612. Bartolomeinatten 1572

Det finns ett ordspråk som lyder, verkligheten överträffar dikten. Ofta stämmer det där. Än så länge har jag inte hört talas om eller sett någon seriös filmatisering av Stockholms blodbad.

Den film som händelsen där som kom 2023 var ju en fräjdig slasher-komedi som det kallades. Helt översållad med orimliga anachronismer och absurd humor. En recension löd att förmodligen hade blodbadet i gamla stan varit outhärdligt att se i en mer allvarlig ton.

Men jag tror att det hade gått att göra ett spännande, gripande, rafflande och seriöst drama om Stockholms blodbad och hela efterspelet. Men tyvärr vågar ingen försöka. Man kommer att tänka på ett av de kända avsnitten i Game of Thrones, Red Wedding, där ett bröllop helt plötsligt förvandlas till rena rama mordorgien och ett koppel huvudkaraktärer plötsligt avpoliteras helt sonika.

Det gick bra att skildra helt humorlöst och blev en slags modern klassiker. Men det är klart, mördandet där var ju ändå begränsat. Om det är svårt att skildra hur ett 80-tal personer avlivas i Stockholms blodbad, hur gör man då när det gäller tusentals människor utan att det blir tjatigt eller vulgärt?

Som verklighetens Red Wedding, Bartolomejnatten i Paris 1572. Det har vi förstås filmat som i Drottning Margot från 1994. Jag har tyvärr inte kommit åt att se den inför det här avsnittet, men den har fått 7,4 på IMDB, fick Oscarsnomineringar och grejer.

Den bygger förvisso mer på Alexandre Dumas roman än på historien. Det är således dikt baserat på dikt. Men båda versionerna har alltså en verklig förlaga som jag nästan med säkerhet törs lova överträffar alla diktförsök.

Och nu ska vi till Paris för äventyr och rackarspel och vi får räkna med att bli insnurrade i en virvelvind av hat, intriger och mord. Men först ska vi gå på bröllop. Det blir romantiskt och mysigt.

Häng med! Varmt välkomna till Historiepodden. Jag blir lite osäker. Är du ute efter finansiering? Vill du att något produktionsbolag ska ringa dig? Daniel, vi gör det.

Vi gör Stockholms blodbad. Och du ska skriva manus! Det är ju ett vansinnigt påstående som recensenten kommer med att det inte skulle gå att göra det seriöst för att det skulle vara för jobbigt.

Det håller jag i och för sig med om, att det är ett vansinnigt påstående. Schindlers list hade behövt vara en sån skräckkomedi. Att närma sig något sånt jobbigt och göra det med andakt, nej.

Det går inte. Men det är väl det att man kan inte visa hur 80 personer en efter en får huvudet avhugget. Det måste finnas någon annan story i hela också, men det gör det ju förvisso.

Och man kan väl ha lite halshuggningar i bakgrunden och man hör något skrik här och där. Man måste ju inte hela tiden följa med allting. Jag håller ju med dig om här att det där skulle absolut gå att göra på ett riktigt sätt, så att säga.

Men det är mycket. Det är som att svensk film- och tv-produktion inte vågar närma sig sin egen historia på ett seriöst sätt. Jag tänker på historien om U137. Det var ju också ploj rakt igenom.

Även om det var lite bra så var det ju inte på riktigt överhuvudtaget. Och det är ju så man ser på svensk historia nu för tiden. Tyvärr. Ja, jag tror att det går kanske att lyfta fram seriosa produktioner också.

Men nu hade jag ju case här där jag tog upp två exempel. Hur som helst, det här handlar ju mer om Frankrike, även om det berör ju på något sätt Sverige. Det är ju protestantiskt.

Och när det här händer så sitter ju Johan III och förmodligen inte vet vilken skinka han ska sitta på eftersom han är kung i ett protestantiskt rike men samtidigt är lite förtjust i katolicismen. Och nu har de betett sig sådär borta i Paris. Ja, men det är en rafflande berättelse med mycket färgstarka karaktärer.

Inte minst då huvudrollsinnehavaren, enke drottningen Katarina Medici, som mycket av avsnittet kommer snurra kring. Jag skrev ju det i ett sms till dig att om man händelsevis är intresserad av numerologi så är det imorgon, alltså inatt, om du lyssnar på det här nu under söndagen när det släppts så är det inatt, natten som kommer, 444 år sedan det hände. Ja, jag är ganska dålig på numerologi.

Vad betyder 444 då? Jag vet inte, men det är samma siffra tre gånger i rad. Och det ligger ju något i att det är också imorgon, eller inatt, alltså datumet som kommer.

Absolut. Det här avsnittet görs i betalt samarbete med Avanza. Robin, jag tänkte på det här, hur går det med det här nya torpet? Är det så allt kråkan sommar här nu för dig?

Problemet med att köpa ett gammalt torp är ju bara att man ganska snabbt upptäcker allt man också har köpt. Till exempel ett kök. Ja, det brukar ingå. Det gjorde till och med för Melkerssons.

