Avsnitt 562: Varför upplevs träning så negativt av många?

Du hälsar jag dig hjärtligt och varmt välkomna till ännu ett avsnitt av Tyngre träningssnack med mig Wille och som vanligt Jakob Gudiol. Hallå där Wille. Allt väl?

Ja, det får man väl säga. Skolstart. Jag har inte träffat eleverna än förstås, men jag har varit på skolan två gånger. Vi har två segrar i rad. Nu håller du med division fem.

Det var ju mer än vad vi tog segrar på hela våren, så vi har börjat hösten väldigt starkt. Jag tror det är många unga killar. Jag har inte tänkt så mycket på det, men de har inte spelat division fem tidigare, så vi släppte in mycket billiga grejer.

Förhoppningsvis så stever vi upp det nu. Nu är vi i alla fall på kvalplats nedåt, så nu är det inte direkt nedflyttning. Men det måste vara ganska mycket matcher kvar va?

Ja, det är... skulle gissa på att det är åtta matcher kvar, sju kanske. Men då kan man inte börja räkna ändå, har inte tabellen satts sig riktigt. Nej, det är ganska jämnt ser det.

Det är rätt många lag som har dragit ifrån i toppen, så de andra är tajt så att säga. Och jag ska säga, jag bryr mig inte så mycket hur det går i serien totalt, så det är bara det är roligare att vinna matcher än att förlora matcher, så det... Så det är väl bra.

Ja, annars skönt barnen börjar skolan idag, så nu sitter jag här hemma själv. Det är också en grej. Jag har inte hunnit slappna av än, men det ska jag väl få snart.

Lite sista rycket på några grejer som behöver göras. Ja, men alltså det är ju slappna av. Alltså jag väljer ju ganska mycket själv vad jag vill göra. Och då tycker jag något blir för tråkigt så pausar jag det en dag och så går jag över till något annat som jag tycker är lite roligare.

Ingen som avbryter det mitt i, jag behöver inte laga någon mat nu mitt på dagen utan jag har ätit en härlig mix av ingredienser. Ja, det är trevligt. Ja, division fem säger du?

Jag håller på att läsa en bok nu om tysk fotboll, det heter Das Reboot, jag har berättat om den för dig tidigare. Men där är det något citat från Manuel Neuer när de frågar honom om, han är då målvakt för de som inte vet det, men han var ju väldigt duktig på, eller är väl fortfarande väldigt duktig på att spela utanför boxen. Han springer ut och gör liksom rensningar och är väldigt bra på att samla upp bakom backlinjen och fördela boll och sådär.

Så var det någon som frågade honom, vart tror du att du hade hamnat om du skulle spela utespelare? Eller vad tror han sa? Jag vet inte, det kanske inte var så intressant fråga.

Nej, trean. Trean, trodde han. Ja, men det är lite roligt för han var ju då en jätteskicklig målvakt med fötterna då. Man tänker sig den allmänna målvakten, hade de varit i femman eller?

Jag vill bara att du ska försöka tänka på så här, hur dålig är du? Jag vet ju några som har varit målvakter i Helsingborgs EFs akademi i ungdomsverksamhet som har lämnat när de har varit 17, 19 däromkring, som sedan har kört utespelare resten av karriären. Jag vet att längst upp där han körde division tre, men han var ju inte ens i närheten av att bli en allsvensk målvakt den här killen.

Man ska ju ha två målvakter i varje trupp. När du bara har två årskullar så är 19-laget det är ju vanligt, 18-19-åringar, om det är någon supertalang som är yngre. Det är svårt att hitta målvakter, man värvar ju inte in från långt utifrån som man kanske gör för den...

liksom spelare nummer åtta kan man ju ändå ta, liksom. Så det menar att man är riktigt risig då om man inte kommer vidare därifrån? Nej, jag menar att man är risig, men många av de killarna som liksom inte kommer upp i HIFs A-lag som har varit målvakter i akademin, de kan ju bli målvakter i fyra-femman sen.

