Avsnitt 123 - Lilla recensionsavsnittet

Hej allihopa och hjärtligt välkomna till våran podcast Kulturbanan Still Going Strong med mig Ida Tyrén, författare med mera. Och med mig Pontus DeWolfe, musiker och låtskrivare och producent inom olika områden. Välkomna.

I den här podden, vi som är nya brukar vi prata lite om vad som har hänt i våra liv, men också hur det är att arbeta som kulturarbetare, vad vi håller på med för olika projekt och vad villkoren är i våran bransch kan man säga. Ja, och ibland så glider ju de fingrarna ihop med varann som ett samhällssurium, eller vad det heter. Privatlivet och jobbet är ju ofta ett, eller svåra att se skillnad på tycker jag, som när det är liksom konstant häng på sommaren.

Ja, men på stan på sommaren så träffar man ju typ alla de här B- och C-lagskompisarna, eller såhär bekanta. Ja, men då badar man och dricker vin istället, så då går man inte lika mycket på kultur. Det är sant, det är sant.

Våren och hösten är ju så här kulturen. Jag måste säga att det här är nog den första vintern på mycket länge, eller kanske förra året också, men innan dess var det många år när jag inte mådde piss på vintern. Men jag tycker att jag mår ganska bra.

Ja, intriguing. Vad spännande. Och då har jag också energi att gå på grejer, liksom. Och sen tycker jag att jag har just nu en så här extremt bra balans. Vi var inne lite på det i förra avsnittet, att jag tycker att jag är väldigt tillfreds med min arbetssituation just nu.

Jag är liksom författare, föräldraledig någon dag i veckan, eller några dagar i veckan, mer eller mindre betalt. Någon dag är jag hemma utan betalt, men jag är hemma några dagar i veckan. Och sen jobbar jag några dagar i veckan.

Och sen har jag en hel del författarsamtal på kvällar och sådär. Ibland betalt och ibland obetalt. Men det är så himla skön balans att få vara hemma med familjen mycket.

När jag väl jobbar då, jag har ett coworkingställe jag sitter och jobbar. Och då jobbar jag så extremt fokuserat. Alltså man känner såhär, man är i så totalt flow de där två timmarna man jobbar varje vecka.

Så man har liksom tio, kanske tolv, femton koncentrerade arbetstimmar i veckan. Men så får så otroligt mycket gjort de där timmarna. Som att det var liksom tre gånger så mycket.

Och sen åker jag iväg och pratar lite om boken. Våran är det ju inte varje vecka, men ibland två gånger i veckan och ibland inget så. Men nästan en gång i veckan i snitt liksom.

Och det är så himla härlig balans, för då får man träffa människor och få lite feedback. Man blir sedd helt enkelt. Prata om det jag kan och folk uppskattar det och är nyfikna.

Och det är väldigt kul. Och jag tänkte mig att hade man varit ute varje kväll och pratat om sin bok, då hade det varit jättejobbigt. Då hade man blivit helt trött på det.

Men när det är så här, det är väldigt fin... Jag kommer inte ihåg om jag sa det förra gången, men när min bok först släpptes så hade jag ju såklart hoppats att den skulle säljas till så här 20 länder. Ida är succé.

Det kan man väl få hoppas när man har hållit på med någonting i fem år. Nu jävlar typ. Men så har det inte blivit än. Nu är faktiskt ett land som har visat intresse.

Eller merad intresse skulle jag säga. Men det är inte påskrivet ännu, så jag ska berätta sen när jag vet. Men det börjar lite grann röra på sig. Och det kan bli så här, en blir det till och så blir det en till.

Och då blir det liksom lite snöbollseffekt ofta. För att när det kommer till utlandsförsäljning, de flesta länder, om man inte är känd så, eller vinner ett jättestort pris, SM-bagarepriset eller så. Då kan det vara lite försiktiga, att det tar tid att läsa, för det finns otroligt mycket material där ute.

Men det blir lite så här, nu har tre, fyra länder köpt det här, då kanske vi också ska kika på det. Så det kan bli lite så där snöbollseffekt. Och särskilt med engelsktalande länder, de är de svåraste att få komma in i, den marknaden.

Det är det mest konkurrens. Och de kanske man tar sist, liksom. Bara, nu har du tio länder i Europa har köpt den här, då kanske vi också borde. Så man får liksom pussla på lite.

