614. Bakom fiendens linje – kvinnliga agenter i naziockuperade Frankrike

Popkulturens kvinnliga spioner kombinerar sexuell attraktion, social manipulation och oväntad men likväl graciöst våldskapital. Modesty Blaze och Black Widow, hundra ryska agenter som försöker komma åt James Bonds hemligheter via sänghalmen. Mata Hari-fantasier.

Det är inte en särskilt hjälpsam bild för den som vill förstå verklighetens kvinnliga agenter och spioner. Men en sak hjälper den oss med. Den gemensamma nämnaren är att männen inte uppfattar kvinnorna som ett hot.

I andra världskriget där kryllade det av kvinnliga hemliga agenter. Brittiska SOE lade nämligen märke till att kvinnor kunde väcka mindre uppmärksamhet bakom fiendens linjer än män. En kvinna på cykel med en matkasse kan väl inte gärna vara något annat än en kvinna på cykel med en matkasse.

Om det inte låg en hemlig radiosändare bland morötterna, det vill säga. Arbetet var föga glamoröst. Eviga tågresor, falska papper, kodade meddelanden och kontakter med motståndsrörelsen.

Dessutom livsfarligt, men en viktig del av kampen mot Nazityskland. Idag ska vi prata om två kvinnor som verkade bakom fiendens linje under andra världskriget, bägge i Frankrike. Noor Inayat Khan och Nancy Wake.

Det blir kanske inga helkroppsdräkter i latex och läder, men även om bilden är mindre glamorös är den faktiskt minst lika spektakulär. Mot Paris allesammans, häng med! Ja, välkomna till historiepodden.

Jag sitter och funderar på den här tidningen Agent X9. Vad var det för något egentligen? Har du läst något i det? Ja, inte mycket, men man har ju bladat i dem. Ja, Modesty Blaze gick ju i Sverige, kanske i hela Skandinavien, i deckartidningen Agent X9.

Ja, okej. Man såg den där ligga och skräpa hemma på 80-talet, men det var ju inte så att man satt och läste det där faktiskt. Jag hade andra serietidningar. Så långt ville du inte sjunka.

Ja, det såg ju så vuxet ut på något sätt. Nej, jag hade mina Hejman-tidningar och Kalle-tidningar. Men jag tänkte om det var det som var Modesty Blaze. Ja, det har du rätt i.

Och idag blir det lite verklig sån agenthumatik. I allra högsta grad. Jag tänkte att vi kan börja det här avsnittet som vi lite så här energifattigt brukar avsluta avsnitten, nämligen med att uppmuntra alla lyssnare till att kontakta oss om ni vill oss någonting.

Det är väldigt trevligt. Det kan man göra via hemsidan historiepodden.com eller vi skicka ett mail till historiepodden1outlook.com. Man kan bli betalande prenumerant, en av Grimbergs utvalda.

Varför ska man bli det, Daniel? Ja, då får man lyssna på alla avsnitt utan reklam och sponsorskap om man är en så kallad Grimbergs utvalda. Dessutom får man då extra avsnitt i form av Grimbergs utvalda som magasin, eller vad man ska kalla det.

Alltså det är extra avsnitt helt enkelt någon gång i månaden. Ja, precis. Det är bonusmaterial. Och så hjälper man podden så slipper vi förlita oss i lika stor utsträckning på huruvida AJ Möbler köper upp all reklamplats i podden eller inte.

Ett annat sätt som man kan hjälpa podden det är genom att sätta recensioner. Sätta fem stjärnor i den poddlyssnare som du lyssnar på den. Av någon anledning så hjälper det algoritmen att lyfta upp.

Vi har funnits länge, vi har ganska många recensioner, men det hjälper oss. Så vill man bidra på något sätt, men kanske inte genom att bli betalande prenumerant, sätt gärna fem stjärnor i din poddlyssnare. Framförallt är det kul att läsa också.

Vi har inte läst om det här på tio år ska jag medge. Nej, men jag håller ju koll, vet du. Ganska ofta dessutom. Men det är klart, vill man ha en korrespondens så får man ju gå till de här mejladresserna du nämnde innan, eller hemsidan.

Nu lägger vi på lite musik så blir det agenter. Vi på historiepodden här är glada att det här avsnittet görs i betalt samarbete med Gensidige. Jajamän, ett av Nordens största och äldsta försäkringsbolag.