De kommer ut som division tre-spelare, utespelare då, är väldigt duktig. Sen den andra målvakten som heter han, han spelar nog bara femman som högst tror jag. Men sen som Per Hansson som är expertkommentator nu, kommentator på TV4 där när de har allsvenskan och superettan.

Han är ju fyra år yngre, men han var ju väldigt duktig på att spela med fötterna. Han var ju bland de bättre när vi hade kvadraten. Han var jättebra på det. Sen har jag inte sett han spela spel utomhus.

På något vis, man behöver ju ha en... Man brukar kunna kolla bak för sig också. Man behöver ha nog någon form av tillräcklig explosivitet och kondition. Lite mer uthållighet, ja, precis.

Ja, men behöva ha det här lynnet också. Målvakterna är ju ganska mycket mer, som du säger, alltså de är ju ganska lika tyngdlyftarna på sätt och vis i att de gillar ju bara när det ska hända något fort, explosivt. Det där så fort det blir en löpträning så är ju de ganska bra på att varnella och så.

Man märker också när målvakter går upp på hörnor så är det ju väldigt ofta att de ställer sig offside för att de inte har någon sån rumskuppfattning på det sättet. Ja, precis. Manuel Neuer hade kanske kommit in och gjort ett jobb i ert lag helt enkelt.

Absolut, det är jag säker på att han hade kunnat. Bara på att han har varit med om att utvecklas så mycket snabbare. Tänk dig det här smålagsspelet med Bayern München där och så kommer han ut på en elva-manna-plan i svensk division fem.

Han kommer ju tycka att han har liksom... Ska det inte komma någon motstånd där snart? Oceaner av tid, precis. Ja, visst. Det är ju det jag märker också. Nu är jag också van vid lite högre tempo.

Jag tycker att femman är ju... Jag spelar med seniorerna eller oldboys. Det är fortfarande gott om tid. Mitt problem är kondition upplever jag. Sen är det klart att det är situationer där jag förlorar bollen där jag inte gjort det för 15 år sedan.

Men det går ju fortfarande inte fort på det viset. Så det är väl det. Det handlar mycket om att hantera tempot, liksom. Ja, det där är ju ett bra sätt med fotbollen.

Man kan halka längre och längre ner liksom. Och det går ändå att fortsätta hålla på. Tills det inte går längre, då blir det ju att gå fotboll liksom. Gå fotboll.

Ja, det har jag lite klubbar här i stan för det. Så det är nästa steg, Wille. Tror du vi på det där? Kan vi nog komma att hända. Vi får se. Jag hoppas inte det. Bara en riktig skada bort.

Ja, jag hoppas också. Ja, välkommen med er. Jo, tack. Det är bra. Jag har också börjat skola in barnen här nu. Eller barnet då. Min äldsta börjar ju förskoleklass här nu.

Ni verkar inte ha riktigt samma procedur här med lite mer utdraget in i skolan. Men vi håller på med det hela veckan här. Och sen ska hon vara igång. Och det är väl skönt att börja komma tillbaks till någon sorts normalitet nu.

När man får lite lugn och ro i hemmet igen. Och jag fortsätter min streak av att vara produktiv och få till någon form av träning varje dag. Sluta använda sådana egen appar och bara kopiera den appen du använder.

Ja, exakt. Det kan man väl till och med bara snickra ihop i AI liksom. Ja, det gör de tillräckligt på tio minuter sådär. Sen måste du ha strukturen bakom om du ska dela det offentligt med någon ordentlig databas.

Det är lätt att göra sådana saker idag. Jag har till och med mobilappar som idag har det som inbyggt. Du vet, Nothing Android-telefonerna, de har ju sån här där du kan bygga din egen widget.

Alltså om du känner, det hade varit bra att ha det här på min startskärm på mobilen. Så liksom beskriver du vad du vill ha, så bygger den det till dig. Jag vet inte hur bra den bygger och tillförlitligt det blir och sådär.

