Ur arkiven: Kosackvalet 1928 (nr 416)

Välkomna till EU-arkiven. Och det drar ihop sig till valtider. Det är inte riktigt där än, men varför inte börja redan nu och fundera på föregående val i den svenska historien?

Det är valaffischer ute på gatorna. Det går inte att undgå att vi är en demokrati som ska välja nya riksdagsledamöter. Och för det är det inte snack om regionen och kommunerna.

Ja, precis. Och en av särskilda anledningar till att du tar upp just valaffischer. Ja, därför att det här avsnittet är ju om ett av Sveriges mest kända och eller ökända val.

Den valrörelse som Per Albin Hansson själv kallade Kosackvalet. Och då är det alltså avsnitt 416 från 2022 inför det valet som var för fyra år sedan. Och då i början av avsnittet här vet jag att du har en spaning om att det ska kanske bli den första högerregeringen sedan 1928.

Nu blev det ju inte det här för att Johan Persson och Liberalerna var ju med i den här regeringen. Och SD var inte där. Så att där fick du fel, men det var ju en spaning i alla fall som passade också med valet 1928.

Så är det. En av huvudrollsinnehavarna i det här avsnittet är ju då Ernst Wigfors. Eftersom det är hans förslag om skatt på arv. Ungefär så. Jag kommer inte ihåg riktigt.

Men det är ju en dramatisk formulering där som högern bygger sin retorik kring. Sen dess har jag läst Anders Isakssons riktigt härliga biografi om Per Albin Hansson. Och det är en formulering där som har stannat med mig och som jag önskar att jag hade vetat redan från början.

Och det är Isakssons syn på Ernst Wigfors. För en av alla gånger som Wigfors hotar med att avgå, vilket Wigfors nästan alltid gör när han inte får sin vilja igenom. Så skriver han att även om Wigfors hade segrat i just den här interna maktkampen.

Det här handlar om en annan grej, men så var han till sin natur alltid en sån som längtade efter något annat. Och där har vi Ernst Wigfors. Det är liksom, det är inte bara det att han ska ha rätt, utan han längtar hela tiden därifrån, där han sitter.

Och det kanske man ska ha med sig om Wigfors. Han längtar hela tiden bort. Så jag vet inte om det påverkar hur ni tolkar honom i det här avsnittet eller inte, men sån var han.

Han var som vikingen i Gustav Geiers dikt om vikingen. Han längtar bort. Exakt så var han. Underbar referens. Hörni, mycket nöje! Det är valdag i Sverige och det är en av mina absoluta favoritdagar.

Trots att årets valkampanj har varit en prövning där det känns som att alla partier slåss för att inte vinna min röst. Så har jag lika fullt sett fram emot denna dag. Att ta på sig ett par rena byxor, att hitta en skjorta som inte är allt för skrynklig, att vandra ner till någon skola som för dagen har förvandlats till vallokal.

Det är högtidligt. Kanske stannar jag förbi konditoriet på vägen hem och köper bakelser. Vem vet? Den som har lyssnat troget på podden vet att jag försöker torjföra följande spaning.

Det må vara 30-tal internationellt, men det är 20-tal i den svenska politiken. Besvärliga parlamentariska situationer, osäkra regeringar som faller likt takpannor för vinden. Ett uttryck som jag för övrigt sedan förra avsnittet om svensk politik på 20-talet har lärt mig kommer från den franska revolutionens skräckvälde.

Där var det inte regeringar som föll likt takpannor för vinden, det var mer huvuden på politiker. Om du lyssnar på det här avsnittet när det släpps befinner du dig, som vi gör, i total osäkerhet. Vem vet vilken regering som kommer tillträda?

Låt oss därför tillsammans pröva en tanke. För om nästa statsminister heter Ulf Kristersson, om han sitter i regering med Ebba Busch, med stöd av ett framförhandlat avtal med Jimmy Åkesson, framsläppt av en gultryckande Johan Persson, då har Sverige en renodlad högerregering. Det tillhör inte vanligheterna.

När skedde det senast, kanske du frågar dig där hemma. Jo, det kan jag berätta. 1928 var detta och regeringen Lindman II tillträdde efter vad som har kallats den mest illasinnade valrörelsen i svensk historia, Kosackvalet.

Idag ska vi hedra den svenska demokratin genom att tala om hur det gjorde förr. Med gul understrykningspenna ska vi markera likheterna och med en vass blyertspenna ringa in de faktiskt både många och omfattande skillnaderna. Om ni också hör mullret från Hovar så är det tyvärr inte kavalleriet som kommer, det är kosackerna.

Nu kör vi igång. Välkomna, välkomna till detta valekstra. Jag höll upp säga, men det är ju söndag så det kommer ju ett avsnitt oavsett. Med högerregering så menar du då alltså en regering där Liberalerna då inte är med?

Ja, precis. I alla de borgerliga regeringarna så har det suttit folkpartister och centerpartister på olika poster och tyckt till om saker och ting. Men så blev det inte 1928.