Daniel, om du hade levt på 1930-talet hade du då flugit över Atlanten i ett luftskepp fyllt med vätgas? Nej. I och för sig är det ju inget fan av att flyga inrikes i moderna flygplan heller, så jag förstår dig.

Nej. Men många tyckte faktiskt att det verkade rimligt. Zeppelinaren Hindenburg var framtiden. Lyxigt, modernt och imponerande stort. Och fyllt med världens mest lättantändliga ämnen också.

Just det. Men vi människor har ju en liten tendens att vänja oss vid risker. Vi har aldrig varit sådana som inte har gått fel än. Hindenburg hade ju genomfört massor med resor innan och därför började man ju då tänka att risken är nog rätt liten va.

Just det, tills den inte var det längre. När luftskeppet fattade eld 1937 så tog det bara några sekunder innan det här framtida transportmedlet blev ett historiskt varnade exempel. Historien visar gång på gång att bara för att någonting fungerar hittills betyder det inte att det är riskfritt.

Och därför finns det försäkringar. Just det. Gensidiga erbjuder försäkringar för bland annat bil och hem. Besök gensidiga.se och använd rabattkoden HISTORIEPODDEN10.

Stora bokstäver HISTORIEPODDEN och så 1-0 för 10% rabatt på din bilförsäkring online. Och det här erbjudandet gäller mellan den 17 augusti och den 30 september. Det här avsnittet görs i betalt samarbete med Avanza.

Robin, jag tänkte på det här. Hur går det med det här nya torpet? Är det saltkråkan-sommar här nu för det? Problemet med att köpa ett gammalt torp är ju bara att man ganska snabbt upptäcker allt man också har köpt.

Till exempel ett kök. Ja, det brukar ju ingå. Det gjorde till och med för Melkerssons. Men deras kök var ju sekelskifte va. Mitt kök är från 1986. Jag har vävtapet i taket.

Och den här 1986-känslan, det är inte riktigt den romantiska lantdröm jag hade sett framför mig. Så nu har jag fått en väldigt konkret anledning att börja månadsspara igen. Och det jag gillar med Avanza är just hur enkelt det är.

Jag gör nämligen ingenting som är svårt. Man bestämmer en summa, sätter upp sitt sparande och sen kan det i princip sköta sig självt. Och du är inte direkt ensam där ju faktiskt.

Avanza har Sveriges nöjdaste sparare för 16e året i rad. Det är inte illa. Över 2,3 miljoner människor har kommit igång med sitt sparande där. Så nu gör jag samma sak.

Lite pengar varje månad och så småningom lite mindre 1986. Börsen kan förstås både gå upp och ner och det är inte säkert att du får tillbaka pengarna du investerar. Men vill du själv komma igång och spara enkelt, ladda ner Avanzas app.

För några veckor sedan pratade vi här i podden om Winston Churchills valförlust 1945. Hur mannen man ville ha som ledare i kriget, inte var mannen man ville ha när det började nalkas fred. Men 1940, då stod inte fred för dörren.

Och då var Winston Churchills envisenhet ovärderlig. Det var bara någon liten månad som hade gått sedan dess att han ersatte Neville Chamberlain som brittisk premiärminister. Och det fanns såklart ute i ockuperade Europa motstånd.

Det som kommer bli motståndsrörelser, det som är motståndsrörelserna. Men de var ofta mycket lokala och hade delvis ganska liten erfarenhet av den här typen av arbete. Om man från brittiskt håll kunde bidra till att bygga upp exempelvis fransmännens eller norrmännens motståndsrörelser för att mer effektivt i landet föra kampen mot nazityskland.

Det var ju för Churchill ett mycket effektivt och därtill prisvärt sätt att försvaga nazisterna. Inte prisvärt för motståndsrörelsernas män och kvinnor som ofta fick offra mycket, men prisvärt för britterna. Det var inte så mycket pengar ut med tanke på vad man fick tillbaka.

Det här var inte bara populärt inom det brittiska systemet när Churchill och hans gäng började säga att det här är något vi ska ägna oss åt. MI6 Nu pratar jag om 1914 och inför första världskriget. Och först i det här andra fallet 1942 så försökte man skjuta mot Heydrichs bil med k-pisten.

Hakade upp så det kom inga skott och då dyker en annan SOI-agent upp och kastar sin granat mot bilen och den studsar mot bilen och rullar iväg ungefär som det gjorde mot francsvernas bil i första skedet. Och sen då så står Heydrich själv uppe i bilen till slut och siktar och skjuter när granaten vid sedan har exploderar och han träffas av splitter och senare då dör. Det här är då Operation Anthropoid som du säger också skulle vara ett väldigt spännande avsnitt vi kan göra i framtiden.

