Avsnitt 121 - Ida har skrivit årets Prisma-vinnande roman!

Hej och hjärtligt välkomna till det här 121 avsnittet av Kulturbarnen. En podcast om allt möjligt med mig, Pontus Stuborg, låtskrivare och artist. Och med mig, Ida Zürem, författare och diverse.

Ja, välkomna. Med allt möjligt menar jag egentligen att jag förlitar mig på att vi bara har gamla lyssnare. Att ska man kaxa loss då och inte förklara någonting mer?

Eller tvärtom, ska vi vara lite inkluderande mot våra eventuella nya lyssnare? Ja, men det känns också så här, om man hoppar in 120 avsnitt in eller 121, så vill man liksom hoppa på ett åkande tåg. Ett skenande tåg.

På något vis. Inte några som står och stampar och försöker börja om från början hela tiden. Okej, vi kör. Jag skriver och du gör musik. Det är den kortfattade versionen.

Ingen resumé. Hur är läget med dig? Vi finns på Google. Jo, det är bra faktiskt. Jag måste säga att det är kul, vi har haft den här podden nu i X antal år här. Fyr, fem kanske.

Fyra och ett halvt. Och det är väldigt kul för att när vi började så hade jag precis träffat Gabriel och nu har vi en ettårig barn ihop. Och då höll jag på med min bok och nu är den boken ute.

Och det är kul att man kan följa utvecklingen i podden. Och jag måste säga att just nu, det har jag sagt nu ett tag, att senaste tiden, senaste månaderna har jag typ mått bättre. Eller kanske hela det här året egentligen.

Nu är vi faktiskt november 2025. Och jag måste säga att det här året har nog varit mitt bästa år, kanske i livet. Åh herregud. Ja, och inte så här också, jag återfyllde 40 kan man ju lägga till.

Men jag tror att det är inte så mycket att jag har haft ett föriskt år med massa jättekul grejer, mer så här lågmält, positivt, en sak i taget, långsamt positivt. Ingen sån här omvälvande, för att min erfarenhet är också att när man får för mycket så här, jag är intresserad av vad du tycker om det här, men när det är för stora grejer som händer, det är liksom nästan jobbigt. Ofta får man ju en sån här backlash efteråt, man bara kraschar liksom om det är något så här helt utanför ens comfortzone verkligen.

Det finns ju ju ett så här begrepp för det där som är upper limit problem, av en sån här coachperson som kallar det för. Och då är idén liksom att när man väl touchar sin övre gräns, då är det många som backar och känner så här, nej jag kan inte. Och om man väl klarat det då kan det uppstå massa andra saker, människor omkring en kanske börjar dra sig undan eller blir avundsjuka, eller man går in i en ny social sfär eller liksom det kan uppstå massa nya och framförallt för en själv, man känner så här, är jag verkligen värdig det här högre lönen eller bättre jobbet eller liksom framgång med ett kulturkreativt projekt, är jag värd det här?

Och så börjar det uppstå, kanske man börjar själv sabotera för att komma tillbaka till sin trygga plats. Så det kan ju vara jobbigt när det blir för stora bra grejer, men det har varit en stegvis stegring av kontinuerligt ändå hyfsat bra saker och inte jättemycket dåliga saker. Så det är lite mer jorden också än vad det har varit tidigare i mitt liv.

Så jag känner mig så här fötterna på jorden, saker rullar på, typ skönt. Det är underbart att höra. Det är också, men alltså det hänger ihop med att man inte har förväntan på explosionsutveckling.

För det kan bli ett väldigt högt fall. Om man till exempel har en så här dundersuccé, eller att man läser in så mycket i till exempel en releasefest eller om man får göra en intervju eller får många likes på någonting att säga. Nu breakar jag, heter det.

För det har man sett andra göra. Och det kan ju få tråkiga konsekvenser om man förväntar sig att det ska finnas ett så stort ögonblick, om man ska säga. Och det är också väldigt mycket beroende på andra människor som ska fixa det åt en, det ögonblicket.

Eller att det är någonting historiskt som inträffar. Jag såg till exempel den här följetongen på Apple TV om Martin Scorsese, som heter Mr. Scorsese. Och den, för att hoppa direkt fram då, spoilers allihopa, så vann ju han sin första Oscar 2007.