Nej, så nu har vi så att säga spoilat det. Det är ju ganska många om och kanske även 1928 som vi kommer märka. Det får man säga, verkligen. Jag tänkte fråga dig Daniel, vad har du för rutin på valdagen?

Hur ser valdagen ut i det här Manssonska hemmet? Jag plockar fram spatserkäppen och polerar upp den, varpå jag tar fram min finaste ljusa kostym, kammar benen. Jag håller på med det, jag kanske inte, men jag kammar mig väl dagen till ära och ger mig iväg till den där nämnda skolan eller vallokalen.

Partistösta håller jag inte på med, utan det är den här dagen det gäller och smäller. Ja, här är vi helt på samma sida, det är skönt att höra. Det är också en spatsersköp.

Jag har inte spatsersköp, jag tycker att jag klarar mig bra på mina egna ben. Men det är viktigt att göra det där i vallokalen. Ja, jag har faktiskt inte heller någon, men jag önskar att jag hade.

Men det är klart, man går ju inte dit i shorts och linje i alla fall. Det här avsnittet görs i betalt samarbete med Avanza. Robin, jag tänkte på det här, hur går det med det här nya torpet?

Är det saltkrokan-sommar här nu för det? Problemet med att köpa ett gammalt torp är ju bara att man ganska snabbt upptäcker allt man också har köpt. Till exempel ett kök.

Ja, det brukar ju ingå. Det gjorde till och med för Melkersons. Men deras kök var ju sekelskifte, va? Mitt kök är från 1986. Jag har vävtapet i taket. Och den här 1986-känslan, det är inte riktigt den romantiska lantdröm jag hade sett framför mig.

Så nu har jag fått en väldigt konkret anledning att börja månadsspara igen. Och det jag gillar med Avanza är just hur enkelt det är. Jag gör nämligen ingenting som är svårt.

Man bestämmer en summa, sätter upp sitt sparande och sen kan det i princip sköta sig självt. Och du är ju inte direkt ensam där faktiskt. Avanza har Sveriges nöjdaste sparare för sextonde året i rad.

Det är inte illa. Över 2,3 miljoner människor har kommit igång med sitt sparande där. Så nu gör jag samma sak. Lite pengar varje månad och så småningom lite mindre, 1986.

Börsen kan förstås både gå upp och ner och det är inte säkert att du får tillbaka pengarna du investerar. Men vill du själv komma igång och spara enkelt, ladda ner Avanzas app. Vi på historiepodden här är glada att det här avsnittet görs i betalt samarbete med Gensidiga.

Jajamän, ett av Nordens största och äldsta försäkringsbolag. Daniel, om du hade levt på 1930-talet, hade du då flugit över Atlanten i ett luftskepp fyllt med vätgas? Nej.

I och för sig, du är ju inget fan av att flyga inrikes i moderna flygplan heller, så jag förstår dig. Men många tyckte faktiskt att det verkade rimligt. Zeppelinaren Hindenburg var framtiden.

Lyxigt, modernt och imponerande stort. Och fyllt med världens mest lättantändliga ämnen också. Men vi människor

Kommunisterna, skräcken i för den här retoriken som kommunisterna och även socialdemokraterna i en viss mån använde, skulle det bli verklighet, ja då är vi slut på tillvaron. Ja, så såg man ju kanske med viss rätta inom den bransch man då höll på med. Det är ingen pose eller strategi alltså, utan det här var ju läskiga grejer, tyckte man då.

Och vi har ju exemplet då i öst, det exemplet är ju överhängande för i slutet av 1927 så hade ju då Stalin lanserat målet att just jordbruket i Sovjetunionen skulle kollektiviseras. Och det här innebär ju då mer eller mindre utrotandet av de självständiga bönderna. Hur förskräckligt det här egentligen var och blev sedan i Sovjetunionen, det hade man ju då ganska vaga uppfattningar om i Sverige inför valet 1928.

Man visste att det förekom svält och elände, men övergreppen som sedan sätter igång mot kulakerna som bönderna kallas, det var ju inte känt än. Men oavsett de här blodiga konsekvenserna så är ju själva politiken i sig tillräckligt skräckinjagande. Och den här föreningens allmäns hjälp som jag nämnde innan, de publicerade en broschyr 1928 där man konstaterar citat.

Det är i sanning skäl för Sveriges jordbrukare att se upp med våra egna kommunister och hindra dem att få ökat inflytande. Det är av naturen och på grund av sina teorier bondefienter, hur vackert det än tala, innan de fått makten i ett samhälle. Borgarna ansåg ju liksom att det var inte en artskillnad som man kallade det mellan socialdemokrater och kommunister utan det var en gradskillnad.

Det var nästan samma skrot och korn. Socialdemokraterna var bara lite mildare i sin framtoning ansåg man. Medan socialdemokraterna själva anser att kommunisterna är något helt annat än dem.