Inte minst var ju SOIs arbete inför landstigningen vid Normandie mycket viktigt. Man mobiliserade motståndsnätverk, levererade massa vapen och materiel, saboterade järnvägar och telekommunikationer inför D-dagen. Men det som det här avsnitt kommer handla om är ju vad man från 1942 börjar göra under den så kallade F-sektionen, nämligen att värva kvinnor för att bedriva arbete.

Vi ska gå över till vår första son, Noor Inayat Khan, men jag tänkte avsluta med ett citat från Andrew Roberts Churchillbiografi, Walking with Destiny, som jag har den under huvudkudden nu på kvällarna och läser ett kapitel då och då. Han skriver, icke-konventionell krigsföring tilltalade Churchill. Han ansåg att Storbritannien inte borde ge sig in i direkta fullskaliga och kostsamma militära operationer på den europeiska kontinenten förrän tyskarna hade försvagats avsevärt.

Och även om lokalbefolkningarna drabbades fruktansvärt hårt av nazistiska repressalier höll SOI motståndets låga brinnande i Europa. Men den där motståndets låga hölls inte brinnande av farbröder som Churchill i London, utan arbetet utfördes av människor på marken. Och nu ska vi lära känna en av dem.

Vi börjar ju då med Noor Inayat Khan som är en flicka som föds 1914. Man brukar ju börja med folks föräldrar när man ska beskriva dem. Och då kan man ju nämna att hennes pappa, Hazrat Khan, var en indisk nationalist, musiker och mystiker.

Ja, sufisk mystiker är ju det som man verkligen tar med sig. Det är lite ironiskt att i den här kontrasten mellan fiktion och verklighet så är den första personen vi lär känna, hon har ju en sån bakgrund som en serietidningshjältinna skulle ha. Ja, precis.

Apropå pacifism från förra veckan då, så åker den här pappan Hazrat omkring och försöker sprida sådana budskap i västvärlden på olika musikaliska turnéer. Dottern kommer ju ta lite av en annan bana än pacifism får man ju säga. Var det li där, men de var ju alla i familjen stora Gandhi-förespråkare, det är ju då icke-våldsprincipen.

Samtidigt så via sin farmor så härstammar ju hon från sultanen Tipu Sahib som stupade då i kampen mot britterna 1799. Så det finns ju någon gen av kamp. Så hon är alltså även prinsessa av det sydindiska furstendömet Mysore, slags prinsessa utan land.

Det är lite oklart hur nära successionen hon egentligen var, även om det hade funnits ett furstendöme att ta över. Men sufisk mystiker, prinsessa, hemlig agent, det finns många sådana starka ord i det här. Om man skulle koka ihop en sån här agenttidning så skulle man väl börja och skissa upp sådana där i någon kolumn som du säger.

Och sen gör man någon figur av det där. Precis. Mamma var amerikan, Ora Ray Baker och Noor föddes därmed i Moskva 1914. Jättelogiskt. Fanns bra arbete för en sufisk mystiker, musiker, icke-vålds-evangelist.

Men det är ju inte den absolut mest politiskt stabila perioden i rysk historia där åren under första världskriget. Och när Noor är en pytteliten flicka så flyttar de till Frankrike och Paris förorter, vilket blir hennes hem. Och det är ett hem hon värderar mycket högt.

Hon var ju, precis som sin pappa, konstnärligt lagd. Studerade musik, fascinerades av alla religioner, skrev barnböcker. Och egentligen är ju alla källor eniga när de beskriver henne som en mycket känslig människa.

Inte nödvändigtvis känslig som svag eller vek, men som en person med ett rikt emotionellt liv, en tänkare och en drömmare. Men också någon som kunde jobba när pappan dog 1927 så drog sig modern undan i sorgen. Hon försvann där och då var det den 13-åriga Noor som fick ta ett stort ansvar för sina tre yngre syskon.

Så bakom det där försiktiga, lite blyga så fanns det en stark pliktkänsla. Och den pliktkänslan kommer bli tydlig när den politiska utvecklingen i Frankrike blir allt annat än gynnsam. Eller ja, politiska, det är ju den militära utvecklingen i Frankrike kanske man ska kalla den.

