611. Varför förlorade Churchill valet 1945?

På det kända fotografiet från konferensen vid Jalta 1945 så sitter de. Tre av 1900-talets viktigaste statsmän på rad. Churchill i en dubbelknäppt rock som liksom hotar att glida upp och äta gubbens huvud.

Stalin längst till höger i skärmmössa och militärrock. Roosevelt som ser lika döende ut som han var. Jag vet att det finns andra foton tagna sekunderna före eller efter den kända bilden där Roosevelt ler, men ändå, frisk ser han inte ut.

Ställ diktatorn Stalin åt sidan. De här två demokratiska titanerna, de hade tillsammans vunnit sin post fyra gånger om. Fyra gånger hade Roosevelt blivit valt till president av det amerikanska folket och vänta nu här, noll gånger hade Winston Churchill lyckats med dito på hemmaplan.

Ja, fatta arbetsbördan där 1945. På väg hem från Jalta träffar Churchill Haile Selassie, den egyptiska kungen Farouk, Syriens president Al-Qawadli och sen kung Saud i Saudiarabien. honom ska han övertyga om ett långsiktigt och hållbart avtal mellan araber och judar i Mellanöstern.

Churchill oroar sig över aporna på Gibraltar. Han läser böcker om situationen i Indien och han oroar sig över imperiet. Någon sekreterare har tappat bort hans koboltblåa oljefärg.

Vart fan är den? På riktigt? Vart har du lagt den? Vart är koboltblåa färgen? Han tänker på Sovjet. Oj vad han tänker på Sovjet. När han inte tänker på Tyskland eller Polen eller Japan.

Klämd mellan alla konflikter i denna den mörkaste av tider borde han i alla fall slippa oroa sig för det parlamentsval som för första gången sedan 1935 ska äga rum. Vem skulle rösta mot landsfaden? Vem skulle rösta mot den stora hjälten?

Vem skulle rösta mot Churchill? Problemet var att britterna själva gick runt och funderade. Inte på apor och koboltblå färg men på bostäder, arbete och sjukvård.

På den här nya framtiden egentligen skulle bära med sig. Idag ska vi prata om hur det kom sig att Winston Churchill direkt efter att ha vunnit andra världskriget inte bara förlorade ett parlamentsval utan gjorde ett av de sämsta resultaten i Tories moderna historia. Historiepodden öppnar dörrarna för läsåret 26-27.

Hitta er plats, vässa pennorna. Nu drar vi igång. Ja, nu drar vi igång. Välkomna, välkomna till någon form av ny termin eller vad man ska säga. Vi har haft en veckas uppehåll här så det känns ju inte jättelänge.

Men ändå välkomna. Kul att vara tillbaka för vi har ändå haft semester i ett tag. Det var en populär, det kändes som följetång vi skickade ut i år om skotska frihetskriget.

Det gläder mig för jag är mycket stolt över vårt arbete och slutresultatet. Verkligen. Bra grejer. Och hur har du haft det annars då? Jo tack, bra. Men 6-7 veckor med småbarn är också ganska utmattande.

Och det är ganska skönt att sitta här på kontoret och prata om Winston Churchill i lugn och ro. Ja, så är det ju. Men det var en kul grej det här med det här huset du köpte här nere till Akterna.

Det har verkligen genererat mycket gemenskap och värme. Ljumna sommarkvällar med mycket vin tillsammans och långa härliga innerliga samtal om ditten och datten, eller hur? Ja, men det kommer ju finnas en framtid då man inte pottränar tvååringar.

Då man inte är fast i ett evighetsbråk med en femåring. Livet är långt, men sommaren kan vara kort. Vi får se så, för jag har inte sett mycket. Men det är kul, man har känt auran av att du är i trakterna ändå på något sätt.

Ja, eller hur? Ja, men nu ska vi till London och andra ställen som sagt istället. Och vi får ses där då. Och då menar jag rent mentalt. Vi på Historiepodden här är glada att det här avsnittet görs i betalt samarbete med Gensidiga.

Jajamän, ett av Nordens största och äldsta försäkringsbolag. Daniel, om du hade levt på 1930-talet, hade du då flugit över Atlanten i ett luftskepp fyllt med vätgas? Nej.

Nej, i och för sig, det är ju inget fan av att flyga inrikes i moderna flygplan heller, så jag förstår dig. Men många tyckte faktiskt att det verkade rimligt. Zeppelinaren Hindenburg var framtiden.

Lyxigt, modernt och imponerande stort. Och fyllt med världens mest lättantändliga ämnen också. Just det. Men vi människor har ju en liten tendens att vänja oss vid risker och vara allra helst sådana som inte har gått fel än.

Hindenburg hade ju genomfört massor med resor innan, och därför börjar man ju då tänka att risken är nog rätt liten, va? Ja, just det. Tills den inte var det längre.

När luftskeppet fattar eld 1937 så tog det bara några sekunder innan det här framtida transportmedlet blev ett historiskt varnade exempel. Historien visar gång på gång att bara för att någonting fungerat hittills betyder inte att det är riskfritt. Och därför finns det försäkringar.