Men inför valet 1928 så var, ska vi komma ihåg, socialdemokraterna mera radikala än de egentligen någonsin skulle bli igen. Och i den här misstänksamma atmosfären så gör ju då socialdemokraterna det fatala och grundläggande misstaget att slå ihop sina påsar med kommunisterna inför valet. Ja det finns ju ett antal beslut som fattas där man kan ganska tydligt peka på att de spelar sina ideologiska och politiska motståndare i händerna.

Och det som du säger att socialdemokraterna och kommunisterna, art eller gradskillnad till trots, gick gemensamt till val 1928 i form av kartellen Arbetarepartiet som det stod på listorna. Socialdemokraterna var ju ett parti som slet sitt hår i de enstaka fallen där de unga gubbarna som styrde faktiskt hade något hår att slita i. På grund av de här minoritetsregeringarna som fanns i Sverige.

Socialdemokraterna de blev ju största partiet men ett pyttelitet liberalt parti i mitten kunde vågmästra sig fram i rådande situationen. Detta förbannade system där man ena dagen krokar arm med Per Albin Hansson nästa dag med amiral Lindman som riksdagsmannen Oskar Lövgren uttryckte det hela. Och jag tänker att en av idéerna bakom valsamverkan var att det skulle resultera i fler mandat.

Men effekten kommer att bli motsatt i själva verket eftersom det ger motståndarna ganska enkel ammunition att skjuta med. Apropå radikala idéer så i det här valprogrammet som socialdemokraterna och kommunisterna hade gemensamt så stod det bland annat då att man skulle överföra egendom i samhällets ägo. Det är skogar och det är gruvor och sånt där.

Och dessutom så pratar man om att arbetarna ska ha medinflytande på företagen. Och förutom allt det här så fanns det ett par andra saker också som man då eldade upp sig över från höger håll. Den socialdemokratiska partiledaren Per Albin Hansson till exempel har ju då vid något tillfälle slängt ur sig att Hellre en kommunist än en högerman.

Och för högermän så är ju sådana uttalanden då som att gifta med kryptonit framför stålmannen ungefär. Det är ju förfärligt naturligtvis. Eller ett rött skynke kanske framför en tjuv.

Rött såg de i alla fall på alla möjliga sätt, tänkte jag vara någon form av vits. Ja nej, det var högst stabilt. Ja. Han var ju ganska frän i vissa uttalanden på den här tiden Per Albin Hansson.

Han kallade politiker till höger för dvärg och sådana där ordval. Per Albin Hansson var ju, som vi talte om i vårt förra avsnitt om 20-talets politiska cirkus, en ganska oväntad partiledare. Framklussad i ett parti som i rask takt hade förlorat sin hövding Hjalmar Branting och sin hövding på tillväxt Fredrik Wilhelm Toorzon.

Richard Sandler som hade blivit statsminister i den regeringen som sedan hade fallit, han var för abstrakt ska jag säga för att vara partiledare. Så det fick bli Hansson lite grann i brist på annat. Men innan Per Albin Hansson har sitt lyckade 30-tal och innan han blir liksom landsfaden under kriget så var han ju mest känd som en politisk slugger.

Och han har inte heller kontroll på partiet Per Albin Hansson. För ännu någonting som kunde framställas som att partiet rörde sig vänsterut, det var att flera av de ledamöter som hade stuckit till vänsterpartiet eller blivit uteslutna från socialdemokraterna i partisplittringen 1917 välkomnades tillbaka 1926 mot Per Albin Hanssons vilja. Zäta Höglund kanske den mest profilerade bland dessa.

Och Höglund avskydde ju Per Albin Hansson och lyckas kraftsamla som ett exempel här då för att Per Albin Hansson skulle bli av med ordförandeposten i Stockholms arbetarkommun. Partiledaren för socialdemokraterna kan alltså inte försvara sig på lokal nivå i Stockholm. Det kan ju visa hur lite svajig position han har i socialdemokraterna här.

Det påminner ju lite grann om när försvarsminister Peter Hultqvist häromåret förlorade när han försökte bli ordförande för Borlänges arbetarkommun. Socialdemokraterna i Borlänge har valt Erik Nises till ny ordförande. Valets till ordförande stod mellan försvarsminister Peter Hultqvist som var valberedningens förslag och Erik Nises som tidigare varit pressekreterare hos statsminister Stefan Löfven.

Såklart pinsamt för försvarsministern på hemmaplan. Något annat som satte känslor i svall det är ju arvsskatten. Förlåt att jag börjar skratta här. Arvsskatt i sig är ju inte så humoristiskt men jag vet ju att vi ska börja prata om Ernst Vigfors här och det tycker jag alltid är mysigt att göra.

Så fråga vad är det som är så mysigt med Vigge? Ja men Vigge är ju, han är ju både intellekt och känsla samtidigt. Ja, det är lite. Han pendlar mellan att ha ganska mycket självdistans och ha noll självdistans.

Nu vet jag att du inte är så gammal men det finns ändå en känsla av ett sådant inslag. Hur mycket nostalgi-feeling är det i att du gillar Ernst Vigfors? Ja, fast jag menar kan man vara nostalgisk till en tid och en person som man aldrig har existerat samtidigt?

