Charlottes sista dagar

P1 Dokumentär. Följ oss i Sveriges radioappen så du inte missar några nya avsnitt. Jag kommer ligga i en säng. Jag vet vilka kläder jag ska ha på mig. Jag ska ha örhängen på mig.

En av assistenterna tycker att jag ska vara sminkad. Jag vet inte riktigt varför, men okej. Jag kommer att få någonting i ett glas som jag ska dricka själv. Och sen lär det ju inte ta lång tid innan det cirkulerar i kroppen och sen somnar jag.

Och sen finns jag inte mer. Tack och hej. Jag ser ju att du är en sån levande människa. Alltså du är levande, du gör saker. Och bara om några dagar är du död. Alltså vad händer inom dig?

Vad tänker du? Vad pågår inom dig just nu? Jag lever till och med onsdag förmiddag. Så då ska jag väl vara så där levande som du säger att jag är. Ja, men då vill jag vara aktiv.

Charlotte, sista dagar. En P1-dokumentär av Anna Hammarén. Det var det inte mer som plingade. Ja, det var nog ett sms. Jag väntar fortfarande på färdtjänsten. Det är en bitande kall torsdagseftermiddag i Stockholm i februari.

Jag är hemma hos Aude Sjöqvist där jag ska träffa Charlotte för första gången. Hon skulle varit här för två timmar sedan, men hon kommer aldrig. Det verkar vara något strul med färdtjänsten.

Jag skriver okej, det är lugnt. Vi väntar. Hur ska vi följa med nu då? Ja, det är en mycket speciell resa vi står inför. Charlotte ska åka till Schweiz för att avsluta sitt liv.

För där kan både schweiziska och utländska medborgare få hjälp att dö. I Sverige är dödshjälp inte tillåtet. Hon har hängt med länge, men nu vill hon inte längre.

Jag får vara med och skildra hennes sista tid. Hon vill inte använda sitt riktiga namn och kallas därför Charlotte. Hon har sju dagar kvar att leva. Hej, jag är här inne fortfarande.

Nej, men gud, jag kommer ner och hämtar. Okej, hej. Aude springer ner och hämtar Charlotte och hennes personliga assistent Soheila. Emma, det var ett riktigt strök med färdtjänsten idag.

När färdtjänsten aldrig kom tröttnade de och tog tunnelbanan hit. Att göra det är inte helt enkelt när man sitter i en elrullstol. Tunnelbana i rusningstrafik, mycket folk, då blir man galen gånger 1023, tror jag.

Men stig på. Okej, ska vi tuffa på? Ja, det gör vi. Åh, vilket fint golv. Sånt här golv vill jag. I detta är det nästa liv. Jag vet inte varför. Charlotte är 46 år gammal.

I maj skulle hon ha fyllt 47, men så blir det inte. Hur känns det då? Skönt. Jag åker på måndag. Vi bor på hotell i Zürich två nätter. Onsdag den 11 förmiddag. Då är jag borta.

När Charlotte var 18 år fick hon den neurologiska och kroniska sjukdomen MS. Trots sjukdomen klarade hon sig under många år utan så mycket stöd och levde ett ganska självständigt liv. Men under de senaste fem åren har hon blivit sämre.

Idag har Charlotte personlig assistans dygnet runt. Assistenterna hjälper mig med allt, vilket är en förutsättning här i livet. Annars skulle jag inte klara mig överhuvudtaget.

Charlotte kan röra sitt huvud och tre fingrar på vänster hand. Hennes variant av MS gör att hon blir successivt sämre och rösten påverkas och blir hesare. Hon har svåra nervsmärtor i huden.

Jag vill inte kalla det som jag har idag för ett liv. Jag lever ensam och i en ofrivillig ensamhet. Jag skulle vilja... Alla våra mänskliga behov från morgon till kväll skulle jag vilja klara dem självständigt och inte behöva mina assistenter.

Även om jag tycker om mina assistenter så vill man ju ändå klara sig själv. Charlotte behöver hjälp med att dricka vatten, äta, ta mediciner och gå på toaletten, lägga sig, vända sig, klia sig på ryggen, gå upp. Jag känner att ens personens identitet, ens tjejighet, ens kvinnlighet försvinner när man får hjälp med allt.

Om jag tappar något i golvet vill jag ta upp det själv. Om jag ska ta bort håret på benen så vill jag väl ta bort håret på benen själv. Jag vill ju inte be någon annan göra det.