Just det. Gensidiga erbjuder försäkringar för bland annat bil och hem. Besök gensidiga.se och använd rabattkoden historiepodden10. Stora bokstäver, historiepodden och så 1a0 för 10% rabatt på din bilförsäkring online.

Och det här erbjudandet gäller mellan den 17 augusti och den 30 september. Det här avsnittet görs i betalt samarbete med Avanza. Robin, jag tänkte på det här. Hur går det med det här nya torpet?

Är det saltkokan sommar här nu för det? Problemet med att köpa ett gammalt torp är ju bara att man ganska snabbt upptäcker allt man också har köpt. Till exempel ett kök.

Ja, det brukar ju ingå. Det gjorde till och med för Melkesons. Men deras kök var ju sekelskifte, va? Mitt kök är från 1986. Jag har vävtapet i taket. Och den här 1986-känslan, det är inte riktigt den romantiska lantdröm jag hade sett framför mig.

Nej, inte den. Så nu har jag fått en väldigt konkret anledning att börja månadsspara igen. Och det jag gillar med Avanza är just hur enkelt det är. Jag gör nämligen ingenting som är svårt.

Man bestämmer en summa, sätter upp sitt sparande och sen kan det i princip sköta sig självt. Och du är inte direkt ensam där faktiskt. Avanza har Sveriges nöjdaste sparare för 16 året i rad.

Det är inte illa. Över 2,3 miljoner människor har kommit igång med sitt sparande där. Så nu gör jag samma sak. Lite pengar varje månad och så småningom lite mindre 1986.

Börsen kan förstås både gå upp och ner och det är inte säkert att du får tillbaka pengarna du investerar. Men vill du själv komma igång och spara enkelt, ladda då ner Avanzas app. Winston Churchill, alla som har någon liten uppfattning om att historia kan vara spännande vet ju ungefär vem han är eller har hört talas om honom i alla fall, hoppas jag.

Är det så här Hitler, Napoleon och Churchill då tänker man att här behövs ingen introduktion. Nej, precis. Om man får mejl, vilket vi får om så här bara Ja, ni har inget avsnitt om Hitler.

Vart är avsnittet om Churchill? När kommer avsnittet om Stalin? När kommer avsnittet om Napoleon? Då tänker man bara, det kommer aldrig, det kommer ju inget. Så håller vi inte på här inte.

Här kommer avsnittet om Churchill. Ja, ett av många i så fall. Han är med i alla avsnitt om andra världskriget mer eller mindre. Men det är klart att han har ju en mer privat sida med förstås.

Och så, det kommer vi inte heller avhandla så jättemycket här, men lite. Och särskilt just runt de här sommar, för här har vi avgränsat. Det är avgränsning vi jobbar med.

Och här har vi avgränsat kring framförallt 1945 och kanske mitten av 1945. Nej, precis. Men utan då att djupdyka i storpolitiken, den måste man ju nämna såklart eftersom den är top of mind hos Churchill.

Men man skulle kunna göra ett långt härligt avsnitt om Jalta-konferensen, det kommer vi ju inte göra idag. Nej, utan här är ju då fokuset på det här valet som har framgått att det kommer vara fokus kring. Men Jag förstod riktigt den där grejen och sen visste jag inte heller om du skämtar, eller?

Nej. Nej, nej. För ibland kan du skjuta in grejer som är helt malplacerade och så är det ett skämt som inte jag fattar. Nej, det här är inget skämt, det här kommer från Andrew Roberts stora Churchill-biografi Walking with Destiny.

På en av de här turerna vid frontlinjen så ställer sig Churchill och kissar på det numera övergivna tyska försvaret och så ber han pressen att inte ta några fotografier. Det här ska inte förevigas. Nej, och ändå blev det på något sätt förevigat här.

Ja, de såg ju alla. Journalisterna såg ju honom kissa på försvaretlinjen. Ja, men gör han det för av förakt eller gör han det för att han har alzheimerblåsa eller vad är frågan om?

Han beordrar ju chauffören att stanna så att han kan kliva ut. Det är nog ett förakt. Nu står jag här, nu kan jag kissa på det här jäkla försvar. Ja, här ser man, allt det här andra har varit vetat hände också och det är kanske mer relevanta grejer i och för sig.

Och där är vi nu, kan man säga, några veckor efter det att Victor Day har varit, så är det dags att lämna in avskedsansökan den 23 maj. Precis, 18 maj hade han fått besked från Clement Attlee, partiledaren för Labour, att man var på väg att dra sig ur regeringen. Och då har Churchill frågat hur närstående är det här och fått svaret forthwith, alltså genast.

Och då är det dags att höra av sig till kungen och berätta att det inte blir en enpartiregering eftersom det finns partipolitiskt obundna och kanske även någon liberal. Men en konservativt dominerad regering, samlingsregeringen har fallit och det kommer att vara en temporär regering fram till och med valresultatet i slutet av juli. Där han också är premiärminister i en interimsregering.