Det kan man väl ändå. Jag tittar ju alltid på barnen i Bullerbyn när jag är bakfull och det är för att få markkänning på något sätt. Att liksom såhär kan samhället vara också, lite mysigt och sådär.

Och jag levde ju inte på 1920-talet men när man tittar på... Det är filmer som du växte upp med och såg som liten. Ja, just det. Men jag blev ju intresserad första gången för Ernst Vigfors när jag läste ett långt citat som Per-Olof Enkvist hade med i en av sina böcker.

Och det var ett väldigt vackert citat från Ernst Vigfors memoarer där han går och tittar på träd som slår ut. Det är vår och han börjar tänka tillbaka på sin barndom och ungdom. Och det är en slags språk som man inte hittar hos så många politiker.

Och nu är inte varje sida i Ernst Vigfors memoardel i tre delar så levande som just den passagen. Men han har ju skrivit levande om alla de här episoderna i Sveriges 20-, 30- och 40-talshistoria. Jag tycker om att gå tillbaka till hans memoarer och se hur han upplevde det

har lutat sig fram över podiet och väst det här. Ja, något sånt, det tror jag. Han var ju arg här och man kan inte låta bli att tänka också hur de privata sammanstötningarna såg ut när han var arg.

Ja. När blodet rusade till huvudet. När han på ålderns höst satt och sammanställde sina memoarer var han fortfarande lite nedstämd. Han skriver att för den som blivit utrustad med ett normalt mått av mänsklig fåfänga var det en klen förnöjelse av att leende segrare utropas till nederlagets organisatör.

Det här var ingen bra valrörelse för Ernst Vigfors. Nu var han ju inte partiledare heller, men den där motionen, den användes effektivt tillsammans med det här valsamarbetet och en del andra grejer, till exempel att högern lyckades ganska effektivt koppla ihop socialdemokraternas nedrustning under tidigare regeringar med hotet från Moskva. Vi kan inte skydda oss, vilket då menade man var en medveten grej från socialdemokraterna.

Så ja, det går halvbra för dem. Ja, den här kritiken mot att arvsskatten syftar till socialisering av samhället så har ju Vigfors också en ganska intressant passage där han använder citat av Per Albin Hansson. Syftet med det är ju förstås att han vill visa att det minsann inte bara var han, Vigfors själv, som stod bakom den här misslyckade idén med arvsskatten.

Men det visar ju också hur debattklimatet såg ut och hur radikala socialdemokraterna var, åtminstone jämfört med senare. Högern anklagar alltså socialdemokraterna för att vilja socialisera samhället och socialdemokraternas svar på den här teorin var att ja, det är precis vad vi vill. Och Per Albin Hansson svarar då högermanen Nylander så här.

Jag ber att få ge herr Nylander fullkomligt rätt däri. Och nu får man tänka att han pratar skånska också. Vi socialister tro icke att de kan skapa en rättvis ordning med välstånd för alla utan att den ekonomiska makten på samma sätt som den politiska flyttas från fåtalet till folket självt.

Det skulle aldrig falla sig in att fördölja vad som är målet för våra strävanden. Och om herr Nylander vill ytterligare ha bekräftat att vi till sist syftar till det socialiserade samhället så finns ingen anledning för oss socialdemokrater att inte lämna den bekräftelsen. Vad som nu föreslagits är första icke alls för omfattande steg till en utjämning av förmögenheten och till ett åstadkommande av en bättre egendomsfördelning.

Apropå det här med arvsskatten, man kan ju komma ihåg att grundidén egentligen är liberal. Det är ju John Stuart Mill, den här socialliberalen på 1800-talet, som tycker att om man ska ha ett rättvist och liberalt samhälle där alltså alla människor har samma förutsättningar från början och där den som är bäst och skickligast på det den gör lyckas bäst och också belönas mest, då måste ju alla vara på ruta ett från början, så att säga. Och då måste man göra något åt det här med att egendom går i arv till folk som inte alls har förtjänat det eller egentligen är ganska kassa.

Men på den här tiden har det gått något halvt sekel sedan Mill kom med de där idéerna och här var man inte så förtjust i det. Nu har vi varit ganska noggrann med att peka ut de faktiska problem som socialdemokraterna har 1928. Valsamarbetet Vigfors-citat och Per Albin Hansons lite veliga, vacklande inställning där han i samma andetag säger att vi vill ha socialiseringen av samhället, men att det här förslaget är ett måttligt steg eller ett försiktigt steg så.

Men en viktig sak som man har med sig framgent är ju, som Göran Hägg mycket slående uttrycker i sin bok Svenskhetens historia, så länge den ryska kommunismen existerade väckte den fasa i småborgerliga grupper i hela världen. Men i Sverige förenades den också med den endemiska ryskskräck som ju funnits och utnyttjats av högern redan på zar-tiden. Så att det är ju en väldigt god mylla i Sverige med vår ganska stökiga historia med det stora landet i öster att anspela på ryssar och kommunism samtidigt.