Då var han ju etablerad. Ja, och det är alltså regi-oscarn för The Departed, den här med Jack Nicholson, Leo DiCaprio och ett gäng kända. Men då är alltså, sen 70-talet, då gjorde han ju liksom Taxi Driver och Raging Bull och sen alla de här maffia-härliga filmerna på 90-talet.

Så han är liksom upplevt många snabbs eller filmer som precis var lite mer trendiga just då. Men han förklarade i sitt vinnartal, eller liksom de har så här intervjuer efter man får sina priser så leds man av scenen och så får man göra vinnarintervjuer på såna här galor. Och då säger han att jag är glad att det tog så här lång tid för att jag var inte redo för ett så här fint pris i min ungdom.

Om han hade fått det för Taxi Driver i början av 70-talet så hade han börjat göra filmer på ett annat sätt. Och att han var glad i efterhand att se att det här var hans utveckling, att det var så här det blev. Även om det får en att kanske vilja, kanske får en att kännas lite kämpigare.

Men då ska man också befinna sig i en bransch som har såna där extrema priser. Alltså i en tid där det är så här extremt betydelsefullt också. Men det är också så här, det är många Nobelpristagare som slutar skriva efter att de fått Nobelpriset.

Det är som att det blir en avslutning snarare än att det blir så extremt höga krav sedan på en. Verkligen, Doris Lessing är en sån känd. Hennes reaktion är priceless.

Den har blivit närmast viral. Den här när hon, när de... Åh nej! Ja, oh dear. Och då är det så här, this is the end of my career, säger hon eller något sånt där.

Och sen så mycket riktigt så säger hon i alla efterintervjuer att det här var bara dreadful, dreadful. Det här har förstört alla mina möjligheter att kunna skriva. Men alltså jag tänker generellt att så här, när man får för mycket uppskattning tidigt i sin karriär, det finns ju alltid en risk med det.

Dels kan det ju vara ett tecken på att det man gör är extremt i tiden. Och då kan det ju också vara ganska omodernt sen, tänker jag. Alltså om man är ung och peakar.

Men det finns ju också det här elementet att man kanske blir lite så, känner sig lite hemmad eller man får lite dåligt självförtroende eller typ bara som du säger, man blir begränsad i sina val efteråt. Så det finns ju någon poäng med att de som orkar fortsätta, att de utvecklas i lugn och ro i sitt konstnärskap. Ja, verkligen.

Men där handlar det också, då kommer ju många också minnas en för det man slog igenom för och jämföra allt man gör med det. Och även förvänta sig att man får det. Men där kommer ju någonstans nya fans in ändå.

Jag brukar alltid se... Avsnitt 121. Ja, precis. Men jag är DJ i nästan 20 år nu. Och det är nästan lika långt som Håkan Hellströms karriär. Och det har liksom parallelllöpt.

Och där har det alltid varit väldigt så här... Det har betytt väldigt olika saker att spela Håkan Hellström genom de olika erorna. Först var det verkligen indie, först var det verkligen smalt.

Ja, precis. Då kunde man bara spela det i Petzons barkällaren eller på såna här, kanske inte dansställen, utan mer röjställen. Ja, indiesliv. Ja, exakt. Och sen så blev det bara väldigt impopulärt.

Och sen har jag kommit tillbaks till med lite nu när jag har spelat mer bröllop på senare år. Eller när jag är eventmakare. Men då är det liksom fortfarande antingen de äldsta låtarna då.

Så här, ramlar och kom igen Lena. Det river huset fortfarande. Men sen är det ju den här... Det roliga är att den mest önskade kanske, för att jag brukar alltid be ett bröllopsparet, skicka en lista med det du måste höra på din färre så att ni inte blir...

För annars kan de... Men man kan bli lite desperat så här. Jag måste höra min låt Prata om min bok. Jag hade en grej här i Stockholm och sen har jag nu, nästa vecka ska jag åka till Gagnef och Kristinehamn.

Först Kristinehamn på tisdag och sen Gagnef på söndag. Så där kan man titta på mig på konstmuseet i Kristinehamn och på Utilia Adelborg-museet i Gagnef. Och hon var, Utilia Adelborg var god vän med Hilma av Klint, som jag skriver i min senaste bok om.

