Noahs nya pappor (R)

P1 Dokumentär. Jag vill ha plats. Jag vill checka in. Var ska du åka? Till Istanbul. Sen marschen. 1 juni 2023, Arlanda. Checka in igen när jag är i Istanbul. Nej, du har två boardingkort, så det är...

Terminal 5 är full av människor som åker bort och kommer hem. Mitt i allt står Noah, så heter han i alla fall nu. Det finns en annan värld som lever i mig fortfarande.

Jag hade inte planerat att vara i Sverige här och bli adopterad av två killar som går emot islam. Incheckning 2031, det har vi redan gjort nu. Och sen efter det så är det bagdrop Sun 2 och sen står det gate 11.

Noah har inte alltid varit den han är idag. Förut hade han ett annat liv. Då hette han Roholla. Det är hälften av mitt liv här egentligen och hälften är där. Nej, gate 20.

Han ska åka tillbaka till Afghanistan, en plats han inte sett sedan han var barn. Till en familj som inte helt känns som hans egen. Jag tänkte åka dit och säga hej då ordentligt.

Att min mamma sa, du ska åka härifrån. Jag förstod inte innebörden av det. Jag gick bara. Men nu förstår jag lite mer. Sveriges nya pappor. En dokumentär om att lämna en familj, hitta en ny och vara fast mitt emellan.

Av Lydia Bandolin-Sörlin och Miranda Wretman. Två månader tidigare. Här skriver vi år 2015. Stockholm, april 2023. Jag har precis kommit hem till Lars och Gert. Vad är det ni ser på bilderna?

Första kvällen. När jag satt i köket, där jag brukar sitta fortfarande. I en sekelskifteslägenhet sitter tre män runt ett bord. Framför dem ligger ett fotoalbum uppslaget.

Vårsolen lyser in och landar på de vita väggarna täckta av modern konst som Lasse har valt ut. Bokhyllorna är fyllda av Gerts däckare, filosofiböcker och uppslagsverk. Lasse och Gert är ett par.

Den tredje, Noah, kom hit för åtta år sedan. Gert är min äldsta pappa och Lars är min yngsta pappa. Jag brukar säga Gert-p och Lars-p. Sen är de två tillsammans.

Pappa, eller pappor. De är min familj som jag har haft med mig egentligen ända sedan jag kom till Sverige hit. Jag har gått i tehandeln, t-shirt som jag fick från HVB-hemmet.

Noah var en av de ensamkommande flyktingar som kom till Sverige 2015. Strax efter flyttade han in hos Gert och Lasse. Där ser jag mina föräldrar. Bilden är från kolonistugan.

Men gud, är det flaggstången? Jag sa att det går att klättra, men du sa att det går inte. Livsman gick upp, han var en ögrupp. Jävla unge. På bilden syns Gert och Lasses kolonilott, en kort tunnelbanefärd utanför stan.

Bland knotiga äppelträd står en röd liten stuga. Mot den blå himlen, högt upp i en flaggstång, sitter en 14-årig pojke. Då hette han fortfarande Roholla. Han håller i sig med ena handen och ler mot kameran.

Den där bilden var på hans studentplakat. Alla andra hade på småbarn som var två år eller under ett år. Det var vi som hade en som var lite äldre. Det var ett vuxet barn som kom.

För vi i våra ögon ser man att när man är 13-14 år, då är man ju barn fortfarande. Men han var ju vuxen samtidigt med det han har gått igenom och minnena. Så han hade med sig en hel del annat i bagaget.

Det fanns en skugga bakom. Östra Afghanistan, 15 år tidigare. När jag blundar och tänker, då ser jag byn där vi växte upp. Det rann vatten egentligen från berget nästan hela sommaren.

Genom egentligen hela byn. På båda sidorna av bergen så byggs ju hus, lerhus. Roholla växte upp på landsbygden med sin familj. Han är äldst av sex syskon. Ingen av syskonen går i skolan.

Och när Roholla är i femårsåldern får han börja arbeta. Jag var tvungen att ta hand om. Vi får land som vi hade och kycklingar. Hjälpa mamma med att hämta vatten från källaren.