Men jag tänkte det, när jag tänkte på, men till exempel Elly Kullers bok, Europris, som kom för några år sedan. Eller samtidigt, strax efter min första bok, som handlade om Sylvia Plath och mordiskap, kan man säga. Och den tyckte jag var jättebra, och vi hade också samtal ihop, och så där.

Och hade då även, hon har också intervjuats, eller hon har hållit i samtal med mig nu, med min nya bok. Så vi är ju kolleger och kanske mer än så. Kanske vänner.

Men i alla fall, med det sagt, jag ville bara säga att hon har ju varit öppen i media. Så inte bara privat, utan hon har ju också pratat om det här i media. Att hon var väldigt överväldigad när det kom till den första boken, för det gick så himla bra.

Eller den boken. Och den sålde till, jag tror, 25 länder. Och hon hade tre barn, och den yngsta var väl bara två eller någonting. Och jag tror att hon kände så här, hon har ju pratat om det i tidningen och så, att hon har varit nästan utbränd av det där, att det blev för mycket.

Och det kan jag tycka, på ett sätt är jag ju lite avundsjuk på. Jag hade gärna haft det här lyxproblemet. Hade velat ha valet att bli utbränd. Ja, precis. Jag vill också välja att bli utbränd.

Men nu när jag har landat lite i det här, nu när det har gått ett år, snart exakt ett år sedan min nya bok släpptes. Om ni som inte vet. Men i alla fall, då har jag känt lite att, i och med att det är så här lite skönt tempo, jag får ändå prata mycket ute i Sverige.

Det har inte sålts så där vansinnigt mycket, men jag får vara med och jag känner mig ändå liksom, det fortsätter finnas till liksom. Och då kan jag tänka så här, men det kanske är lite skönt om det tar lite tid. Det kanske tar tio år för mig att komma upp i, tänk så blir det 25 länder, men om tio år.

Alltså man vet aldrig. Och det kanske är lite skönare tempo att ha så här, det blir inte den här overnight success, wow, typ. Men det blir så här, ja, jag sitter i de tio åren och babblar typ i Kroatien om min bok.

Det är fine. Ja, men liksom spread the gospel. Ja, jag tänker också att på sådana där träffar, alltså vissa gillar ju kanske, det är ju så tydligt ämne i din bok.

Så vissa gillar säkert att gå på en föreläsning och höra om det, och sen kanske de inte läser boken. Så då har det ju det ett värde i sig, liksom. Jag går på föreläsningar där någon har släppt en bok, men då kan ju det, själva föreläsningen eller snacket kan ju vara en sammanfattning och väl så gott på att väcka egna tankar.

Ja, då kanske man skulle önska sig att man, då vill man ju gärna att man ska få betalt, om det bara är en föreläsning. För det är ju så här, om jag bara ska för the good of my heart ta ett litet boksamtal och inte sälja några böcker, då känns det lite så här, jaha, vad kul att ni fick allmänbilda en timme tack vare mig gratis. Så det är, då får man hitta en balans.

Jag får liksom, för nu börjar jag få förfrågningar från så här ganska små, mindre grejer, liksom. Då har folk sett mig någonstans och vill ta med mig till deras förening, typ, eller så. Och då är det ju inte alltid de har pengar.

För att när man pratar på större organisationer, typ museer och sådana saker, eller bibliotek, då använder de ju oftast författarförbundets rekommendationer. Och det är arvodets rekommendationer som är detsamma, så alla vet om det här, att det här är vad som gäller. Och det är på 8500 plus moms, alltså på faktura.

Vilket innebär, för er som har vanliga jobb som inte Gräva vidare i det på något vis. Ja, spännande. Det är så kul när man kommer in i sånt här och börjar bara hitta mer och mer saker.

Exakt. Men annars så är jag bara extremt lättad och liksom chill efter förra veckans avteckning av mitt jobb och premiär och det. Ja, succé får man ju säga. Ja, verkligen.

Det är runt om i hela världen nu. De har alltså, det är så roliga, de som jobbar med musik på det där sättet, alltså genom sociala medier och film och synk och så där på ett nytt sätt, det är liksom helt andra proportioner. Det finns en låt av Adam Thal nu som han gjorde som har så här sprang iväg till 5 miljoner views på TikTok bara från ingenstans.

Skit. För att någon jobbar intensivt med att få in den där. Ja, det händer massor. Men vad händer då? Får han liksom royalties på det eller är det som att han bara så här, du får bara en fee varje månad och så.