Så det ska bli kul att prata om. Och sen så har jag ju lite annat längre fram också. Man kan, jag ska till Halmstad, jag ska till en grej i Stockholm här i mars och sådär.

Så man kan hitta mig lite. Man kan kolla sociala medier och sådär. Men jag har ju haft en väldigt stor ändå, inte i megastor, men en stor för mig sak. Och det var ju att jag vann Prismas litteraturpris, årets roman.

What? Oj, oj, oj! Grattis! Tack! Och det här är alltså, jag var i Malmö förra veckan och fick ta emot det här priset på en jättefin fest och prisutdelning. Och Prismas litteraturpris är ett nordiskt är det väl, ett pris i alla fall för böcker som har en queer-tema på något sätt.

Och min bok har ju då Hilma av Klint som är ihop med, ja, det är olika kvinnor, men framförallt lever hon med en kvinna som heter Tomatin i min e-bok som utspelar sig när hon är 60 år. Och det var då det som var det queer-temat och de hade en jättefin nomineringstext som var liksom att det var en experimentell framställning som, ja, det var mästerligt någonting och det var mycket fina adjektiv som de använde när de läste upp det här. Och det var så himla kul och dels var det kul att bli nominerad, jag var så glad att bara bli nominerad.

Men att jag vann, och det här är ju inget stort pris som typ August-priset som får genomslag i alla medier och så, utan det här är ju kanske lite smalare, men det är ändå, det finns ändå många böcker som har varit skeviga. Det var ju många andra böcker som var väldigt bra som jag vann emot då, om man säger. Men det betyder ju, alltså det förändrar ju ingenting, de böckerna är ju lika bra ändå liksom och min bok är ju lika bra som den är liksom.

Men det var ändå väldigt kul att känna en slags erkännande att någon hade valt ut och sagt så här, Ida, det här du gör är bra och det betyder någonting för människor. Det har jag inte haft med mina böcker hittills på det sättet, i och med att jag inte var nominerad, i och med att jag inte ansågs vara debutant då när min debut kom, så jag var inte nominerad till några debutantpriser för att jag hade släppt barnböcker tidigare. Så jag har aldrig, annars är det ju vanligt att det finns ganska mycket sådana där, så jag har liksom aldrig haft den här känslan, och det kanske vi pratade om i förra avsnittet inser jag nu, men jag var väldigt glad för den här känslan.

Det kändes härligt att få det här bli lite erkännande. Och sen att vinna också, det var väldigt kul och jag fick stanna vid på scenen och säga krossa fascismen. Ja, det var en väldigt härlig känsla för mig, som ett erkännande som sagt.

Och sen också går det ju att använda lite grann i sin karriär med, man kan sätta det på sin CV och det kanske hjälper lite om man försöker sälja boken utomlands och sådär, att man har vunnit det här priset. Det ser ju bra ut utifrån, så det blir ju också ett sätt för folk som kanske är under fenceen som kanske har tillbaka tittat, ska jag läsa den, orkar jag, och så bara, aha, någon tycker att den här är årets roman, ja men då måste den ha någonting liksom. Så det kan ju också vara ett sätt för folk att känna att det är värt att testa att läsa boken och så.

Så det betyder mycket för mig personligen. Ja, nej men det där är härligt, det är lite som, jag och Adam håller på att leta eventuella, vi håller på att sätta ihop ett team kan man säga, kring vårt darling. Och då kollar vi både på stora skivbolag och mindre lösningar där man liksom pusslar ihop.

Eftersom man, det är så fragmenterat, jag kan ju ganska mycket själv liksom. Och då är det lite mer så här, vad kan jag överlåta till andra och vilka tycker jag är bra nog för det på det här? Och då kan ju en sån där grej vara, alltså vi har varit på möte med helt fel människor, alltså helt fel.

Som sen gör kanske fem, har fem andra artister som de släpper fast de är så här ultra kommersiella. Ja, de vanliga du tänker dig. Och då hamnar man liksom, på måndagsmötet så är man liksom då underst i prioritering hela, hela tiden.