Ta hand om mina småsyskon hela tiden. Jag vet fortfarande inte hennes namn exakt. Men jag tror att hon hette Zahara. För jag brukade alltid kalla henne mamma. Hon slog mig ganska ofta när jag gjorde fel.

Och hon var väldigt religiös. Strikt muslim. Och tvingade oss att be hela tiden. Rohollas pappa försörjer familjen genom att köra taxi. Både människor och gods runtom i landet.

Min pappa var borta för det mesta. Jag kommer ihåg att han hade en motorcykel först. Och sen så lyckades han byta den ganska många gånger. Och sen så hade han en taxibil.

En gul taxibil. Och sen så reste han väldigt mycket med bilen. När pappan väl är hemma sätter sig Roholla så nära honom som han kan. Ibland har pappan med sig små presenter.

Det var en gång han kom hem från taxikörningen. Och så hade han med sig sandaler. Då tog jag på mig de där sandalerna och gick ut. Och sprang så fort som jag kunde.

Bara för att jag var glad. För att jag fick sandaler. Och jag sprang hela uppförsbacken och sen sprang nedförsbacken. Så det kändes inte alls som att det var uppförsbacke.

Jag sprang så fort. Runt samma tid som Roholla föddes kraschade två flygplan in i World Trade Center i New York. Och förändrade världen för alltid. USA inledde ett krig mot terrorism och talibanerna som styrde Afghanistan.

Kriget pågår i flera år. Men Rohollas by är länge förskonad från striderna. Tills han fyller tretton. När min pappa egentligen försvann. Eftersom han var taxichaufför så körde han linjen mellan Kabul, Ghazni och Kandahar.

Han brukade ringa hemma och berätta lite hur planeringen är och var han ska vara. Men så går det en tid och familjen hör ingenting från pappan. Och då försvann han plötsligt.

Det kom inget samtal, ingenting. Ingen vet vad som har hänt med Rohollas pappa. Men familjen misstänker att talibanerna har tagit honom. Stämningen i byn blir orolig.

Och en dag knackar det på familjens dörr. Det är byns imam som säger att familjen måste lämna sitt hem. Talibanerna verkar ha fått upp ögonen för familjen. Och imamen tror att det har något att göra med Rohollas pappa.

Det ryktas också om att talibanerna rekryterar pojkar i Rohollas ålder för att utföra terrorattentat. Jag kommer ihåg att min mamma var väldigt snurrig. Hon sprang runt omkring och min syster som är några år yngre än mig.

Hon grät också. Hon var jätterädd. Men mamma var också väldrädd. Jag kommer ihåg att vi hade lite pengar i kistan som vi samlade pengar när min mamma samlade pengar.

Och min mamma tog lite bröd och pengarna. Och sen så tog jag på mig skorna som jag hade. Sen så stack vi därifrån. Jag och min mamma och mina syskon. Familjen är nu på flykt i sitt eget land.

Men de få ägodelar de har tar de en taxi till en stad 13 timmar bort. Det är så långt pengarna räcker. Vi satt i bakluckan egentligen. Fyra personer ungefär. Vi satt där bak.

Och min pappa försvann också. Jag har ingen koll var hon var. I staden som de flytt till får Rohollas mamma och syster jobb på en gård där familjen erbjuds boende.

Men mamman har sex munnar att mätta. Och efter några dagar när Roholla sitter och äter frukost kommer hon för att berätta något. Mamma kom till mig och sa Du är en vuxen.

Du är tretton. Du kan inte vara här. Du måste gå ut och jobba. Och jag vill inte att du ska vara med oss. Rädslan för att talibanerna ska komma och hämta Roholla finns kvar.

Om de hittar dig så hittar de oss också. Det blir ett problem. Så hon tvingade mig att egentligen lämna dem. Och jag var så liten så jag förstod ingenting. Så jag gick bara därifrån.

Okej, så gick jag därifrån. Det enda han har med sig är kläderna han har på sig. Fickorna är tomma på pengar och han vet inte var han är på väg. Jag förstår fortfarande inte hur kunde hon säga det där.

Hur kan en mamma säga bara att du ska dra härifrån? När jag var tretton liksom, då märkte jag att jag är ensam. Roholla tar sig till ett Ett liv igen. Vi hade tänkt den här tanken flera år innan och då hade vi tagit broschyrer om det och de låg där de låg ganska länge.