Nära, nej men han får en, det räknas av. Utöver såna här traditionell royalty som brukar räknas på Spotify och streaming och så, när man har ett skivkontrakt så är ju liksom hälften eller mer av Epidemic Sounds verksamhet är ju verkligen content creation och musikanvändning på internet. Så då finns det en pool av pengar som fördelas proportionsmässigt mellan de som har musik i katalogen där.

Det är bra att det finns något system, alltså förhoppningsvis då hyfsat liksom rättvist där man kan få in låtar, för att nu är vi verkligen så himla vilda västern på nätet och har varit det många år nu att så här vilken låt som helst plötsligt bara så här kan bli viral som försvinner den liksom. Många artister har ju så här, en låt som heter typ 10 miljoner streams och så har de resten av låtarna så här 10 000 streams. Alltså det finns ingen, folk är inte lojala till artister utan de har någon låt som är viral och så.

Och det är så svårt att komma in i det där om man är okänd så det är skönt att det finns kanske andra sätt att liksom presentera sig musik till exempel. Ja, men och som nu när jag ska alldeles strax här i podden komma med lite tips på kultur. Det är ju såna här saker som verkligen så här, det här är Ida-koden, det här tycker jag om.

Och gillar man sånt som jag tycker om, då kanske den spelar. Gillar du inte det, kanske inte för dig men du kanske blir intresserad av att hålla dig till det. Och det, sånt där tror jag vi kommer se.

Ja, men det är jättehärligt och allt går ju lite i vågor också. Men kan inte du berätta lite vad du har gillat på senaste tiden så att jag kan influera mig och lyssnarna? Ja, ska jag influera dig lite Pontus?

Jag tycker, jag har gjort en liten lista på saker som jag har upplevt senaste perioden och nu har vi inte varit så frekventa med podden så jag har liksom hunnit bygga upp lite. Men det här är några så här godbitar ur flödet kan man säga. I januari läste jag typ 20 eller 25 böcker.

Och det var ändå, och då var det faktiskt, kanske äntligen mer om man lägger till allt för jobbet. Jag jobbar ju fortfarande för Kulturrådet i deras referensgrupp för litteratur och är med och bestämmer över skattemedel och sådär. Men så de här böckerna, mycket av det här var faktiskt utanför, kanske var 20 kanske var liksom utanför Kulturrådet om man säger bara privat.

Men då ska jag säga att jättemånga av dem läste jag ju inte utan de var lyssnade jag på. Så jag har börjat lyssna på ljudböcker och det här är ganska nytt för mig men det är för att jag är hemma med mitt barn så att jag har liksom en hel del tid när jag bara sitter och han leker lite och sitter där några timmar och hänger lite. Och då har jag på ljudbok i bakgrunden ibland.

Och ibland när jag tycker natta honom, kanske bär runt på honom in och bär och så har jag liksom i ena örat en ljudbok och så. Så det har varit ganska mycket, och min kille var på turné i tre veckor med sitt band Speedway, hardcoreband i Europa och då var jag själv med honom ganska mycket. Så att då var det också mycket så här, jag är lite ensam, jag har på en ljudbok i bakgrunden sent.

Jag vill inte vara så mycket, jag vill sluta. Jag vill sluta! Nej men de bytte för några år sedan från att visa upp, alltså att när man gick in på Spotify så kom man ju till en katalog liksom.

Här är nyheterna, här är topplistan för det här och det här. Nu kommer man ju till en home-sida. Ja, och dit, då får man ju en selektion liksom. Du kommer nog gilla den här musiken.

Det är ju så det är baserat. Och så är det lite sponsat och sådär också tror jag, att man får sponsrade tips. Ja men precis, verkligen. Och då blir det ju liksom inte att folk söker eller klickar vidare eller sådär.

Det finns ju väldigt, väldigt lite korrelation, alltså om, eller spillover, eller vad man vill kalla det. Om man lyssnar på så här extreme electronic running, så finns det ju, om man gillar en låt som man råkar få tilldelad sig via en lista. Så är det extremt få som klickar in sig på den artisten.

Kollar vidare, liksom. Det finns nästan, det finns nästan ingenting så. Så det är liksom inte ett bra promotion-material för sin övriga musik direkt. Utan då måste man liksom snarare skapa, man måste skapa fans, se till att folk följer en.

Då blir liksom ens musik pushad till dem. Men det är ett väldigt... Jag tänker liksom generellt att så här, i den här tiden med allt vi vet om algoritmer och sådär.

