Fallen Historia: Jakten på en seriemörderska

Podplay. Alla är mördare på arbetsplatsen. Alla kvinnorna ligger med benen särade. Sammanfattningsvis beskrev den finska polisen det hela som ett av de mest bestialiska morden som de sett.

Välkomna till min podd Fallen jag aldrig glömmer historia. En specialversion där vi tar upp ett brott som hände för länge sedan. Normalt intervjuar jag utredarna som löste brottet, som gjorde sitt jobb.

Men de fall vi tar upp den här gången är så gamla att utredarna inte längre finns kvar. Så istället pratar jag med Rolf Ragnar, journalist och författare som fokuserar på historiska brott. Jakten på en serie mörderska.

Och i det här avsnittet tar Rolf oss till 1979. På radio och i skivbutiker så lyssnade man på samma sak, lite grann som man hör idag. Pink Floyds The Wall kom, ABBAs Voulez-Vous kom.

Och punken som hade startat några år tidigare, den levde i högsta grad. Även om Sid Vicious, basisten i Sex Pistols, dog. Och för första gången på mer än 40 år styrdes Sverige av en borgerlig regering bestående av Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna.

Margaret Thatcher blir premiärminister i Storbritannien. Och så var det här kärnkraftverkshaveriet i Three Mile Island i Harrisburg i USA. En annan sak som var lite speciell vid den här tiden var den oreglerade prostitutionen.

Det såldes sex helt öppet på gatorna. Framförallt var på manskinnadsgatan och Brunkebergs torg där köptes sex. Prostituerade kvinnor stod längs med trottoaren på kvällarna.

Och sexköparen stannade med sin bil, förhandlade ett pris och så hoppar kvinnan in i bilen. Men det fanns också ett annat, nästan offentligt sexområde i tjusiga Östermalm, berättar Rolfe. På Wallhallavägen så stod det på den här tiden en mängd husvagnar i rad som användes av prostituerade.

De stod ända från Konstfack nästan vid Gärdet ända upp mot Liljans plan. Hallikarna som såg till att de här husvagnarna och flickorna fanns, de gick och värvade kunder på manskinnadsgatan och lotsade dem till respektive husvagn där kvinnorna satt och väntade på nästa kund. Ja, ett slags sexkvarter alltså, där sexhandeln pågick helt ogenerat.

Man ska kanske komma ihåg att vid den här tiden så var det inte olagligt att köpa sex. Så männen som betalade kvinnorna riskerade inget straff, till skillnad från idag alltså. Och den här marknaden präglades också av droger, alkohol och våld.

För sju år sedan, mellan 1971 och 1972, hade tre prostituerade kvinnor i Stockholm mördats på nio månader. Tre ouppklarade mord som nu, 1979, blev intressanta för utredarna. Och allt börjar med ett annat mord sommaren 1979.

Det var sommaren den 24 juli 1979 som polisen hittar den 45-årige typografen Arne Videgren död i sin lägenhet på Björnstigen i Bergsahramra i Solna. Orsaken var att grannarna hade larmat för det hade börjat lukta i trapphuset och när man tog sig in så låg Videgren mördad på golvet. Han var strypt med tre ihopknutna strumpbyxor av nylon och han var knivstucken ett antal gånger så det fanns mycket blod på golvet.

Och bredvid honom så ligger också en stilettkniv. Han har legat ganska länge där, Arne Videgren. Polisen förhör grannar och gör förstås också en brottsplatsundersökning och hittar mycket tydliga spår.

Men som tur är så gick det att säkra rätt många fingeravtryck här. Och grannar hade hört att det pågått någon form av bråk i lägenheten och en kvinna hade hört röster av ett par kvinnor. Det är fingeravtryck från två personer som hittas.

Och när polisen jämför avtrycken med sitt register blir det träff på den ena personen, en kvinna. Man fick träff på den ena som hade varit straffad i Sverige. Man visste att den personen umgicks med en annan kvinna som hade varit straffad i Finland.