Vi kom aldrig fram till något beslut. Men sen när Hjärt kom hem någon gång i början på 2015 och frågade om vi inte skulle anmälas. Och så gjorde vi det. Vi hade plats.

Jag tyckte vi hade råd. Vi bodde ju stort. Och göra något för att hjälpa till. Som steg ett så tvingade jag faktiskt dig att ringa och fråga först också om det var helt okej att två killar kunde bli familjehem eller jourhem.

För jag var inte helt säker på det. Och de kunde väl inte säga så mycket annat än att det var okej. Typ det var hela natten vi gick och promenerade. I Iran har Roholla tagit kontakt med en människosmugglare.

Med pengarna han tjänat ihop som byggarbetare betalar han för att ta sig till fots över bergen till Turkiet. Han är på väg mot Medelhavet. Där finns en sjörutt till den grekiska ön Lesbos.

När Roholla kommer fram ser han ett hav av människor. De springer runt och försöker få en plats i en av de överfulla gummibåtarna som ska ta dem till andra sidan. Det finns inte flytvästar så det räcker till alla och Roholla är utmattad.

Han orkar inte kämpa sig till en flytväst. Plötsligt blir han neddragen i ena båtarna som lämnar land. Havet är kolsvart. Jag försökte, jag var väldigt törstig i efterhand.

Jag försökte smaka på vattnet och det var väldigt saltigt. Jag satt på ena sidan av båten och det var över 50 personer på 10 meters gummibåt. Motorn på den där gummibåten dog flera gånger.

Sen försökte folk starta den och den hade problem med att den startas. Folk trodde att vi kommer drunkna. Jag kommer ihåg att det fanns en barnfamilj i mitten på den där gummibåten.

De började be och gråta samtidigt. De hade en bebis med sig. När det börjar ljusna ser Roholla land. Sen det tog en stund för att fatta att jag var i Europa så att säga.

Det tog ett tag. Väl på land ser Roholla en kö som ringlar sig flera hundra meter. Det är kön till att få de intyg som krävs för att kunna ta sig från Lesbos till fastlandet och vidare i Europa.

Här står föräldrar, barn och ensamma tonårspojkar som Roholla. Man kunde inte lämna den. Lämnade den måste man gå hela vägen längst ner igen. Så jag lämnade den inte.

Jag stod där i tre dygn. Jag hade en ryggsäck med mig men den tappade jag bort. Jag vet inte hur. De kissade där och gjorde allt så det luktade också riktigt illa.

Det regnade hela tiden också. Så mina kläder och skor var helt blöta och det var kallt också på kvällen. Jag kommer ihåg att när vi stod flera i rad och jag somnade stående eller någon annan somnade stående.

Vi ramlade och sen ramlade vi på varandra flera i rad för att alla var trötta. Men alla var tvungna att stå där för att komma fram till huset och ta intyg och åka vidare. Till slut får Roholla intyget i sin hand.

Tågresor, vandringar och nätter på gatan avlöser varandra genom Albanien, Serbien och andra länder han inte ens uppfattar namnet på. Längs vägen träffar han andra flyktingar och de slår följe. I Tyskland har det satts upp hjälpstationer för de hundratusentals människor som kommit samma väg som Roholla.

Där får de duscha, nya kläder och en säng att sova i. Många av de andra pojkarna väljer att stanna men Roholla och en till ung kille vill vidare. De vet inte var de ska men vill framåt längre norrut.

I Danmark sätter de sig på tåg. Vi såg vattnet, vi såg vindkraftverkarna. Sen åkte tåget ganska fort och det var jättelångt att åka över bron. Jag tyckte det var jag och min kompis som stirrade mest.

De andra i tåget brydde sig inte om bron. Det var mycket vatten. Sverige är ett land han aldrig hört talas om. Vi kom till Stockholm klockan var mycket. Klockan var 10-11, jag minns inte riktigt.

Men det var mörkt. Väldigt mörkt. När vi klev av gick alla ner för trapporna och vi bara följde med vågen. Det var en rush, det var jättemånga som kom till Stockholm då.