Det tror jag att vi verkligen kommer att se oss, särskilt nu med AI också. Alltså det vi verkligen kommer att titta på de närmsta 5-10 åren, tror jag, är det som både du och jag är. Vilket är typ curators.

Så jag tror att människor mer och mer kommer att börja se sig om efter så här. Här är en människa av kött och blod som jag respekterar och tycker är lite så här intressant eller cool eller smart eller vad det nu kan vara. Eller rolig typ.

De här personerna som jag har respekt för och är nyfiken på vad de tycker om. De har en egen smak. Alltså de har en helt egen smak som bara utgår från de själva, inte från vad som är kommersiellt och så vidare.

Och den här människan vill jag lyssna på för att få egna idéer och få hålla mig till vad jag kan tycka om. Och det tror jag kommer vara så här intressanta smakförstärkare. Smakdomare.

Inte domare heller, utan mer så här. Personer med smak kommer vara intressanta att titta på på olika sätt. Och det tror jag vi kommer att se mycket de närmsta åren för att det blir så himla utslätat allting av algoritmer och AI och sådana här saker.

Det blir bara som en massa enda så här blä typ. Jag går in på min Spotify och jag vet inte vad fan allt det här är. Jag vill inte, jag orkar inte liksom. Ge mig någon musik som är bra.

Då kan man gå in på Pontus playlist till exempel. Som heter så också. Ja, men och nu när jag ska alldeles strax här i podden komma med lite tips på kultur. Det är ju såna här saker som verkligen så här, det här är Ida-kodet.

Det här tycker jag om. Och gillar man sånt som jag tycker om, då kanske den ska bli. Gillar du inte det, kanske inte för dig men du kanske blir intresserad av att hålla dig till det.

Och det sånt där tror jag vi kommer att se. Ja, men det är jättehärligt. Och det är, allt går ju lite i vågor också. Men kan inte du berätta lite vad du har gillat på senaste tiden?

Så att jag kan inspirera mig och lyssnarna. Ja, jag tänkte att du ska dra. Ja, ska jag influera dig? Jag tycker, jag har gjort en liten lista på saker som jag har upplevt senaste perioden.

Och nu har vi inte varit så frekventa med podden så jag har liksom hunnit bygga upp lite. Men det här är några så här godbitar ur flödet kan man säga. I januari läste jag typ 20 eller 25 böcker.

Och det var ändå, och då var det faktiskt, kanske äntligen mer om man lägger till allt för jobbet. Jag jobbar ju fortfarande för Kulturrådet i deras referensgrupp för litteratur. Och är med och bestämmer över skattemedel och sådär.

Men så de här Och han hette Jimmy i boken, men han heter då James. Och det är lite ett statement att han inte... Jimmy är ju ett smeknamn för James, så ett statement att det här är faktiskt en riktig person, inte bara någon som kallas för någonting.

Så i boken heter han James och man får följa hans äventyr under 1800-talet då i USA, precis innan slaveriets avskaffande. Och han är en slav som, eller förslavad man, som rymmer från sin position och försöker hitta frihet helt enkelt. Och den är otroligt bra.

Det är verkligen så mysig berättelse. Jag förstår varför den har blivit så populär, för att den är som en riktig story, alltså som en berättelse. Du vet, som en...

Vad ska man säga? Du förstår vad jag menar. En riktigt gammalaktig berättelse. Alltså äventyr, utspel, spännande... A Great American Novel. Ja, men det är verkligen det.

Och det fina med just ljudboksversionen är att den är inläst av en skådespelare som är... Man hör direkt att han är svart och att han är kanske lite äldre, ungefär i den åldern som man tänker sig då att James ska vara. Och den är skriven i jag-form, så det känns väldigt autentiskt, för att mycket av språket i boken är ju...

De jobbar mycket med språk i boken, och det är några som har... Folk har reagerat på det här på olika sätt, men en av grundidén på premissen i boken är att de förslavade människorna egentligen pratar jättebra engelska. Jättebra, jättekorrekt engelska med varandra.

Men när de pratar med sina citat ägare, eller de som har husdjur över dem, så lägger de på den här lite... I am massa, alltså det här liksom typiska... Vad vi förknippar med hur den här populationen pratar.

För att de ska verka dumma då. Så att de inte ska känna sig hotade av de här människorna. Så det är ett sätt att verka liksom ofarliga inför överheten genom att använda ett inkorrekt språk.