Och vad händer inom dig när du inte klarar de här grejerna? Frustration och jätteotålig. Ledsen. Det är tufft att vara sjuk. Men nu när du sitter här med mig så verkar du harmonisk och vi har ett intressant samtal.

Du är välformulerad, dina ögon glittrar. Det är så svårt för mig att förstå hur fruktansvärt jobbigt du har det ibland. Går det att förklara? Nej, det går nog inte riktigt att förklara.

Jag blev lite ledsen men jag har det ont på huden över hela kroppen. Huden bränner, sticker och trycker. Det är framförallt mina fötter och hela baksidan på kroppen som sitter emot rullstolen.

Jag har fått testa ett antal olika läkemedel och smärtplåster men det har inte lindrat smärtorna whatsoever. Det går inte att beskriva i ord. Mina assistenter ser när jag krampar och blir spastisk i kroppen.

Men jag är inte den person som pratar om det onda. Jag gråter inte, jag skriker inte, jag bråkar inte. Det är bättre att aktivera sig och få ut något av dagen och så sover man bättre på natten.

Kan någon hålla upp glaset till mig? Assistenten Soheila håller glaset åt Charlotte. Vad tänkte du när du fick beskedet? Jättedåligt. Det var någonting på mitt hjärta.

Det var jättetungt för mig. Det var för ungefär en och en halv månad sedan som Charlotte berättade för Soheila och de andra fem assistenterna att hon planerade att resa till Schweiz för att få dödshjälp. Det är helt nytt för mig.

I början tänkte jag, varför, varför? Men sen tänkte jag att jag känner inte många personer som ska göra så. Men den kanske måste jag uppleva. Du har ju jobbat hos personer som har gått bort naturligt.

Men jag är den första personen som gör valet själv att gå bort. Jag kan berätta att Soheila föll ner på knä bredvid rullstolen och satte och pussade på mina ben och på mina händer och frågade mig om det var mina sista ord. Och jag bara nickade och sa, det är det sista liksom.

Och någonstans där så accepterade du. Jag sa till dig att jag tänker på dig mycket. Ibland när jag sover tänker jag att jag kan vända mig, jag kan gå upp. Men jag tänker att du kan ingenting när du ligger i sängen.

Det är jobbigt. Tack, Sveila. Fina, lugna, ödmjuka bästa Sveila. Du lever? I min tankar. Bra, jag ska stäka runt dig. Jag har sagt till flera av assistenterna som var lite bestörta i början men som har kommit till en acceptans och bara, I'm gonna hunt you down.

När hon gick sista terminen i gymnasiet då fick hon beskedet att hon hade MS också. Och den hade hon förstås ärvt av mig. Charlottes 85-åriga mamma har också MS och minns hur det var när Charlotte fick veta att hon också var sjuk.

Då blev hon galen. Hon slopade ner varenda sak som stod uppe på byrån och allting gick sönder. Hon hade gjort en skulptur av en pojkvän som var ganska bra. Och det gick sönder alltihopa.

Hon arbetade på McDonalds. Och varje kväll när de fick mat över så gick hon och en tjej ut till uteliggarna och gav dem mat. Och det var rätt så tjusigt gjort, tycker jag.

Vad var det du skulle idag? Du har sagt det till mig, men jag har glömt det. Idag har vi städat ur lägenheten, skänkt möbler till mirorna, kläder till mirorna, spacklat spikhål i väggarna, målat.

De kom från hjälpmedelscentralen och hämtade diverse hjälpmedel min duschstol och diverse. Vi har hunnit med en del, så kan vi säga. Så det har varit action sedan sju i morse.

Jag måste fråga också, du har ju arbetat hela den här tiden när du har varit sjuk ända fram till förra veckan. Hur har du kunnat göra det med endast tre fungerande fingrar? Bra fråga.

Jag har stått på mig, jag har kämpat. Jag har varit lite i motvind, men jag har stått på mig. Det är otroligt viktigt, anser jag, att faktiskt jobba. I 20 år har Charlotte arbetat halvtid med administrativa uppgifter Nu drar vi oss mot flaggorna, eller?

Du är helt sanslöst otrolig. Demonstrerar du sista du gör? Ja, något ska man ju fylla dagarna med. Och det här är något av väldigt stor vikt faktiskt. På Normandstorg i Stockholm är Charlotte med på en demonstration för det iranska folkets frihet.