Det var familjer, barn och ungdomar precis som oss. Alla var ganska förvirrade när vi klev av tåget. Vi visste att det här var huvudstaden men inte mer än så. Det var sent, vi behövde någonstans att sova.

Ingen var på centralen som kunde hjälpa oss. De flesta var rädda när vi gick fram och försökte prata med dem. Jag försökte fråga dem. De bara backade snabbt upp och pratade på engelska.

De räckte ut handen lite så här. Stanna, kom inte närmare. Vi landade den 18 november 2015 klockan nio på kvällen. Stockholm, november 2015. Gert och hans vän har precis kommit hem från en semester på Kanarieöarna.

När jag slog på telefonen på Arlanda ringer det upp. Det är den sociala assistenten som vi hade fått anvisat. Jag svarar hej. Vill du mitt nattens introduktion? Ja, jag sitter i jour.

Vilket liv det är runt dig. Jag har precis landat. Min kamrat trodde att någon hade dött. Han hade varit helt blek i solbränna. Men vad är det du vill? Vi har en 14-åring som måste placera imorgon.

Du behöver kanske tänka, ska jag ringa senare eller imorgon? Nej, du måste skicka hit beskedet redan nu. Jag säger ja, han behöver inte prata med Lasse först. Vi har redan sagt ja att vi ska göra det under hösten om det är okej.

Så jag sa att det måste finnas någon som pratar dar eller persiska där uppe också. Som kan prata med grabben och se till att det är två gifta män. Så att han vet om det innan så att han inte får reda på det när han eventuellt kommer hem och slår i dörren här.

Raholla har fått plats på ett HVB-hem för nyanlända i Stockholm. En dag står hans namn uppskrivet på en lista. Jag gick fram och bara, jag såg namnet, vad är det?

Han bara, ja vi har en familj till dig nu, nu ska du flytta härifrån. När de sa familj, det ska komma en familj, det första jag fick tanken är att det kommer en kvinna med en man säkert. När tolken sa gay, jag fattade inte vad gay var.

Men sen när tolken översatte riktigt, vet du vad, det är två killar som är gifta med varandra. Då blev alla så här, vad? Två killar, det är hemskt. Så här kan det vara.

Det är sådana tankar man har i Afghanistan. Det är hemskt. Det finns inte. De får inte synas. Syns de, ja då är man död, helt ärligt. Där och då behöver Raholla fatta ett beslut.

Han är trött och sjuk efter flykten och vet inte var han kommer hamna om han tackar nej. Men kan han acceptera en familj som består av två nya pappor? Då sa jag direkt nej.

Nej, jag vill inte ha en sån här familj som är två killar gifta med varandra, det funkar inte alltså. Men sen när jag var på väg ut från kontoret, då tänkte jag liksom så här, ja men det är familj, vad spelar det för roll? Så jag gick tillbaka direkt utan att gå ut ur kontoret.

Så jag bara, nej vet du vad, jag har ångrat mig, jag säger ja till familjen, spelar ingen roll. Hjärt och Lasse funderar mycket på om livet de lever kommer accepteras av en ensamkommande flykting från Afghanistan. Och de har också tagit ett beslut.

Vi har inte ändrat vårt sätt att leva. Vi har ju bott ihop i över 20 år. Absolut inte gömma oss, utan det är vår tanke så får vi se om han klarar av att vara med oss eller inte.

Han har ju sitt val hela tiden också. Roholla kallas till ett möte redan samma dag. Han ska få träffa dem som har anmält sig till att vara hans jourfamilj. När jag kom in så såg jag det jättemånga runt bordet.

Jag blev lite nervös, jag bara, oj vem är jag? Vad ska de göra med mig? Och så kom det en liten som såg rädd ut, hostande genomförkyld. Och så tittade vi in bland alla dessa vuxna.

Då sa egentligen en tolk, ja här är Hjärt, familjehem. inte olika efternamn på familjens lägenhetsdörr. När Noah fyllde 20 vuxen adopterades han av Gert och Lasse.

Att få få en tillhörighet som var större än den känslomässiga på pappret också, inte bara runt middagsbordet. Och hans nya familj består inte bara av två pappor. Per-Obe är, som jag brukar kalla honom, morfar.