Och när man fick hennes fingeravtryck så var det matchning på båda två. De här två finskorna Eila och Maria, de var på rymmen från fängelset i Tavastehus i Finland. Fullträff alltså på två kvinnor, Eila och Maria.

Grannarna hade ju hört att det var kvinnor i Arnes lägenhet vid tiden för mordet. Och de två kvinnorna är på rymmen från ett fängelse i Finland. Så det ser glasklart ut, det här är mördarna.

Vilket de också, i alla fall delvis, erkänner. Ja, den historia som kommer fram i förhören berättar då att de båda finskorna träffar på Videgren vid Slussen och de har börjat prata om sex. Och de kommer överens om att det ska kosta 300 kronor var.

Så har de åkt hem till honom i Bergsahramra där samtliga troligen hamnar i sängen på ett eller annat sätt. Men vad som sen händer är väldigt oklart. Båda skyller på varandra.

Och Maria säger att hon har knivhuggit Videgren då han försökt råna henne. Varvid Eila hade hoppat på honom och strypt honom. De skyller på varandra alltså, vilket de fortsätter med i rättegången.

Och eftersom det inte går att avgöra vem av dem som faktiskt dödade Arne blir straffet relativt lågt. Fyra år för Maria, fem år för Eila. Men det är inte det som utredarna fokuserar på i det här läget.

För när man kollar upp kvinnorna och deras historia lite närmare hittar man intressanta fakta. Den som kommer bli mest intressant framöver är 33-åriga Eila. Hon var dömd i Finland för ett mycket hänsynslöst mord på en kvinna i Helsingfors som hade inträffat 1976.

Och den mördade kvinnan var ex-fru till Eilas fästman. Så hon hade alltså blivit rasande på att ex-frun hade gått omkring och kallat henne för hora. Och visserligen så var Eila prostituerad, men hon hade dessutom sex barn.

Två par tvillingar och alla med olika män. Och när utredaren Erik Skoglund, eller Skogis som han kallades, läste om mordet som Eila begått i Finland så hittade han flera detaljer som han reagerade på. Detaljer han kände igen.

Mordet i Helsingfors var inte helt ointressant för polisen, eller kom att bli i alla fall. Mordoffret, ex-hustrun, hade återfunnits naken på underkroppen, men hade tröjan kvar. Hon låg på rygg med särade ben.

Och det fanns ett 60-tal kniv- och skärsår på henne. På golvet återfanns en stilettkniv. Men offret hade också mördats med en avslagen visskeflaska. Och sammanfattningsvis så beskrev den finska polisen det hela som ett av de mest bestialiska morden som de sett.

Eila dömdes till tio års fängelse för det här mordet i straff och rymde ifrån. Tog sig till Sverige och sen var med och mördade Arne Widegren. Men det var inte det som intresserade Skogis.

Nej, det var hur mordet i Finland gått till som väckte hans misstankar. Att offret var naken på underkroppen men klädd på överkroppen. Att hon låg med särade ben.

Att hon blivit bestialiskt knivhuggen. Han kände igen det här från de tre morden för sju år sedan då tre prostituerade blivit mördade i Stockholm under nio månader. Så nu backar han bandet och fokuserar på de morden.

Tre kvinnor alltså, alla prostituerade. Det första var mordet på 52-åriga Solveig Hast den 20 december 1971. Hon var lyxprostituerad och hade en egen salong bara ett kvarter från polishuset i Stockholm.

Hon var parant och exklusiv i sin stil och hon rörde sig ofta på Östermalm. Och när polisen vittjade hennes bankfack hittade man en miljon kronor. I dagens penningvärde kan man gissa på att det är uppåt det tidodubbla.

Hon påträffades liggande på rygg på sovrumsgolvet. Hon var strypt med händerna. Huvudet var täckt med nattlinne, men nedre delen av kroppen den var naken. Hennes revben var brutna och så hade en kondom tryckts upp i sidorna.

