktigt trött och sen så var vi på något nytt utbildningsställe i kulverten utan dagsljus. Så det var ju rätt så, det tog på.

Det kostar på. Ja, jag tycker mental energi kan det vara ändå ganska slitsamt när det är så här utbildningar. Även om man känner att man kan det sådär, så måste man ju ändå hålla sig engagerad hela tiden på något sätt.

Man kan inte bara sitta där och rulla tummarna utan man för allas trevnad, om inte annat, så krävs det ju ett visst engagemang. Jo, och så någon civileringsövning också. Men det är ganska fascinerande med det norrländska universitetssjukhuset.

Det känns som att det är oändligt med katakomber och kulvertar på det här sjukhuset. Att det som dyker upp, korridorer som går ut i evigheten. Det kände jag. Jag hade ju ett uppslag för en film som jag ändå är lite taggad på.

Apropå det du pratar om är ju The Backroom som kommer nu i maj. Som bygger ju lite på den idén. Det kom ju från något, om det är någon typ Youtube-creepypasta-grej från början.

Någon som hittade något sådär. Det är väl mer ett kontorslandskap med märkliga korridorer som bara fortsätter och fortsätter. Det är otäcka, The Backroom. Det kanske, ja, okej.

Ibland känns hus lite sådär The Backrooms när man hamnar i någon konstig avstickare i kulverten och det känns som att det bara fortsätter för alltid. Jo, och jag har hört rykten och jag vet inte om det stämmer, men att det i alla fall fanns planer på att man skulle bygga kulverten till Umedalen en gång i världen. På den tiden då det fanns ett stor psykiatriskt klinik på nästan andra sidan stan i Umeå.

Var det för att kunna ta sig dit? Det kan ju vara så här urban legends, att det fanns sådana planer att man skulle bygga ett kulvertsystem som skulle sträcka sig över hela stan. Vilket hade varit ballt.

Ja, men det var... Men också ganska orealistiskt och onödigt. Men jag tycker det är ganska imponerande med kulverter vid sjukhuset tycker jag är ganska nära campus.

Man kan ju typ gå utan att vara utomhus en sekund, ta sig till universitetsbyggnaderna. Fast man behöver nycklar och passerkort för att ta sig in, men det går tror jag. Jag provade att gå från sjukhuset till biologihuset lyckades vi hamna i alla fall.

Så det är inte så, det är en bit ändå. Det finns väl någon sån här vag... Jag vet inte hur aktuell den är och hur mycket som skulle behöva uppdateras, men jag tror att det också fanns, back in the day, en idé om att om kriget kommer så ska man liksom kunna flytta mycket av verksamheten underground.

Och att när man byggde kulvertsystemet från början så fanns det en sån tanke om att man ska kunna fortsätta bedriva verksamheten även om själva huset bombas ner, typ i någon mån i alla fall. Jo, det finns väl säkert en del saker på det finns kvar från förr i tid. Man ser i alla fall en massa rester från det.

Ja, men det är inte därför vi är här. Nej, vi ska prata film, som vanligt. Mirror Match står på menyn. Vårt andra Mirror Match-avsnitt och då blir det A Tale of Two Sisters och The Uninvited.

Innan vi hoppar in där, har du hunnit se något annat? Jo, jag måste ändå säga att jag hade några fina kvällar här där jag såg lite grann. Jag såg den här Oddity, den irländsk tror jag den är, skräckfilm som handlar om det är väl ett par som håller på att renovera ett hus på landet och sen så blir kvinnan i huset mördad och hennes tvillingsyster som är lite synsk av sig hälsar då på mannen i hushållet för att hon vill nysta lite grann i vad det var som hände egentligen.

Och det var som en väldigt gott och blandat påse av skräck. Det var både den här gotiska spökskräck och vad ska man säga, slasher-innehåll och det var även om strukturen heter slasher, men det fanns vissa sådana ingredienser, onyttiga. Det var faktiskt riktigt bra, förvånansvärt bra.