Ja, det skulle ju hänga ihop då om du frågar von Clausewitz på avsidan. Kriget är politikens förlängning och allt sånt där. Ja, det blir lite tjatigt. Och två av syskonen och mamman flyr ju med lastbåt till England efter att man då i början av kriget har flyttat från Paris och söder ut i landet.

Och sen börjar brännas och då åker de iväg då. Och i England så är det lite lugnare i alla fall, ett tag. Och där får hon en utbildning som radiooperatör inom den kvinnliga hjälpavdelningen för flygvapnet, WAAF heter det.

Exakt, Women's Auxiliary Air Force. Och det här var ju då flera av syskonen, bland annat hennes lillebror sökte sig frivilligt till brittiska flygvapnet för att de kände en sån pliktkänsla. De ville hjälpa till för sitt Frankrike.

I det här WAAF där då Noor hamnade så var det mycket, alltså de utbildades till kontorister, chaufförer och så vidare. Men just det faktum att hon sattes att lära sig morsekod och bli radiooperatör kommer bli mycket viktigt för hennes fortsatta förhavanden. Det var brist på radiooperatörer ute i Europa.

1942 så ansöker hon ju för någon slags befälsposition här. Och då ska SOI ha fått upp ögonen för henne och där hade man ju då börjat tillåta att man använde kvinnliga agenter. Så hon värvas 1943.

Det är ju så att hon kan ju franska flytande och sen det här jobbet av radiooperatörer är ju sammanfallig. Precis, det är ganska intressant det där att hon hade själv pratat om att hon var missnöjd med sin post. Hon längtade efter ett uppdrag som bättre nyttjade hennes talanger och som krävde ett större offer, vilket är nästan profetiskt i sammanhanget.

Värvningen är spännande för då är det en kapten från SOI som möter upp henne. Och det är då kapten Jepson som i det civila livet var däckarförfattare. Det är en fin bild av att det är någon däckarförfattarkapten som åker runt och tar hemliga möten med olika kvinnliga radiooperatörer där november 1942.

Och hon tackar ja dagen efter erbjudandet. Hon blir ganska stolt över att hon är efterfrågad. Och sen påbörjar sin utbildning. Och där får man då lära sig närstrid, vapenhantering, hur man ska begå sabotage och sånt där.

Men det var ju någon lärare där som tyckte att han uttryckte väl vissa farhågor över att hon just var, som du sa innan, lite för känslig, kanske för ärlig, lite barnslig och för vapen och sånt där. Hon visade stora entusiasm för utbildningen men många var oroliga. Det här vapenhanterandet, det fungerade inte alls.

Hon var duktig på att springa men annars var de fysiska delarna helt undermåliga. Och i någon sorts fingerat Gestapo-förhör så hade hon brutit ihop och tappat rösten. Så en hel del av instruktörerna var oroliga för hennes lämplighet att klara av det.

Men hon hade mycket goda betyg i det tekniska kring radiohanterandet, morsekoden. Det punkterades att hon skrev lite för hårt när hon tryckte. Man tyckte att hon hade lite vad hon skulle slå hårt på den där radioändan.

Men i övrigt var det inga anmärkningar. Hon uppvisade dessutom god disciplin, dricker inte alkohol Och det blev hon ju väldigt konkret varse den 13 oktober 1943, när hon kommer hem och en gestapoman står gömd i lägenheten och angriperna. Och under tävlingen så hade hon varit försiktig, eller hon hade ju inte fått hyllningar för sin stridslust då direkt.

Men nu bjöd hon visan på våldsamt motstånd och det blev ett rasande och rullande slagsmål där inne. Och den här tysken lyckades till slut dra pistol och få förstärkning och kontroll över läget och vid det laget så har hon då betit honom i handlederna så han blödde och det... Ja, det är en riktigt grisig situation där i lägenheten.

Man har ju från SOI-håll vetat att, alltså man har ju vetat från det att hon anlände till Frankrike att hon är i utsatt läge. Men här i oktober hade man fattat beslut om att nu ska hon hem, och bara en eller kanske några dagar innan det att hon arresteras så var det beslutat att det skulle komma ett litet Lysander-plan för att smussla ut henne från Frankrike. Så britterna hade beslutat att hon skulle hem, men tyskarna hann mellan där och det är flera författare som har spekulerat att någon sålt hennes adress till tyskarna.

Det kan vara systern till Nors franska organisatör. Hon har pekats ut i vissa av de här källorna. Det finns också en lite mer romantisk berättelse om att tyskarna kände igen henne på att hon alltid gick klädd i blått.