Men innan vi kommer till själva valet, då är det väl värt att måla upp en bild av hur den faktiska stämningen i Storbritannien var och vilka politiska frågor som var på agendan. Och då får vi backa till december 1942. Då publicerades nämligen den så kallade Beveridge-rapporten författad av ekonomen William Beveridge.

Och parlamentet hade gett honom ett visst uppdrag att undersöka sociala frågor och han gick en smula utanför det här uppdraget och han sprang iväg med det här och rapporten blev ju renare av manifester för en välfärdsstat. Och Beveridge förklarar att behovet av sociala reformer är skriande. Det behövs sociala skyddsnät, det behövs nationell sjukförsäkring och man måste aktivt bekämpa arbetslösheten och en massa sådana här saker.

Och det här kastas då Labour-partiet glatt över förstås av de här slutsatserna. Det är ganska intressant William Beveridge. Han är ju en av de högst uppsatta eller mest inflytelserika tjänstemännen i Storbritannien vid den här tiden.

Och det är en ung Winston Churchill som 1903 har gett Beveridge sin första chans genom att erbjuda honom en post som sakkunnig vid handelsministeriet. Och sen har Beveridge själv fått post efter post hos olika brittiska regeringar. Han är i någon slags makarna Myrdal-variant fast i Storbritannien.

Keynesianist och välfärdsstatsivrare. Men den Churchill som han träffade 1903 och den Churchill som finns där 40 år senare, det är ju två olika varianter av Winston Churchill om man säger så. Ja verkligen, han var ju liberal där han var ung.

Och sen dess har han blivit mer intresserad av krigsfrågor kan man säga än något annat. Egentligen allt annat distraktionsmoment från krig och utrikespolitik. Men för Labour som sagt så är det här väldigt bra nyheter.

Fast de sitter med i Churchills regering så tummar man ju på för att inrikespolitiken helt ska domineras av socialpolitiska frågor. Och det är det som kommer att dominera mycket riktigt också mellan 1942 och fram till 1945. Vissa Tory-representanter beklagar sig ju i parlamentet över att man inte hade någon ledare alls för partiet.

För Churchill var ju premiärminister, han var ju förtusen ledare för ett imperievet som han vurmade så mycket för att det är borta om 15 år. Nej, samtidigt så ser man ju hur han 1945 pratar om Indien att även han inser att det kommer inte gå att bevara Indien. Eller jag tolkar honom på det sättet, men han säger uttryckligen att jag kommer kämpa med varje medel jag har för att det inte ska bli så.

Det ligger ju mycket närmare honom än att införa allmän sjukvård och sträva efter full sysselsättning och sånt. Och apropå det så får man ha med sig att det är allmänt låg levnadsstandard i England här. Landet är ju krigshärjat, industrierna har väldigt svårt att konkurrera med de i USA och det är ont om varor att köpa överlag för de som nu råkar ha pengar över.

Och sjukvården är ju väldigt svag också och tuberkulos till exempel härjar ju hejvilt fortfarande på den här tiden. Så det finns behov av en uppbyggning vilket Beveridge har noterat. Exakt.

Och vissa av de här besluten fattas ju redan under kriget. Alltså NHS, britternas älskade sjukvårdssystem, det är ju under Churchills era som beslut om det fattas, 1943 tror jag. Men sen kommer det ju dröja till Labour-regeringarna innan det genomförs på riktigt.

Men alltså även under den konservativa regeringen så börjar man ju fatta beslut för att bygga ut välfärdsstaten. Sen kommer inte väljarna ge den regeringen förtroendet att genomföra det här. Apropå 1943 så var det sista gången eller senaste gången som man hade haft en viktig opinionsundersökning.

Och den visade då att Labour hade 10% mer stöd än Tories. Men det här var mitt i ett världskrig som man inte riktigt ännu såg något tydligt slut på. Och opinionsundersökningar var väl inte jättepålitligt instrument än.

Så det var inte så många som tyckte att det här var något att oroa sig över i en avlägsen framtid då kanske ett val skulle hållas. Däremot kan jag tycka att det borde ringt en och annan varningsklocka hos Tories i februari 1945 när en opinionsundersökning då visade 18% ledning för Labour. Ja, men opinionsundersökningar var som du sa ett nytt påfund.

Man visste inte riktigt om man skulle lita på det eller inte. Sen om man verkligen hade örat mot rälsen, man hade kunnat höra tågen. För det fanns ju också ett antal fyllnadsval där Tories tappade mark.

Under hela samlingsregeringens existens så fanns det en slags vapenvila som innebar att Labour och Liberals inte ställde upp mot kandidater mot Tories. Så de här fyllnadsvalen bestod av antingen oberoende kandidater eller kandidater som var längre ut till vänster än Labour, till exempel socialistiska Commonwealth Party. Och i både januari och februari så backade Tories i ett antal sådana fyllnadsval.

Sen i april 1945, då var det ganska nära valet, så backar man i valkretsen Chelmsford från att man hade fått 70% av rösterna 1935 till 42% av rösterna nu tio år senare. Och Commonwealth-kandidaten Ernest Millington vann ett mandat som tidigare hade varit säkert konservativt. Det är ju ändå en indikation på vart väljarna befinner sig.