Den hade några riktigt bra stämningsfulla, läskiga grejer som hände. Och jag tror att han kommer med en ny film, nu har jag glömt bort vad han heter, men det var han gjorde också en caveat finns det en filmversion. Och jag blev så väldigt sugen på att vi kanske får ta oss an den här regissören någon gång här.

Nästa film då kommer, kanske det är lämpligt. Så tror jag vi har en del att gotta oss i. Låter bra. Så det måste vi ändå säga en stark rekommendation, men vi kanske ska jag flaggar för att jag vill vita av den sen när läge och ny film finns.

Sen så jag vet inte, jag såg en film som heter Strange Darling från 2023 som var sån här skräck som skulle vara så himla, den har fått ganska bra betyg och där det handlar om där är det egentligen en man som jagar en kvinna och försöker ha ihjäl henne. Och då är det här en berättelse som är indelad i ett antal kapitel och den har en ganska omkastad berättelse kronologiskt. Så det utvecklar sig i olika riktningar med tyckare vad det var som det var förutsägbart och ointressant och tråkigt.

Det var väl snyggt filmat på sina ställen ungefär. Men väldigt undervärderade utifrån att det hade fått så bra kritik. Det kändes som att en ganska ospännande berättelse som försökte kasta om kronologin för att vara mer spännande var min känsla av det i slutändan.

Ja, precis. Det är litegrann, jag har väl börjat se filmer och ska fan se klart det. Det händer mer ganska ofta när vi ser, jag och Annika ser här, att jag är typ som en kapten som surrar fast sig på skeppet, sjunkande skeppet och säger det är råttorna som lämnar skeppet först och jag ska följa med det här skutan ner till havets botten.

Ja, men lite så. Det jag får säga som ett litet plus då är väl i och för sig att jag tycker podden i sig gör att det finns ett egenvärde även när jag har sett något som jag inte tyckte var så bra. Så kan jag tänka, ja men det kan jag säga någonting om i podden.

Bra content. Ja, precis. Så det finns som ett mervärde där i att man faktiskt får tillfälle att diskutera både högt och lågt. Men vi kanske ska röra oss in mot temat för kvällen då.

Ja. Och helt enkelt riva av den första filmen i kronologin som i det här fallet är då A Tale of Two Sisters. Yes, vi beger oss till 2003, A Tale of Two Sisters från Sydkorea med manus och regi av Kim Jibun.

Och han är väl bekant för min del för att han har gjort I Saw the Devil bland annat. Och vad ska man säga mer om den här filmen? Jag vet inte så himla mycket, men jag kan däremot berätta lite grann om handlingen.

Det som vi får följa är So Mi-bae som uppenbarligen verkar ha varit in, skriven på någon form av institution som blir utskriven och ska åka hem till sin pappa som också har träffat en ny kvinna efter att mamman har dött. Och den andra systern i historien, det är ju den historia om två systrar. Och det som händer är väl att det händer en del kusliga saker där.

Det blir som ett kammarspel där, där man inte riktigt vet vad den här nyinngifta nya kärleksfrun eller kärleken till pappan har i kikarn. Och det blir som en psykologisk skräck av det hela och svårt att veta vad man ska tro. Ja, och mycket av det kretsar väl också kring relationen mellan de här två systrarna.

Det är den här äldre tidigare institutionaliserade systern som är lite mer framåt och pratsam. Hennes andra syster är väldigt tillbakadragen och säger inte så mycket. Men den äldre systern är då övertygad om att pappans nya, deras styvmor blir det väl då, är väldigt elak och liksom abusive mot den yngre systern.

Och hon försöker övertyga sin pappa om att hans nya flamma här inte är någon bra person. Så blir det mycket spänningar och konflikter i familjen som kretsar den har ju lite klassiskt den här ostasiatiska creepy lady horror ändå. Jag tänkte säga det, på något sätt har de ju verkligen bemästrat det här tycker jag.

Asiatisk, kanske inte korean specifikt, men asiatisk horror att de gör väldigt mycket med små medel. Det känns som att stämningen här är väldigt bra. Det är väldigt obehagligt här, stämning och det är liksom några skräckscener som om man beskriver dem så här i efterhand så kanske det egentligen inte händer så mycket i varje given scen, men på något sätt sättet de håller kvar shots på vissa grejer, det är jävligt creepy bitvis ändå, tycker jag, i den här filmen.