Det var ovanligt effektivt just här. Inför det här valet så har högern fått någonting som de inte riktigt har haft tidigare. Nämligen en stark och driven ungdomsrörelse.

Och det är då Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU, som bildades redan 1915 visserligen. Och då var medlemmarna unga akademiker och gymnasister eller yngre tjänstemän och sådär. Sen hade det då blivit en väldigt stor tillströmning till SNU efter 1925 års nedrustningsbeslut.

Och på kort tid så växte förbundet snabbt. I början av 1928 hade man haft 60 lokalföreningar med 6 000 medlemmar. Men under året så ökades det på till 263 föreningar och 25 000 medlemmar.

En mindre folkrörelse får man ju säga. Och sammansättningen här var ju ganska heterogen när den blev såhär stor. Det var allt från jordbrukare till kontorsanställda och tjänstemän och så.

Så nu är det många som flockas där under de här fanorna. Och i universitetsstäder så var de särskilt stora. Och SNU var ju då i praktiken fristående från moderpartiet kan man väl säga.

Allmänna valmansförbundet. Och de höll ju absolut inte med högern i alla frågor heller. Det som höll ihop förbundet var ju önskan om fler sociala reformer. Arbetslösheten bland unga inom medelklassen och bönderna är ganska stor på den här tiden.

Och då var också stad mot jordbruksnäring ett av förbundets viktigaste mål. Och det beror ju på att barn till bönder hade ofta svårt att få jobb och så. Och som du säger de var ju inte formellt knutna till partiet.

Men de fungerar ju på alla andra sätt som ett ganska klassiskt ungdomsförbund. Och de kom ju in med ung energi, vitalitet och friskhet och allt sånt där. 1928 kanske är piken.

Om man tittar på en tabell som mäter hur kul det är att vara med i nationella ungdomsförbundet. För när 30-talet sen kommer och nazismen med det så kommer ju ganska många i förbundet ställa sig sympatiskt till de idéerna. Och 1934 så bryter ju högern med nationella ungdomsförbundet.

Och man gör egna försök att ta sig in i riksdagen vilket misslyckas. Men det här är ju innan den utvecklingen verkligen satte igång. Här är det kul att vara med i nationella ungdomsförbundet.

De har en försvarsvänlig hållning. Inte helt otippat är de royalister. Och det är det som binder ihop dem också så att säga. Kanske skulle man ha en starkare kungamakt eventuellt, tänker de sig.

Åtminstone vill de ju då ha en starkare regeringsmakt. Och det är då en kritik mot 20-talets ganska spretiga och splittrade situation med alla de här kompromisserna bland olika partier i riksdagen som har varit under 20-talet och minoritetsregeringar och sådär. Och det här hade ju även socialdemokraterna kritiserat.

Det vill säga den här minoritetsparlamentarismen som fanns under 20-talet. Men där tar ju då likheterna med socialdemokraterna slut i och för sig. För SNU är ju då motståndare till hela tanken om klasstänkande och klasskamp och så.

Det är inte det som är det viktiga i samhället, tänker de. Nej, det är kungen och bönderna och försvaret och så. Och deras roll under valrörelsen är ju att i någon form av ungdomligt svung åt kampanjandet.

Ja, hur vidare de ligger bakom de här affischerna som vi nu kommer in på verkar ju lite oklart. De fick ju då skulden för det här. Och de var med och satte upp de här affischerna väldigt bädvilligt och så.

Stod med penseln och klistrat och satte dem på väggar och anslagstavlor och allt vad de nu gjorde. Men vem beställde dem? Det kanske vi kan återkomma till. Vi kan ju börja med att beskriva vad det här är för affischer och så.

Absolut, jag tänkte säga det också innan jag glömmer det. Att historikern Gösta Johansson han skriver i en artikel i tidskriften Skandia att högern tidigt hade utsett just 1928 års andra kammarval, vilket det här är, det är ett val till andra kammaren, till vad han

Men här har vi då alltså affischer där man egentligen inte vet var de kommer ifrån, förutom att det är då ofta SNU som har hjälpt till att sätta upp dem. Och budskapet är vad som kommer hända om man röstar på Arbetarpartiet. Och det sammanfattas så här i Underbara öden.

Bland dessa jämförelsevis lågmälda affischer, alltså de tidigare, uppenbarade sig plötsligt andra hänsynslöst agitatoriska som verkligen förmådde spela på känslosträngarna och just därigenom gjorde epok i vår politiska propagandas historia. Just det. Som den med ryska soldater beväpnade med röda fanor och piskor, där man kunde läsa, en var som röstar på Arbetarpartiet röstar för Moskva.

Den är också tydlig. Piskan där, tycker jag. Det är väldigt tydligt bildspråk. Ja, det är ju ganska grova, skäggiga och baska personer, ofta då med kommissariemössor, så att man verkligen ska förstå var de här kommer ifrån.