Men med varandra pratar de jättekorrekt engelska. Så det här är någonting som boken leker med som ett grepp och det har ju folk reagerat på olika sätt, men det blir väldigt snyggt i boken för han kan ju komma undan... Han har liksom ett väldigt...

Han känns väldigt autentisk när han ska lägga på det här. I inläsningen alltså? Ja, precis. Inläsaren gör det här väldigt bra. Det känns autentiskt. Skulle jag sitta här och låtsas prata förslavade människors språk så skulle det kännas ganska krystat.

Men det känns väldigt naturligt i hans röst och hans... Så att just den boken tror jag nästan är roligare att lyssna på än att läsa på ett sätt. För att den har den här...

Det blir mer levande, speciellt för en svensk läsare att förstå hur det här språket låter. Så den vill jag verkligen rekommendera som ljudbok. Jag lyssnade på den i min vanliga ljudboksapp så jag tror att den finns lite överallt.

Och om man har Spotify vill jag passa på att tillägga. Jag förespråkar inte det här att Spotify nu tagit in ljudböcker och jag är väldigt skeptisk till att de har det här monopolet. Jag vet inte om jag tycker att det är så bra.

Och jag vet inte vad det är för villkor. Men man får ju åtta timmar gratis ljudbok om man ändå har premiumabonnemang. Ja, just det. Så om man inte har ljudboksapp så kan man lyssna åtta timmar på Spotify ljudbok.

Så det kan vara ett tips. Det kan man göra. Ja, men det där kan verkligen vara ett double-edged sword. Jag kommer ihåg en bok som jag lyssnade på ganska nyligen.

När det där kommer oväntat, det här att ta in dialekter eller... Ja, du vet. Ja, sociolekter. Ja, det kan ju verkligen liksom sticka ut. Om man... Det där låter ju väl förberett och avvägt liksom.

Gud, vad spännande. Nu blev jag sugen på att läsa den. Ja, det tycker jag verkligen. Jag vill passa på att säga för er som inte känner till det här att anledningen till att jag använde...

Jag försöker använda ordet förslavad. Jag försöker introducera det här i svensk... Det brukar man inte säga i Sverige. Men i amerikansk diskussion säger man numera en slaved istället för slave.

Och det är alltså att man vill påpeka att man är förslavad. Man är inte en slav. För att slaven låter ju som att man har valt att vara det. Men att man är ju egentligen förslavad.

Man har ju inte valt att vara det. Så det är ett sätt att ändra språket för att förtydliga det historiska sammanhanget. Så numera medvetna människor i USA säger numera en slaved people och så vidare.

Om deras egen historia då. Så det kan vara intressant att veta. Ja, men det är alltid en diskussion det där. Har man valt eller inte? Det kan ju vara liksom svårt eller ganska straightforward.

Men det är ju inte en identitet man väljer. Jag skulle inte vilja säga att det var något man valde. Så det är väl ganska tydligt att det här är ju någonting som man kanske...

Det låter ju mer som att man ger någon frivillighet i det. Men att det inte är så. Sen en annan ljudbok som jag verkligen vill tipsa om. Två svenska ljudböcker som jag skulle tipsa om.

Ingen av dem är ju så jätteobskyra, men tyvärr så kommer jag med lite... Kanske inte väntade, men inte så obskyra tips. Men det kanske ändå kan vara bra. Och det ena är Maria Maunsbachs bok En magisk man.

Och den har ju ett väldigt härligt, köttigt omslag med en sexig, halvnaken kille. Och det här är en bok som har fått jättemycket uppmärksamhet för att vara den här kategorin kan man säga. Den släpptes i höstas.

Och det handlar kortfattat om en kvinna som älskar att frida sin man. Hon tycker om att laga mat till sin sexiga kille och ligga med honom. Så det handlar mycket om mat och sex.

Och som en person som är lite mera... Vad ska man säga? Jag är väl lite mera i mitt huvud än jag är i... Jag är verkligen inte särskilt intresserad av... Ingen av de här ämnena i boken är någonting som pågår extremt mycket i mitt liv, om man säger så.

Det här låter som att det existerar i mitt liv, men det är inte så att mitt liv kretsar kring det. Boken skildrar det, om vi säger så. Men det här är en bok om en person som verkligen tänker hela tiden på sex och mat och lagar mat och sådär.

Men den är skriven i jag-form om den här magiska mannen som hon älskar så mycket. Och den är väldigt rolig. Den är intressant att läsa en bok som har bytt fyrar man på det här sättet.