Men deras kök var ju sekelskifte, va? Mitt kök är från 1986. Jag har vävtapet i taket. Och den här 1986-känslan, det är inte riktigt den romantiska lantröm jag hade sett framför mig.

Det är jag inte den. Så nu har jag fått en väldigt konkret anledning att börja månadsspara igen. Och det jag gillar med Avanza är just hur enkelt det är. Jag gör nämligen ingenting som är svårt.

Man bestämmer en summa, sätter upp sitt sparande och sen kan det i princip sköta sig självt. Och du är inte direkt ensam där ju, faktiskt. Avanza har Sveriges nöjdaste sparare för 16:e året i rad.

Det är inte illa. Över 2,3 miljoner människor har kommit igång med sitt sparande där. Så nu gör jag samma sak. Lite pengar varje månad och så småningom lite mindre 1986.

Börsen kan förstås både gå upp och ner och det är inte säkert att du får tillbaka pengarna du investerar. Men vill du själv komma igång och spara enkelt, ladda då ner Avanzas app. Vi på Historiepodden här är glada att det här avsnittet görs i betalt samarbete med Gensidiga.

Jajamän. Ett av Nordens största och äldsta försäkringsbolag. Daniel, om du hade levt på 1930-talet, hade du då flugit över Atlanten i ett luftskepp fyllt med vätgas?

Nej. Nej, i och för sig, det är ju inget fan att flyga inrikes i moderna flygplan heller, så jag förstår dig. Men många tyckte faktiskt att det verkade rimligt. Zeppelinaren Hindenburg var framtiden.

Lyxigt, modernt och imponerande stort. Och fyllt med världens mest lättantändliga ämnen också. Just det. Men vi människor har ju en liten tendens att vänja oss vid risker vad alla har helst sådana som inte har gått fel än.

Hindenburg hade ju genomfört massor med resor innan. Och därför så börjar man ju då tänka att risken är nog rätt liten, va? Just det, tills den inte var det längre.

När luftskeppet fattar eld 1937 så tog det bara några sekunder innan det här framtida transportmedlet blev ett historiskt varnande exempel. Historien visar gång på gång att bara för att någonting fungerar hittills betyder det inte att det är riskfritt. Och därför finns det försäkringar.

Just det. Gensidiga erbjuder försäkringar för bland annat bil och hem. Besök gensidiga.se och använd rabattkoden historiepodden10, stora bokstäver historiepodden och så ettan nolla för 10% rabatt på din bilförsäkring online.

Och det här erbjudandet gäller mellan den 7 augusti och den 30 september. 1519 föds ett flickebarn i Florens. Vi bör alltså inte i Paris utan i Italien. Hon får heta Katarina och tillhör släkten Medici.

Och hennes föräldrar är alltså inte vilka som helst. Det är Lorens de Medici och mamman heter Madeleine och kommer från den franska ätten Bourbon. Så det här är höjdare.

Intressant där till att börja med. Det är alltså Medici. Jag har alltid sagt Medici. Ja, ibland har jag medgjort det. Men nu har jag hört andra säga Medici och då eftersom det är historiker i Sverige som säger det så vågar man väl säga det och inte det andra.

Ä Marie Antoinette och två helt olika typer av personer. Om Marie Antoinette tyckte om att gå runt i balklänningar och äta bakelser, om vi ska måla upp någon form av nidbild, så tyckte Katarina att det var kul med att kulta grejer och ha nära kontakt med Nostradamus. Och då började det komma rykten om svart konst.

Ja, hon går under öknamnet Den svarta häxan och så. Det gjorde inte Marie Antoinette. Nej, det gjorde hon inte. Är det smeknamnet eller öknamnet, är det samtida eller är det något som kommer i efterhand?

För hon har ju varit mycket impopulär i fransk historieskrivning. Jag tror att hon kallas i alla fall Den svarta drottningen under sin livstid, för hon gick ju runt svartklädd också. Alltså det här att hon var impopulär och höll på med vad man menade var svart konst, det var nog under hennes livstid.

För man ville ju som sagt skicka tillbaka henne också och sådant där. Väldigt... Ja, vad bitter. Men sen började hon föda barn vart efter och då blev det mindre skitsnack.

Exakt, 1544 föds lilla Frans och det blir nio barn till, varav sju klarar sig igenom de här dramatiska barndomsåren. Tyvärr då, för hennes och Frankrikes del så är många av ungarna sjukliga. Daniel Rydén skriver i boken Lögner och osanningens historia.

De hade svaga lungor, troligen beroende på tuberkulos. Kanske hade de äldsta sönerna ärvt morfaderns syfilis. De drabbades ofta av infektioner och fick sår som varade sig och inte ville läka.

De var psykiskt obalanserade och fick hysteriska utbrott. Det är ju inte unikt för Frankrikes kungahus under tidig modern tid, men det är ju en av flera utmaningar som finns att hålla i åtanke. Katarinas man då, Henrik den Andra, han är mest känd för att han dog efter en dust i ett turneringsspel 1559.