Jag kopplar den här typen av bilder annars till Första världskrigets propaganda, där britter utmålar tyskar som hunner och skurkar och samma sak från tyskt håll där man ser brittiska sjuksköterskor hälla ut vatten på marken framför törstande tyska soldater och sånt. Alltså ganska tydlig propaganda, målad i ganska elak stil. Och den som allra mest påminner mig om den typen av propaganda, det är den affischen som är riktad till Sveriges alla kvinnor.

Jag läser gärna Häggs utmärkta beskrivning av den här affischen. Mest gripande var den bild där kosacker och grovlemmade arbetare håller auktion på tillfångatagna kvinnor som tydligen ska våldtas. Texten löd, Sveriges kvinnor, en var som röstar på Arbetarpartiet röstar på familjebandens upplösning, barnens förvirring och sedernas förfall.

Och affischen använder ganska typiska stildrag. Kvinnorna är ljusa och späda, oskyldiga madonnor i typiska 20-talsfrisyrer, plågade. Det är lite så här Jesus på korset-stil över dem.

Medan kosacken och arbetarna är, precis som du var inne på tidigare, de är mörka och de har överdrivna ansiktsuttryck, lite primitiva. De ser enkla ut, drivna av sina lägsta instinkter. Ja, om man ska fortsätta på Hägg så skriver han också, det fiffiga var att affischerna inte sa något om allmänna valmansförbundet eller att rösta på högern.

Skräckpropaganda gör ofta misstaget att visa elände som får väljaren att minnas att det var något obehagligt med det affischerande partiet. Här var det enbart Arbetarpartiet som framstod som obehagligt, rejält obehagligt. Är det lagligt idag?

Det där har jag funderat på. Inte en aning. Det kan ju poängteras som Niklas Ekdal, Lennart Ekdals kusin, gör i sin bok om Per Albin Hansson i serien Svenska statsministrar under hundra år.

Att den här typen av rysk skräck som propagandan hämtar sitt bränsle ur, den har förekommit både före och efter historien. Stackars Karl Staaff, liberal statsminister, han fick ju finna sig att hans villa kallades för ryska villan eftersom det insinuerades att han hade tagit pengar från rysk håll. Olof Palme fick ju utstå liknande behandling under ubåtarna 1980-tal.

Sverige har, som jag nämnde tidigare, den här positionen där det funkar rätt bra på att anspela på hotet från öster. Men jag tycker dock att det verkar vara mer effektivt när det också slår mot vänster. För det har ju gjorts vissa försök under den här valrörelsen.

Jag tänkte läsa ett citat från Anders Ygeman, Sveriges migrationsminister. I alla fall är han fortfarande det när avsnittet spelas in. Eventuellt är han också fortfarande rädd för vatten, det vet vi inte.

Det är man verkligen vill veta egentligen. Ja, det är flera frågor som hänger där i luften. Han säger apropå att Sverigedemokraterna har fört fram krav på ett samordningskansli för ett eventuellt regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna.

Ygeman säger att jag känner då inte till något annat parti som haft så många kopplingar till Ryssland och Putin som Sverigedemokraterna. Det här är exceptionellt. Hur säkerställer Kristersson att den här typen av figurer inte blir ST-tjänstemän i till exempel försvars- eller justitiedepartementet och får tillgång till all den känsliga information som det innebär?

Det måste han redovisa för väljarna före valet. Citat från Göteborgsposten. Och det finns ju också ST-representanter som har haft just sådana kopplingar till Vladimir Putins Ryssland.

Gjort studieresor och hyllat Putin i största allmänhet. Och vi befinner oss i ett läge där antipatin mot Ryssland är mer påtaglig än vad den har varit på mycket länge. Men ändå verkar det inte riktigt bita.

Det här är ju inget angrepp som har märkts under valrörelsen. Så antingen så är det något i just den här tiden eller så funkar det sämre när det också slår mot vänster. Jag vet inte.

Men är analysen också att Ygeman lider av rysskräck förutom valskräck? Ja, kanske det. Jag tror mer troligt att Ygeman bara försöker ansluta sig till den långa stolta raden av svenska politiker som försöker använda rysskräcken för att få motståndaren att se ut som ett icke-valbart alternativ.

Vem var då ansvarig som sagt för de här affischerna 1928? Ja, åtminstone så anklagade ungdomsrörelserna till vänster de till höger, det vill säga SNU, för att ligga bakom det här. Och man kallade det för bokskapsstjuf och kvinnofända affischer.

Och jag ska säga att jag är inte säker på om det finns någon hypermodern forskning som är säker på att det var Sveriges nationella ungdomsförbund som låg bakom. De själva nekade till det här då. Och i en riksdagsdebatt året efter så förklarade hagemannen Otto Gjerte att de här affischerna hade kommit till på citat privat initiativ och att de var riktade mot bolsjevikerna i Ryssland hävdade han.

Vilket i och för sig låter lite märkligt för att det var i Sverige det var val till riksdagen. Ja, de är ganska tydliga att peka ut Arbetarpartiet också. Ja, det är de i alla fall.

