Attentatet på Bondi Beach

Det här programmet innehåller detaljerade skildringar av dödligt våld. P1 Dokumentär. Attentatet på Bondi Beach av Johan Gabrielsson. Jag har bott i över 20 år i Sydney, närmare bestämt i stadsförorten Bondi Beach.

De flesta turister som besöker Australien hamnar till slut i Bondi. På helgerna under sommaren kan det finnas upp till 40 000 människor på stranden. En otrolig blandning av australiensiska barnfamiljer, ryska bodybuilders, koreanska turistgrupper och unga muslimer i minimala badkläder som sitter i grupper runt bergsbranten.

En del av stranden är vigd åt beachvolleyboll. De flesta av spelarna är från Brasilien och samba pumpas ut från små högtalare uppsatta vid volleybollnäten. Trots att vi bor på gångavstånd från Bondi tar jag på söndagar vid sjutiden på morgonen bilen och kör in på parkeringen som ligger med stranden.

Jag parkerar i skuggan under en gångbro. Min bil är fullastad för en hel dag på stranden. Jag brukar ta med besökare från Sverige upp på den här gångbron för härifrån får man en överblick av restauranger som kantar strandpromenaden, livräddarnas klubbhus och så parken med bron som ofta är full med barnfamiljer som grillar, firar födelsedagar eller söker skugga under träden.

Det är svårt att tro att något hemskt skulle kunna hända här. Min fru säger att Bondi känns som en del av vårt vardagsrum. Vi alla bor i små hus runt omkring och vi har små trädgården och små rum.

Men vi har en stor plats så nära som en Bondi Beach. Och Bondi Beach är för alla. Det är en stadsstrand, det är en urban beach. Därför att det är inte bara om att simma och vara i natur.

Det är café och musik och människor som springer, människor som leker, människor som simmar. Det funkar inte hela tiden. Ibland är det så hemskt att du kan bli galen.

Jag ser många människor och musik och... Vid lunchtid när mina två pojkar surfar färdigt och min dotter som har sitt favoritcafé vid gångbron har anslutit sig till oss så äter vi merhavla mackor eftersom det är dyrt att köpa mat längs stranden. Sen går någon av oss och köper glass.

Vi står och träffar Thea som jobbar på glasskiosken precis intill. Det är en otrolig plats bara. Allt finns här som man vill ha. Men det är... Jag tror att kommer man från en förort i Stockholm så är det inte så vanligt det här med att du har 30 restauranger, 30 barer.

Du kan spela pool varenda kväll om du vill. Du kan gå och ta ett dopp på morgonen. Du kan köpa en kaffe på minst 100 ställen här i Bondi. Allt finns här. Du har två minuter till mataffären.

Du kan gå och träna vart du vill. Men allt finns här och alla människor är så härliga. Det är en otrolig atmosfär. Vädret är fantastiskt. Det finns så mycket att göra.

Du kan gå på promenader. Ja, det är en livsstil för mig skulle man kunna säga. Så det är nog därför jag tror att jag älskar det så mycket. Gryvar du redan nu lite grann att du någon gång ändå måste lämna här?

Ja, det är en hemsk känsla. Men ja, jag måste ju lämna någon gång. Genom Thea får jag kontakt med andra svenskar. Det har funnits hundratals här i Bondi. Många av dem pluggar eller jobbar extra i någon av butikerna, restaurangerna eller kaféerna.

En av dem är Theas kompis Elin. Jag gillar livsstilen. Det är lite mer relaxed än vad det är i Sverige. I Sverige känns det väldigt att allting ska gå så fort och du ska stressa.

Här känner jag ändå att man kan göra så väldigt mycket mer socialt. Man kan gå ut och gå en promenad. Hemma känner jag att det enda sociala jag har känt att det blir det blir väldigt mycket att man ska gå ut och dricka eller man ska gå ut och lägga väldigt mycket pengar.

Medan i Australien känner jag att man kan göra så mycket mer bara gratis. Umgås du med mycket svenskar? Ja, det har ju blivit så. Så vi har blivit ett ganska stort community här med alla som jobbar och pluggar.