Det här tog vi väl upp i avsnittet om vidare turneringar, om inte annat. Han fick då en flisa i jagat och det gjorde vansinnigt ont förstås. Han hade ju envisats med att genomföra det här för att han skulle vara manlig och tuff.

Motståndarna var väl inte så sugna på att göra det här egentligen heller, men så blev det så ändå för kungen hade ju sagt det. Det hade för övrigt även Nostradamus gjort, eller han hade inte sagt exakt såhär, men man har ju då tolkat att det var det här han menade i efterhand. Han hade ju bara utläst vad stjärnorna ville.

Stjärnorna säger vad du är för en individ. Hoppa om du vågar, riskera ditt liv. Och det gjorde han. Ja, riskera ditt liv. Precis. Och Katarina påbörjar därmed den resa som måste ske för att en drottning ska bli väldigt inflytelserik under den här perioden.

Hon blir änka och hennes son Frans den andra, 15 år gammal och knappt ens redo att lägga ifrån sig sina kamratposter, blir ny kung. Det är inte så att det är omedelbart så att tonåringen blir kung och därmed blir det hans mamma som bestämmer. Frans den andra är ju gift med en annan av tidens stora kändisar, Maria Stuart, alltså Mary Queen of Scots.

Apropå religionsfejder, men hon i sin tur är nära släkt med en familj som kommer spela en viktig roll i det här avsnittet, nämligen de Guise. Och de är en av det franska samhällssystemets verkliga tungviktare, högadliga och abonnerar på flera viktiga poster i samhällssystemet. Så inledningsvis där 1559 så är det ju familjen de Guise som får väldigt mycket inflytande, men Frans den andra, han är ju något av en dagslända i och med att han dör bara året därpå och ersätts av den då 10-åriga Karl IX.

Och från och med Karl IX så är det ju väldigt mycket änkedrottningen som har koll, det är hon som bestämmer, hon är regenten på många sätt. Han är ju ändå bara 10 år vid tillträdet och inte bara det, han är en väldigt vankelmodig och kolerisk 10-åring känns det som, som han är osäker på det mesta och det kan man ju vara när man är 10. Ja.

Då tyckte jag att ha mamma där som bestämmer. Ja, hur hade det varit om du hade fått ett sånt statschefsposition för en stormakt som 10-åring? Ja, det är en bra fråga.

Då hade nog man inrättat ett kalanka-departement. Och sen hade man låtit Joakim i redigeriet bli utrikesminister och lite sådana där grejer. Ja, tjo och kim hade det blivit, det får man säga.

Du rör inte min kompis Uno, kalla på vakterna, jag har koll på henne. Det låter som att jag visste att du var dum i huvudet. Men du har skadat dig. Men hur såg det ut i Frankrike då?

Det är där vi ska in på nu och där satt inte Joakim styrelse som utrikesminister. Nej, kul. Ja, vi kan ju backa bandet lite grann och se egentligen vad det var som Katarinas påvessläktingar hade satt igång med.

Vilket liv i luckan de skapat. Och då får vi privilegiet att redogöra för ett känt skeende, det vill säga utvecklingen som följer av Martin Luthers teologiska jordskred. Men delvis från ett nytt perspektiv.

Alltså Frankrike är ju såklart, det är ju inte okänt. Wow, hur har de kommit på att prata om fransk historia? Är det kanske få som tänker. Men för oss nordeuropéer, vi är ju betydligt mer bekanta med den svenska och den tyska utvecklingen när det kommer till protestantismen än vad vi är inlästa på det franska exemplet.

Så om vi sätter 1517 som ett startskott så kan vi se att mycket snart har Luthers idéer letat sig in i de fransktalande regionerna. Framförallt så går de här idéerna hem i mindre ekonomiskt välbeställda områden, alltså platser där man hade anledning att vara missnöjda med sakernas tillstånd. Och då i en fin spegel av de första kristna så tar den franska staten på sig att vara romare.

1523 så bränner de en protestantisk man, Jean Vallière, på bål. Där har man inte läst sina religiösa texter så noggrant eftersom martyrskap har ju historiskt sett inte varit ett problem för kristna rörelser som vill bli större. Utan de omvända blir fler och fler.

Från 1530-talet har vi ett tydligt break med de nordeuropeiska lutherska rörelserna i och med att Jean Calvin blir centralgestalten för de fransktalande protestanterna. Han är ju född i Picardie norr om Paris, men eftersom det är livsfarligt i Frankrike sticker han till Basel och slutligen Strasbourg. Förordet i hans kända undervisning om den kristna religionen är uttryckligen riktad till den franska kungen.

Så det är liksom den politiska religiösa arenan som Calvin agerar på och skriver för. Så de här franska protestanterna är kalvinister, det domineras helt av kalvinism. Vi ska inte gå in på de teologiska skillnaderna mellan kalvin och luther.

Nej, men man kan väl ändå säga skillnaden mellan protestantism och katolicism lite snabbt här. Luther och hela reformationen, det handlar ju om en renlighetsevrande typ av kristna lärare. Alltså Bibeln är det viktiga, inte allt krimskrams runt omkring.