Socialdemokraterna, de hade då beklagat sig över att högern hade använt citat amerikanska metoder. Och det här tyckte Gjerte att de kunde skylla sig själva över eftersom det var de som hade börjat använda affischer. Så det var en debatt om de här affischerna året efter.

Och i svenska folkets underbara öden så avgörs den här ansvarsfrågan för affischerna så här. Vittnesbörden tyder på att det beställts, betalats och distribuerats av någon kapitalstark antikommunist utan att den ansvariga högerledningen hade något därmed att göra. Och så var det förmodligen faktiskt.

Och jag tror inte heller att SNU hade resurser att ta fram det här egentligen. Men däremot distribuerade de ju affischerna förstås gladeligen. Men återigen, jag har inte läst någon modern forskning på frågan.

Men ganska slentrianmässigt brukar de få skulden för det här. Vad var det för mörk eminens som betalade och tryckte upp affischerna? Det är ett ganska värderande ord från ditt håll.

Men ja, det är någon som inte gärna vill skriva under i alla fall. Vi har en kort rubrik här som heter valrörelsen 28 övrigt. Det här har inte så mycket med själva berättelsen om det här mycket skitiga och elaka valet.

Utan det är mer annat som hände. Arvid Lindman, högerledaren, han turnerade runt i ett flygplan. Hade ingen partiledare gjort för. Nej, det är ju intressant kuriosa.

Annat som hände, man införde elektriska högtalare så att stora folkskaror skulle kunna höra allt som sades. Nu är din tur. Ja, jag har en tredje också. Även från socialdemokratiskt håll försökte man sig på att angripa motståndaren.

Valfilmen Vårt land är ditt, en sedelärande berättelse, producerades. Jag har suttit och tittat på den på Svenskt Filmarkiv. Den är 37 minuter lång och delvis animerad.

Första 10-15 minuterna

Det var att liberalerna hade så lite att sätta emot de frisinnade med sina fyra mandat, så att man hade svårt att få igenom sin egen liberala politik. Och då, som nu, fanns det en stark liberal press, framförallt i huvudstaden, som hela tiden gav Lövgren skit för det här. Han var Ekmans gisslan, kunde vi läsa i Dagens Nyheter 1926.

Oklart hur mycket politik man egentligen kan vänta sig att få igenom. Jag vet inte. Men det var tufft för Lövgren. Och när det så var dags för andra kammarvalet 1928 så formerades ett motstånd mot Lövgren i Stockholm, där huvudstadens mest inflytelserika liberaler förhindrade att partiledaren fick stå med på deras lista.

Så utrikesministern, som vid den här tidpunkten var lika delar ledsen och stridbar, han beskrev det välfunnet som att han föredrog schavotten framför silkesnöret och valde därför att kandidera till riksdagen på en särlista. Det här är ändå en utveckling som får dagens liberaler att framstå som enade och väloljade. Nu bråkar man ju bara om huruvida den energipolitiska talespersonen får åka buss med den Sverigedemokratiska talespersonen eller inte.

Då bråkade man om huruvida partiledaren skulle få stå på listan eller inte. Det hela slutar med att Lövgren inte tar sig in i riksdagen. Och nu sitter alltså C.G.

Ekman med en regering där utrikesministern inte har en riksdagsplats. Och dessutom finns det i regeringen ytterligare två statsråd som ser Lövgren som sin kille. Jakob Pettersson och Ernst Lyberg.

Och som vill avgå när Lövgren inte kan sitta kvar. Det här luktar regeringskris. Det luktar regeringskris. Det kommer snart börja stinka regeringskris. Gösta Johanssons tes i sin artikel är att kungen Gustaf V i ett tidigt skede kommer att börja verka för att den sittande regeringen ska avgå och att en högre minister under Arvid Lindman ska tillträda.

Och det här är helt eller delvis regisserat av Arvid Lindman själv som då ska ha fungerat som en inkonstitutionell rådgivare till kungen, menar Johansson. Menar Johansson, ja. Ja, för jag är inte säker på att hans bevisning skulle leda till en fällande dom i domstol.

Men det finns ju en del märkliga saker som sker, får man ändå säga. Redan innan valet hade man inom regeringen diskuterat hur man skulle agera. Eftersom man var en liten minoritetsregering fanns flera representanter som tyckte att oavsett valresultat så avgår vi.

Sen kan vi prövas igen om kungen tycker att vi ska prövas igen. Men Ekman tyckte inte att det var en bra idé. Nu sitter vi ju här. Jag har ställt in stolen så att den passar mig.

Jag har min penna på plats på skrivbordet. Vi kan gott sitta kvar, det tycker jag. Men att de skulle sitta kvar förutsatte dock att ingen regeringsombildning skulle behöva ske.

Och nu har vi en situation då en regeringsombildning nog trots allt behöver ske. För vi har ingen utrikesminister och vi har två ministrar till på väg bort. Kungen har varit på något av sina residens utanför huvudstaden och han är tillbaka den 24 september.