Och det är inget unikt, men jag tycker att det känns igen från mycket annan asiatisk horror. Något som de verkligen är exceptionellt bra på. Så även här. Jo, jag tycker att man hackas in i någon sorts spökstämning i varje fall i bokhistorien.

Så, men det är liksom små glimtar av saker och ting som att det är någonting som pågår i det här huset. Ja, men jag tycker den är... Man förstår ju att någonting är off.

Sen är ju en stor del av skräcken i det också att man är initialt i alla fall som tittare. Förklara, alltså man får sitta och pussla ihop mysteriet tillsammans med karaktärerna. Så att bristen på information om vad det egentligen är som försiggår tycker jag också lyfter stämningen och gör det mer obehagligt.

Man förstår att någonting är väldigt fel här, men man kan inte riktigt sätta fingret på vart skon klämmer eller vad man ska säga. Ska vi hoppa vidare till B? Ja, innan vi fastnar här.

För här tyckte jag en sak som jag tycker, alltså det här är andra gången jag såg den här filmen och ändå så sitter man ju där och det är ett pusslande om man försöker tänka och vad är det egentligen är som händer i den här historien. Och jag tycker om det. Det är som man bara förutet sig tillbaka och här har vi liksom inte bara rak berättelse där man presenteras med en jättetydlig konflikt och katharsis.

Ja, det blir ju din katharsis, så blir det ju, men det blir som att det är inte en tydlig konflikt som leder till en speciell katharsis som har med konflikten att göra på det här sättet man är van vid, kan jag ska säga. Jag skulle vilja slänga in en spoiler alert. Nu är ju den här filmen över 20 år gammal, så jag tycker nästan det är okej.

Men jag tror att vi kommer ha svårt att dansa runt plotten helt och hållet, särskilt om vi också ska prata om den amerikanska motsvarigheten sen. Men jag tycker mycket av det som gör den här filmen väldigt bra ligger ju i hur det berättas och att man sitter och liksom pusslar allt eftersom. Och det är fortfarande saker som jag inte är helt säker på, men summan av kardemumman då, spoiler alert, är ju att den här tidigare institutionaliserade dottern har ju någon form av vanföreställningar som gör att den yngre dottern i sammanhanget finns ju egentligen inte.

Och det var väl kanske katalysatorn till varför de hamnade på institution från början, att de var med om något typ, jag kommer inte ens ihåg vad som hände, men den yngre dottern gick bort i alla fall. Sista, men den yngre systern dog och Men i hennes värld så är det något helt annat. Hon är ju kvar där och lever, men hon säger ingenting.

Och man inser ju det också som tittare efter ett tag att ingen av de andra karaktärerna utom den här äldre systern verkar riktigt bekräftat att den yngre systern finns. Och sen blir jag också så här lite osäker på om styrmamman ens finns, eller om det också är en sån här fantasifoster som den äldre dottern har skapat. Hon finns ju i någon mån, men kanske inte hela tiden.

Mycket berättas ju ur den här äldre systerns perspektiv, om man förstår ju att hon är ju en unreliable narrator, det går inte riktigt att lita på det hon tror sker. Och det finns några scener som antyder att styrmamman kanske inte finns, eller åtminstone inte finns i den mån som den äldre systern själv tror att hon gör. I någon mån existerar hon väl, men kanske i vissa fall tror jag också att det är den äldre systern som fantiserar ihop grejer som styrmamman gör som gör henne övertygad om att hon är ondskefull, fast hon kanske inte egentligen är det.

Nej, jag får liksom en känsla av att hon har föreställningar som bygger upp en berättelse som får någonting väldigt traumatiskt att verka mindre traumatiskt än vad det egentligen är och kanske till och med vissa saker kanske inte ens har hänt fast det uppenbarligen har det. Och att det kanske är någon annan som bär mycket skuld i det här och samtidigt som hon kanske själv från början kände skuld för vissa saker. Det känns just, ja, det är ögonblicket då hennes syster gick bort så förstår man ju att den här äldre systern Ja, hade väl fått någon indikation om att något hade hänt hennes rum, men hon ignorerade det och drog ut istället.