Sen har man i försig massa tolkningar av de här bibeltexterna med och det är där de börjar skiljas litegrann, eventuellt eller ganska mycket ibland inom de här reformerta rörelserna. Alltså lutherska och kalvinistiska. Sen var ju luther lite mer förtjust kanske i att det skulle finnas en kyrka och sådär, en viss anda.

Luther, det här är ju bekant, men det är det som står i Bibeln. Det står ingenting om drickespauser i Bibeln. Man spelar 45 minuter och så är det halvlek. Och då är det inte 25 minuter pausunderhållning, det är bara halvlek.

Och sen spelar man 45 minuter till, det är det som står i Bibeln. Då spelar det ingen roll att man tjänar pengar på att sälja avlatsbrev. Det är inte så man, håll guds, svårt att hålla isär Leo den tionde och den pantino här, men det är liksom den typen av beteende han vänder sig mot.

Men då, de som tycker att det är fel då, det är ju då Ja, och så har försökt kompromissa fram saker och ting. Han kommit bli tämligen respekterad och aktad i kungens råd också, särskilt av kungen Karl IX. De ultrakonservativa kommer nu istället ledas av för Hans son Henrik av Giss, eller Henri av Giss, jag säger det svenska här nu för enkelhetens skull, Henrik av Giss.

Och efter varje sånt här fredsfördrag så kommer ju hugenoterna ha sina rättigheter och ända alltså lite grann beroende på hur kriget har gått. Det kommer alltså pendla upp och ner fram och tillbaka med hur många städer i varje distrikt som de får finnas i och sådär. Ja, exakt.

Om du vill höra så har jag skrivit en effektiv historieskrivning som då rör sig mellan 1562 och 1572. Den går krig, fred, krig, fred, krig och sedan en fred. Och det är historiskrivningen.

För att förtydliga här då, om du nu tycker att det behövs, så är det det tredje kriget, 1570, som tar slut. Och då har man ganska starka rättigheter, man får utöva sin religion i flera städer i varje distrikt och sådär. Och där är vi nu när vi kommer in i nästa krig.

Exakt, och det är som den där meningen lite grann indikerar är att Frankrike är inne i en tid som blir allt mer brutal, cynisk och inte minst dyr. Så här kan det ju inte fortsätta, eller kan det? Katarina är ju en riaal politiker, hon är inte en religiös fanatiker.

Som du var inne på innan hon söker kompromisser och fredslösningar mest hela tiden, men hon är ju katolik och en av ledarna på den katolska sidan, men ses mest som medlare här för att få saker och ting stabilitet. Hon är ute efter stabilitet, va? Och det fanns ju hela tiden risk för nya krig eftersom ingen sida någonsin var riktigt nöjd med något efter något krig.

Man kunde ju fått lite till, va? Och då får Katarina en idé till slut. Hon har ju massa barn, va? Och de som inte blir kungar kanske kan användas på något annat sätt.

Som hennes dotter Margot. Och skulle man då följa den här linjen och kalla alla enligt de svenska namnen så blir det Margareta förstås. Men nu är jag inkonsekvent och kallar henne för Margot.

Hon ska ju då gifta sig bort med prinsen av Navarra, tänker man, för att därmed tygga freden. Navarra är ju ett litet kungadöme mellan Frankrike och Spanien där hugenoterna dominerar väldigt. Ja, precis.

Och det är inte ens hela Navarra längre utan det är ju bara en skärva av det historiska Navarra som inte kontrolleras av den spanska kungen. Och där har man en fin bourbonsprins som alltså via sin mor har blivit hugenott och är hugenoternas mest blåblodiga representant. Och det är ingen som bryr sig om vad de här två ungdomarna egentligen tycker om att gifta sig med varann.

Bröllopet ska stå i augusti 1572 och då kommer det vallfärda framstående hugenoter till Paris för att följa det här bröllopet förstås. Ett problem förstås är ju att påven behöver ju ge sitt godkännande för det här äktenskapet eftersom en fransk prinsessa ska gifta sig med en kättare. För påven.

Katarina skickar ju sänderbud för att få tillstånd till det här, men självklart har även Henrik de Grijs skickat sänderbud för att stoppa bröllopet istället. För han vill ju inte se det här. Släppa in hugenoterna i den franska kungafamiljen vore ju förfärligt, tycker familjen Grijs.

Tusentals hugenoter kommer till Paris. De är ju egentligen bara på sina svarta kläder, bland annat. Och bröllopsförberedelserna rullar på här. Två dagar före bröllopet, den 16 augusti, är det fortfarande tyst från påven.

Man kan ju då börja med att backa bandet och säga att fortfarande i maj 1572 hette påven Pius V. Och det var för engångsskull inte en släkting till Katarina. Och han utmärker sig i en tid av rätt många världsliga påvar som en oerhört from man.

Och han var inte alls intresserad av det här bröllopet. Men då hade man tur att Pius plockade ner skylten där i maj och ersattes av en mycket mer världslig påve, Gregorius XIII. Nu borde ju ha vi en påve som ändå skulle kunna skriva under något papper som sattes framför honom.