Då är det dags för konselj. Och han sitter med regeringen och diskuterar massa olika viktiga frågor. Konseljen pågår. Slutligen så frågar kungen, regeringen då? Hur blir det med den?

Vad har de pratat om innan? Jag vet inte. Vad pratar man med kungen om? Är det inte det som är hela poängen, att de ska veda ut hur det blir med regeringen? Ja, till sist måste Gustaf Vilt nervöst fråga, hur blir det med regeringen?

Ekman försöker vinna tid genom att säga att det kan vi inte prata om nu. Det här är på tok för tidigt in på valet. Men Gustaf V försöker insistera att, ja fast snarare är det nog bättre än senare tycker jag ändå.

Och så frågan, en borgerlig samregering då? Det vore väl inte sämst? Det är mina ord, inte hans. Gustaf V uttryckte sig med lite annan prosa, men andan är korrekt skulle jag säga.

Problemet är att absolut ingen inom varken de frisinnade eller de liberala är intresserad av detta. De samarbetar gärna med högern i vissa frågor, men deras regeringsalternativ är ju ett vågmästaralternativ som förutsätter att man i vissa frågor gör upp med högern och bondeförbundet, och i andra frågor gör upp med den socialistiska vänstern. Annars vill man inte vara med.

Och C.G. Ekman han kämpar för att sitta kvar, han lirkar med sin riksdagsgrupp på olika sätt. Samtidigt som någonting lite märkligt sker. Kungen kallar det konsultativa statsrådet Ribbing till sig för att diskutera regeringen.

Och enligt anteckningar ska kungen ha frågat Ribbing om det inte vore bäst att citat, rensa luften. Alltså att regeringen avgår. Och när Ribbing svarar, ja, kanske det, på den frågan så ska kungen ha bett Ribbing att hävda sin mening för Ekman eftersom han citat själv ej vilja säga något därom till statsministern som lätt kunde missförstå det.

Missförstå, han vill inte att statsministern ska tro att han vill avgå fast det egentligen är det han vill. Ja, precis. Och det är ju regeringschefen som ska fatta beslut om han avgår eller inte egentligen.

Och framförallt ska inte kungen kalla en annan minister och be honom prata med Ekman. Så det är väl flera saker som är lite uppseendeväckande där. Johansson skriver också att en annan väsentlig fråga är om initiativet till samtalet med Ribbing var konungens eget eller om uppslaget tillhandahölls majestätet.

För han menar ju i sin text att kungen låter sig påverkas av icke-konstitutionella kontakter med högern. Och ur det perspektivet blir varje aktion som kungen gör som inte är helt i linje med den parlamentariska andan suspekt. Kort och gott på svenska.

Arvid Lindman ska ha viskat till kungen och sa ja, få Ekman avsatt nu. Ungefär. Och då har en metod varit att föreslå en borgerlig samregering som både kungen och Lindman egentligen vet att det vill inte liberalerna här.

Exakt. Och sen dra in den här Ribbing i intrigerna också. Vad man litegrann, kanske inte hade räknat med, eller jag vet inte, eller hade man räknat med det här kanske snarare, att Ribbing skulle springa till Ekman och säga det här.

Ja, men det hade man väl räknat med, eller? Han får ju uppdrag att prata med honom om det. Ja, just det. Men att säga att det var kungen själv som hade, ja, det är ju snurrigt.

Ja, det är lite oklart. Ja, när de här idéerna om en borgerlig samregering faller så, ja dels är kungen lite irriterad. I upprättad ton ska han beklaga sig över avsaknaden av statsmannaegenskaper inför C.

G. Ekman och kallat det sorgligt när partiintressen sätts före landets väl. Vilket får Ekman att brusa upp och säga att det är just landets väl som dikterar mina beslut.

Den 29 september fick amiralen Arvid Lindman uppdrag att bilda regering. Någonting som han gör i rekordhastighet, vilket är ännu ett indicium som får Johansson att misstänka att högern i själva verket var förvarnad. Men det finns också logik i att Lindman fick bilda regering.

Inte minst stöddes det av Per Albin Hansson som tyckte att en högerregering ur parlamentariska synpunkter var en riktigare och bättre lösning än sin närmaste föregångare. Vilket dock inte säger mycket. Nu kanske någon frågar sig, vad är poängen med att lägga så mycket energi på att förklara en liten skum regeringsbildning från sent 20-tal?

Men jag tycker ändå att det är intressant att vi är tillbaka i en situation som vi hade det första decenniet efter den allmänna och lika rösträtten. För när vi kommer in på 30-talet och Socialdemokraterna kohandlar med BF då har vi stabila regeringsbildningar och en annan era av svensk politik. Och är man lite generös kan man ju påstå att den eran har gällt fram till alldeles nyligen.

Nu är vi i det kraschade decemberöverenskommelsenas och januariavtalens era. Regeringsbildningar är inte längre självklara, de är stökiga. Och historien visar ju oss att det här är faktiskt inte un