Och man förstår ju naturligtvis inte att det är styrmoderna tror jag. Och jag tycker inte heller att det är hennes fel så, men man får känslan av att hon skulle belägga sig själv och så bygger hon upp, kanske överdriver narrativet kring styrmamman för att liksom lägga över skulden mer på henne och jag vet inte riktigt, men Hur som helst så är det väldigt trivsamt att alla de här pusselbitarna faller ju inte på plats förrän på slutet. Och det tyckte jag gjorde att man, jag var ju liksom engagerad som tittare igenom hela filmen i att försöka lista ut vad det egentligen var som försiggick.

Och jag är inte helt övertygad om att jag har tolkat allting precis rätt även nu, men det ser jag egentligen som något positivt. Jag vill att man håller sig dösam med att man inte förstår och ändå har varit med om en berättelse. Ja, vi kan hoppa vidare kanske, eller hade du något annat att tillägga?

Jag tycker väl att skådespelarna och allt sånt här, att hon ändå har att man ändå är på en plats och att det får vara som en känsla av gotisk spökhusskräck. Det funkar väldigt bra. Men vi går vidare till det här visuella.

För jag tyckte det var en väldigt fin miljö. Man känner sig verkligen ganska isolerad där ute på det där huset på landsbygden. Och det känns som att huset är så stort och har många rum och är inte helt bebott, men har varit bebott, vilket ger den känsla av att bli smidigt spöklikt på något sätt.

Ja, och det kopplar väl lite till det jag sa på S, att man gör mycket av skräcken här byggs ju i det här huset och hur man väljer att filma och klippa och dit och datt. Man använder bildspråket på ett effektivt sätt för att bygga stämningen, om man nu ska säga något. Det enda som jag störde mig på var att det är en väldigt mörk film.

Nu såg vi den också dagtid, som kanske bidrog till min irritation. Men det var många scener där jag verkligen satt och kisa för att och kunde inte riktigt se vad det var som hände. Så det irriterade mig lite på, med reservation då för att vi såg den på dagtid, så att det kanske funkar bättre om man sitter i ett mörkt rum.

Men det är ändå ett sånt där grepp i film generellt som jag kan irritera mig på när man liksom gör det onödigt mörkt på något vis. För att dölja aspekterna i fasaden. Nej, men det var inte så här tror jag, utan det hörde till stämningen.

Men musik tycker jag att det var ändå en melodi som hängde sig kvar i skallen nästan efteråt. Ja, hon visslade ju något där som jag kände igen det, men jag kunde inte riktigt placera vad det var. Men det satte sig.

Annars känns det som i mycket koreansk film, det är mycket klassisk musik i den här filmen, vill jag minnas. Och det är något jag tycker finns i mycket annan koreansk film jag har sett också, som jag gillar. Det är bara att konstatera att det verkar vara en grej där.

Mycket liksom stråkar och orkestermusik och lite sådär. Ja, men det tycker jag är fint. Ja. Jag gillar filmen. Jag gillar, ja det, jag ska inte rehasha det jag redan har sagt, men liksom den narrativa strukturen som gör att man hänger liksom lite i ovisshet ända fram till slutet gör att jag var väldigt engagerad i hela filmen igenom.

Så, jag är inte stört förälskad. Jag blir ofta det i koreansk film. Det här är inte en av de koreanska rullarna som jag är stört förälskad i, men den är bra, det tycker jag.

Absolut. Jag håller med dig Vi gör lika mycket konstiga grejer egentligen. Det känns, jag vet inte, jag försöker komma på om det i den koreanska versionen så fanns det ju liksom scener där Steve Mamman var uppenbart elak med döttrarna och jag kände det som att det var lika mycket av den varan här, men sen fick hon som ändå för sig att Steve Mamman på ett eller annat vis hade varit direkt inblandad i olyckan som gjorde att hennes mamma dog och fick som för sig att hon gjorde det bara för att komma åt hennes pappas pengar och hon började måla upp ett väldigt narrativ om att hon har mördat folk på samma sätt tidigare och ja.