Jag tycker att det är viktigt att vara här. Det är iskallt, men en stund kan man få vara här och se folket och höra deras ord. Charlotte har länge engagerat sig i funktionshindersfrågor och stöttat nyanlända med funktionsnedsättningar i att förstå det svenska samhället.

Hon vill gärna hjälpa om hon kan. Idag har hon följt med assistenten Soheila, som ursprungligen kommer från Iran. Nu är det jättekonstig fråga. Vi säger att du på onsdag när du är på kliniken plötsligt känner att jag vill inte mer.

Kan du ångra dig då? Absolut. Det är ingen som tvingar mig. Det är sista sekund kan jag ångra mig. Då får jag väl åka till hotellet och boka mig en biljett hem. Allt är upp till mig.

De tar ingen kontakt med mig, om inte jag gör det. Det här att du ska spridas för vinden eller något, det är ingen begravningsceremoni då, eller minnesstund? Nej, vem fan ska komma på den begravningen?

Jag tänker, din mamma och dina assistenter kanske ville komma på en begravning. Det kanske de ville, men det blir inte så. Charlotte berättar för mig att hon önskar att hon hade kunnat få hjälp att dö i Sverige.

Men det går inte eftersom dödshjälp inte är tillåtet här. Det finns andra länder i Europa som har dödshjälp, men det är bara i Schweiz som det är tillåtet för utländska medborgare att få hjälp att dö. Vissa kritiker kallar det dödshjälpsturism.

I Sverige är Läkarförbundet emot dödshjälp. Det strider mot förbundets etiska regler. Och politiskt finns frågan inte på dagordningen här. För att bli godkänd och komma till Dignitas har Charlotte fått ta fram läkarintyg som visar att hon har en obotlig sjukdom.

Hon har också genomgått en psykologisk bedömning som visar att hon är vid sina sinnets fulla bruk och inte lider av en depression. Alla dokument har översatts av en auktoriserad byrå. Hittills har processen kostat nästan 150 000 kronor och då är varken flygresor eller hotell medräknade.

Till slut, efter flera månader, fick hon grönt ljus att komma. Det har blivit lördag. Charlotte har fem dagar kvar att leva. Jenny, den svarta halsdukan, kan vi ta med den?

Den vanliga. Hur länge har du jobbat? Vi träffades första gången 2018, på sommaren. Då kände ni varandra väl. Ja. Och då mådde Charlotte betydligt bättre i kroppen och var mycket starkare.

Hon kunde göra mycket själv. Mycket, mycket själv. Jag träffade Charlotte och assistenten Jenny på ett hotellrum på Scandic Hotel vid centralstationen. Eftersom Charlottes lägenhet är tömd på allt bor hon här sina sista dagar i Sverige.

Den sjukdom man blir bättre och bättre varje dag, varje dag, varje dag. Inte en gång i månaden, nej. Det är varje dag det blir bättre och bättre och bättre. Hon ligger sig med ont, hon sover med ont, hon vaknar med ont.

Jag tycker så att det är inte liv. Jenny berättar att Charlotte talade om dödshjälp för flera år sedan. Men då tog Jenny inte det på allvar. Men i höstas förstod hon att något var på gång.

Jag märker när hon frågade mig, Jenny, vad tänker du till din framtiden? Och jag tittade på henne så här. Och jag började berätta, jag ville jettegärna, hon har något eget.

Och hon sa, vad väntar du? Du måste kämpa på. Och sen hon började kasta massa saker på henne, egna saker, och kastar och kastar och kastar och kastar. Kanske ville inte säga till mig det dags.

Så jag vågar inte fråga verkligheten. Hon ville träffa alla sina assistenter. Då började jag berätta sin beslut. Jag tittade på henne och jag sa till mig själv, jag visste det.

Jag visste det. Allt är uppsagt, jag har projektlett min egen död. Jag sa upp lägenheten i början på november, jag sa upp mig på jobbet i början på november. Jag har sagt upp alla abonnemang på telefon och tv och glasögon och allt.

Så det är avslutat och rensat. Jag gillar att få check på min lista och känna att det är jag som har avslutat, det är jag som har kontroll. Det ska inte ligga en massa saker kvar som någon annan behöver hantera.

Charlotte jobbade sin sista dag för en vecka sedan och hade en avslutningslunch med sina kollegor. Det är ingen som vet varför hon slutar. Jag har sagt att jag ska fokusera på kroppen och ge kroppen det den behöver.