Plus att när vi har gjort typ julafton eller midsommar så bjuder man in kanske lite extra folk och sen blir de vänner och så blir man vän med dem. Det är väldigt lätt att få vänner här skulle jag säga. Så du firar högtider, typ svenska högtider, med dina svenska kompisar?

Jajamän. Det är viktigare än någonsin på denna sidan kan jag säga. Vi tar det på största allvar. Vi ska fira påsk, vi firar jul, vi firar midsommar, vi firar Lucia.

Så jag tror att det blir ännu mer och det blir mycket större här. Och det var ju just det vi gjorde i Bondi också. Vi firade då jul med alla tjejerna. De östra förorterna där Bondi ligger har en av Australiens största koncentrationer av judar.

De flesta familjerna kommer från överlevare som flydde förintelsen. Men under de senaste 30 åren är det allt fler sydafrikanska judar som har sökt sig till Bondi. Min fru Camillas familj är från Sydafrika.

Hon och hennes syster är döpta i den skotska kyrkan. Men hennes lilla syster Antonia och mamman har konverterat till judendomen. Min mamma var inte judisk. Hon konverterade när jag var 11 år.

Men Antonia var nyfödd. Och när vi flyttade från Sydafrika till Australien började Antonia skola och vänner och allting i ett nytt land som en judisk barn. Så hon var alltid mer intresserad.

Och hennes barn är på en judisk skola. Och hennes vänner, allting runt omkring henne är judisk. Människor, läkare, barns skola, barns vänner. Det är hennes liv. Det är inte mitt liv.

Vi firar Shabbat hos Camillas syster Antonia. Männen bär kalott och kvinnorna är diskret uppklädda. Antonia har just välsignat ljusen. Hennes make Johnny skär upp det judiska brödet challa.

Vi får alla en bit av brödet. Enligt Antonia är det judiska svårt att definiera. It's sort of a religion, but it's more than that. It's sort of a race, but it's more than that.

It's kind of like a nationhood. It's a really, it's hard to define. You're quite different from my wife, for instance. Yeah, because I was part of a Jewish Zionist youth movement since I was 10 years old, which taught me all about Israel and what an amazing place it was.

Antonia gick som 10-åring med i en judisk ungdomsrörelse. Och när hon var 18 så reste hon till kibbutz i Israel. And I was lucky to meet somebody who shared the same ideas as I do regarding Israel.

I think you'll find that most Jews in Sydney are not particularly religious. De flesta judar i Sydney är sekulära. Det är mer kulturen och firandet av högtider som är viktigt.

We go to synagogue every now and again. We celebrate all the festivals. We have Shabbat dinner, Friday night dinner together. But it's not about God necessarily.

It's about, you know, being together. Hon anser att det som svetsar samman judar i alla tider är bland annat hatet från omvärlden. Being forged by the fact that we are attacked on all sides and so many people hate us.

Söndagen 14 december, en perfekt solig dag i Bondi. Jag har handlat julklappar på en marknad vid stranden. Många i badkläder går omkring med tomteluvor i värmen.

Några av Bondis livräddare har sin årliga julfest. Många av livräddarna är utklädda till tomtenissar och älvor. I parken vid gångbron där jag brukar parkera sätter religiösa judar upp marknadsstånd.

Idag är den första dagen i den judiska högtiden Chanukka. Männen är klädda i vita skjortor med bönefransar som sticker ut. Kvinnorna bär charlett eller har peruk.

Allt fler judiska barnfamiljer anländer till parken. Jag älskar att jobba söndagar för att alla är utomhus. Alla vill se solnedgången. Alla vill ha glass. Så det är en toppenbra dag att jobba.

Det var mycket folk ute på gatan. Vi har också bord utanför glasskiosken så det var fullsmetat givetvis för att det var en solig dag i Bondi. Jag minns att vi hade en mamma och en dotter som var ute och satte åt glass.

Jag minns att jag tyckte att de var väldigt tjusiga, den mamman och den dottern. Sen hade Närmare. Hon inser att hon inte kommer att hinna fram till vattnet. If I was a moving target, I would go down.

Mitt första minne är att den här mamman och den här dottern springer bakom frysen där jag står och hon skriker Get down, get down. Jag hinner dra ner min kollega som tur var står bredvid mig, så hon hamnar också bakom frysen. Precis när jag duckar ner så hör jag massa ljud.