Ja, precis. Här kan man ju spoila hejvilt, för det här är ju kanske en film som man inte behöver lägga ner så mycket tid på. Eller ja, det var inte det. Ja, men det blir som att det känns mer som att det här är en kamp mot bara hej, den här styrmodern då.

Hon lyckas ju på något sätt övertyga sig själv om att den här styrmamman har någon masterplan som går ut på att hon kommer till slut typ döda hela familjen och sticka med pengarna eller något sånt där. Och så måste hon bli hjälten då som ska stoppa det här från att ske. Sen är ju det tyvärr då också i det här fallet så att det mesta av det här är ju saker som hon har drömt ihop i sitt eget huvud som inte riktigt stämmer.

På sätt och vis har vi kanske gått händelserna i förväg nu. Vi ska prata om S vad har vi för skräckmässigt här egentligen? Är det någon stor skillnad? Ja men det känns inte lika mycket.

Det är ju en del, de har väl några halvscares där man det är sådana här drömsekvenser typ av den här mamman som är död. Jo och så förföljs hon ju av något barn som är döda som är väldigt Så det finns mycket, ganska många såhär jumpscares men som när alla bitar faller på plats känns ganska orelaterade till storyn i sig. Det är de här barnen som hon börjar se som är döda och creepy.

Och som hon väl till slut övertygar sig själv om att de är kopplade till den här styrmodern på ett eller annat vis. Men lite så där, lite krystat kan jag tycka. Det var som att de kände att vi måste få in x antal jumpscares för publikens skull och så hade man inte något jätteklockrent sätt att baka in det så då var det lite sideshow här med de här ungarna och hennes pojkvän var det väl inte riktigt, men hennes flamma också som dök upp i hennes vanföreställningar och betedde sig creepy typ.

Jag var inte så imponerad. Nej, det var inte läskigt på det sättet. Vi kan gå vidare till B för här är det kanske lite mer intressant att prata om, för här om man ska jämföra med originalversionen som man liksom blir lite grann att få följa.

Jag upplever ju liksom mer att man blir satt i huvudet på syster som kommer hem från mentalsjukhuset. Man som lite grann får utforska i den takt som hon är där så känns det som i den amerikanska varianten så är det mycket som nästan förklaras som i någon sorts resumé i början på filmen som man först fick reda på i slutet på den andra filmen. Ja, det är ju som att på sätt och vis hade ju spoilat den här filmen lite grann för mig själv i och med att det är sån grand reveal att hennes syster egentligen inte finns.

Det visste man ju redan från början. Men det som alla andra narrativa plot points och liksom det som blev ett spännande mysterium att nysta i den här filmen, det lägger man ut för tittaren inom 10-15 minuter i den här filmen och då fick det som resten av filmen att kännas ganska seg och trög, för då satt man som bara och väntade på att klimax skulle komma på något vis. Det var inte lika, jag kände mig inte alls lika engagerad när jag såg den här filmen.

Och liksom poängen med hela systern var inte, man gjorde inte så stor grej av det heller tyckte jag i den här filmen. I originalet så är den här systern väldigt tyst och tillbakadragen och man förstår liksom att det finns något där att nysta i och det är mycket scener som kretsar kring henne. Deras relation och så där, men här är det sådär lite...

Ja, hon är där och de snackar lite med varann, men Ja, den hade inte kunnat heta A Tale of Two Sisters den här i alla fall, för det kändes som att det var mer A Tale of One Sister and an Evil Stepmom, kind of. Och så fanns det en syster med i bilden, men det hade inte så mycket med saken att göra. Nej, precis, utan hon fanns ju där för att i originalproduktionen så fanns den syster.

Jag vet inte, jag fick inte ihop det här med det här båthuset som man är i för att enligt när man får reda på vad som har hänt så skulle ju det ha typ brunnit upp för mindre än ett år sedan. Och här är vi liksom och det verkar vara helt orört. Jag får inte ihop det, det känns som att det är där komma till det nu har vi kanske hoppat från det här med systerberättelsen att jag får inte ihop.