Ja, just det. Det låter lite romantiserad, men varför gjorde hon det i så fall om hon inte visste om det då? Det här låter ju konstigt, men det kanske... Hur som helst så hade de också fått tag på hennes radioutrustning och anteckningsböcker.

Eftersom engelsmännen inte visste att hon var gripen så kunde Gestapo låtsas vara Norr och sitta och snacka iväg meddelanden tillbaka där. Ungefär som när jag var i Västervik i somras och det var en kompis som... Han fyllde 45 och vi överraskade honom där.

Och då var det en massa olika lekar i samband med det här. Bland annat då quiz-grejer. Och då var det en historie-quiz också bland annat. Och då var en av frågorna som jag inte exakt kommer ihåg nu, i alla fall svaret på det var ju Per Albin Hansson.

Men problemet var... Jag kommer ihåg frågan för du beklagade dig för mig i efterhand. Och det var ju en fråga om hur lång tid kontinuerligt eller under hur många år som Per Albin Hansson var statsminister.

Så var han kanske, just det. Och då vet ju alla att han var ju statsminister mellan 1933 och 1945. Eller 1946 möjligen. Ja, men där omkring i alla fall. Jag skulle ju vinna det här så var vi ju.

Men då glömde jag bort just det där och då att fast jag vet det egentligen att 1936 var ju sommarkatten Bramstorps statsminister. Och det gör ju att det inte alls blir den här kontinuiteten med alla de här åren. Det blir ju mycket kortare då.

Det beror om man tycker det är viktigt att riksdagen är samlad för att man ska kunna regera eller inte. Ja, det tyckte ju han kompisen då som hade satt ihop det här. Han var väldigt nöjd över att han var säker på att om jag kunde det där så skulle jag inte kunna det där.

Och jag kunde ju det där med 1936 men jag glömde bort det där då. Och det hade ju varit snyggt att bygga med det där. Men hur som helst så gjorde det här då att han 45-års födelsedagsbarnet vann det där.

Och någon gång där på kvällen när jag liksom skulle gå iväg på att göra något ärende så att säga då lämnade jag kvar min telefon öppen på bordet. Och det skulle jag ju inte ha gjort i det här sällskapet. För då kastade de sig över den och gick in på Facebook och skrev då på min privata Facebook att jag hade förlorat det här quizet mot honom kompisen och allting.

Och det var historia och nu... Jag lät ju den här skiten ligga kvar i alla fall. Men många trodde då förstås säkert antar jag att det var jag som hade skrivit det där och erkänt att jag...

Det här var ju en så kallad klassisk face rape. Det tog en lång vandring vi tog men nu förstår jag vart vi hamnade. Ja, jag kommer att tänka på det. Fanns det då människor i din omgivning som likt den brittiska kodspecialisten Leo Marx började varna för att det här kan inte vara Daniel Hermansson som har uppdaterat.

Språket stämmer inte. Och flera av säkerhetskontrollerna som Daniel alltid är mycket noga med när han lägger ut saker på Facebook. Det är någonting som är lite skevt med dem.

Nej, jag tror inte. Ett antal på SOI som varnade för att någonting har hänt. Det är någonting som är galet här. Men Buckmaster och de andra valde att fortsätta trafiken.

Och på grund av det skickas bland annat tre stycken agenter med fallskärm rakt ner i vargens käftar. Så det var ju väldigt olyckligt. Ja, det var det naturligtvis.

Ja, det är ju bara för Gestapo att skopa in dem där då. Men sen går det väl upp för dem till slut att hon är fången. Precis. Redan kort efter gripandet försökte Norr för första gången att fly.

Hon tar sig ut genom ett fönster på femte våningen men blir infångad direkt. Men det tar inte lång tid innan hon försöker fly igen. Den 25 november så kom Norr tillsammans med sin SOI-kollega John Rencho Starr och en ledare i den franska motståndsrörelsen Léon Fej att ge sig på ännu en flykt.

Så här skriver Emma Bergman i tidningen Världens Historia. Det var natten till den 26 november 1943 i Gestapos högkvarter i Paris. Inne i den cell på vindsvåningen stod Norr i nayaatkan och balanserade på kanten av sin säng.

Hon försökte nå upp till ett takfönster och lossa den sista järnstång som låg mellan henne och friheten. Utanför fönstret väntade agenterna John Starr och Léon Fej nervöst. När som helst kunde vakterna uppmärksamma det skrapande ljudet från Norrs cell.