En av Gerts äldsta vänner, Per-Obe, är den som lärde Noah att åka skridskor när han kom till Sverige. De brukar gå ut och äta middagar och prata om böcker de har läst, och livet. När vi hälsas så brukar han, jag vet inte vad jag ska säga, men han hoppar på mig som en apa och kramar liksom så här Hej, hur är läget?

Han bara skämtar, han är så glad varje gång. Hej! Hallå! Du har sagt så många gånger, vad har du nu hittat på för någonting? Ja, nya grejer. Och det är han som är 22, jag är 83, så ni inte tror att det är tvärsom.

När tvättade ni fönstret senast? Två år sedan. Jag blev väl någon sorts, vad heter det, regnbågsfamilj. Han är ju mitt barnbarn. Han är ju en av de häftigaste killar jag har träffat i hela mitt liv.

Med tanke på den bakgrund och vad han har varit med om och hur han har lyckats komma dit han är idag. Vad Noah gjort är att han har gjort om sig själv helt och hållet om man tänker efter det. Han har alltså lärt sig ett nytt språk och han vet ett annat land och han har lämnat trosuppfattningen bakom sig.

Egentligen så är det ju så att han är totalt omgjord. Idag är Noah 22 år. Från att ha varit analfabet har han nu börjat läsa på universitetet. Politik, filosofi och ekonomi.

Han har vänner, går till gymmet och läser tjocka böcker om Kant och Sokrates. Hans liv är här nu, åtminstone det mesta av det. Nu kommer kanske texten. Eller? Jag kommer inte ihåg så mycket men jag kommer ihåg en del.

Jag kanske har... Det här är tvätten i fönstret senast. Två år sedan. Jag blev väl någon sorts... Vad heter det? Regnbågsfamilj. Han är ju mitt barnbarn. Han är ju en av de häftigaste killar jag har träffat i hela mitt liv.

Med tanke på den bakgrund och vad han har varit med om och hur han har lyckats komma dit han är idag. Vad Noah gjort är att han har gjort om sig själv helt och hållet om man tänker efter det. Han har lärt sig ett nytt språk och han vet ett annat land och han har lämnat trosuppfattningen bakom sig.

Egentligen så är det ju så att han är totalt omgjord. Idag är Noah 22 år. Från att ha varit analfabet har han nu börjat läsa på universitetet. Politik, filosofi och ekonomi.

Han har vänner, går till gymmet och läser tjocka böcker om Kant och Sokrates. Hans liv är här nu, åtminstone det mesta av det. Nu kommer det, kanske texten. Eller?

Den väcker ganska många minnen faktiskt. Man vill börja dansa. Den stan för mig har varit ganska jobbigt land. Jag har inte haft någon barndom förutom att jobba och slita.

Ända tills jag kom till Sverige. För några år sedan när Migrationsverket frågade om det här. Jag hatade min mamma. Det är en sån tanke jag hade. Hur kan en mamma säga bara du ska dra härifrån?

Men idag så börjar jag mer och mer bli mer av frågetecken. Vad tänkte hon på när hon sa det? Det blir mer av frågor istället för att hata henne. En dag sitter Noah och scrollar på mobilen.

Det kom förfrågningar till mig på Facebook. En av vänförfrågningarna sticker ut. Så tittade jag runt lite bland bilderna som han hade. Noah tycker att han känner igen killen på bilderna.

De börjar skriva med varandra och killen, som heter Bismillah, bor i Afghanistan och verkar veta vem Noah är. Jag bara, vilken Bismillah är nu då? Kan du beskriva lite mera?

Noah provar att ringa killen, men internetuppkopplingen i Afghanistan är dålig. Men till slut förstår Noah vem det är han pratar med. Och då fick jag ha, men det är min bror.

För första gången på flera år har Noah kontakt med sin biologiska familj. De bor kvar i samma stad som de flydde till efter att hans pappa försvunnit. Noah får veta att hans mammas hälsa blivit sämre.

Hon har problem med blodtrycket och andningen och man vet inte hur lång tid hon har kvar. Noah tar ett beslut. Han ska resa tillbaka till Afghanistan trots att talibanerna har återtagit styret i landet och det nu är farligare än det varit på länge.