Men som sagt, det är väldigt lätt att göra enkla appar idag. Alltså jag är så långt ifrån det där. Jag går ju liksom, jag börjar bli mer bara en teknisk, bara jag skiter i allt det där.

Jag har ju så här, till exempel på min telefon så har jag ju stängt av allt roligt på den. Bara för att Med jämn hastighet, men det för mig blir det genast mycket tråkigare om någon har sagt gör fem stycken så snabbt du kan och så är jag anfad, för jag hade liksom kunnat göra fyra-fem till innan feil gör det på något vis. Men jag gillar ju göra det intensivt när jag gör det.

Jag tycker att det är roligare att gå ut och springa och springa mellan lyktstolparna i hög fart och sedan pausa lite. Men jag kommer ju, det tycker jag är roligare, men hade någon bett mig spring så långt du kan högintensivt hela tiden, då hade man ju mått dåligt, så att säga. Men när jag väl gör det så tycker jag om lite intensivitet i det.

Men man kan ju kanske som fastat löpning kan ju vara tråkigt oavsett hur intensivt det är. Man måste inte tycka om löpning. Men det jag försöker, anledningen till att jag närmade mig den här frågan är ju då dels varför jag tycker att det börjar bli tråkigt, men också varför folk som faktiskt vill springa tycker att det är tråkigt.

Och då kom jag ju till det här, för den här artikeln som sagt, den handlar ju om att de har identifierat intensitet som en grej som gör att det blir mentalt, alltså det handlar egentligen om att man får sämre humör liksom, eller att man känner att det här är negativt på något sätt. Så inte så mycket bara att det är jobbigt rent fysiskt, att man blir andfådd och så, utan på en högre nivå då, att man får en negativ effekt helt enkelt. Och det de har gjort i just den här studien är att de har tagit ett gäng folk och så har de betalat dem 50 dollar för att vara med i den här studien, vilket jag tyckte var en rolig detalj.

Det blir många biobiljetter för 50 dollar, tänker man. Annars brukar ju det vara standardvalutan inom forskning, biobiljetter. Och så har de gjort så här att de har, och det var här vi fick mig att fundera på om han verkligen är psykolog eller fysiolog, för de har gjort det väldigt snyggt fysiologiskt här.

De har förstått på något sätt att man måste ta hänsyn till vad intensiteten, en viss intensitet innebär för en viss individ för att det här ska bli intressant. Och då har de förankrat intensiteten kring den andra tröskeln, det som de kallar för den ventilatoriska tröskeln, men det som många känner som mjölksyratröskeln eller liknande. Men det är liksom punkten då där man går över från heavy till severe, om vi pratar om den uppdelningen, eller punkten där det börjar bli jobbigt fort och man når aldrig någon stabil fysiologisk nivå.

Så den intensiteten, så vi pratar en ganska hög intensitet ändå, vi snackar ändå runt 80% kanske av VO2max eller liknande. Det var ju det här som jag tjatat om den här argumentationen, men när jag började skriva min bok om varför folk inte kan springa så var det det här. Därför att om man bara tar en genomsnittssvensk VO2max eller syreupptagningsförmåga så ser man ganska fort att bara det att springa, alltså gå från att gå till att springa, bara det gör att man närmar sig den här punkten eller kanske till och med kommer över den.

Och det gör att man ganska fort hamnar i en ohållbar fysiologisk situation. Det börjar fort bli skitjobbigt helt enkelt. Men så då har de tagit den här punkten och så har de förankrat intensiteten kring det och så har de gjort tre tester på de här deltagarna då där de fick springa en bit under den, på den och sedan en bit över den.

Och så har de mätt olika saker under tiden. Så de har mätt pulsen, de har fått skatta upplevd ansträngning som är det mer vanliga sättet att bedöma hur jobbigt någonting är. Och sen har de också använt sig av psykologiska mått för hur de mår och hur aktiverade de är, arousal.