Det är lite ovanligt. Och jag tycker att den också har mycket roliga spaningar om hur det är att vara kvinna. Jag tycker att den är väldigt intressant och bra. Och framförallt väldigt rolig, vilket jag tror har varit en stor anledning till att den har blivit så himla framgångsrik.

För att folk tycker att den är både bra och rolig, och det är ganska sällan som det sammanfaller. Men den funkar jättebra som ljudbok, för att den är inläst av författaren själv. Och den handlar ju om människor i Skåne och hon har en ganska tydlig skånska.

By the way, läste jag i tidningen att skånskan håller på att försvinna. Alltså att många barn som har föräldrar som pratar skånska pratar inte skånska längre. Så de pratar typ rikssvenska.

För att de pratar med varandra rikssvenska och ofta är det för att de kanske kollar mycket på Youtube eller TV. Och så pratar de rikssvenska med varandra. Så skånska barn med skånska föräldrar pratar ändå rikssvenska.

Så det är en dialekt som försvinner. Men hon pratar en väldigt, vad ska man säga, bred skånska. Och det låter så bra! Stockholmska är också utbrett i Visby. Jag kan inte höra folk som är born and raised där att de kommer från Gotland.

Jag frågar alltid så här, när flyttade du hit? Kan det bli stelt? Nej, jag skojar. Men barn pratar med varandra och påverkas av varandra mer än föräldrarna. Verkligen.

Jag försöker ju snarare anamma gotländska. För att jag tycker det är respektfullt. Linn är ju också, min son, jättebra på gotländ Jag skulle verkligen vilja tipsa om, kanske särskilt till folk som jag själv, som skriver och som har barn.

För mig var den väldigt nära. Jag kan tänka mig att den kanske inte är lika intressant om man inte är intresserad av de sakerna. Jag vet inte. Det är svårt för mig att säga, för för mig är det väldigt intressant.

Så jag tyckte den var jättebra, men jag kan tänka mig att det kanske inte är för alla. Den här historiska berättelsen, den var lite som den här historiska berättelsen om kvinnan och det här lite självbiografiska materialet. Jag tyckte det självbiografiska var mycket, mycket mer intressant för mig personen.

Det tror jag att flera har sagt också. Men det här var formen hon valde, det får man respektera, men jag hade lika gärna bara läst den självbiografiska biten. Det var mitt tredje tips.

Ja, vad härligt. Det påminner lite om den där bok jag läste ganska nyligen, det här när man går tillbaka i tiden och kikar på, jag vet inte om du har läst den här Flickan 1983 av Linn Ullman. Nej, jag tror inte att jag har läst den, men jag vet ju vilken det är.

Ja, den är svinbra och den har också blivit något så här årets, alltså den trycktes på väldigt mycket pocket. Det var någon Albert Bonniers satsning. Men där tittar hon ju tillbaks mycket på sitt liv som modell i Paris då, 1983.

Ja, ja, ja, den kan jag nog läsa. Det kanske är ett bra tips för mig, eller referens att ha. Ja, men exakt, det kan ju vara en tröst. Inspirationsanvändare. Eller en liksom lite modell.

Ja, precis. Då har jag sagt en ljudbokstips. Nu vill jag passa på att se några tips på teater och film. Ja, när det kommer till först några filmer, sen ska jag ta teatern, för det kanske blir lite längre.

Men filmer, jag har varit på bio. Jag har sett Marty Supreme. Jag tyckte den var bra. Har du sett den? Nej, jag gillar inte Charlemagne. Nej, alltså jag, jaha, okej.

Okej. Du var starkt, starkt, starkt nej. Jag har liksom ingen riktig relation till honom. Jag tror inte jag har sett så många filmer med honom faktiskt. Jag vet inte.

Nej, jag har väl sett lite grann Interstellar, Dune och sånt där. Men det är tyvärr den här bilden som målas upp av honom som det liksom geniet vi hänger upp Hollywood på. Jaha, du får en backlash på dig.

Det blir mot anti. Det kan jag förstå. Och han är ju, ja. Jag tycker han spelar med i den rollen lite väl också. Ah, ja, ja. När man inte kan liksom tänka bort karaktären på skärmen.

Just det. Du ser bara Timothy Charlemagne, du ser ju inte vad han spelar. Jag förstår. Det kan ju bli så ibland med vissa karaktärskådespelare och sådär. Jag var uppe på den biografen med min dotter.