Jag åker inte som att vara turist där och njuta av värmen eller något annat, utan det här känns som ett måste för mig själv att vara där och se dem. För jag fattar nu lite grann att min mamma sa, du ska åka härifrån och jobba själv, du är vuxen. Jag förstod inte innebörden av det.

Jag gick bara. Och nu förstår jag lite mera. Jag tänkte åka dit och säga hej då ordentligt, en gång i alla fall. I juni är det dags. Noahs nya familj har svårt för tanken på att resa till Afghanistan men vill heller inte hindra honom.

Vi tycker att det är inte en onödig resa, utan en nödvändig resa för i våra ögon bara. En familjeresa som man behöver ta. Och han vill inte sitta i framtiden och ångra att han inte gjorde resan.

Och det är därför han åker. Per-Ove? Det enda som jag är orolig för när det gäller honom, det är ju var han kommer ifrån. Vad är det värsta som kan hända? Jag vet inte, han kommer tillbaka i en urna.

Jag blir bara ledsen när du ställer den frågan. Men lite kommer du väl att sakna mig i alla fall? Sakna ja, men att tänka att vi kommer inte träffas, det har jag svårt att tänka nu känns det som.

Det enda är ju bara om det skulle hända något förfärligt annat såklart vi kommer att träffas igen, självklart. Men jag försöker undvika sådana tankar för det känns som att det bara väcker upp mer stress i kroppen. Nästan att det är bara att hålla den delen nere så långt det går.

Så, final day. Det är bara att packa ner allt jag har och vara redo. Skjortorna de vill jag inte lägga längst ner kanske. Men jag ska försöka läsa av min mamma hur mycket hon kan ta emot informationen.

Att jag är adopterad av två killar efter att hon är så gammaldags och tänker på ett annat sätt så tror jag i alla fall. Så är det bra om jag kanske undviker att berätta något förutom att jag har det jättebra och du behöver inte vara orolig. Så bara lugna ner henne.

Det är ingenting mer än så. 1 juni 2023. Noah sitter på samma köksstol som han gjort sedan han kom till Sverige för åtta år sedan. Om några timmar lyfter planet som ska ta honom tillbaka till Afghanistan.

Ett hemland som inte längre känns som hemma. Hello. Schysst frisyr på morgonen. Pappa Lasse har precis klivit upp. Han ska jobba idag och kan inte följa med till Arlanda.

Jag har inte sovit i tre timmar som zombie. Jo, jag vet inte, jag har typ försökt sova i en halv timme. Det gick bara inte. Jag har tröttnade på att försöka sova.

Jag bara, jag tar en promenad istället. Det är ganska tyst. Jag vill krama dig innan jag går. Jag följer med till dörren. Ta på dig skorna när du... Så. Vad kul att ni har en väska.

Vad kul att snacka om dig. Jag hör av mig så fort jag får internet och sådana grejer. Vi syns då. Sköt om dig. Hej då. Noah och Gert är på Arlanda. Väskan är incheckad och snart ska han gå igenom säkerhetskontrollen.

I Noahs ryggsäck ligger mobil och laddare. I mobilskalet finns en handskriven lapp med nummer till Gert, Lasse och svenska ambassaden i Iran om det skulle hända något. Nu ska jag sluta tjata för sen försvinner du och sen får du sköta dig själv.

Snart är det dags att säga hej då till Gert. Min mamma har hon känslor för mig eller inte nu? Eller hon kanske har glömt bort egentligen. Har du känslor för henne?

Det är känslor på samma. Jag vet inte, hur ska jag säga det? Ibland så tänker jag ändå att det är min mamma ändå. Men att kunna älska henne eller något sånt, det är svårt för Det var inte den där hälsningskramen utan det var verkligen sonen var hemma igen.

Noah har träffat sina syskon och sin mamma. Han hade inte berättat innan att han skulle komma. Båda av säkerhetsskäl och för att han verkligen ville se hennes reaktion nu när de skulle ses efter alla år.

När hon kom ut så stannade hon till en stund, stirrade, och sen sprang hon och kramade mig och sen började hon gråta. Hon trodde inte att jag kom att komma tillbaka till dem. I staden han lämnat dem för tio år sedan stod nu alla, mamma och syskon.