Mm, ja, så är det ju. Men ändå så var allmän uppfattningen svår för det var ju bevisligen inte. Men hos tyckare och mediefolk så var uppfattningen att Churchill skulle vara oslagbar.

Ja, och det förstår man. Ja, det förstår man att de tänkte. Alltså det har man ju alltid tänkt själv så här, hur kunde han förlora valet egentligen? Ja, det har man tänkt faktiskt.

Ja, koalitionsregeringen eller samlingsregeringen har ju sitt sista kabinettssammanträde den 23 maj och då firar man av varandra. Det här är mycket tårfyllt, inte minst från Winston Churchills sida. Det här har varit en bra regering, trofast och motståndskraftig.

Och i sitt tacktal säger Churchill att historiens ljus kommer skina på era hjälmar. Ministrar har inte hjälmar, de har hattar, skriver Andrew Roberts i sin bok. Men Churchill är ju väldigt mycket i kriget här och i hans bildspråk har de här grå herrarna suttit i hjälmar och nu skiner historiens ljus på dem.

Och det är intressant att tänka på, för De här planerna har väldigt mycket om operation Barbarossa och han nämner dem själv inte i memoirerna sen. Han kanske insåg att det här, det kanske inte var helt bra. Men det var högst motvilligt som han övertalades till insikten att det skulle bli ett tredje världskrig om han genomförde det här och det gick inte att vinna det utan USA och sommaren 1945 är ju inte USA på samma plats i tankarna som Churchill är.

USA vill ha Sovjet som allierad mot Japan, inte som fiende. Alltså, jag vet inte, varje sånt här möte 1945 och varje knepig middag som man har med Stalin, varje jobbig diskussion som ska tas, det är ju på något sätt mot bakgrund av att Sovjetunionen har miljardtals soldater i Europa. Ja, så är det ju, men de är också allierade här i det här kriget, som pågår alltså.

Och så är det ju, men alternativet då, det hade ju varit att göra så som Churchill ville, det vill säga upprepa Hitlers invasion, för det är ju precis det som hade varit fallet ju. Då hade man behövt extremt mycket tillskott av amerikanska trupper som för tillfället... Alltså, det heter ju inte Operation Unthinkable för ingenting, det är ju verkligen unthinkable.

Fast det var väldigt tänkbart i hans huvud ju. Han var ju väldigt sugen på det här och det visar ju som sagt mycket hur hans krigsfokus är. Men man hade ju naturligtvis inte klarat det här utan USA, men han ser ju förstås framför sig hur framtiden ska bli med att halva Europa är dominerat av Sovjet och han var fanfralt orolig för att de skulle nå hela vägen fram till Atlanten och Nordsjön och att de skulle kunna göra det ganska enkelt.

Han såg väl någon upprepning av Napoleonkrigen framför sig här och därför håller han på och planerar för det här att det skulle slå till innan de slog till då. En illavarslande grej var ju också att Winstons son, Randolph Churchill, hade sagt till en amerikansk journalist Vi släpade in er i två krig och vi kommer att dra in er i det tredje också. Och Churchill kände ju också till atombomben och han verkar tycka att det gick utmärkt att hota med det.

Efter att valet var genomfört men innan det var avslöjat hur det skulle gå. Det finns alltså en fördröjning på tre veckor mellan valdagen 5 juli och det att valresultaten blir kända 26 juli eftersom man behöver samla in miljontals röster från britter som är stationerade ute i världen. Ja, precis.

Och under den tiden så hade Churchill pratat med fältmarskalk Elan Boork i juli 1945 och han har ju då återgett det här Boork i sin dagbok vad Churchill hade sagt. Och det har i sin tur återgett till Gunnar Wals bok Myten om det goda kriget och då står det så här, enligt Boork då Hemligheten med det här sprängämnet och makten att använda det är i stånd att fullständigt förändra den diplomatiska balans som har varit på drift sedan Tysklands nederlag. Nu har vi en ny tillgång som förändrar vår position.

Och som inom parentes beskriver då Boork Churchill. Han sköt fram hakan och grejmasserade bistret. Nu kan vi säga att om de insisterar på att göra si eller så, ja då kan vi helt enkelt utplåna Moskva, sedan Stalingrad, sedan Kiev.

Och enligt Boork så fortsätter Churchill att rada upp städer som ska utplånas. Och angående de här invasionsplanerna så skrev Boork själv i sin dagbok sen att Winston ger mig känslan av att han redan längtar efter ett nytt krig. Alltså det här är ju ett sidospår såklart, men han pratar mycket med amerikaner om det där.

Han pratar ju med Henry Stimson, alltså utrikesministern, och då säger Churchill What is gunpowder? Trivial. What was electricity? Meaningless. This atomic bomb is the second coming in wrath.

Så liksom, han är väldigt uppslukad av kraften i de här testerna. Ja, alltså på sätt och vis är det ju ett stickspår, men ändå inte eftersom det visar ju hur mycket han tänker på andra saker. Problemet är att han är nästan militant ointresserad av vardagligheter och att växla om till att prata om skatter och socialförsäkringar när man nyss har varit en hjältekaraktär i verklighetens motsvarighet till Sagan om ringen eller Star Wars eller något.