Och det ska jag ju, det stämmer ju i och för sig. Men exakt vad det är jag ska ge kroppen och hur det ska gå till, det är det jag inte har berättat om. Ingen vet något om mina planer.

Inte min mamma, inte kompisar. Jag tror inte att jag ska berätta för min mamma, jag tvekar faktiskt fortfarande lite där. Det skulle kunna bli svårt både för mig själv att berätta och för dem att ta in.

Det här är ju inget som jag kommer att ändra mig om. Jag kommer inte att ta ett annat beslut, utan jag lever nu mina sista dagar för att genomföra den här planen. Och det är ingenting som ska övertalas eller tänkas över eller tänkas om.

Jag vill inte det. Det här att din mamma inte vet, vad tänker du om det? Hur kommer hon få reda på detta? En utav de tre personerna som följer med mig ner kommer tillbaka till Sverige på onsdagkvällen.

Och på torsdagen ska mamma få informationen och få läsa ett brev som jag har skrivit. Vad står det i det brevet? Det står att våra liv har tyvärr svårt präglats av MS-sjukdom.

Och det har satt mycket märken och mycket spår i bådas våra liv. För mig så gick det ju illa betydligt fortare och tidigare än vad det gjorde för henne. Men det är liksom ett avslutsbrev som hon ska få.

Jag tror att hon kommer att förstå mina ord och min handling också. Det kommer ju såklart att vara svårt, men jag tror ändå att jag har tänkt så mycket fram och tillbaka på om jag ska berätta. Men hon ska inte behöva veta mer just nu.

Jag hoppas att det landar på bästa sätt så. När Charlotte berättade för sina assistenter strax före jul blev det inte som hon tänkt sig. Sex tjejer fick informationen.

Fyra stycken har hanterat det väldigt fint, känslosamt. Två utav dem har flippat fullständigt och jag har inte sett dem sedan dess. Charlotte hade plötsligt ingen personal.

De fyra assistenter som var kvar räckte inte för att täcka alla arbetspass och hennes omfattande behov av hjälp. Och assistansbolaget kunde inte lösa det. De firade väl jul eller något?

Jag har ingen aning faktiskt, helt ärligt. Jag har inte några jättevarma ord att säga om dem, men det är så det ser ut liksom. Men fick du vara ensam? Dessvärre blev det så.

Ganska många timmar. Så ja, juldagarna blev tuffa. Då blev det jag, rakt upp och ner jag. Glasen stod på rad på köksbänken, placerade på en höjd där hon kunde nå dem och dricka själv.

De var bara halvfulla så de inte skulle bli för tunga att lyfta. Det var kaffe, det var julmust, det var saft, det var vatten, det var det ena och det andra. Så jag skulle klara de här timmarna i ensamhet liksom och kunna förse mig.

Jag hade väl hoppats på att möta allas förståelse. Så blev det inte. Men jag vill verkligen att de här fyra assistenterna ska veta att det här är någonting som har funnits med mig sedan länge, länge.

Och sen att det blir just assisterat självmord och inte bara ett självmord och att jag åker till Schweiz. Det är liksom extra, extra. Ja. Var det ett svårt beslut?

Nej. Nej, för jag förstår jätteväl allt. Så det är inte svårt för mig. Bara jag vill vara med henne där i sista. Yes. Du är stark, Jenny. Ja, jag vet. Jag måste vara både stark för dig.

Jag kan inte välja att gråta och säga nej, nej, nej, nej, det går inte. Nej, jag är där och följer henne och... Tack. Att din mamma inte vet, kommer du prata med henne innan du åker någon gång?

Idag faktiskt. Idag ska vi åka dit. Jag och Jenny ska åka till min mamma. Och det blir sista gången som vi träffas. Överlämna lite god Ska vi börja röra på oss? Vi går mot restaurangen.

Charlotte är nyklippt och har färgat håret i ljusa slingor. Hon är liten och nätt och kör beslutsamt sin elrullstol som hon kallar Frank. Okej, nu bestämmer vi så här.

Vi kör den här Lyx Dinner. Då får vi en massa med oss och sen ska alla bestämma vilken main course ni vill ha. Vi går mot restaurangen. På den palestinska restaurangen serveras grillad kyckling, falafel och tabbouleh.