Men Gregorius håller på att envisas om att Henrik måste konvertera före om jag ska ge mitt godkännande. Och i Frankrike har man en bourbonkardinal som är liksom, det är den prästen som måste hålla i bröllopet. All ståndsmässig logik och ordning kräver att det är den gubben som ska viga de här, prinsen och prinsessan.

Och han utmärker sig som en riktig, riktig regelivrare. Och han vägrar göra någonting om han inte har påvens bokstavliga godkännande. Och det finns ganska många turer och olika förslag om hur det här egentligen går till.

En framställning som jag läste handlar om att alla bara antog att, alltså till sist, han kardinalgubben, han är ju bourbon och allting. Han måste ju fattat att det är för rikets bästa. Han kommer ge med sig och bara gifta paret.

Men det gjorde han inte. Han skulle ha sitt brev för påven. Så när man hamnade i den situationen som du nämnde att nu är det bara dagar kvar till bröllopet, ja då fick han se ett brev från påven.

Ja, det fick han. Ja. Det är inte säkert att det brevet kom från påven. Det kom inte från påven. Men det där är väl beroende på hur man, vad ska man säga, hur initiativrik och självständig man är på sitt jobb.

Om man vågar göra grejer utan att chefen har gett uttryck för det. Och den här kardinalen var inte en sån person. Han behövde ha uppskrivet vad som fick göras och inte, om man säger så.

Och då är det ju så att påven hade alltså inte antagit, han hade ju inte skrivit något godkänt. Nej, det är en förfalskning. Ja, bland annat kanske för att just familjen Geis hade varit inne i Rom och effektivt pratat ner Katarinas planer och sagt att de var skadliga och att hon själv var farlig och falsk.

Och påven blir förfärad över att han skulle hamna i samma båt som en kvinna som var farlig och falsk. Och då bestämde man att bröllopet inte fick äga rum helt enkelt. Men det hade ju Katarina bestämt sig för att det skulle, ja, ja.

Och dagen före bröllopet så kom ju då det här beskedet, hävdar hon, att påven hade godkänt det här. Hur idén skriver så här. När kardinalen av Bourbon anlände till enkedrottningen den 17 augusti var det därför en glädiesstrålande Katarina som mötte honom.

Nu har påvens godkännande äntligen kommit, sa hon och räckte kardinalen ett papper. Han läste igenom dosskina och kunde mycket riktigt konstatera att den franske ambassadören här meddelade att Gregorius XIII gett det planerade äktenskapet sin välsignelse. Dispensen var beviljad och alla officiella handlingar skulle inom kort skickas till Paris med kurierpost.

Inget besked kunde vara mer vältajmat, för kardinalen borde det nog ha låtit lite för bra för att vara sant. Vi kan lätt tänka oss att han läste igenom dokumentet noga och sedan betraktade han enkedrottningen, talade hon sanning. Jag sa Gregorius den VIII tidigare, men det är den XIII, jag läste fel på mina egna romerska siffror i mitt manus.

Den här kardinalen han väljer ju att ta ihop på henne i alla fall. Han kan ju skylla på att han har blivit lurad om det är så att man inte skulle göra det här och chefen kommer att gnälla. Under stora högtidligheter så hålls då det här bröllopet dagen efter, den 18 augusti.

Henrik han får svära Margot sin trohet inför en stor samling pariser utanför Notre Dame. Ja, då får det inte ha vigseln inne i Notre Dame eftersom han är inte katolik va? Precis, och det här är ju lite roligt.

Han säger alltså ja då, och för utanför och sedan går och inför en massa tusentals hugenotter och andra pariser där ute. Och sedan går katolikerna, inklusive Margot antar jag, in i kyrkan och gör resten av ceremonierna där. Det finns ju, jag vill inte om det här, jag tror att Han är ett vandrande oskmoln.

Ja, han är så sur så att han avböjer ett kungligt tennisförslag. För de tyckte ju om varann, eller åtminstone litade ju Karl IX på Coligny mycket. Och de spelade tennis ofta ihop sådär.

Så det är alltså ett oskmoln som vandrar gatorna hemåt över Place de Louvre. Det är ju där i Louvren som de har haft mötet. Och enligt berättelsen då så böjer sig amiralen ner för att knyta sina skor.

Det kanske är sant. Eller så såg han ett mynt på gatan eller en vacker sten som påminde honom om någonting från sin barndom. Oavsett vilket böjer han sig ner och det brinner av ett skott.

Och han känner hur det liksom hugger till i vänster arm. Och säger han där då böjd och liknande när det smäller av ett andra skott. Och han ser på sin högra hand hur ena fingret har stympats och hänger löst bara i huden.

Två av männen i hans följe rusar in i ett hus där det finns ett öppet fönster mot torget på andra våningen. Och de hittar bössan. De hittar the smoking gun, men ingen skytt.