Som ju liksom står i motsats till varandra. Ju mer arousal desto sämre mår du, typ. Ja, men arousal kan ju också vara att du är laddad inför en... De skriver orthogonal och det är ju liksom motsatsförhållande.

Jag reagerade likadant där, men resultatet blir ju faktiskt motsatt i den här studien. Ju mer arousal gick upp desto mer gick feelings ner. Så just den här mätningen kanske det var på det sättet då.

Men deras hypotes var egentligen då att ju högre intensitet desto sämre kommer man må i princip då. Och det här var ju då, man mätte då både före, under en lättare uppvärmning och sen så var tredje minut under den här kvarten som de höll på på den här intensiteten då. Och så mätte man det under en cool down efter tio minuter och efter tjugo minuter.

Och det man såg här var ju då liksom i princip det som deras hypotes var då att om man låg under den här ventilatoriska tröskeln eller under den andra tröskeln fick man lite sämre feeling om man jämför då med när man mådde som bäst under tiden där då. Men det var ingen större skillnad liksom. Men går man på de lite högre intensiteterna som man låg på tröskeln eller framförallt om man låg över tröskeln så blev det bara sämre under tiden som man tränade.

Och det är ju så ligger det över tröskeln, då kommer ju allting att öka med tiden även om du håller samma intensitet så pulsen kommer att öka och laktatet och känslan av ansträngning tills det då till slut når utmattning. Och det här var ganska helt okej tränade personer, alltså det var både män och kvinnor och de hade för sitt respektive kön en okej syreupptagningsförmåga. Så det här var liksom inga genomsnittssvenskar om vi säger så utan de här var lite bättre tränade.

Vilket ju innebär att de kan ju hålla sig över tröskeln troligen lite längre än en genomsnittsperson kan göra. Jag tror som sagt, som jag var inne på, en genomsnittsperson kan ju säkerligen inte köra 15 minuter över sin tröskel de kommer ju bli utmattade ganska långt innan. Men man såg då att det blev en ordentlig dipp i hur de mådde då från minut 0 till minut 15 under tiden som de tränade.

Sen gick det upp för alla, så alla mådde liksom lite bättre än de gjorde innan de började träna precis efter att de hade tränat. Och det är väl då det som är positivt med träningen då, att man kanske mår bra av att göra den. Men det de ju finner här är ju då ganska tydligt att man också mår ganska dåligt när man gör den.

Och det ser ju de som problematiskt då eftersom för att man ska kunna bibehålla en vana så vill man ju inte konsekvent göra saker som man mår dåligt av. Då kanske det inte räcker med att man får en liten boost i sin känsla precis efter om man då under en ganska lång tid medan man höll på mår dåligt då. Och det fanns också, det var en annan grej man tittade på, det här var ju på gruppnivå som man såg det här.

Men det fanns också ganska stora individuella variationer. De tittade liksom på hur många procent som blev försämrade på en viss intensitet när det gällde mående och sådär. Där såg man som sagt att det fanns ganska stora individuella skillnader.

Och det är ju lite det som du är inne på, att du kanske tycker om en viss typ av grej, men så finns ju de som tycker om en helt annan typ av grej eller verkligen inte tycker om det som du gör. Och då tycker jag att man ganska snabbt kommer in på det här då, att dels är det så att ju mer fysisk ansträngning desto sämre verkar man ju må. Och det tror jag alla kan känna igen på något sätt.

Man vill ju sluta när det är riktigt ansträngande. Det är ingenting som man vill fortsätta med. Alltså såhär, hjärnan bara skriker åt en att sluta när man är mot slutet av en intervall liksom.

Och det är ju definitivt tecken på att man mår liksom inte på topp. Sen så kanske man, som jag då när jag är i form, lär mig att tycka om den känslan på något sätt. Eller såhär, jag vill ju göra det.

Jag förstår ju att det ska kännas sådär för att jag ska bli bättre då eller göra det jag ska göra. Och sen då framförallt när man får den här skjutsen efteråt. Så det blir någon sorts inlärningseffekt att såhär, såhär ska det kännas och det är bra, därför fortsätter jag.