Det är som att en bil sladdar ungefär. Och jag hör skott, något högt, fyrverkerier. Men jag förstår att det är någon som skjuter utanför vår glasskiosk. Skotten fortsätter i säkert tio minuter.

Det var en specifik kille i den här gruppen som fick äkta mycket panik. För han var på väg till den här hanuka-festen. Han hade kompisar där. Mycket energi gick åt att trösta honom och lugna honom.

Söndagmiddag är veckas höjdpunkt. Alla barnen brukar vara hemma och matsalen badar i ljuset från eftermiddagssolen. Plötsligt börjar mobiltelefonerna att ringa. Min son Emils kompis kollar om han har kommit hem från surfen, då är det något som pågår där de just har surfat.

Min dotters kompis som jobbar på ett kafé, inte långt från gångbron, säger att det är någon som skjuter och folk flyr i panik. Vi hörde att det var någon skjutning där nere i borna och sen min syster textade oss. Hon sa att det var en attack på judiska människor.

Jessica och hennes dotter tar skydd bakom en låg mur. Hon lägger sig ovanpå sin dotter för att skydda henne från kulorna. We lay as flat and as low as we could to somehow avoid the fire that was coming towards us.

Hon ser andra föräldrar göra likadant, men hon glömmer att kolla om dottern andas. I just was doing everything in my power to cover every single inch of her body. Mark Schwartz, också han sydafrikan, har sina barn på samma judiska skola som Antonia.

Han är med sin femåriga dotter på chanukka-firandet och hamnar mitt i skottlossningen. There was a lady who was shot and bleeding a couple of meters in front of me, an elderly lady lying on the ground with blood coming out of her. En äldre kvinna skjuts ner bredvid honom.

That was shortly followed by further gunshots. I started running. Everyone started running and screaming. I the chaoset tappar han bort sin dotter. By the time I looked around, I couldn't run back to go and get her because the gunshots had now started firing quite rapidly.

And I ran and hid behind the car. Han försöker skydda under en bil. Thinking it was gonna be a few seconds, it obviously wasn't. There was a man standing up trying to see what was going on.

En man alldeles bredvid honom skjuts ihjäl. He had died pretty instantly. I was under the car, didn't know what to do. Mark inser att någonstans mellan skytten och han själv finns hans dotter.

My daughter is lost and somewhere between me and gunmen trying to kill us. I could feel the shots. I could hear the shots coming closer and closer and they were incessant and I could tell there was no...

nothing was happening around it. I could feel that there was no presence of police, there was no combat. It was just free fire. Attentatsmännen möter ingen motstånd.

It was coming closer and closer and closer and it was in that moment I could hear my phone ringing in my bag. Hennes mobil ringer. Hon förstår att det är hennes man.

And I just, the longing that I had to not, to be home. And I thought maybe this will be the last phone call ever received. Jessica förbereder sig på att hon och dottern inte kommer att överleva.

I have to face the fact that we're probably going to die and what am I going to do in this last moment? I have one last moment. Nyhetshjälikopter flyger på låg höjd över vårt hus.

Sirener ljuder oupphörligen strax bakom oss på gatan som leder ner till stranden. Att höra polissirener där vi bor är ju inte helt ovanligt. Jag har slutat att märka dem.

Det är alltid någonting som sker på stranden. Barn som har kommit bort, bestulna turister, är det någon som har sugits ut i havsströmmarna. Men de här sirenerna bara fortsätter.

TV-nyheterna berättar om ett flertal döda. En suddig video visar två män som står och skjuter på gångbron där jag för några timmar sedan parkerade min bil. Skyttarna ser så lugna ut.

Metodiskt och disciplinerat skjuter de mot parken där chanukka-firandet pågår. I den sekunden insåg jag att min lilla tjej inte rör sig och att jag kanske har kvävt henne. Jag frågade henne, andas du?

Och jag hörde henne snyfta. Jessica hör sin dotters snyfta. Och jag vägrade att föreställa mig att hon skulle dö så här. I det här helvetet, i den där skräcken, med de där ljuden, att det skulle vara hennes verklighet, att det skulle vara hennes död.