Och i den här, när de ska åka till radio och presentera nya singlar så är man också underst. Att man blir liksom en, en, en. Smallfish in a big pond. Ja, precis.

Men, men då, om man går till något som är helt rätt då, eller något som, ja men du vet, att då, det där priset som du vunnit nu, det kan ju få dig att hitta till rätt förlag utomlands till exempel. Ja, och rätt läsare i Sverige som kanske inte annars hade tittat på min bok som gillar lite queer. Ja, men verkligen.

Och då är det ju en bra liksom konverteringsgrad, eller vad man ska säga. Eller att. Jag hellre, hellre träffar rätt än att ta, som du säger, drunkna i någon stor grej.

Ja, nej, men för att så här allmänna priser, som August-priset och sånt, det kan ju också vara så här. Alla kommer gilla det här. Det är en ganska svår premiss för att gilla någonting, medan att det så här, den här är bra på det här som jag brinner för.

Då ska jag. Just det. Och inte för att det är någon tjej till någon, men det är ju sällan jag har tyckt att August-prisvinnare har varit min smak. Nej, exakt. Det är sällan de som vinner August-priset är böcker som jag tycker är särskilt intressanta.

Alltså det är ingen tjej, det är bara så här, det betyder ju, alltså det förändrar ju ingenting. Alla de böckerna är ju lika bra ändå liksom, och min bok är ju lika bra som den är liksom. Men det var ändå väldigt kul att känna en slags erkännande att någon hade valt ut och sagt så här, Ida, det här du gör är bra och det betyder någonting för människor.

Det har jag ju inte haft med mina böcker hittills på det sättet, i och med att jag inte ansågs vara debutant då när min debut kom, så jag var inte nominerad till några debutantpriser för att jag hade släppt barnböcker tidigare. Så det har liksom aldrig varit vanligare att det finns ganska mycket sådana där. Jag har liksom aldrig riktigt haft den här känslan, och det kanske vi pratade om i förra avsnittet inser jag nu, men jag var väldigt glad för den här känslan.

Det kändes härligt att få det här bli lite erkännande. Och sen att vinna också, det var väldigt kul och jag fick stanna vid på scenen och säga krossa fascismen och ja, det var väldigt härlig känsla för mig, som ett erkännande som sagt. Och sen också går det ju att använda lite grann i sin karriär med, man kan sätta det på sin CV och det kanske hjälper lite om man försöker sälja boken utomlands och så där.

Att man har vunnit det här priset och det ser ju bra ut utifrån. Så det blir ju också ett sätt för folk som kanske är under fenceen, som kanske har tillbaka och ska jag läsa den, orkar jag, och så bara, jaha, någon tycker att den här är årets roman, ja men då måste den ha någonting liksom. Så det kan ju också vara ett sätt att få folk att känna att det är värt att testa att läsa boken och så.

Så det betyder mycket för mig personligen. Ja, nej men det där är härligt. Det är lite som, jag och Adam håller på att leta eventuella, vi håller på att sätta ihop ett team kan man säga, kring vårt darling.

Och då kollar vi både på stora skivbolag och mindre lösningar där man liksom pusslar ihop. Eftersom man, det är så fragmenterat, jag kan ju ganska mycket själv, liksom. Just det.

Och då är det lite mer så här, vad kan jag överlåta till andra och vad, vilka tycker jag är bra nog för det på det här? Och då kan ju en sån där Inläsning passar dig på något sätt. Ja, men om det handlar om kommunikation det här med litteratur och ljudböcker och sånt där så tycker jag att det är ganska intressant att kunna ha liksom samma röst fast på alla språk om man liksom läser den.

Då kommer man ju ändå närmre ur verket någonstans. Ja, jag hade ju en erfarenhet för några år sedan, jag ska inte hänga ut några namn, men en författare som inte pratar engelska. Och vi, jag försökte, jag var på en middag med henne där hon var, och jag försökte prata med henne och det var en översättare närvarande.

Men hon vägrade översätta för hon sa, jag jobbar inte nu. Så jag satt och hjälplöst kommunicerade med den här min kollega, vi pratade med varandra och mellan oss sitter en översättare som då kan de här språken och vägrade hjälpa till för att hon jobbade inte. Och visst, jag kan väl förstå det argumentet, men då kanske du inte ska gå på den här middagen.