Men för de som är betydligt sämre tränade då, liksom som jag då när jag inte har sprungit på ett bra tag, så är det nog inte tillräck Om man tänker ner i riktigt som den här spiralen då där liksom det fysiska spär på det psykiska, som spär på det fysiska, som spär på det psykiska. Men det fysiska kanske inte spär på det psykiska lika mycket för det psykiska har haft den där känslan även i positiva sammanhang. Men det där är system 1 då.

Och sen har han då, man säger det här system 2 som är mer reflekterande och utvärderande då, där vi det här med kunskap kommer in också. Vi vet att träning är bra för oss och då kan man liksom reflektera och utvärdera och säga, men nej, men det här var bra. Trots att det var hemskt när jag gjorde det, så var det bra.

Eller trots att det här känns hemskt, så kanske man nu och tiden man springer och känner att, ja men det här är bra för mig, jag fortsätter en kort stund till. Så vi har liksom de här två grejerna då som liksom jobbar lite med varandra eller mot varandra, men som då när träningen känns för hemsk och vi inte har så mycket kodad effekt i att den där träningen, den här känslan också kan vara positiv, då är det bara det här system 2 kvar som kan liksom köra över det. Och det funkar ju inte så bra när man är trött och anstränger sig.

Då ska man ju vara oerhört motiverad. Jag tror att det är ju någonting som antingen då kommer med att man är en sån person, att man liksom, man drivs väldigt mycket av det här. Eller då att man är väldigt van vid det, så man liksom, man helt enkelt blir motiverad av att man vet att det här är bra för en.

Men den grejen minskar ju liksom hela tiden. Alltså det tar ju mindre och mindre plats ju jobbigare det blir. Alltså det spelar liksom ingen roll hur motiverad man är.

När man är slut så är man slut. Och om den motivationen är liten från början, då tar ju den väldigt liten plats överhuvudtaget. Så den försvinner ju ganska fort.

Men man har liksom de här delarna då som inverkar. Du har tidigare erfarenhet, du har den liksom motivation du hade in i passet eller av effekterna från passet. Många när de idrottar som är med den här tävlingsmänniskan, de kan ju ha en ganska hög motivation att göra riktigt jobbiga saker.

Sen när tävlingen försvinner och de pensionerar sig från sin idrott så kan det vara väldigt svårt med minsta ansträngning för att, men varför skulle jag vilja göra detta om jag inte har det där långsiktiga målet? Deras system 2 kanske var väldigt starkt över system 1 och kanske aldrig gillade att det kändes lite jobbigt, vilket vissa andra människor gör. De gillar ju verkligen den där känslan av sig själv, även motionärer.

Då finns det ju en del människor som bara tycker att det är fantastiskt att man kan få mjölksyra och ligga och må lite illa på marken efter passet. Det är de som hittar crossfit som vuxna. Jag kommer ihåg någon av de oändliga cykelsändningarna jag tittade på innan jag fick barn så var det en av kommentatorerna som pratade om att han hade frågat hans medkommentator som var Sean Kelly om man känner till honom, en irländsk cyklist som var väldigt framgångsrik på 80-talet, typ så här Men ska vi inte gå ut och cykla nu?

Och Sean Kelly bara tittade på honom och bara Det regnar, jag har gått i pension. Jag tänker fan inte gå ut och cykla om det regnar. Men det gjorde han givetvis under sin karriär för då var han ju tvungen att göra det.

Då visste han ju att det här behöver jag göra för att det är nödvändigt för att jag ska bli bra. Men sen när han väl blir pensionär hur mycket han än tycker om cykling så är det bara så här Mannen, det regnar. Och det blir ett ganska tydligt exempel på att den där biten spelade inte så stor roll längre.

Men han har ju lite andra roliga grejer som hänger ihop med det här med intensitetbitarna som du pratade om. Och det är ju just att så fort du går över tröskeln så kommer ju den här affekten förstärkas. Systemet skriker mycket mer under passet när du är över tröskeln kontra när du ligger under tröskeln.