Det är inte lätt. Men valrörelsen handlar ju inte om vart kriget tar vägen. Valrörelsen handlar om kostnadsfrågor och liksom att folk vill ha det lite bättre. Men man förstår, det är som om Luke Skywalker plötsligt bara, nu har jag fäktats lite här, nu ska vi se här, nu ska vi sätta oss ner och skriva en försäkringslag här, en socialförsäkringslag.

Det är ju inte hans syfte. Nej. Men han var ju inte med i en demokrati heller och det är ju Churchill. BBC hade erbjudit Tories tio stycken radioframträdanden. Radion är ju massmediet nummer ett.

Och Churchill väljer att själv hålla fyra stycken av de här talen. Och han var ju en mycket erfaren talare och hade under kriget blivit van att stå framför radions mikrofoner, tala till folket. Men det är skillnad på att vara premiärminister och uppmana till fortsatt motstånd, till att slåss på stränderna och till havs och sådär.

Det fanns inga egentliga tidsgränser. Men nu är han en politiker som ska respektera deadlines, som får x antal minuter att framföra sitt budskap, vilket han upplever som stressigt och svårt. Och han verkar haft svårt att stänga av vanorna från den typen av tal som han hade hållit när han hade beskrivit nazisterna och deras grymheter och kalla samhällssystem och så.

Ett tal blir ju särskilt uppmärksammat, det håller han 4 juni. Och då beskriver han, eller vad ska man säga, han filosoferar högt om vad ett socialistiskt system, som han menar att Labour vill införa, kommer leda till. Och så här säger Churchill.

Vad säger jag så att ingen socialistisk regering kan tillåta fria, skarpa eller aggressiva uttryck för allmänt missnöje? Den skulle vara tvungen att förlita sig på någon slags Gestapo. Och det här är ju lite hårt.

Och det tyckte också hans fru Clementine när han visade det här manuset för henne innan. Att han spelade på Gestapo och att då Clementine Attlee skulle beskära yttrandefriheten på det här sättet. Det kan ju då för alla som inte har bestämt det än framstå som ett påstående som är lite väl fränt mot en motståndare och att det snarare riskerar att avskräcka än att locka väljare.

Robert skriver i sin biografi att jämföra den anspråkslösa och artige Clement Attlee som hade stått lojalt vid Churchills sida i samlingsregeringen var absurt och det kostade de konservativa röster. Den här mannen som han själv hade upphöjt till vice premiärminister och sedan offentligt prisat att sedan i nästa andetag säga att ge honom makten så kommer han tidsnog införa ett Gestapo. Det är väl just det här också att han inte pratar allmänt om hemlig polis eller någon sorts kontroller, utan han går uttryckligen till Gestapo som fick många att reagera på att det här är hårt Winston.

Här tar du i. Ja, hans fru Clementine ville ju stryka det här och en del andra stycken, men han behöll det ändå och det blev katastrof för Jasker i det här talet. Man hade ju vant sig vid att höra honom inspirera till hoppfullhet och nu är han så här orimligt hätsk mot inhemska politiska motståndare som dessutom nyss har suttit i hans egen regering och som sagt, en vecka tidigare hade han snyftat när han tackade av dem vid den där middagen.

Ja, men det är ju ett öppet mål. Attlee kan svara i radion dagen efter där han säger att det här är inte ett av Churchills bättre tal. Samtidigt är han väldigt noga med att inte kritisera premiärministern utan säga att Winston är en inspiration och han har lett oss så modigt genom kriget.

Men när det kommer till partipolitiken så är det inte lika starkt va? Det brukar ju förklaras att Winston Churchill nyligen ska ha läst ekonomen Friedrich Hayeks bok Vägen till träldom. Han var ju ekonom och mycket skarp kritiker till socialism i alla former och pratade och skriver i sin bok om till exempel hur den nazistiska staten urartat.

Hayek kom ju senare dela Nobelsekonomipris med sin meningsmotståndare Gunnar Myrdal 1974. Det har inte så mycket med någonting att göra, men den här boken ska ha gjort stark det är när han rycker in i första världskriget, där han lyckas överleva Churchills misslyckade landstigning i Gallipoli. Faktiskt så är Clement Attlee den näst sista brittiska soldaten att evakueras från Souvlabukten.

Vilket också är ett fint sammanträffande. Så här beskriver Encyclopedia Britannica Attlee. I allt utom politiken var Attlee djupt konservativ. Han tyckte om och respekterade nästan alla de traditionella institutioner han hade anknytning till.

Han var starkt familjeorienterad och kände, ovanligt nog för den borgerlig-socialist i hans samtid, ingen motvilja mot sin samhällsklass eller sin bakgrund. Dessutom var han nästan lika fri från fåfänga som från lusten att kullkasta gamla ordningar. Bortsett från sitt starkt utvecklade sociala samvete var han i alla avseenden en konventionell och tämligen självutplånande engelsk gentleman ur den övre medelklassen.