Ja, precis. Hade de haft tid att närstudera lagfarten hade de sett att huset ägdes av familjen de Guise. Men det hade man ju kanske inte där och då utan det gäller ju att få hem de Coligny och börja...

Man måste ju få dit en läkare. Och jag har sysslat med historia nog länge för att bli överraskad när en skicklig och kompetent 1500-talsläkare kommer hem till Colignys boning. Därför att den här kulan i armen opereras ganska enkelt bort.

Och det här avklippta fingret, det klipper man av lite mer och syr ihop det. Och det där... Du kommer klara dig fint. Det är hur bra som helst. Ja, det är bra. Det har du rätt i.

Man lyfte lite lätt på ena ögonbrynet i alla fall över att det gick så här bra. Enligt Carlstedt, Anna Carlstedt, så försökte ju då Katarina ta reda på vem som har anstiftat det här mordförsöket. Men hon nämner ju inte att det finns uppgifter om att Katarina har haft möte med enkan Geis i huset där skottet sköts.

Och då tänkte jag gå in på lite här nu. För någon gång under någon av de här dagarna så har Katarina stämt möte med den här enkan till François de Guise. Alltså han som blev skjuten i ryggen.

Och hon tog ju fortfarande då nio år senare att det var Coligny som hade anstiftat det här mordet. Och är alltjämt bitter. Och det är hennes son också, Henrik de Guise, som är ledare för katolikerna här.

Det verkar som att det kommande mordet här på Coligny, alltså, och det är troligt också egentligen, att det är Katarinas idé. Hon har haft det här mötet med enkan Geis i familjens hus, varifrån Coligny blir skjuten. Och när man läser Anna Carlstedt så är det förstås inte Katarina som har gjort något fel alls.

För hon har tagit på sig någon form av annan uppfattning. Carlstedt har ju skrivit som sagt romaner och böcker och grejer om Katarina. Och hon går tycker jag orimligt långt i sin strävan att utmåla Katarina av Medici som en klok och älskvärd kvinna hela tiden.

Hon skriver att det är absurt att tillskriva Katarina skulden för något. Egentligen både det här mordet och sen allt som kommer senare. Det här tycker jag är en svårsval slags revisionism.

Och det låter inte ens trovärdigt att Katarina, som då har järnkoll på allt som händer vid hovet, som sitter som spindeln i nätet och bestämmer över sina söner, kungarna, att hon inte skulle haft minsta finger med i spelet i det som kommer att hända framöver. Sen är det klart att den här traditionella synen som har växt fram på henne genom historien som en nästan blodtörstig, hysterisk häxa, den stämmer ju inte heller. Hennes många brev visar ju bevisligen att hon är ute efter stabilitet och fred och sådär.

Men som alla maktmänniskor så var hon ju manipulativ också. Och hon såg ju hur Coligny höll på och tjata och motsa upp sig och tänkte använda och faktiskt använde flottan för egna syften och var på väg att dra in Frankrike i krig mot den här andra katolska stormakten för att hjälpa kalvinisterna i Nederländerna. När jag läste om den här debatten om skulden, vem det är som har beställt mordet, så man känner ju lite grann hur ett slukhål öppnas under en och att det fylls av mängder av pdf-artiklar som den ena menar X och den andra menar Y.

Men det första jag gjorde var att jag läste nationalencyklopedin, en kort kärnfull artikel skriven av en ung Dick Harrison. Och Harrison skriver, de negativa omdömen hon fått i fransk tradition är överdrivna. Hon var en skicklig politiker som, stundom hänsynslöst, upprätthöll statsmakten i en tid av stor inre splittring.

Och det är ju ett rättvist omdöme att man ska inte gå för långt i svartmålningen och det finns ju en tradition att gå in i hennes huvud och så här beskriva de känslor och tankar hon har nu. Det är ingen som vet att det är jag som ligger bakom det här mordet. Den ursprungliga franska historietraditionen har ju varit att bara peka ut henne som ansvarig.

Och sen kom en revisionistisk våg där ett antal författarhistoriker menar att det är Eten de Guise som ligger bakom det här och det är de som bär ensamt ansvar. Men när jag försöker få koll på mer modern franske forskning så är mitt intryck av att man idag pekar ut Katarina och de här högsta representanterna för familjen de Guise att det här är något de planerar och genomför tillsammans. De har ju olika typer av motiv båda två för att vilja ha Coligny mördad.

Ja, jag tog mig upp på den varianten. Jag tror på att det liksom blir en situation där man försöker lösa Vad var det fan som vi håller på att hamna i krig med Spanien? Och så försöker man åtgärda det här, laga efter läge.

Vi skjuter ihjäl honom. Ja, det gör vi. Nej, han överlevde. Nej, men det tror jag också. Det är väldigt övertygande här att det är den bästa förklaringsmodellen.

Jag kallar den fan, fan, fan, fan-modellen. Det här beskedet att Coligny på eget bevåg har påbörjat ett krig mot Spanien. Nu är det panik. Och samtidigt så har man den här jävla kardinalen som bara sitter Ska ha en post-it från påven.