Men han har också visat att när vi ska, när passet är slut och vi ska bygga upp den här kodade affekten då Vad vi tycker om träning, vad tyckte vi om det här gruppasset eller vad tyckte vi om det här löpprogrammet? Eller vad tycker vi om löpning överlag? Så är vi människor inte heller så objektiva så att vi tar något riktigt medelvärde av intensiteten under passet utan istället så är vi ganska skeva i hur vi utvärderar den där vi lägger väldigt stor vikt vid två delar.

Den ena delen vi lägger väldigt stor vikt vid är när det var som värst. Och det innebär ju då att om vi har en riktigt sån här backe i löpningen där man går upp och så blir det enorm mjölksyra när man kommer upp. Den känslan du har där på toppen på backen, den blir extra förstärkt.

Alltså du kan ha en löpning på 30 minuter, jättelåg intensitet. Betydande bit under tröskeln, men så kommer det en backe längs med den där löpturen där du i en minut verkligen sticker iväg upp. När du sen ska minnas tillbaka och liksom hjärnan ska koppla ihop Vad tyckte jag om den här löpningen så kommer den där lilla minuten att höja medelvärdet mycket mer trots att det varje minut var 30.

Det här är väldigt tydligt när man ber idrottare skatta intensiteten under pass också. Så är den skattningen ganska stabil oavsett om man frågar dem direkt efter passet eller två veckor efter passet. Och då blir det ganska tydligt att det finns vissa nyckelsaker som man helt enkelt kommer ihåg av passet.

Och en av de sakerna är just när det blir som absolut jobbigast. Nu har du droppat två M-bomber här. Så nu ligger du på rött vad gäller hur många M-bomber du har för att slänga in här nu.

Mjölksyra. Förlåt, tröskeln. En annan grej som också har oproportionellt stor effekt det är hur du avslutar träningspasset. Så om du då slutar, alltså du kan ha ett långt träningspass där en majoritet varit ganska lågintensivt och trevligt och behagligt men så slutar du med att nu sprintar vi i mål de där sista 200 meterna.

Vilket många kan göra spontant för man tycker det är kul att tävla. Men de som inte tycker det är så kul att tävla men ändå springer med i den där sprinten när de väl stoppar vid mållinjen sen så kommer de komma ihåg hur kroppen känns där och då oproportionellt mycket med. Vilket innebär på något vis att du ska, vill du paketera om ett träningspass så att det är större chans att du får en positiv effekt kopplad till det senare så undvik högre toppar än vad som är nödvändigt på något vis.

Det är klart, är det någon form av prestationsmål, då kanske man behöver ha en viss typ av toppen då. Men är det någon som ska springa 10 kilometer och ett halvmara, de har anmält sig till något sånt här motionslopp, de behöver kanske inte göra de här riktigt intensiva anaerobarintervallerna. Utan de kanske kan hålla sig till att ha intervaller där de går upp över tröskeln såklart men inte mycket längre upp än så.

Även om de för vet hur max kanske hade fått ut mer av att ligga där uppe men de behöver inte det för att de ska bara komma. Och sen då, hur du avslutar loppet så att man inte stannar bara, sen är du i mål utan att man faktiskt lägger in något behagligt lågintensivt sista minuterna så att det är där man avslutar. För då blir det skattat mindre.

Så man har gjort exakt samma träningspass, alltså lika många minuter på samma intensitet men istället för att man börjar med 20 minuter lågintensivt och 10 minuter högintensivt så kör man 10 lågintensivt, 10 högintensivt och 10 lågintensivt. Och så ber man folk skatta det där efter. Vad tyckte du om det här passet?

Hur troligt tror du att du får träna igen? Och sen inför nästa träningspass, vad tyckte du om förra träningen? Så får förra träningen högre betyg på något vis från människor.