Då kanske du inte ska, då behöver du inte komma. Så det blev en inre hon som kunde prata med den här författaren som satt helt isolerad eftersom ingen annan kunde kommunicera och vi försökte hjälplöst liksom peka. Då hade det varit skönt med ett litet AI-instrument.

Ja, det upplevde jag, jag har varit mest, eller liksom, jag har varit mycket i Frankrike och i Danmark senare åren, när jag är på semester eller vi åker på en weekend eller någonting. Och då upplever jag att de, så fort man säger bonjour eller vad säger man i dans... Hi!

Så börjar den man pratar med hoppar alltid över till engelska med en gång. För att det är så här, du grabben, vi vet båda att du inte kan danska eller franska. Vi ska inte skolboka oss igenom det här.

Men det blir ändå en liten artig lek ändå i början. Att man säger, då kanske man säger hello bonjour istället, som en övertyckning. Men nu under höstlovet så var vi med två andra familjer, hade vi hyrt ett hus i Spanien.

Eller det heter Mallorca, den spanska ön Mallorca. I vingårdsdistrikt. Fantastisk natur och så där, underbart. Då märkte jag att där var det väldigt lätt att kommunicera på lite så här vilket språk som helst.

Dels så var de spanska namnen, alltså spanska har jag inte tänkt på på jättemånga år. Men de uttalas liksom som vi läser dem på ett annat sätt. Så vi bodde i en liten by som hette Consell, som stavas C-O-N-S-E-L-L tror jag.

Och allas tankar i början då i sällskapet gick till att vi bor i Consell. Alltså som en... Så som man uttalar det på franska. Vi åker upp i bergen till Consell. För att det är också så här, oh, varmt land.

Man uttalar på lite annat sätt. Men de sa, no no, Consell. Ni är i Consell. Och det, men där kunde man liksom blanda lite så här skålspanska, franska om man var på bageriet.

Och engelska och lite svenska, typ. Alltså de var så, alla där var så godhjärtade och liksom, de ville förstå allting. Och då gör man ofta det. Så att det var liksom något lite beyond-språk.

För att man går ändå, om man kommer fram till en jävla matkassa så vet man ofta hur dialogen brukar gå till. Så att, det är så här, typ suck, ja visst. Och sen så säger man någonting som låter som siffror och då tar man fram sitt kort och så liksom...

Man behöver egentligen inte fraser som passar in som pussel. Utan det var liksom bara... Jag slänger fram det jag har och så så lämnar vi varandra med ett leende på läpparna.

Så that's that. Jag körde också mycket den när jag var i Belgrad. Det var också mycket improviserat språk där. För att jag tänkte, jag kan lite tjeckiska, jag kan lite franska, jag kan lite tyska, lite engelska.

Jag chansar lite. Och många ord är ju lite så här internationella. Typ jag bara pan och de fattar att jag menar bröd. För pan heter, bröd heter pan på typ alla språk.

Jag chansade lite olika ord. Det kom fram. Jag var i stora... Det fanns en pool som alla barnen hittade. Och efter de hade gjort det så lämnade de inte den. Så att jag for iväg till en köpmarknad och köpte massa flytleksaker och bollar och bara langade i.

Så att så här, stanna där nere. Vi behöver inte... Då behövde vi aldrig åka och lösa entré till någonting. För de hade redan det bästa. Men då köpte jag även, för att jag fick väldig abstinens första kvällen.

För att jag fick massa idéer, massa musikidéer liksom på låtar. Så då köpte jag även en liten rosa leksaksgitarr för 30 euro som jag satt på och skrev på på nätterna. För det är även en bra grej om man semestrar med andra föräldrar så går alla och lägger sig vid så här 9-10.

Och då är man själv kvar i ett tyst litet område i huset och sitter och knäpper på sin gitarr. Och då blev jag som 18-19 igen. Där jag kände att så här, nu måste jag komma på en sån här slagfärdig refräng.

Eller så att man liksom bara sitter och strummar på någonting av halvdassig kvalitet. Och den var också så bra för att den är så snabb på att stämma ur sig. Det är så dålig kvalitet på stämskruvar och sånt där.