Till slut kunde de lossa stången utifrån. Norr drogs upp och man kysste henne av glädje. Med skorna runt halsen gick de tre rymmarna försiktigt över taket. Då ljöd bombrädslarmet.

Royal Air Force bombade Paris. Det var ju inte bra eftersom man vet ju, eller man, de visste ju då att vi laen kommer alltid från cellerna och kollas av Gestapo-personalen. Och då gäller det alltså att röra på sig här nu.

Och de har ju de här filtarna som de har rivit sönder och gjort till rep av med sig. Och de smyger iväg över taken. Och börjar svänga sig på något sätt med den här filten mot en fönsterväta och sparka sönder den och ramla in i någons vardagsrum.

Och jag ser framför mig att där sitter någon piprökande förhandsman i pensionsåldern och gungar i sin gungstol och lyssnar på melodikrysset i gårdag. Och då kommer det tre personer insvängande i hans fönster. Det här måste ha blivit väldigt förskräckt.

Det är en sån här Gevalia när du får oväntat besök reklamfilm som du har skissat ihop. Ja, det tror jag nog. Bra grej. Kombinerat då med en sån här tecknad tv-figur som sväljer pipan och röken åker ut genom fönstret på något sätt.

Hur som helst så de här som då ramlar in där fortsätter då ner i trappen och tittar ut på gatan som då redan är full av Gestapo-vakter. Och den ena av dem, Fej, heter han, försöker fly då bort i mörkret men upptäcks och det blir skottlossning och han grips. Nå och Starr de grips också snart.

De inser att loppet är kört på något sätt. Sparkas och brottas byskt ner. Exakt. Och nu har Gestapo lessnat på sin fånge som allt hon vill är att fly. Så då sätts ett kontrakt framför henne där hon ska skriva under ett dyrt och heligt löfte om att nu ska du inte fly fler gånger.

Det här behöver vi ha på papper och det vägrar hon. Vilket tydligen var ett fruktansvärt brott i Gestapos ögon. De kom skicka henne till fängelset i Foresheim där hon sitter i tio månaders tid av isolering och tortyr.

Och här har vi den här agenten som nästan började grå Ja, jag tänkte mer på efternamnet. Ja, det tror jag du har satt. Ja, okej. De gifter sig i alla fall och så bra går det där 1939 och bor i en stor våning i Paris.

Marseille. I Marseille. Okej. Jag har skrivit Paris för jag trodde att jag hade löst det. Och de bor i en stor våning i Marseille, enligt dig. Jag vet inte, här får vi inte om de bor i Marseille.

Ja, okej. Han är fan skeppsfredare och grejer. Ska han göra illa? Och sen bosätter de sig i Marseille, eller han bor ju där förstås. Och nu är det fint liv här. Skulle du beskriva deras våning som flott?

Ja, det tror jag väl den här va? Ja, det är påkostat. Hon har blivit socitetsdam. Precis, går runt i dyra kläder. Säkert någon annan päls och läppstift. Utstrålar societet helt enkelt.

Utstrålar verkligen inte motståndsrörelsen i alla fall. Och eftersom kriget har börjat här nu vart efter så spelar det här roll. I maj 1940 faller ju Frankrike och ja, hon skyddar sig en smula.

Hon kommer gå med i motståndsrörelsen nämligen. Men den här välpolerade fasaden gör att man inte direkt misstänker att hon skulle vara med i någon motståndsrörelse. Och det där kan man ju inte anklaga tyskarna för att de är korkade som inte fattar efter att vi har haft våran Venström-affär.

Jag menar, man kunde ju inte tänka sig i Sverige att en överste på Göteborgsholm skulle förråda landet. Nej. Och det var något liknande här kanske, även om hon förstås inte var tysk och inte ens fransyska.

Men pengarna slog dunst i ögonen på tyskarna. De tänkte att det där, de håller inte på med sådant där. Det gav ju henne också ett fritt liv som möjliggjorde hennes...

Alltså inledningsvis är hon kurir. Hon jobbar åt den så kallade Patouleri-linjen, ett organiserat flyktnätverk för nedskjutna flygare, för rymda krigsfångar, judar och andra förföljda som tog dem in till Spanien. Med tiden så blev hon mer än kurir.