Det är därför som det här Gestapo påhoppet inte riktigt fungerar. Ingen engelsman som ser på Clement Attlee tänker, det där är en Che Guevara typ. Nej, det är ingen som tänker det.

Det törs jag lova. Attlee hade ju spelat en viss roll för att tvinga bort Chamberlain eftersom Labour vägrade sätta sin samlingsregering om den leddes av Chamberlain. Han kom ju tillsammans med Churchill och Anthony Eden och några andra vara en av få män som sedan konsekvent sitter kontinuerligt under hela samlingsregeringens tid.

I själva verket hade ju tiden i samlingsregeringen varit en premiärministerskola för honom. Churchill var ju av naturliga skäl ofta frånvarande och inte sällan var det då Attlee som fick hålla i klubban. Det finns ganska intressanta beskrivningar av hur regeringssammanträden var när Churchill satt där och när Attlee satt där.

När Churchill var där så var det spännande och det var heta debatter och det var livligt. Men det blev inte alltid så många beslut fattade. Attlee han höll korta effektiva möten.

Det var lågmält och inte speciellt liksom så här. Känslorna brusade inte när det var Attlee som höll i klubban. Får man fråga, du har ju varit på ett och annat arbetsplatsmöte så att säga.

Vilken typ av mötesledare skulle du föredra? Den senare av de här två mötesledarna. Gärna möten, men om de blir färdiga i god tid eller i utsatt tid och vi dessutom kan fatta beslut om det som mötet faktiskt ska handla om.

Det är ju utmärkt. Jag gillar ju att få en agenda också där det faktiskt står varför vi har ett möte. Det tror jag man hade fått från Clement Attlee. Ja det måste jag säkert.

Men visst alltså, det har väl något ändå med yviga debatter och det tar olika spår och folk är vilda och ryker ihop och grejer. Det är väl också någon charm över det även om ingen kommer fram till någonting. Fast det är väl ingenting man gärna vill hålla på med varenda tisdag morgon.

Nej, precis. Den här samlingsregeringen har ju lite grann lett till att de politiker som Labour lyfte fram, före detta arbetsmarknadsminister Ernest Bevin eller inrikesminister Herbert Morrison, de är ganska kända i britternas ögon och har stort politiskt förtroende och regeringsvana. Så det är ju ett intressant val på det sättet att egentligen är det två stycken olika kandidater som står mot varandra som bägge, alltså ingen är någon tydlig opposition egentligen, även om Labour mer har den känslan, såklart.

Labour har också en tydligt genomtänkt kampanj och det är ju en klar skillnad. De lovar välfärdsstat med sjukvårdsförsäkring och socialt skyddsnät och allt det här och dessutom full sysselsättning och den ska man nå genom att nationalisera viktiga industrier som kol, stål, elektricitet och järnvägar, bland annat alltså. Så det är ju en socialiseringsvåg här, helt klart, som de målar upp för att hålla de här löfterna de också kommer med.

Men det bästa av allt, det var väl att Labour hade en plan, som sagt, utarbetad om man då jämför med Tories. Och grejen med Tories och Churchill är väl också lite grann att man får en fläkt av 1800-tal. De framstår som lite obsoleta och mest intresserade av imperiet, egentligen.

En av idéerna hos Labour var att man skulle lyfta fram Churchill som är representant för den viktorianska eran och det är ju under precis samma period som Churchill går och tänker mycket på att den viktorianska eran, det kommer ses som Storbritanniens bästa. Ja, det beror på hur man ser det. Så kanske det är också, på sätt och vis.

Jag vet inte. Absolut, men det var ju inte att på något sätt gestalta viktorianska England och Storbritannien. Det var ju fel val om man vill vinna just ett val 1945.

Ja, absolut, så är det ju. Men jag menar, om vi zoomar ut ännu mer så kanske... Men vi är ju inte väljare i ett skadeskjutet London 1945. Valet hålls den 5 juli, men som sagt, valresultatet ska presenteras först tre veckor senare när utlandsröster och sånt är räknade.

Under tiden så åker den utmattade Churchill till Frankrike för semester och så där. Ja, precis. 4 juli så har han beklagat sig över att han är så trött. Så här trött har jag inte varit sedan jag flydde min fångenskap i boerkriget.

Det var inte igår. Nej, ett halvsekel sedan nästan. Men sen har vi den här Potsdam-konferensen att tänka på också. Dit åker han då i mitten av juli och den ska då pågå i drygt två veckor.

Alltså pågå under och över det att valresultatet blir klart. Hur ska man lösa det? Ja, det kommer man lösa genom att han bjuder med Clement Attlee till Potsdam så får han gå runt där som en praktikant.

Och att man ska ha någon form av kontinuitet menar man. Och även om vi skulle byta här nu mitt i allt så är det ju fortfarande så att vi står för det här och så. Vilket för övrigt inte Labour gick ut och sa att det här är vi, vi lovar ingenting och står för det som Churchill säger där nere i det här mötet hur som helst.

Men han är ju tillbakadragen i Potsdam också på ett sätt som han inte har varit tidigare. Och det hänger väl sannolikt ihop med att han vet att han inte nödvändigtvis har mandat att föra de här förhandlingarna i hamn. Fast är han inte ganska självsäker på att han kommer vinna?