Så att man har liksom bara typ fem minuter på sig på varje idé. Sen måste man stämma om den och börja på en ny idé. Det var väldigt härligt. Den gick in i handbaggaget så den fick följa med.

Den fick följa med. Det kommer bli som, jag vill minnas, throwback till kanske hundra avsnitt tillbaka när du pratade om att du hade köpt en keyboard av Josefin i inbuksingers. Ja, Josefin Nilsson.

Den kommer jag spela i på fredag. Då ska jag och Adam uppträda i Gott Snack. Den här lokala radiostationen som spelas in på söder. Ja, men den där rosa gitarren kanske också kan bli en sån artefakt en dag.

Du har inte fel. Det är väldigt... Den här spelas av Pontus Duoltz. Ja, det finns något väldigt charmigt i instrument som man inte är någon rädd om heller. Nu är det om Josefin Nilssons synt är jag ganska rädd om.

Men det är bra att se dem bara som instrument och inte ha något värde i sig. Det här är bara det som får min musik att komma ut ur mig. Just det. Ja, det är faktiskt väldigt skönt tycker jag i mitt konstnärskap i skrivande.

Att man har sin dator. Och sen har jag så extremt många olika molntjänster. Så det finns garanterat någon backup någonstans av allt jag gör. Nu har jag börjat betala på iCloud också extra mycket.

Jag gav upp och betalade nu en terabyte. 135 kronor i månaden. Helt idiotiskt. Jag vill absolut inte ge pengar till Apple, men here we are. Så nu betalar jag för Apple, Google, Dropbox.

Jag vet inte vad. Men jag vet i alla fall att det finns oftast en kopia av det jag gör någonstans på nätet. Så det känns väldigt skönt tycker jag om någon skulle sno min dator eller om den går sönder.

Jag har förlorat så mycket saker i mina dagar. Tack vare hårddiskar som har dött och sånt. Så det finns inga artefakter. Ett moment of power att bara säga, ta den bara, jag bryr mig inte.

Ja, men lite på den nivån nu att jag känner att nu har jag så mycket backups att någonstans finns allting. Du har mer backup än du kommer hinna läsa för resten av ditt liv. Ja, det tror jag faktiskt.

Men är det inte kul faktiskt, jag har gjort mycket som en grej. Jag kanske har skrivit ut och sådär. Då kan man ju följa utvecklingen på ett annat sätt om man skulle vara litteraturvetare.

Jag tänker att det kan vara kul för min egen skull också att kunna följa. Ja, men verkligen. Det enda du måste lägga till då är notes. För det är ju väldigt kul att se på gamla manus och så.

Ja, ibland gör jag det på iPaden dock sparar jag ner det. Annars så tyvärr får man ju inte riktigt. Ja, det hade varit kul. Jo, vet du vad? Ibland skriver jag ut också.

Så jag har faktiskt någon perm här. Ja, det är viktigt med proveniensen. Ja, precis, för framtiden. Men du har ju uttryckt dig väldigt mycket eller gjort grejer.

Har du hunn För mig personligen. Men jag har bara lite mindre tålamod generellt, tror jag. Jag har lite högre krav på människor omkring mig än jag hade när jag var yngre.

Ja, det låter som en jättespännande pjäs. Det påminner mig om tre föreställningar som jag har köpt biljett till nu i höst och i vår. De har alla en sak gemensamt.

Du ska få gissa vad. Nej, det blir inget. På torsdag nästa vecka ska jag se Bolero av C.G. Eklund på Intiman. Och i vår ska jag se Morsdag av Alex Hornman på Dramaten.

Och slutspelat av Henrik Schyffert på Scalateatern. Ja, vi ser gemensamma nämnare. Ja, det var inte så svårt. Därför vill jag inte göra det så spännande. Men jag köpte de här ganska oberoende av varann.

Och bara för att det var så här. Jag gick på känslan, oj, det där verkar intressant. Och sen i efterhand så upptäckte jag att jag har ändå Dramaten-kortet. Och får nyhetsbrev och tar ganska ofta.

Köper gärna teaterbiljetter. Men nu var det verkligen tre på raden män som är utskällda för att de får chansen före de riktiga regissörerna. Att sätta upp sina pjäser.