Hon vägrar acceptera att skotten är det sista hennes dotter kommer få uppleva i livet. Och säger till sin dotter, Gå till ditt hjärta och stanna där. And I felt that she heard and I felt her body just sort of crumble into mine in a different way and we just lay there.

Det är som dottern slappnar av. I needed her to die inside of herself, in her beauty and in everything that she, everything that was hers. Det är viktigt för Jessica att dotterns Shami sista stund i livet inte påverkas av det som händer runt omkring henne.

No gunmen, nothing could rip that away from her. No hell was going to come and take her. It was, she was going to stay inside of her beauty and her world. Så då ser jag över gatan så är det ett hus som har en liten uteplats på framsidan.

Och så sitter det ett litet gäng ungdomar där. Och då springer vi bara över vägen och så springer jag till de här personerna och så skriker jag till dem Is the shooting? Can we please come into your house?

Jag springer in, har alla tjejerna bakom mig. Och det här huset är ganska långt så jag bara springer, springer in. Man vill ju bara så långt in som möjligt. Men med en blick såg jag en tjej i köket som är så förvirrad och står och äter en melon och bara kollar på mig med stora ögon och är så Gud, vad är det som händer?

Vi tror att det är en skottlossning. Är det okej om vi är här? Och hon bara sa Gud, ja. Och så kom ju alla tjejerna efter så vi är ju liksom åtta tjejer i julklänningar.

Alla var väldigt, väldigt stressade. Några av tjejerna började ju liksom gråta av panik. Jag hade en tjejkompis som var i väldigt stor panik just för att hennes pojkvän bor precis vid stranden med henne.

Och han brukar vara ute och surfa och det var just där vid vattnet som de var liksom, eller i närheten. Så hon hade ju ringt om och han hade inte svarat så då trodde hon ju förstås det värsta. Okej, Gud, han kanske är död.

Hade vi en annan tjej som alla är ju olika i en sån här situation. Hon började ju skrattgråta liksom i panik och sen så ser det väl med att alla kanske sitter och gråter. Det är helt knäpptyst.

Alla sitter bara och lyssnar på de här gevärsskotten. Och till slut så tar de slut. Med den tystnaden var... Den var ju medveten givetvis med tanke på att ingen ville göra något ljud ifrån sig.

Alla var jätterädda. Men det är en speciell situation att sitta och tvinga sig vara tyst och lyssna på när flera hjärnsmän skjuter mot människor. Det är en obeskrivlig upplevelse.

Jag vet inte ens om min hjärna har förstått vad som hände de sekunderna. Någonting vått stänker över Jessicas rygg. Efter ett tag upphör skotten och alla börjar resa sig upp.

Jag vet inte hur vi hann att komma upp. Men skotten var lessa. Jag kommer inte ihåg att tänka, it's over. Men alla började resa sig upp. Och jag hörde pärens. Föräldrar skriker till sina barn att de ska blunda.

Jag är väldigt glad att jag hörde att because I got Shemi out of that rubble. And I said, Shemi, close your eyes, baba. Put your head on mama's chest and don't look up.

And I stood up and I saw what was around me, which was a bloodbath. I blodbadet ser Jessica en man med ett bortskjutet ansikte. Så är det helt knäpptyst. Alla sitter bara och lyssnar på de här gevärsskotten.

Och till slut så tar de slut. Mak går bland de sårade och döda och letar efter sin dotter. Det var den svåraste delen för mig, att försöka hitta min dotter, titta på marken för att se om någon av de avlidna var min dotter.

Det skrek människor, det var blod överallt. Människor i smärta, människor som hade dött, människor rädda och rädda för sina liv. Att försöka identifiera ansikten för att se om det var min dotter var ganska hemskt.

Bakom ett träd hittar han henne. Hon lever. En äldre kvinna har tagit hand om henne. De har båda gömt sig bakom ett träd. Jag hittade henne, hon hade mirakulöst blivit räddad.

Under bilen hade en mamma och två barn legat bredvid Mak. En livräddare med första hjälpen-utrustning anländer. Han tittar hjälplöst på Mak. Jag glömmer aldrig blicken livräddaren gav mig när han kom med den här medicinska utrustningen, såg skottsåret på halsen och gav mig en blick som sa Vad gör jag här?