Hon fick allt mer inflytande. Men om du jobbar på fabrik och har ganska fasta rutiner i livet då är det ju lätt att, det är svårt snarare, att styra om allting och på ett diskret sätt vara kurir åt motståndsrörelsen. Medan hon flänger fram och tillbaka och har chaufför.

Det är lätt för henne att dölja verksamheten för tyskarna. Men till sist så är de ju henne på spåren. Ja, de är i alla fall någon på spåren. De förstår ju att det är någon håller på här.

Och de är ju nära nu. Men man vet ju inte riktigt vem och då ger man ju den här agenten beskrivningen Den vita musen, eftersom den här agenten hela tiden slinker undan. Och man kan ju se framför sig hur det går till på Gestapos högkvarter.

Man sliter sig i håret av frustration och det bankas med knutnävarna hårt här i den här stulna mahognyskrivbordet. Det skvätter kiliar, alltså vrålas och saliven skvätter ner de här polerade stövlarna. Sätt ut en belöning på fyra miljoner franc, tror jag det var.

Ja, hon var ju väldigt efterspanad. Men det här, om hon kallades vita musen och om det var fyra miljoner franc i belöning, det är lite omstridda uppgifter. Jag vill inte ta ära och heder av en hjälte som Nancy Wake.

Men ibland är hon lite så stålfarfar också. Det här ska vi komma till förmodiga. Just nu i den här delen av historien så var ju min uppmålning av situationen här.

Nu kommer du att peta med tveksamheter i källorna. Det här förstör ju hela storyn här. Nej, det var dåligt. De kallar henne för den vita musen och de satte ut någon slags belöning för den tycks ha gjort susen.

Man fick nämligen uppspåret på just henne och började avlyssna hennes telefon, följa efter henne på gatorna. Antagligen satt hon på parkbänkar med en tidning för att få ansiktet med två såna här tithål och allt det där. Hon började känna flåset i nacken och det kanske är bäst att lämna landet.

Tyskarna hade ju lyckats infiltrera den gren av motståndet som hon tillhörde. Så de här konstiga klickljuden hon hörde i telefonen, det var nog inte någonting som hon bara föreställde sig utan hon svävade i fara och behövde fly. Planen var ju då att hennes man skulle stanna kvar i Marseille, se efter företaget, knyta ihop lite lösa trådar.

Under tiden skulle Nancy fly till London och han skulle möta upp henne när han fick möjlighet. Det mötet, då får vi se hur det blir med det. Det var inte lätt för henne att ta sig till Spanien.

Det ska ha tagit sex försök, uppger hon, innan hon lyckades ta sig över Pyrenéerna. Däribland listade hon ett tillfångatagande. Det är då hon grips i Toulouse av franska kollaboratörer och hålls fångad i flera dagar.

Hon är lite slirig på hur hon blev frigiven. Men senare kommer hon berätta en historia om hur nätverket lyckades övertyga förhörsledarna om att hennes hemlighetsmakeri och varför hon inte riktigt kunde säga vem hon var och varför hon var på väg ut ur landet, att det hade med en kärleksaffär att göra och inte att hon tillhörde motståndsrörelsen. Men jag vet inte.

Slutligen tar hon sig över Pyrenéerna, köldslagen och svag. Det gör hon ju. Hon dyker ju upp i Gibraltar och sen via Gibraltar i London. Efter ett tag i London så kommer hon på det att hade inte jag en man där borta i Frankrike?

Vad blev det av honom egentligen? Hon hör ju ingenting från honom. Även om Nancy och Noor är ganska olika som personligheter och har olika biografier så har de ju bägge en slags känsla av att stunden, den här ödesstunden för kontinenten och världen, den kräver att man engagerar sig.

Så hon vill ju inte vänta ut stormen. Hon vill inte gå ner i tunnelbanan under bombräderna och lösa korsord utan hon vill ju tillbaka till Frankrike och hjälpa till. Och där är nog radiotystnaden från maken en viktig aspekt av det men det är väl också att hon har vant sig med att det är krig och under kriget gör alla sitt bästa och det jag kan är att göra motstånd.

Och SOI som hon nu sökte till visste ju att hon hade varit aktiv i motståndsrörelsen så hon välkomnas ju där. Ingår i det sedvanliga träningsprogrammet prickskytte, bombtillverkning, fallskärmshopning och allt det där. Men hon var lite otålig.

Hon slog sig som en tävlande rastlös och otålig personlighet. Hon gillade inte psykologitesterna, det var slösig med tid. Hon hamnar under vicechefen för SOI är ju Vera Atkins.