Men den var oanvänd och den var torr och den var ren. Ungefär som den blivit instoppad efter Utifrån att mördaren eller mördarna var sexköpare, alltså män. Men nu när Stig Skog i Skoglund såg likheterna mellan de här tre morden och mordet i Helsingfors, det mord som Eila dömts för, inser han att de kanske har tänkt fel.

Det är ju mycket som talar för att det är en och samma mördare, och kanske en kvinna. Samma kvinna i alla fallen, en seriemörderska, och det skulle kunna vara denna Eila. När han började undersöka de svenska offren närmare hittade han intressanta saker.

Alla tre offer hade kopplingar till samma person, nämligen Eila. Jo, Skogis gick runt och samlade massor med information om Eila på Manskinnargatan och de som rörde sig i hennes kretsar. Och hon hade dels begått ett våldsamt knivmord i Helsingfors som hon var dömd för.

Hon hade utan tvivel varit med och mördat Arne Widergren. Och hon hade kännedom om de här prostituerade kvinnorna på Manskinnargatan. Eila var känd bland kvinnorna där på Manskinnargatan, och de kunde koppla ihop Eila med de tre offren.

Strax innan den här miljonärskan Solveig Hass mördades så hade hon synts i sällskap med Eila. Hon hade också kopplingar till den mördade Kristina Pettersson på Mosebacke. Båda umgicks vid tiden när Kristina Pettersson hade blivit mördad.

Eila kände alltså båda offren, hon umgicks med dem. Och det tredje offret, hon i husvagnen, ja, där fanns också en liten annan koppling. Det återfanns en slips under den mördade cirkalisar Lindtula i husvagnen som tillhörde hennes hallik.

Men han råkade också vara Eilas sambo under tiden. Offret var alltså Eilas sambos ex-partner, precis som kvinnan Eila mördade i Helsingfors. Så vem är då denna Eila?

Ja, hon hade kommit till Stockholm som 18-åring och arbetat med allt möjligt. Hon hade varit barnflicka, servitris, hotellstäderska. Hon har sjöngt i olika jazz- och bluesband.

Och hon har gift sig flera gånger och misslyckats med olika män. De lär ha blivit väldigt svartsjuka mot henne. Och så hade hon en önskan om att ha en flottare livsstil.

Och gradvis hade hon hamnat i kriminella kretsar och greps och dömdes för snatterier och småstölder. Och hon är då tillsammans med flera olika män som hon fått sex olika barn med. Och alla lämnas bort till fosterhem.

Och det fanns då vittnesmål om hennes häftiga humör och svartsjuka. Hon hade visat att hon kunde ta strypgrepp både på kvinnor och män som hon också brottade ner och satte sig gränslöver. Det kunde då kvinnor från Manskinnarsgatan och bekanta till henne vittna om.

Hon hade också skrytit för någon om hur snabbt hon kunde knyta ihop damstrumpor som hon kunde använda för att strypa någon med. En aggressiv person alltså som många är rädda för. Men hon har en annan sida.

Men det finns också tecken på en dubbelnatur. Socialarbetare har vittnat om att hon har beskrivits som väldigt snäll och väldigt rar. Och hon var elegant också och kunde föra sig och var stiligt klädd.

Hon var under förhören med polisen väldigt artig och svarade på alla frågor. Även om hon inte erkände någonting. Så nu är hon inte bara knuten till ett mord i Sverige, det på Arne Widegren.

Nu är det mycket mer än så. Nu blir hon på riktigt en misstänkt seriemörderska. En person som tros ha begått fyra mord i Sverige förutom det hon utförde i Helsingfors.

Men det är en sak att ha massa oklara omständigheter. Utredarna behöver mer, något konkret spår. Och när man går igenom utredningarna om de tre ouppklarade morden så ser man att det inte finns några konkreta bevis.

Inga tekniska spår. Utom i ett av fallen, i husvagnsmordet. Där finns ett fotspår. Ett spår man tidigare utgått ifrån att det kom från en man beroende på storleken.

Men nu beslutar man sig för att undersöka det igen. Det var fotavtryck som var avsatt i blod i husvagnen. Dels mot väggen och delvis mot golvet. Och det var avsatt av en person som burit en tunn strumpa.