Och det är också fan, fan, fan, fan-situationen. Det är så jäkla stressigt allt det här. Och så står det någon unge och skriker och en tredje är på väg att cykla ut i gatan.

Och man tar dåliga beslut. Och gubben överlever! Fan, fan, fan, fan, fan! Och så behöver både kungen och änkedrottningen åka och hälsa på honom där. Åh, vad bra att du har klarat dig helskinnad.

Det är skönt det här. Och så känner man bara hur man är kallsvettig och bara Herregud. Och enligt en uppgift så ber ju Coligny att få prata med kungen ensam utan att änkedrottningen är med i rummet.

Och då måste hon gå ut alltså, om den nu stämmer. Och då kan man ju tänka sig vad hon tänkte när hon stod utanför rummet med svåra kulor. Nästa åtgärd blir ju nu att i fan, fan, fan-temat försöka övertala kungen om vad man måste göra härnäst.

Gubben måste bort. Och då måste man övertyga kungen om att han ska skriva under på att knäppa den gubben som han helst lyssnar på vid de kungliga råden och spelar tennis med. Coligny alltså.

För kungen Karl IX är ju ingen gubbe, alltså. Utan han är ju då 31 år gammal. Just det. Det här mötet i den här scenen vi kommer till nu, och som utspelar sig då inför kungen Karl IX, som ska få motsatsfattet beslut, det är ju väldigt olika bud på, häpnadsväckande olika uppfattningar om vilka som är med här.

Anna Carlstedt till exempel, hon utesluter ju helt Katarina ur den här scenen. Det är mäktigt att inte Frankrikes de facto-regent befinner sig i rummet där besluten tas. Ja, det är lite märkligt faktiskt.

Hon skriver också att det är minst det Hur att man låter kungens egna garde gå till angrepp mot alla stackars sovande bröllopsgäster i lovern som då är hugenotter. Alltså budgummen själv, Henrik av Navarra, låter man in i ett särskilt rum för att han kanske inte ska ha ihjäl av bara farten. Så han får sitta och lyssna i mörket på vännernas skaskrammande ångestskrik runtom i lovern.

Några lyckas han se till att man räddar undan, förvisso. Och sen då, som sagt, så rullar ju våldet vidare ut i Paris och det är en uppjagad mobb egentligen som blir beväpnad av vissa soldater. Och de har armbindlar och de får listor på namn och vilka gator som de ska gå till.

Så det är ju vissa sådana här hugenot-höjdare som de ska liksom få tag på. Men sen tappar det här helt koncepten och man har ihjäl alla som man vet är hugenotter istället. Och det är brutalt.

Om man tänker, när man tar del av sånt här kan det ju kännas overkligt. Som om det är någon slags fiktiv saga, bland annat för att det är så avlägset, både i tid och rum här. Men samma sak gäller egentligen i vår nutid också.

Man skärmar ju av sig och skapar någon form av trygg distans mellan sig själv och det hemska som man ser på nyheterna. Och det beror delvis på att det är svårt att veta allt vad man ska göra med den här informationen man får om dödande och elände. Det är svårt att ta in det här.

Och det är ju inget nytt. Människan funkar ju så. Men därför ska jag ta ett ganska obehagligt citat som handlar just om det här. Vilket då är en köpman från Strasbourg som själv är protestant, men han är inte där för bröllopets skull, utan han är där av affärsmässiga skäl.

Och är också därför lite skyddad, så han bor hemma hos en ganska rik handelsman, förstår jag. Och han skriver så här om det här. Under dagen fortsatte dödandet. Katolikerna kände igen på att de fäste ett litet kors vid hattpetet.

De var försedda med vapen, medan hugenotterna i de flesta fall var obeväpnade. Man fyllde gatorna och genomsökte alla hus där de visste att käktare var inhyshad. Katolikerna dugg fram och skrek att de handlade i Guds namn.

De släpade ut protestanterna ur husen, slet av deras kläder, dödade dem och stympade dem. Man släpade liken ner till Seine och väkte delar av kroppar i floden. Ingen tog någon notis om mig där jag stod i en port med min hund.

Jag trodde att hunden skulle löpa amok, men den satt bara där och tyckte sig mot mina ben, som om den uppfattade det fasansfulla i det hela likväl som jag. Jag har tänkt att jag inte skulle skriva om allt jag sett, men jag inser att jag ändå som kristen människa måste göra det. Om dessa stackars själar dödades på detta sätt skulle jag då inte ens kunna sätta det på pränt.

Det som jag knappt kan förmå mig att skriva är att det inte bara dödade vuxna män, utan också kvinnor och barn. Man hade under natten markerat dörrarna där man visste att det bodde protestanter. De hade kommit för att vara med på bröllopet och en del hade hustrur och barn med sig.

Jag har läst i Bibeln om hur man högg barn mitt i tu, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få se det med egna ögon. Och att man tar en gravid kvinna, tvingar ner henne på marken och spättar upp hennes buk. Detta trodde jag bara var något som soldater som kom hem från kriget berättar för att framställa sin fiende som ett odjur.