De uppskattar det som mindre jobbigt och mer trevligt om du paketerar in det där. Det är ju som att ge feedback till folk. Du ska inte i den här sandwichen som man säger, lite beröm, lite negativt, lite beröm Ja, problemet här är ju med de här grejerna är att det finns alldeles för få långsiktiga studier där man faktiskt testar de här olika modellerna och olika driven eller motivationsfaktorerna över tid.

Där är ju en annan effekt som man också kan se hos folk som faktiskt fortsätter med saker lite bättre över tid. Det är ju att de har upplevt att de snabbare fått resultat. Man ser det väldigt tydligt i viktnedgångsstudier, att de som går ner snabbare i vikt första månaden, två månaderna, de får också bättre resultat på två, tre år för att de får en motivationsboost.

Risken med att undvika den jobbigare träningen från start är ju att det kommer att ta längre tid innan du märker effekt på resultatet. Målet på något vis är att det ska kännas lättare i vardagen, att det inte ska bli så flåsigt om du går trappan eller vad det nu skulle vara. Så kommer du snabbare komma dit om du gör det jobbigare när du tränar, men gör du det jobbigare när du tränar så kanske risken är större att du slutar efter två pass.

Så det är någon form av konflikt där, men det hade varit väldigt intressant att se om man tagit otränade människor och kört dem efter olika principer. Det här med hur man paketerar passet, det kan man ju göra oavsett hur intensiv träningen är så kan du ju avsluta den relativt enklare. Så det kan man alltid ha med mig, men just det här, hur jobbigt ska det jobbigaste delen vara?

Så den här piken under passet, hur jobbig ska den vara? För där blir det ju för mig en kompromiss i att hur kommer passet i sig upplevas och hur kommer det, alltså det här system två då, det motiveras ju av att du får ett mål att du uppnår grejer. Det är det som gör att du gick och tränade från början, det är ju reflekteringsprocessen som gör att jag ska nu börja träna.

Det är inte en affekt i form av, oj vad fint väder är det, jag tar på löpskorna och springer när de inte har sprungit på två år. Det finns kanske någon som har gjort det, men då har de varit löpare innan också skulle jag tro. Men det där är ju också, jag förstår hur du menar det här med att man ska uppnå någonting, men det beror lite på vad det är man vill uppnå.

Är det någonting man vill uppnå som i ett prestationsmål eller i det här som du säger att man känner att det är lättare i vardagen eller att man känner av konditionen på något sätt i vardagen, då är det ju en sak. Då kanske man för att uppnå de resultaten lite snabbare och få den boosten, kanske behöver den här lite högre intensiteten. Men om man bara tänker på det här med att man vill vara fysiskt aktiv över en längre tid, som jag ändå tror är det viktiga, då kan man ju ha ett processmål.

Ja. Att man bara ska göra någonting varje dag eller liknande. Det är ju egentligen det som är det viktiga, men jag vet inte hur många som kör det som mål. Jag tycker att det är...

Du har ju styrketräning, många har ju någon form av... De säger att de... Men det där är ju någon form av utseendefixering hos väldigt många med styrketräning, och det är samma sak där.

Vi vet ju att folk väljer spontant en vikt som är lättare än vad den hade kunnat vara för snabbare resultat, så att säga. Då lägger de sig på kanske 50% av ett RM när samma träning med 75-70% av ett RM hade gett lite snabbare ökningar. Men 50% funkar, och det är kanske folk väljer det spontant för att de upplever att det här är lite trevligare.

Och då är det också den här lilla kompromissen av hur mycket... Det har vi med våra elever i skolan också. För många är det bara på något vis att de behöver komma igång och göra repetitioner.

Man står ju bredvid och tänker, det här är inte tipptopp, men ber jag dem göra det tipptopp där och då och visa vad erfarenhet, så vet jag att nästa gång gömmer de sig nästan från mig. Jag vet ju inte om det är så. Jag kör ju ingen IKT, det är ingen annan som frågar dem konfidentiellt.