Möjligen en damstrumpa. Trampdynan med tårna satt på väggen. Och avtrycket av hälen satt på golvet. Och tidigare så hade man mätt det här avtrycket och kommit fram att det här var skostorlek 42.

Men när nu teknikerna gjorde om mätningen med tanke på böjningen av hur foten då måste ha rent plastiskt lutats mot väggen och golvet så kom man fram till att det var storlek 39. Samma storlek som Eila har visar det sig återigen ett bevis som pekar mot en kvinnlig mördare. Men ett fotavtryck från en fot i en nylonstrumpa, det är ju inte ett fingeravtryck direkt.

Visserligen lämnar fötter också ifrån sig spår av papillarer, alltså det som skapar fingeravtrycken och gör dem unika. Men här har ju strumpan satt stopp för. Å andra sidan, vi har ju alla mer eller mindre unika fötter, olika fötter helt enkelt.

Men fötters utseende hade aldrig använts som bevis i någon rättegång tidigare. Inte i Sverige, inte i något annat europeiskt land heller. Men rättsläkaren Jovan Rais kunde tipsa om att det fanns en expert i USA som hade hjälpt FBI för att identifiera fotavtryck.

I Amerika alltså hade man utvecklat en metod för att just identifiera fötter, att helt enkelt se vilken fot som satt ett specifikt avtryck. Och de svenska utredarna gör då en avgjutning av Eilas fot och skickar den till professor Robbins. Och han återkommer med ett svar, ett svar som är supertydligt.

Det var hennes fot som hade avsatt det här blodiga fotavtrycket. Och en fotsfysiognomi är unik. Där kom det beviset utredarna ansåg sig behöva. Eilas fotspår i blodet från en av de mördade kvinnorna, hon i husvagnen.

Så nu tycker de att de är färdiga. Nu är taktiken att åtala Eila för ett av morden. Och sen när hon blivit fälld för det, gå vidare med de andra. Nu ska seriemördarskan sättas dit.

Nu ska fallen lösas. Det som började med en utredning om mordet på Arne Widergren hade nu lett fram till det som skulle kunna bli en unik domstolsförhandling. Ett fall som saknar motstycke.

Ja, så skulle det ha kunnat bli. Men det händer inte. Det blir ingen rättegång. För åklagaren får kalla fötter. Trots ganska överväldigande indicier så valde åklagaren att inte gå vidare.

Han ville ha en second opinion på det här med foten. Och skickade precis samma förfrågan till Interpol och flera andra experter. Om det skulle vara möjligt att fastställa identiteten ihop med gummiavgjutning.

Och svaret från andra experter blev att de ansåg att man inte kunde dra de här slutsatserna. Och en åklagare ska ju inte riskera att förlora ett åtal. Så han la ner förundersökningen istället, i brist på bevis.

Nej, det blir ingen rättegång. Så de tre morden, de på Solveig Hass, Kristina Pettersson och Cirka Lisa Lindtula blir aldrig uppklarade. Seriemördaren eller mörderskan blir aldrig åtalad.

Morden är olösta. Ja, i alla fall juridiskt. Men utredarna, de har sin åsikt klar. Morden är lösta. Eller som de kallas ibland, polisiärt uppklarade mord. Åtminstone ett av dem.

Roffe menar att ett av morden, i alla fall det i husvagnen, är vad som kallas polisiärt uppklarat. Det vill säga utredningen pekar åt ett och samma håll, men juridiskt räcker inte bevisen. Så Eila klarar sig från åtal.

Hon blir aldrig den där seriemörderskan. Men vad hände med henne sen då? Hon satt av sin straff som hon fick för att ha varit med och döda Arne Widegren. När hon sen blir frisläppt väljer hon att stanna kvar i Sverige och ställer till och med upp på en intervju.

Den gamle kriminalreporten Lennart Hård sökte upp Eila i början av 2000-talet. Efter avtjänat straff