Vi hade en liten movie date-kväll. Och det är väldigt viktigt för min dotter, hon håller ju på att bli tonårig nu det här året. Och jag tycker det är viktigt att verkligen ta sig tid och såhär, nu gör vi saker tillsammans så det inte bara blir att hon klarar sig själv.

Annars försvinner hon iväg. Nej, men nu ska vi äta middag och kolla på film ihop typ. Så vi åt en ganska nice middag och tog med några lite kul grejer för att då blir det också, man får också förtroende för varandra och kan prata om saker som kanske inte dyker upp när man bara är hemma och bråkar om läxan liksom.

Så vi var på Marty Supreme och jag tänkte att den var två och en halv timme, så jag bara, det här kommer bli knas. Men det gick jättebra för oss båda. Vi satt stilla och det hände extremt mycket hela tiden.

Det handlar ju om en pingisman som vill bli bäst i pingis på 50-talet. Och han är judisk och det har med saker att göra. Och han växte upp i en ganska fattig miljö i New York och vill bli bäst på pingis.

Och pingis är en ganska ny sport fortfarande, så folk tar inte det på allvar. Men det börjar bli stort i Asien. Så jag tyckte det var action non-stop i den här filmen, så det kändes inte som två och en halv timme.

Väldigt kul på bio, måste jag säga. Jag tycker inte speciellt om Timothy Charlemagne. Jag tycker absolut inte han är den sexigaste mannen. För det fattar jag. Jag bara, han ser ut som ett barn.

Jag har aldrig fattat hans charm, men det kanske är hälsosamt, för jag är inte i barngrupp. Men trodde din dotter då att han var Bob Dylan? Nej, men vi kollade ju inte på Bob Dylan.

Jag vet, men just att han har ju spelat Bob Dylan. Jaha, men hon har inte sett den filmen. Jag tror inte hon har sett någon film med honom, för att hon bara, wow, vad bra skådis du var.

Och jag bara, ja, det var det. Han är ju bra skådis. Så hon kunde bara se att han var bra skådis. Så den kan jag ändå tipsa om. Sen vill jag också tipsa om en film jag tror inte jag har tipsat om ännu, men jag såg den innan jul.

Det är Pillion med Alexander Skarsgård. Det är ju den här nya gay, läder, sex-romantiska komedin-popen. Aha, ja, ja, ja. Ja, jag har väl sett popsch. Words I never thought I would put in the same sentence.

Men alltså, kortfattat är det faktiskt lite av en romcom, konstigt nog. Men det handlar om väldigt BDSM-läderbögar, deras relation. Men det jag tyckte så mycket om med den här filmen, dels att Skarsgård spelar den här dominanta parten i den här relationen.

Men filmen handlar, hur funkar egentligen är han som är den här hans undergivna slav, apropå, där har vi de som väljer att vara slav, så han kan jag kalla slav. Han kallar jag inte för slavad. Men en kille som vill ha den här dominanta killen.

Och det är han som är huvudpersonen, det är hans resa vi får följa från att han upptäcker den här sidan av sig själv, att han vill ha en annan typ av relation än en vanlig traditionell kärleksrelation. Och att han träffar Skarsgård och hur han då, vad funkar och vad funkar inte för mig, vad går mina gränser och så där. Och det är ju lite en del sexscener och så, så jag skulle absolut inte ta med min dotter.

Men däremot så tyckte jag att den var otroligt drabbande. Jag skrattade många gånger, jag grät. Tyckte den var väldigt så här stark och för den handlar om, man får så mycket empati för de här människorna, trots att de lever ett så himla annorlunda liv än vad jag själv gör.

Så kände jag bara, wow, jag förstår hur de tänker. Och det var så respektfullt, tycker jag, för de här människorna som lever i samhällets utkant, får man väl säga ändå. Så jag blev väldigt drabbad och det gjorde mig större människa, för det ökade min förståelse för hur andra människor lever sitt liv.

Så jag tyckte den var five-star. Jättebra skådespelare. Superbra. Alltså superbra. Så den vill jag verkligen rekommendera. Lite pinsam på bio, men ändå biotips. Och sedan den tredje biofilm, eller filmen jag vill tipsa om, som var faktiskt inte på bio, jag kollade på den på Draken Film.

Och jag skaffade ett pass för Göteborgs filmfestival. Man kan ju betala och få ett digitalt pass, så kan man se filmerna som visas på Göteborgs filmfestival hemma. Vad progressivt.