Jo, han pendlar ju lite grann. Det är den 20 juni, alltså några veckor tidigare som han har ätit lunch med kungen. Och då sitter han och oroar sig över ungdomarna, alla som har tjänstgjort under kriget och att de kommer vara bittra och rösta mot honom.

Samtidigt så håller han stora valtal. Han är ju en väldigt duktig talare live, vilket ironiskt nog socialisten Attlee inte var. Annars tänker man att den röda gitatorn ska kunna piska upp känslorna i en folkskåp.

Men det kunde han absolut inte. Men han gick hem i radion ju. Ja, precis. Men så Churchill hade ju, när han hade pratat för fulla läktare i Leeds och Bradford i Glasgow och Edinburgh.

Då kände han, det här kan gå vägen. Men han visste också att det inte är säkert att det gör det. Nej, och vid något tillfälle när han åkte dela bil med Attlee där nere i Berlin.

Så beklagade han sig över att han visste inte vad han skulle. För då var ju valet redan gjort, så då kunde de ju liksom prata om vad de kände. Så då sa han ju det att jag vet inte hur det här går.

Jag vet inte vad folk vill ha. Ungefär. Och apropå det här mötet med Amalia så var ju stämningen lite skärvare än vid förra mötet i Jalta. Nu är Roosevelt borta.

Ja, Truman har gett sig till Roosevelt. Och han har ju sämre kemi med Stalin, vilket vi kanske har nämnt vid något tillfälle. Och vid ett tillfälle så hade ju Churchill och Stalin haft en privat middag som pågick i fem timmar under den här Potsdam-konferensen.

De hade ju ganska trevligt där bland pipa och cigarrök och en och annan alkoholhaltig enhet. Slank väl också ner? Det är bara de två och två tolkar. Ja, precis. Den var privat.

Och Stalin lovade då att Östeuropas länder inte skulle, ja man kan kalla det att sovjetifieras. Utan det skulle hållas fria val och sånt där. Men Stalins löften de är värda lika mycket som inneh Kungen försöker för tredje gången erbjuda Churchill strumpbandsordern, alltså den här finaste hedanorden som man kan få i Storbritannien.

Och då säger Churchill i en av sina klassiska lines Varför ska han acceptera den när folket precis har gett mig stövelordern? Ja, så han är ju lite bitter med. Det var väl Truman som kommenterade att Atlee han slog mig som en verkligt blygsam man, hade Truman sagt om Atlee.

Och då hade Churchill svarat att Verkligen, han har mycket att vara blygsam över. Ja. Och det är också en kul sägning och det fångar ju någonting som är sant. Samtidigt som Winston Churchill och Clement Atlee är ju två av det brittiska 1900-talets absolut största politiska aktörer.

Och två män som på alla sätt också respekterade varandra. Man får ändå säga att Atlee är lite mer goa. Ja, verkligen. Jag har förberett ett klipp här som vi kan lyssna på.

Det är från den irländska komikern Spike Milligan. Han var ju en slags föregångare till Monty Python och är jättekänd i Storbritannien. Han var soldat under andra världskriget och slogs under Montgomery och liknande.

Och senare i livet så skrev han ett antal böcker om sina krigsupplevelser. Vi kan höra hur Milligan beskriver Atlee. Well, I've been coming out of a hero's war, guys like Montgomery and Alexandra, people like Eisenhower.

And suddenly this guy, don't want to make a joke out of him, he gets out of a taxi and nobody got out. That sort of thing I was telling him. I didn't recognize him as a leader.

He never was a leader, really, though. He was a bureaucrat, a very good bureaucrat. But not that charisma you needed. From Churchill to Atlee, almost like I'm going for the final.

Hitta ner i synagogan, det just doesn't work out. Han säger alltså att jag gick från ledare som Montgomery och Alexander, vi hade Churchill, jag såg Eisenhower och så kom han hem till Clement Atlee. Droff lite skämt och säger att Clement Atlee var den typen av man som kunde kliva in i en taxi och ingen klev ut.

För mig var det som att hitta Hitler i en synagoga, det funkar inte va? Han var byråkrat, han var ingen ledare. Han var ju en ledare, men han var ju en annan slags ledare än vad Churchill var.

Och när Churchill går ut och sätter sig i sin lilla bil som körs av fru Clementine från Buckingham Palace så kommer snart denne pappa Åberg-kopia inrymligande på Buckingham Palace. Och apropå då att han ingen märker om han går in och sätter sig i en taxi så verkar det knappt som att någon märker att han kommer in och ställer sig bredvid kungen. För det är väldigt stel och tyst stämning under den här audiensen.

Nu är inte George VI som kungen heter här, det är inte något socialt stjärnskott i och för sig. Men alltså väldigt tryggt stämning eftersom kungen har ju tyckt väldigt bra om Churchill. Och efter en lång stund tystnad, jag vet inte vad någon måste ha sagt någonting, men då säger tydligen Atlee till slut I won the election.