Jag är tränad för livräddarincidenter, skärsår, skrapsår, saker som inte är kulskador på halsen. Jag sa bara, du måste applicera tryck på såret, stoppa blödningen, och jag går ut och hämtar mer hjälp. TV-nyheterna visar hur en äldre man kastar sig över en av skyttarna som nu lämnat bron, och han tar geväret ifrån honom.

Skytten som nu blivit av med sitt gevär rör sig tillbaka mot bron. Det är en vision av en skjutman som blir attackerad, jag tror av en hjälte, en civil, inte en polis, inte en paramedic, utan en civil som har rusat från bakom, tagit hans vapen, vänder vapnet mot honom. TV-nyheterna visar en video från en annan vinkel, från två skyttarna är övermannade och ligger på bron.

Sen får jag veta att det är en far och son och att pappan har skjutits ihjäl av en polis. TV-nyheterna visar en video från en annan vinkel, från två skyttarna är övermannade och ligger på bron. Poliserna skyddar de här två männen från en upprepad folkmassa.

En man försöker sparka på skytten som överlevt. Bakom de två männen ser man på tv-bilderna en byggnad som är fru Camillas som är arkitekt har ritat. Byggnaden är högkvarter för livräddarna i Bondi.

Det var så konstigt att se, vi såg tv-bilder av två män som stannar framför vår byggnad. Jag säger igen, det är vårt hem och det hände så nära oss. Du kan se att byggnaden, alla ljus var på och det var någonting som hände i klubben den här kvällen.

Efter vi förstod att det var deras julfest, klubbens julfest och de var alla där och de klädde på sig med Santa's elves och de kommer ut och hjälper till klädda för deras julfest. Tre timmar efter attentatet så är jag nere på Bondi Beach. Det känns spöklikt att se de nedsläckta barerna och restaurangerna.

Nu är de upplysta av svepande blåljus från polisbilarna. Jag försöker föreställa mig hur livräddarna, utklädda till tomtar och älvor, springer ut från livräddarklubben och börjar ge första hjälpen till de skjutna. Det enda ljud som hörs är polisens kommunikationsradio och den kraftiga blåsten från havet som får flaggstängarnas vajrar att smattra.

Parkeringen ser ut som en krigsskådeplats. Jag ser bromsspåren från bilar som har försökt ta sig ut. I en av bilarna, som står tvärs över parkeringen, ser jag i bilfönstret en övergiven gul plasttink med små röda spadar.

Flera av bilarna har fortfarande sina blinkers på. Det är inte svårt att inse att de tusentals människor som befann sig på stranden sprang till sina bilar och när trafikkaoset utbröt på parkeringen övergav de bilarna för att söka skydd. Stranden är full av efterlämnade parasoller, solstolar och handdukar som kastas runt i vinden.

Antisemitism, sova inte djupt. Är det rätt? Light sleep. Det är lätt att det tänder till. Ja. Och det blir mer och mer saker som händer efter oktober 7. Kanske två dagar senare.

Det var många judiska människor som gick ner till operahuset. Några månader innan attentatet i Bondi den 14 december tog jag med mig morgonpromenad från vårt hus till stranden. Klockan var runt halv sju på morgon.

Volleybollnäten höll på att sättas upp. Surfarna var redan ute i vattnet. Och på stranden samlades barn i små röda hattar för att träna livräddning. Mark Schwartz stod i stranden och höll sin femåriga dotter i handen.

Hon var klädd i livräddaruniformen. Mark berättar att efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 så har brandbomber kastats mot en judisk ledares hus och mot ett populärt judiskt deli i Bondi. Och de judiska skolorna i området har hotats upprepade gånger.

Mark själv var den 9 oktober 2023, alltså innan Israels invasion av Gaza, på väg till en manifestation vid operahuset för att visa sitt stöd för Israel. Han fick då ett sms som sa att många motdemonstranter också var på väg till operahuset och att de centrala delarna av Sydney inte var säkra för judar. Jag jobbar i staden, inte långt från operahuset.