Jag trodde inte att en människa verkligen skulle kunna göra det, men nu har jag sett det. Och det är ju den typen av brutalitet som får gatorna att bli blodfärgade i hela Paris. Och det är också en massaker som fransk historia troget kommer sprida sig utanför Paris också.

Och det kommer bli motsvarande pogromer i Lyon och Le Mans, Bordeaux och andra franska orter. Så det är ju väldigt svårt att faktiskt sätta fingret på hur många det är som dödas. Bläddrar man i äldre verk kan man hitta den lägsta siffran 2000 döda.

Det är från skribenter med en mycket tydlig katolikvänlig tendens. Det finns samtida hugenotkällor som säger att det rörde sig om 70 000 döda, vilket är för högt. Men det är åtminstone 4500 döda bara i Paris med tusentals fler döda över hela Frankrike.

Så det är omfattande och fruktansvärt våld som sker. Mellan 10 000 och 20 000 tror man brukar landa i alla fall någonstans. Och det tar flera veckor innan det här dödandet ebbar ut, alltså i hela landet.

Och jag har sett någon uppgift på att Katarina, hon säger någonstans att hon tar bara ansvar för en handfull personer. Hon säger att de ville jag bli av med. Men resten är inte på mitt konto liksom.

Och det kanske är så att det inte var där, den här fan, fan, fan, fan-mentaliteten som liksom spred sig. Den gjorde ju att man tappade kontrollen över vad som skedde när den här mobben satte igång. Nej men jag tror också det.

Och jag och du vi brukar ju se till att inte prata ihop oss inför avsnitt, utan det är roligare att inte veta vad den andra tycker och tänker och så. Men igår bara för att jag hade några funderingar kring vad vi skulle gå in på och inte så stämde jag av med dig. Och i förbifarten så nämnde du det här att det är konstigt att inte fler presenterar det som att det är en situation som spårar ut efter att attentatet mot Coligny misslyckas.

Och det tycker jag var jäkligt intressant, så jag började liksom forska i den änden. Finns det ingen som verkligen skriver så här? Och då hittade jag den amerikanska historieprofessorn Barbara Diesendorf, verksam vid Boston University, professor emeritus, som har forskat på tidig modern fransk historia med särskilt fokus på religionskrigen.

Det här låter som en påläst person. Exakt. Jag kan inte tänka mig någon bättre att vara facit än den här amerikanska historikern. I en intervju om Bartoloménatten säger hon, de verkliga orsakerna är fortfarande omdiskuterade.

De flesta historiker tror inte längre att massaken planerades i förväg. Snarare var det en reaktion på oförutsedda händelser och framförallt på det misslyckade försöket att mörda Gaspar de Coligny den 22 augusti. Det jag menar är att kungen på kvällen före den 24 augusti beordrade att hugenoternas ledarskap skulle dödas på grund av rykten om att hugenoterna var så rasande över mordförsöket på Coligny att de planerade att gripa kungafamiljen och genomföra en politisk kupp.

Kungens rådgivare övertygade honom om att det enda sättet att avvärja kuppen var att först slå till och döda hugenotledarna. Jag tror att det var oväsendet från kungens trupper när de drog fram genom gatorna och letade efter ledarnas bostäder som satte igång de folkliga massakrerna, alltså Paris befolknings mord på civila. Det var varken avsiktligt eller planerat i förväg utan var istället resultatet av den sedan länge djupt rotade föreställningen bland Paris befolkning att hugenoterna var farliga käktare.

Så hon presenterar ju en förklaring, det är kungen och kungens rådgivare där drottningen, änkedrottningen absolut ingår som tar beslut om att ta livet av hugenoternas ledarskikt. Och när soldaterna skramlar ute på gatorna så väcker de Paris befolkning som själva går man ur huset och så blir det liksom en process som matar sig självt och mycket snabbt spårar ut. Ja men bör efterforskat och hitta den här historikern.

Jag tror att vi kommer återkomma till, vad ska man säga, senare skedet av 1500-talet till Frankrike vid ett annat tillfälle och ta vid kring hur de här huguenotkrigen tar slut och hur det leder fram till en ny era kan man säga i fransk historia i ett annat avsnitt. Men man kan sammanfatta det hela lite grann här ändå så att du som lyssnar inte lämnas helt, bara jaha vad hände sen då i det läget. Vi tackar så mycket till alla som har lyssnat.

Vi tackar Daniel Hermansson, vi tackar Jonathan Peterson som har suttit med sax och klistrar för att få ihop det här avsnittet. Jag vill tacka min mamma och jag vill tacka hela Jåker i rederiet. Jag vill tacka, ja, vi kanske ebbar ut här nu så att säga den här Oscarsmusiken när vi tackar alla.

Och sen så hörs vi igen nästa vecka. Det gör vi. Ha det så fint. Hej då med er! Jag vill tacka min katt. Jag vill tacka mina hönor som har varit någorlunda tysta under hela den här inspelningen, fast ändå inte helt.

Jag vill tacka minnet av mina emuls. Det är ju inte.