Vilket jag, det kan man ha olika förhållande till. Men det var verkligen tre. Någonstans kände jag ändå att det är svårt att stå helt på kritikernas sida i det här.

För att det är väl så här det alltid har varit. Om man nu ska förhålla sig kritiskt till att säga att de där kan väl inte göra teater på riktigt. Eller något sånt där.

Men att man liksom tar in nytt blod från någon sorts bransch. Där folk liksom har rört sig i ungefär likadant typ av arbete. Ja, och framförallt kanske man lockar in nya publik också.

Som inte annars går på teater. Ja, exakt. Jag tror det skulle vara ja då i sådana fall. Men jag tänker att jag tycker att temana är ganska spännande på något vis.

Särskilt den här Skyffert-pjäsen med Marie Göransson och Christer Henriksson. De gick in för att repa någon pjäs. Och sen tyckte han att han inte dög att regissera den.

Och upptäckte att de var mycket roligare i omklädningsrummet. Eller i mask- och kostymrummet än på scenen. Och så började han skriva om de två där istället. Kanske en flört med vår fascination av bakom kulisserna-material.

Att det ofta är det man förtär på TikTok eller Youtube eller så. Men jag kommer avlägga rapport om de här tre. Ja, det får du göra. Fast på lite nya sätt. Och det jag vill säga också om folk som är kritiker, som är överdrivet kritiska mot det här.

Om att det ska vara siddåligt eller sådär. I den gamla skolan så är det framåt pjäs nummer 8, 9 eller 10 som det börjar bränna till. Tänker jag. Och de första trevande försöken, där behöver man ta kritik för att bli bättre.

Alltså om man ska vara en dramatiker eller en regissör på en stor scen. Det krävs att man kastas in. Eller i allt som jag har lärt mig om teater. Så är det väldigt sällan de totalt färdigkokade regissörerna eller skådespelarna som ställs på de största scenerna.

Att det blir för hög ribba och då hamnar man i alla fall någonstans över medel. Ja, men jag kan ju förstå också den här invändningen. För så är det ju också inom skådespeleryrket väldigt mycket.

För det första utbildas det alldeles för många skådespelare på teaterutbildningarna. Det finns ju jättemycket skådespelare. De kanske borde vara lite mer restriktiva så att det inte blir så många arbetslösa sen som inte har någon CSN kvar.

För de har pluggat fyra år på scenskolan och som bara, jaha, nu har jag inget CSN och jag har inget jobb. Så blir det så här, okej, det var inte det här jag ville göra med mitt liv. Musikproducenter kan jag också kasta in där.

Ja, kanske lite för överutbildade. Författare, där har jag inget problem, utbilda på. För jag tror ingen har förväntat sig att man ska försörja sig på det ändå. Folk ser väl det ännu mer som en hobby på något sätt.

Man har i alla fall inte illusion om att det här ska bli ens yrke på det sättet som man kanske har med skådespelare. Men däremot, då har det varit ett problem att dels utbildas jättemånga skådespelare och sen blir det mycket kändisar och influencers och annat. Folk från kända från internet, TikTok och sådär, som får roller ändå.

De här smårollerna som man kanske inte klarar av att leda ens huvudroll, bara på att vara, det kanske krävs lite mer erfarenhet för. Men de här smårollerna som annars har varit typiska ingångsroller för många skådisar, eller som man får säga sig, att man får den här lilla rollen på något sätt. De går ofta till influencers och komiker som är kända från internet.

Och det är ju lite synd, för det gör det väldigt svårt för många skådespelare att få en chans att försörja sig. Så jag kan förstå att det finns en pågående irritation och att det då kommer in några såna här kända män från andra områden som har stora poddar och redan har bra ekonomi för det första. Det här är ju bara prestige för dem.

Och då kan jag förstå att det sticker i ögonen för folk som verkligen kämpar och har gjort allt för att få säga jobba med teater. Och så kommer det några och bara glider in och bara, hej, nu ska jag göra en pjäs här. Ja, ja, ja.

Jag kan förstå att det skapar. Nej, men även om glidet kan nog vara friktions... Det kan vara jobbigt nog, men jag fattar det. Men jag tycker också att det tar fram en typ av kritiker som inte riktigt vet hur man ska bemöta det heller.