Jag fick ett antal sms från familj och vänner som visste att jag jobbade i staden och WhatsApp-grupper som sa att om du är judisk ska du lämna Sydney CBD för att det är en osäker plats. Det kommer att bli stora protester som staden är osäker för judar den kvällen. Om du kan lämna innan protesten började runt 4 så är det starkt rekommenderat.

Vilket jag gjorde och jag gick till tågstationen runt 4 för att ta tåget hem. Och tågstationen var full av många judar som jag kände och hela tåget var fyllt med judar som tog folk ut ur staden för att det var en osäker plats för oss att vara. En grupp bland demonstranterna skriker Var är judarna?

Två dagar efter attacken av Hamas, sentimentet i Sydney operahuset. Det vi såg den kvällen på Sydney operahuset var fruktansvärt, skrämmande och bilder som snabbt gick runt i världen. Massgrupper av pro-palestinska protestörer skrek vad de ursprungligen trodde var gasen judar men sen tänkte de, kanske var är judarna?

Hur som helst var det väldigt, väldigt skadligt, antagonistiskt, antisemitiskt. Varje enda av de här gisslarna kände som en medlem av min familj. Camillas syster Antonia har tagit attackerna i både Gaza och Bondi personligt.

Jag kände deras namn, jag kände deras bakgrunder, jag kände allt. På samma sätt som jag vet om de 15 personerna som blev mördade i Bondi. Jag vet alla deras historier också.

När de blev kidnappade och mördade etc. Kände de som min familj också, precis som de här personerna i Bondi. Det har nu gått några veckor sedan attentatet då 14 judar sköts ihjäl och 41 skadades och många av dem var judar.

Jag är hemma hos Jessica. Vi sitter i barnens rum. Väggarna är fulla av barnteckningar. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett så många kramdjur som ligger på dotterns säng.

Jessica's dotter Chemy har fortfarande inte förstått vad som hände under Chanukka-firandet. Hon hörde att hennes mamma Jessica sa att hon skulle gå till sitt hjärta. Men hon hörde att jag hade hört någon röst.

Hon sa att jag talade med dig mamma och att du aldrig skulle svara. Jag är så ledsen att jag inte hörde dig, men hörde du mig säga till dig att gå till ditt hjärta? Hon sa att hon hörde dig och jag gjorde det.

Det känns som blivit återgått till det gamla vanliga i Bondi. Thea jobbar i glasskiosken. Det har blivit höst och allt färre turister rör sig vid stranden. Jag känner mycket mer tacksamhet för saker runt omkring.

Nära vänner, familj. En tacksamhet att det finns fina människor därute. En tacksamhet över hur alla tog hand om varandra efter det som hände. Väldigt fint att se.

Genom att alla samlades direkt efter att det hände, alla samlades morgonen efter. Jag såg bara människor stå och kramas på gatorna. Man pratade med varandra på ett annat sätt.

När jag började Var ska man då ta vägen? Men Mark Schwartz har inga planer på att flytta just nu. Men Mark Schwartz har inga planer på att flytta just nu. Nu har det gått ett halvår sedan skjutningen.

Jag är tillbaka i parken där chanukka-festen hölls. Parken ligger nästan helt öde. På parkeringen vid hängbron står en blå container. På ena sidan av containern är fotografier uppsatta på offren.

Man har rest den judiska ljusstaken Chanukkah i parken. Den här är två meter hög och kan ses från alla håll i norra Bondi. Här träffar jag Jessica igen. Hon kommer hit nästan varje dag.

Jessica pekar på ett kula hål i muren. Bakom den låg hon och skyddade sin dotter. Ett tag kunde hon inte sluta komma hit. Hon skann hon öppde på bron lever kvar igen.

Också kan hon mötte på bron lever kvar igen. Och parken påminner henne om att leva är inte bara att överleva. Närheten till döden har fått henne att uppleva livet starkare.

Det är mer att överleva än att inte dö. Så jag gör mitt bästa för att stanna kopplad till min levnad, inte bara till min överlevnad. Och ibland kommer det hit. Du har hört attentatet på Bondi Beach av Johan Gabrielsson.

Producent Åke Engström. Slutmix André Ljungberg. Ett program från P1 Dokumentär 2026. Du kan följa P1 Dokumentär i Sveriges Radio-appen så får du tips om nya program.