Runt det avlånga bordet sitter Jenny, Soheila, Tara, Lisbeth och Roxana. Assistenter som har arbetat nära Charlotte och funnits hos henne dygnet runt. Där finns också Aud från föreningen Rätten till en värdig död som ska följa med på resan.

Får jag fråga, är det någon politiker som är pro att de vill? Ja, det finns flera stycken, men de som är för, de driver inte frågan. Både KD och S är väldigt emot.

KD och Socialdemokraterna. Så vi har bestämt att när jag inte använder min rullstol Frank längre så kan ni använda Frank och trycka ner någon av politikerna. Och så kan de få åka runt och känna en del av det i alla fall.

Jag skulle gärna ge dem lite av min hud också så skulle de få känna på riktigt. Då skulle de ändra sig, helt säkert. Och när jag öppnade sparkontot 22 år gammal och började spara 300 kronor i månaden, inte fan tänkte jag på att det var till min egen död.

Jag betalar för en värdig död. Huvudrätterna är uppätna och de beställer dessert och kaffe. Roxana är ledsen och vill gå, men övertalas av Charlotte att stanna kvar.

Det finns fortfarande en stund kvar att vara tillsammans. Jag kommer att sakna dig jättemycket och jag kommer att tänka på dig. Vi kommer att sakna varandra. Och du hade så tålamod med mig.

Nej, tålamod med varandra. Tålamod med varandra. Man blir attached, fäster oss vid varandra. När ni ändå jobbar ett dygn hos mig så gör man ju väldigt mycket olika saker.

Ja, vi har ju lite liv tillsammans. Det är ändå timmar som man är med varandra och man umgås oavsett vad som ska göras den dagen. Skål! Jag kan inte höja mer. Skål!

Charlotte delar ut presenter, olika hudvårdsprodukter och snart är det dags att säga farväl. Vilken tid på onsdag ska du till kliniken? Dignitas house. Det blir på onsdag förmiddag, någon gång mellan 10 och 11.

Sätter på dig din tröja. Sätter på mig min gråa tröja. Den är så mjuk och skön. Jag tror jag ska ha den här också. Tack Jenny, vi ses imorgon. Vi ses imorgon. Du kommer inte finnas längre så det är svårt.

Men jag är glad för din skull. Tack. Jag behöver lämna. Jag kan inte fortsätta. Tack för alla era känslor. Ni behöver inte vara ledsna. Jag hatar att säga hej då.

Hej då. Jag kommer och släcker och tänder lamporna. Jag väntar på dig. Vattna mina växter. De ska leva forever. Okej, jättebra. Vi ses i solen. Ta hand om dig. Ta hand om dig.

Krama. Trevlig resa. Tack så mycket. Tack för allt. Jag vet att hon ska träffa läkarna där nere två gånger. Redan när hon kommer ner. Och sedan dagen innan hon ska dö.

Sen kommer hon till kliniken och de spelar in hela skeendet. Och när sedan personen som ska dö har dött. Så ringer man till polisen och det kommer någon. Och det liksom kollas upp att det har gått till på det sätt det ska gå till.

Och sen avslutas hela det här skeendet. Okej, vi provar. Hej Anna. Hej Charlotte. Hur mår du? Jag är helt okej med allting. Jag har inga frågetecken. Jag är inte ledsen, jag är inte arg, jag är inte upprörd.

Det här är det absolut bästa. Jag känner att jag är klar. Jag känner inte att det här är svårt. Livet har ju varit det svåra. Och det upphör imorgon. Allting kommer upphöra.

Jag kommer slippa göra. Jag kommer dricka den där och det är fine. Och jag kommer susa sen. Är det hej då nu då eller? Jag tror att det är hej då nu. Okej. Ja. Hej då.

Det är påslutat för nu. Och ja, en mycket annorlunda dag har det varit. På morgonen den dagen Charlotte dog var allt som vanligt. De dagliga rutinerna följdes. Jenny hjälpte Charlotte upp ur sängen, masserade och stretchade hennes ben.

Och så tog Charlotte sina sista mediciner. Resten slängde de. Jag har aldrig såg henne som glad som jag såg på sista dagarna. Du menar att hon var gladare än någonsin?

Ja, hon var jätteglad. Hon bara det är en annan person. Man kan inte tro på att den sista dag som du kommer vara här, du kan inte vara glad. Men hon bara glad. Och vi åkte till Dignitas.