De kände inte igen mig, speciellt lilla systern som var bebis när jag lämnade. Sen så kramade de andra syskon som jag har, men de var lite, de backade lite för de visste inte exakt vem jag var. Dagarna i Afghanistan tillbringades mest hemma.

Grannar och vänner som hört rykten om att den äldsta sonen var tillbaka kom och hälsade på. Det var varmt och på gatan utanför lekte barn utan skor. Han fick veta att hans mamma och systrar syr kläder för att försörja sig och hans bror tjänar pengar på att köra runt vatten sju dagar i veckan.

Ett liv han hade kunnat leva. En konstig känsla. Både att se hur de lever och hur jag lever. De möjligheter som jag har, till exempel, och haft under de åtta år som jag har levt med mina föräldrar här, de får inte det.

Till exempel här att jag käkar mig tills jag blir mätt, liksom så här. De käkar knäckebröd med vatten vissa dagar. Och de måste leva ändå på något sätt. Men vad som hänt med Noahs pappa vet han fortfarande inte.

Det vill inte hans mamma prata om. Inte heller varför hon gjorde som hon gjorde den där dagen för så många år sedan. Så Noah får inte svar på sina frågor. Istället var det han som berättade om sina nya pappor.

Jag tyckte det var viktigt att de förstod hur jag lever. Att jag har det bra. Att jag har verkligen haft tur och hamnat hos rätt familj. Och fått det de drömmer om.

Men jag berättade lite grann i alla fall att de har adopterat mig. Och att det är de som har gett mig möjligheten att växa. Jag har bott hos dem i åtta år snart.

De tar hand om mig som deras barn. Så hennes reaktion var lite annorlunda än vad jag förväntade mig. Hon sa att Gertrud har varit verkligen bra människor. Och gett mig verkligen det hon skulle ha gett mig om hon hade möjligheten.

Så att hon var väldigt glad över vad Gertrud hade gjort i mitt liv. Jag skulle välja familj. Jag skulle tro det. Att man väljer familj. Har en känsla av att det här är min familj.

För mig gick det i alla fall. För oss tror jag. Det gick ganska fort. I alla fall i jag kände det. Jag kunde lita på er och jag kunde liksom säga pappa. Så jag valde i alla fall i1.

Det var ju de som valde att kalla oss för pappa. Jag kan väl lätt säga också att blodsband är ju en sak. Men en vald familj är ju något annat. Jag är vald för andra.

Och du är vald för andra för att vi vill leva tillsammans. Per-Ove var vald att umgås för att vi har väldigt roligt ihop. Och Noah han halkade in när han var 15.

Han ramlade ner i Sverige och Stockholm och råkade hamna innanför våran dörr. Vi betraktar oss ju verkligen som en familj och ser oss som en familj. Och vill bli seddas som en familj också.

På Hjärtolassens kolonilott, en kort tunnelbanefärd utanför stan, finns en liten röd stuga, knotiga äppelträd och en flaggstång. Nedanför den står en 22-årig man barfota i gräset. Han heter Noah.

Han tittar upp mot den vajande flaggan och tar tag om stången. Det går inte. Så jobbigt. Jag har 20 kilo mer och klumpiga. Men jag ska försöka. Nej, jag kan inte klättra nu idag.

Det går inte alltså. Förut så kunde jag klättra väldigt lätt. Jag känner mig mera som Noah än att känna mig som Roland. Mina frågor som jag hade, svaret på dem förändrar i alla fall inte mitt liv nu här i Sverige.

Så jag kommer fortsätta att vara Noah. Det gick så enkelt då. Jag gick bara upp. Men nu när jag försöker bara hålla mig där är det jobbigt. Men det var då. Det är några år sedan.

Jättejobbigt. Bara hålla mig där. Men det gick ju. Jag gick upp och satte mig där. Och så sa han bara, det fanns ingen stol där jag satt. Du har hört Noahs nya pappor.

En dokumentär av Lydia Bandolini-Sörlin och Miranda Wretman. Producent Anna Frej. Slutmix Tor Sigvardsson. Programmet gjordes 2023.