Det är mycket som inte går ihop. Tidsmässigt. Det låter det som att det vi som säger uttrycket är att det var x antal månader sedan, det var inte nio månader sedan eller tio månader sedan som hon blev institutionaliserad och det var ganska snart efter den här traumatiska händelsen men jag får samtidigt känslan av att det har förflutit flera år om man säger till vad som hur pappan har slagit sig till rot och hur man har liksom att det inte finns så många spår efter det där.

Jag vet inte. Det är inte så genomtänkt utan mer hopkryssat. Det kändes lite som Jag vet inte. Det finns liksom element av A Tale of Two Sisters här. Det är tydligt att det är en film som har tagit mycket inspiration från den, men Det var som att de ville göra en annan film egentligen och så måste man ändå krysta ihop det på något vis för att det skulle vara en remake om man skulle slå mynt på att det fanns den här klassiska koreanska rullen.

Samtidigt vill jag minnas att jag såg The Uninvited när det begav sig och jag hade ingen aning om att det var en remake på A Tale of Two Sisters. Så hade jag, även om jag hade plockat upp den nu och sett den orelaterad till den koreanska versionen så är jag inte säker på att jag hade förstått att Att det var meningen att det skulle vara en remake liksom. Ja, men det som är att de har tagit inspiration men så är det egentligen annan berättelse man berättar.

Det blir mer som ett halvdan berättande thriller liksom om ett mysterium och sådär. På och där man har de här klassiska, det finns ju den här klassiska skräckfilmscenen när man får till ett bibliotek alternativt man slår upp en gammal tidningsartikel på datorn. Här var det den scenen då.

Och att man får följa den typen av berättelse medan A Tale of Two Sisters är ju mer ett kammarspel där det liksom är psykiskt misshandel, kanske spökerier, kanske vanföreställningar som pågår. Medan här så är det som jättemycket tydlig thriller där det är styrmodern som är en solovårarmördareperson fram tills man kommer till twisten. Och där hon inte alls var ond.

Nej, men det är som Jag vet inte. Det blir väldigt platt eftersom det känns som att man bygger upp för mycket runt den där twisten och det håller liksom inte utan twisten och det går inte ihop. Varför ska man Det blir väldigt Den här dottern som vi får följa, hennes vanföreställningar är väldigt kombinerade och det passar väldigt bra för att berätta thrillern.

Men i berättelsen det matchar inte ihop till hur det skulle kunna vara en vanföreställning på samma sätt som i A Tale of Two Sisters. Nej, och som sagt, när man får nysta mysteriet tillsammans med systern i den första filmen så blir det väldigt spännande och så liksom själva spökerierna när man börjar pussla ihop det i den första filmen då, de make a sense på något vis. Ja, men till exempel, vad är det typ att deras mens sammanfaller med varann på ett mystiskt sätt.

Och menstruationen mellan den lilla dottern och styvmamman också sammanfaller. Och så från början tänker man bara, okej, det är lite konstigt. Sen börjar man förstå att okej, det kanske egentligen är så att alla de här tre personerna är samma person.

Och det är därför mycket av de här sakerna ter sig så spöklika och konstiga, men det är kanske egentligen hennes liksom vanföreställningar börjar krackelera som de här konstiga sakerna dyker upp. Och liksom det, det kändes mer helgjutet på ett annat sätt. Här är det Gör väldigt bra ifrån sig så snubblar man in i den här filmen.

Men ändå lite som du säger, det finns väl en kanske okej thriller här i synnerhet om man inte vet twisten så kanske man har lite mer behållning av den. Men ja, sammanfattningsvis så har jag väl ändå svårt att säga att det skulle vara en rekommendation. Nej men jag har väl lite grann samma känsla av att en film som man kan fördriva tiden med och som man behöver liksom inte fundera eller tänka så mycket för den hjälper en att förklara allting väldigt tydligt uttalat.

Det är ju inte show don't tell utan tvärtom ungefär. Ja, men samtidigt hade den kvaliteter nog för att inte kännas som en plåga att se heller. Nej, den är ju inte kass egentligen.