Det tog ut lite på tiden. Taxin hade problem att hitta och det var ute mitt i ett industriområde. Så det är ju väldigt speciellt också. Och tyvärr så var det, det skulle ha varit 12 grader och sol.

Och det var hon nöjd med. Men det var 8 grader och på regn. Det var på förmiddagen på onsdagen som hon kom fram till Dignitas house. Charlotte fick två olika läkemedel att dricka med en halvtimmes mellanrum.

Så hon själv drack det första medel. Jätteglad. Jag kan säga, hon var jättebroten. Hon bara få det medel och hon druckit. Jättefint. Och vi väntar en halvtimme, trettio minuter.

Och vi pratar varandra. Då har jag börjat gråta igen. Och hon började gråta med mig också. Bara jag vill veta att hon är glad. Och hon är må bra. Så jag såg att hon kom tillbaka till mig.

Att du är bra, att du är glad, att du träffar solen där. För att det finns bara solen, solen, solen. Jag bara kände veta bara det. Och hon säger, jag lovar dig Jenny.

Jag lovar dig Jenny. Och vi gråta tillsammans. Och sen vi kommer tillbaka till ett rum. Och sen kommer det andra medel. Det var ett rätt stort rum. Det såg ut som en sjukhussäng.

Det var ett litet bord där vi satt först. Och sen var det en stor bit vinksoffa i rummet. Och det var två kvinnor som var i ungefär samma ålder som Charlotte. Och väldigt lugna, sansade och fina.

Och vägledde henne hela vägen. Vad vill du? Vill du sitta på fotölj eller vill du ligga på säng? Och hon bestämde sängen. Då hade det varit den sista gången som jag lyfte henne på mina arm.

Jag tittade på henne först. Till hennes vackra ögon som hon hade. Och hon såg till mig, Jenny, det går bra Jenny. Det går bra Jenny. Hon lugnade mig. Men hon sa till mig att det går bra Jenny.

Det går bra Jenny. Hela tiden. Bara ta mig och ligga med på sängen. Då har hon drukit den sista medel som hjälper henne att gå. Hon kommenterade spotlighten i taket att hon tyckte att de var fina.

Att de såg ut som stjärnor. Jag satt vid hennes nedre del av sängen. De andra satt längre upp och pratade med henne. Vi önskade henne en fin resa. Och att hon skickades iväg i kärlek.

Och hon gick bort. Man kan säga lugn. Hon började sova. Det är min första gång i mitt liv som jag såg en person som lämnar liv. Allt det jag såg innan det. Jag kan inte förklara.

Men jag känner att hon är med mig hela tiden. Och nu ska ni åka hem då. Ja, vi har rätt lång väntetid här på flygplatsen. Men vi behöver också prata sinsemellan.

Vi är ju alla tre ledsna. När man är med om sånt här, man behöver prata av sig. Och vi har ett bra samtal nu. Och så ska en av de här tjejerna åka till mamman imorgon då alltså.

Ja, precis. Det var så hon ville ha det. Och det måste man ju respektera. Kan du fälla blytsdödet lite bakåt på min stol? Jag har svårt att prata. Jag följer med Aud och Jenny för att hälsa på Charlottes mamma som bor på ett äldreboende i Farsta.

Vi går in på hennes rum. Hon har ett keramikfat på bordet som Charlotte har gjort. Vill du berätta om när du fick beskedet om att Charlotte är död? Ja, jag anade ingenting.

Fast hon kom hit och lämnade saker. Och jag är blåögd och dum. Jag fattar ingenting. Men Precis. Jag hade ju bara känt henne i drygt två och en halv månad när vi åkte till Schweiz.

Och jag vet inte om hon kanske var orolig för att du skulle försöka övertala henne att inte göra det. Men det tror jag inte att jag hade försökt göra. Jag har haft så många år på mig att vänja mig vid tanken.

Så jag har varit beredd på det där självmordet väldigt länge. Har ni pratat om det, eller? Ja, det har vi gjort. Jag är nog egentligen okej med att hon är borta.

För då slipper hon plågas mer. Jag tror det är därför jag är lugn inuti. Du har hört Charlotte sista dagar av Anna Hammarén. För stöd vid tankar på att avsluta sitt liv finns organisationen Mind tillgänglig dygnet runt på mind.

se. Producent Ylva Lindgren, slutmix Christian Jangegård. Och det här är en P1-dokumentär från 2026.