Och hon blir då Wakes närmsta chef och hon har beskrivit Nancy som ett australiensiskt bombnedslag. Så det är mycket action på den här tjejen och hon kommer då att bli ivägskickad till Frankrike på det sätt som SOI-agenter tar sig till Frankrike, nämligen fallskärmshoppning. Och då går det så att hon hamnar i ett träd och blir hängande där.

Så kan det gå. Och då ska en fransk motståndskämpe som har hittat henne hängande där i trädet ska ha sagt att jag hoppas alla träd i Frankrike blir så vackert frukt i år. Varpå hon har svarat då, antingen på franska, men kanske på engelska som jag tänker ta det på.

Save me the French bullshit! Just det. Det här är då natten mellan den 29 och 30 april 1944. Vi närmar oss ju landstigningen vid Normandi när hon kommer tillbaka till Frankrike.

Ja, vilken entré va? Ja, den är inte så pampig. Hon behöver bygga på nerkärnan. Ja, det är den ju. En av hennes uppgifter i Frankrike då är att hon kommer ansvara för fallskärmsleveranser.

Anna Larsdotter berättar i en artikel i Militärhistoria om Wakes första tid i Frankrike. Då flera hårdföra motståndsmän vägrade att samarbeta med då en kvinna utsänd från London. Det var till exempel ett regionsbefäl i en del av Frankrike då som ville låta skjuta henne.

Och det är väl dels att hon var kvinna som förvärrade situationen. Men det fanns ju Hon är född av statist för pilot och så bosätter hon sig i Australien. Där bor hon tills han dör 1997, då flyttar hon tillbaka till London och sätter sig på Stafford Hotel, ett hotell som då tidigare hade varit en klubb för militärer.

Där sitter hon i baren och dricker GT hela dagarna höll jag på att säga. Och drar krigshistorier för alla som vill lyssna. Fram till hon dör 2011, 98 år gammal. Precis, det är Nancy Wakes historia.

Ja, förutom då alla medaljer och alla strapats som vi kan dra här, så är det ju också så att man tänker att hon verkar ju vara, som du har varit inne på här flera gånger och petat hål i storyn, någon slags wonder woman-karaktär. Jag vet inte om det är du som har lagt den tanken i huvudet på mig att det är någon form av hjältekaraktärsbild. Ja, du läste precis ett citat från en av de källor vi har använt där hon beskrivs som enastående.

Ja, jo, jo. Men just wonder woman, jag tänkte om det var du som hade beskrivit henne som det någon gång när vi har pratat om det här innan. Nej. Nej, men för det verkar ju vara så lite grann.

Och då undrar man, är hon ens på riktigt? Hur mycket är på riktigt? Det undrar man hela tiden när man tar del av olika källor. Det kanske är någon slags mytbildning som är lika uppblåst som den runt Bernard Montgomery.

Hans kompetens var ju långt mycket lägre än vad legendbildningen kring Montgomery är. Han gjorde ju en del bra grejer förstås, det måste man ju säga. Lyckades vinna mot ökenväven Rommel och allting.

Men hur mycket bodde det på att han fick hemlig information på grund av att koderna var knäckta och sådant där som han inte sa och som han inte kunde säga? Och istället så bildas det en legend kring honom. Och sen när han väl gjorde bort sig massor med gånger gentemilitärt och ändå sa han den här stora hjälteauran kring sig.

Och det känns nästan lite för mycket kring Wake också. Och om det inte är det så är ju frågan om hon, alltså säg att hon är en sån här, att hon är så fantastisk som vissa källor, bland annat hon själv försöker ge sken av. Då är frågan, är hon lika osympatisk som Bernard Montgomery?

För han var ju en fråga, sympatisk kille. Man kanske ska nyansera bilden av henne lite grann i alla fall. Visst, storstlagen krigare och allt möjligt här. Men krigsvurmande brukar ju i regel betraktas som riskkäkt.

Är det så att hon bara för att hon är kvinna så ska hon höjas? Nej tack, just nu är det bra. Tisdag förmiddag. Det kanske blir ett glas bubbelvatten. Någonting ska man ändå unna sig.

Tack så hemskt mycket till alla som har lyssnat. Tack till dig Daniel. Tack till Jonathan Peterson som sitter och klipper avsnitten. Vi hörs igen nästa söndag. Det gör vi.

Ha det bra tills dess. Hej hej. Hej hej.