Det är jag som har vunnit valet. Ja, och kungen svarar Ja, I know. I heard it on the 6 o'clock news. Jag var det där, fan är det? Det är ju sinnessjukt. Då kan du inte ens försöka.

Jag ser ingen sprakande kemi. Ja, jag vet. Jag tycker att det är en av många roliga scener den dagen. Du pratade om bitterhet och man kan ju tänka en kort stund på Anthony Eden.

När Churchill träffar Anthony Eden så är de inne i regeringskammaren där. Churchill säger Jag kommer aldrig sitta här igen. I 30 års tid har jag från och till varit här, men nu kommer jag aldrig sätta min fot här igen.

Men du kommer göra det, min gosse. Och det är ju inte sant. Eller jo, det är sant att Anthony Eden kommer bli premiärminister, men det är Churchills omedelbara reaktion att nu blir det pensionering för mig här.

Den kommer ju visa sig vara, det var ett infall. Det var inte något han kände i själ och hjärta. Nej. Det är också någon annan som försöker trösta honom med att hade vi haft proportionella val så hade Tories och Liberals tillsammans kunnat få ihop en regering.

Då blir Churchill upprörd. I will fight against the evil of proportional representation with all my strength. Folket ska behöva veta vilka det är som fattar besluten, hos vem ansvaret ligger.

Jag dör hellre än att vi ska ha proportionella val här. Ja, det var ju det som räddade det svenska högre partiet i början på 1900-talet. Och det var ju därför man införde det också.

Men det är olika. Ja, det går att ha en demokrati även med proportionella val. Ja, han blir ju dock deprimerad under en period här. Åker till Italien för att vila upp sig.

Och det är det där med att bo vid Comosjön ett tag. Det piggar ju upp va? Och han gör bara avkopplande saker som att bada, det gillar han. Måla, mycket måla, han gillar han.

Äta middagar med dottern och den här livläkaren. Och en massa amerikanska officerare som kommer dit på besök och så. Det här gillar han och sådär. Och är det någon i historien som har varit i behov av en paus, även om man inte själv vill förstå det, så är det väl ändå Winston Churchill 1945.

Verkligen. Och möjligen Beving. Då och då. Sätta sig ner. Efter 25 dagar där vid Medelhavet så får återfå han ju energin successivt, så att säga. Och börjar då förbereda memoarer och återkommer sen i ledningen för Tories och allt.

Och då kommer han fram till att han tänker absolut inte gå i pension. Tvärtom så är han redo för en ny rond i världspolitiken här nu. Och den som är mest missnöjd över det här beslutet är väl Clementine, som hade hoppats på att de skulle få lite personligt liv här nu på det här laget.

Men det blev ju inte så. Istället är det ganska gnällig stämning i det här äktenskapet, får man ju säga. Men han reser ju runt och håller en massa föredrag här nu under hösten 1945 och våren 1946.

Bland annat vid olika universitet i USA. Får massor med hedersdoktorstitlar och så. Och han har börjat komma ihåg ett ord han läste i en bok från 20-talet som skrevs efter bolsjevikernas maktövertagande.

Järnridå nämndes det där. Det där skulle man kunna arbeta in i talen. Precis. Jag tror att Goebbels använde det någon gång också i ett annat syfte, förstås. Den 5 mars 1946 så är han ju inbjuden av Truman till ett college i Fulton, Missouri.

Där levererar då oppositionspolitikern, för vi kommer ihåg Churchill, ett tal som har gått till historien. Och han förklarar då att en järnridå har sänkt sig över Europa för de här studenterna som sitter och lyssnar med spetsade öron. Alla gamla stora, anrika huvudstäder i Östeuropa ligger på andra sidan, underkastade Sovjetiets inflytande.

Och Stalin kommer ju sen kommentera det här talet och kalla det för ett farligt utspel som syftar till att så split. Och Churchill själv utnämnde Stalin till en kvickshättare och så vidare. Nu är det kallt krig.

Ja, de flesta skildringar av kalla kriget har ju med Churchills tal i Fulton, helt enkelt. Så nu har vi kommit in i en ny era av historien. Samtidigt ska det sägas att England i och med det här valet kommer att få en ny övergripande politik som är inriktad på välfärdspolitik.

Ja, men verkligen. Jag tänkte läsa ett citat där också från Encyclopedia Britannica. Det står att Attlees regering var en av 1900-talets mest betydelsefulla brittiska fredstida regeringar.

Både genom kvaliteten hos dess ledande ministrar och genom det bestående avtryck den satte i brittisk politik. Och det är saker som att man klubbar National Insurance Act, National Health Service, formellt 1948. Man genomför ett omfattande bostadsbyggande, inför familjebidrag, genomför de här nationaliseringarna som du nämnde.

Kol, järnvägar, el, Bank of England som hamnar i den engelska statens kontroll. Och att man driver den här politiken för full sysselsättning, typisk sån politik som socialdemokratiska regeringar under eran driver. Påtagligt Keynesianistisk.

Britterna fick sin välfärdsstat och därtill en premiärminister med en annan relation till imperiet än Churchill. Man har ju Indiens frigörelse som