Alltså att det bemöts väldigt sällan som någonting nytt då. Eller så här, okej, den här har fått chansen på grund av det och det, men vad händer då? Då blir det sämre för att det är mindre som traditionell teater, eller det blir annorlunda på det här sättet.

Och det kanske traditionell teater skulle kunna ta in. Fast i alla fall med C.G. Eklunds pjäs, kritiken jag har läst i alla fall, var ju typ att så här, han försöker göra en pjäs.

Han försöker göra det konventionellt fast han kan inte riktigt. Eller typ så läste jag in i kritiken. Att det blir som att imitera pjäs. Ja, precis. Det är inte så att de gör någonting helt annat.

Då kanske det har varit en annan sak. Ja, intressant. Men jag ser fram emot det ändå. Det är ju också det som teater alltid har brottats med lite grann. Att jag ser fram emot vad de duktiga skådespelarna ska göra också.

Att det är kul att se performers då. Och de kanske... Det där är till exempel, men det kommer jag ihåg ända sen jag såg Börje Ahlstedt göra King Lear på Dramaten.

Att det blev liksom en del av det var detbao. Alltså det är också 20 år sedan. Den aktualiserades för att jag läste den här Julia Dufenius-boken och hennes snubbe.

Och då berättade hon om hur taskig huvudrollsinnehavaren i King Lear var mot henne när hon var nyutexaminerad. Så det är inte på något sätt som de är snälla mot de utbildade skådespelarna i teatervärlden heller, ska vi lägga till. Nej, men då minns jag att jag kanske inte...

Då kanske jag inte var texten och regin på Kung Lear som jag liksom ville se, utan att det var bara ett tekniskt snille som lade fram en text. Och då kan det ju nästan vara vilken text som helst. Ja, men jag tycker det är väldigt kul när det är en explosion, i alla fall i Stockholm, av små friteatrar och unga människor som gör teater.

Det har verkligen blivit en trend och det tycker jag är väldigt härligt och kul. Ja, det kommer vara en... Till exempel de sätter upp... Gud, vad är det nu? En midsommarnattsdröm tror jag det är på Orionteatern.

Och tyvärr är det precis när jag är bortrest över jul. Det börjar typ 22 december när jag åker iväg. Det var i vågasalen. Så verkligen, kanske... Jag vet inte om det är lättare...

Ja, i alla fall, de har fått ett gäng unga människor som gör den här pjäsen. Det är bara så mycket kul. Efter jag har sett på hjärta fem och tipsat om den, då har jag fått en massa man får ju verkligen se vad som dyker upp, typ.

För att det är inte som att det finns i alla pjäser. Nej, för de som har tid. Om man kanske inte har barn, eller man kanske är singel. Om man kanske har mycket tid på kvällarna att göra saker och tycker det är kul att göra saker.

Då är det ändå så här, jag hade aldrig tänkt att jag skulle gå på det här, men fan vi går på den här föreläsningen om något konstigt. Det finns ju verkligen, för mig som har ett ganska svårt att komma iväg på sådant är det ju inget alternativ. Men om man har den typen av livsstil, jag tycker ändå det är en bra idé.

Ja, det är en jättebra idé. Och de som har det är ju väldigt gulliga. Det är bara att de som utför själva arbetet inte får betalt. Så vad är det med det? Vi hoppas att det blir bättre helt enkelt.

Vi tror på det här och hoppas på det här. Det är lite som teatervärldens Spotify kanske. Eller streaming om jag ska vara generell. Ja, fantastiskt att prata med dig idag i alla fall.

Detsamma, vi hörs snart igen hoppas jag. Ja, det gör vi. Och ut och preacha Hilma af Klint så att alla förstår. Ja. Och ut och preacha Darling. Ja, det ska jag göra.

Ny låt nästan varje vecka. Det är vansinnigt roligt. Oj, det är ändå ofta. Ja, känns så i alla fall. Okej, ja men det kör vi på. Och med det sagt, tack för att ni har lyssnat på podden.

Tipsa gärna en kompis om ni vill. Och vi hörs nästa gång. Ja, det gör vi. Ha det fint. Hej då. Hej då.