Men i jämförelse med A Tale of Two Sisters kändes den ganska kass. Det var inget måste på bucketlisten, men A Tale of Two Sisters är definitivt att den sticker ut och är egen på något sätt tycker jag. Ja, men du, vad säger du?

Det kanske ändå var ganska kul avsnitt att se filmerna till om man nu ska sammanfatta det. Ja, absolut. Ja, men det var ju två ganska annorlunda filmer i alla fall.

Så tillvida känns det ju bra. Jag försöker komma ihåg, vi gjorde Ring sist. De filmerna kändes ju mer, om vi säger att den amerikanska remaken kändes ju som en mer trogen återberättelse av originalet.

Samtidigt ur ett poddperspektiv gjorde detta kanske inte lika mycket att säga om det för att it's kind of the same movie, really. Här var det ju två distinkt ganska annorlunda filmer, även om de nu skulle vara en remake på varann. På gott och ont.

På gott och ont. Mest ont tror jag i det här fallet, men om vi ska blicka framåt då. Ja du, här om veckan så fick jag ett paket från min kompis Arvid i Örebro. Bara sådär oförhappandes skickade han det.

Men där fick jag en bunt med DVD-filmer. The Howling 3, 4, Darklands och Demons 2, men också The Beyond. Jag vet inte, jag fick lite inspiration där. Kanske är det dags att vi kör The Beyond och ett Lucio Fulci-avsnitt snart.

The Beyond är ju, jag har ju inte sett The Beyond. Det är ju en sån där film som jag har på min bucket list. För visst är det den som är väldigt så här, vad heter det?

Cosmic horror kind of deal. Jo, den har sånt som är ju mycket min kopp av te, liksom. Men jag har tänkt väldigt många gånger att jag ska se den, men aldrig kommit mig för att göra det.

Den har cosmic horror-elementlaget, den har ju som... Men bygg det inte för stora förväntningar, säger jag bara. Okej. Däremot så tycker jag att den är väldigt, den är, den har väldigt mycket kvalitet i sig, men jag skulle kanske inte sätta att just...

Fast nu var det otroligt länge sedan jag såg den, men det är inte det jag minns den för. Men den kanske passar att man kanske kör den i... Tillsammans med, vad heter det?

Zombie Flesh Eaters och City of the Living Dead. Ja, men det låter bra. Vi behöver inte skriva det i sten, men det är, som sagt, det är det jag är väldigt sugen på.

En sak som jag är sugen på också, om den går upp på bio här skulle jag faktiskt vilja gå och se The Backrooms. Jag är lite småtaggad på den filmen faktiskt. Sen vet jag inte hur man ska baka in det i något koncept riktigt, men...

Ska vi ta ett bioavsnitt helt enkelt och vi kan hålla oss... Ibland kan man göra så också. Ja, man behöver inte göra något superstyrt tema nödvändigtvis. Men den...

Det kanske är skit liksom. Men det är ju sådär Creepypastas som jag har ändå sett en del av på Youtube. Jag tror jag har gjort något spel på det konceptet också.

Jag har sett trailer-materialet, det ser ändå, det ser lite lovande ut faktiskt. Jag tror att jag är lite sugen, om det blir så att den går upp på biograferna här. Men den ska ha biopremiär i maj i alla fall.

Ja, men då så. Vi får se vad det blir. Backrooms eller The Beyond och Zombie Flesh Eaters. Jo, det enda som har önskat, eller ja det kanske är de få. Vi har ett fåtal önskemål som har kommit på sociala medier.

Den ena, den jag vet och minns var en Lucio Fulci-önskan. Så om du som skrev den önskan så blir det nästa avsnitt, så tycker vi att vi ändå tar det i år. Du ska ju inte bli besviken på oss.

Då måste vi ju infria det. Inte bli besviken på oss för att vi inte pratar om det, så ska vi kanske bli besviken på innehållet vi pratat. Men det är en annan femma.

Ja, men då får vi träffas igen i maj helt enkelt. Och så får ni hålla efter godot till dess. Och så tackar vi till alla som lyssnar och önskar er godnatt. Godnatt.