Men jag upplever det där att om man pushar på lite för mycket, gör det... Så är det nästa gång, är det inte liksom att de kommer dit och kör med den, utan då ställer de sig någon annanstans och hoppas att jag inte ska säga dem lika mycket och sådär. Och sen så har det ju då, så ska man ju alltid säga att det finns ju personer som motiveras av det där, som liksom vill bli korrigerade och vill utvecklas snabbt och så vidare.

Men de kommer ju aldrig vara problemet, utan problemet är ju de som kommer och gömma sig. Och det är ju de som man vill åt här också, de som inte rör på sig för att de tycker att det är för jobbigt. Det finns en annan del av den här som jag tänkte skulle typ eka Kiris modell.

Hicke kakis. Det är ändå konsekvent i att du hittar... Ja, men det är samma heter på namn. Jag har inte namnet framför mig. Jag borde ju ha skrivit det på någon lapp så här, för det är inget som sätter sig uppenbarligen.

Men Affective Reflective Theory heter modellen i alla fall, eller det kommer jag ihåg namnet på. Men det är ju också att de var med lite i det här med någon form av kognitiv dissonans i att vi människor gillar inte när system 1 säger annat än system 2. Nej.

Och där kan system 2 gå in och påverka hur system 1 reagerar nästa gång. Så vi pratar den här affekten, vad du har för standardreaktion på en viss grej. Om du har tränat ett typ av träningsprogram innan, märkte att det här funkade jättebra, jag får bra resultat.

Så när du har känslan under passet som du kanske annars kopplar negativt så kommer system 1 ändå börja koppla det mer positivt för att den vet att det här är ett kontinuerligt kvitto på att jag är på väg åt rätt håll. Det är så här det ska kännas för mig för att jag ska komma dit jag verkligen vill. Och så blir känslan, den upplevs positivt lite för stunden trots att den egentligen är jobbig för stunden på något vis.

Det här tror jag folk som har tränat ganska tuffare faktiskt kan ha med sig ibland. Att det här är jobbigt, men det här ger mig mycket, alltså gillar jag det. Men det kan man också ha med sig att man lurar sig själv, att man faktiskt intalar sig själv att det här är bra för det här är liksom, du har ett kvitto på att, vi har den där reflekterande delen, den kan vi ju styra.

Den är ju till delvis i alla fall en väldigt medveten process. Så om vi själva säger till oss att det här var bra, det är så här det ska vara nu är jag på rätt väg och så vidare. Eller att man har en tränare som säger det till en.

Jag tror att det här är liksom en stor del av att folk betalar för en PT eller att de är med i en träningsgrupp och något sånt här för att de har den där tränaren som säger att det här gjorde du bra idag. Det här kommer du uppskatta, det här kommer funka. Nu kommer du bli bättre, det är så här du måste anstränga dig.

Den här lilla obehagsgränsen, jag har ju det, det har ju inte med det att göra så mycket med kondition och träning, men mina tjejer som jag tränar där i fotbollslaget, de har ju mycket det här att de, man gillar ju inte att missa. Man känner sig inkompetent när man missar. Och när vi då har en övning som inte är en spelövning där det kanske inte är så stor konsekvens om det går långsamt, så kör man en passningsövning eller du har konor eller gubbar som hindrar det istället för motståndare.

Då är det lätt hänt att man slår den lite nätt passningen eller att man gör sådana här lite trippsteg innan man ska skjuta för att man ska komma lite mer rätt till bollen. Och så blir det ju en bättre träff på bollen eller att passningen går fram, den går inte för långt eller för brant eller vad man ska säga. Men det där kan du ju aldrig göra på en match.

Du kommer ju inte kunna efterhand i alla fall, som motståndarna kommer snabbare i pressen eller flyttar sig bättre. Utan där är det ju också hela tiden ett snack till dem att skruva upp tempot, gör det svårt för dig. Ja, du kommer missa oftare, men det är liksom bra att du missar för då gör du något som är svårt.

Då blir du bättre. Istället för att det här bekväma med att jag klarar varje repetition, bollen försvinner aldrig. Det är inte