Ja, så det var jättekul, för då var jag hemma hos mina föräldrar eftersom min kille då var på turné. Så jag bara, nu har vi en challenge att kolla på massa filmer från Göteborgs filmfestival. Är det under en begränsad tid då, eller?

Ja, det var ju det som jag inte fattade, för att det pågår typ någon vecka eller två och då ska det så här 300-400. Men det som, man måste kolla på filmerna typ inom ett dygn. Och det fattade inte jag, jag trodde de fanns kvar.

Så vi kollade inte klart. Det var en film vi såg halva, vi bara, vi ser klart på den imorgon. Och då fanns den inte kvar. Så det får man vänta lite tills den dyker upp.

Det kanske tar några år innan man hittar den på någon sån här filmsite eller någonting. Så det var lite otur. Jag hoppas det släpper nya pass hela tiden. Nej, det går inte.

Det finns bara ett dygn som de visar den här digitalt, sen försvinner de. Ja, krångligt. Ja, men så jag hann Det var Linkösta gjorde det jättebra med flera olika skärmar för några år sedan.

Jag kan tycka att det är kul och intressant och det är ju väldigt samtida eftersom vi är så skärmberoende. Men det blir också lite så här, jag går ju på teater för att se på teater. Samtidigt så ser man ju det live fast på en bättre, man ser ju bättre på den där skärmen när man har gjort dem.

Jag är lite ambivalent, men jag är inte riktigt. På konserter så har det ju verkligen blivit standard på större typer av konserter de senaste 10-15 åren. Men innan dess så var det också, vadå, ska jag stå och titta på en skärm?

Vad tycker du? Jag tycker att skärmen gott kan få vara där, men jag tittar nog ändå. Man kan ju ha den i periferin, men titta på... Det blir ju bättre Instagram-filmer med skärm, får man ändå säga.

Lager på lager av skärm på skärm. Ja, men det inbringar ju någon slags kontext som är trevlig. Att artisten är lika stor som publiken, på något vis. I det fallet är jag nog för, det är roligt.

Man får väl bara acceptera att det här är en utveckling som pågår. Men det var mitt, och det tycker jag verkligen är ett supertips, och den visas fortfarande här i Stockholm. Det finns också några kvällar som den visas med engelsk text, om man är engelsktalande och inte, eller om man har någon kompis som vill gå, så kan jag tipsa om det också.

Och sen också några samtal. De har ju ankslutning med pjäsen, så ibland kan man pricka in kvällen som också har ett samtal. Så jag tycker verkligen att man ska se Rage nu när den visas.

Jag vet inte om den kommer komma tillbaka eller så, men jag tror inte att den är slutsåld. Så passa på nu att se den, för den är faktiskt skitbra. Ja, den måste jag se.

Jag såg ju din reaktion också, eftersom du kom till mitt launchparty efteråt. Då var det också så här, åh, sådär omtumlad vill jag också bli. Man kan nästan bedöma en pjäs kvalitet utav att se reaktionen på dess publik.

Jag har också varit på lite teater, men jag vill inte ge dem. Värt pengarna, eller liksom... Ja, verkligen. Jag hade något slags influencerteaterskov och såg på kort tid Cigi Eklunds Bolero på Intiman och Alex Schulmans Morsdag.

Sen hade jag biljetter till slutspel, alltså Henrik Schyfferts pjäs på Scalateatern, men åkte till Glasgow och tappade de biljetterna. Eller gav bort de biljetterna. Och lite tidigare såg jag Sandra Beijers Disclaimer, nära kamrat, hennes pjäs på Dramaten också.

Glow Up heter den och spelas fortfarande, såvitt jag vet. Det är liksom en ungdomspjäs. Ja, du hade verkligen ett pattern. Ja, precis. Jag tänkte liksom att det var några som gnällde på det, att man ger de här chansen framför...

Så därför tänkte jag att det här känns spännande. Det måste jag få min egen uppfattning om, skapa mig min egen uppfattning om. Ja, det var ju det. Men vad jag kom fram till var att det är inte lätt att börja...

Jag fattar att om man har varit influencer eller podcastare eller de här trendiga, kanske surfar på ytan. Eller det är väl mer kortsiktigt skapande, även fast de är väldigt bra på det de gör. De som sysslar med podcasts och blogg och så.

Så är det liksom... Det är kort mellan idé och publicering, om man säger så. Det är ju liksom hela poängen. Och jag tycker att alla de här som jag såg har sina absoluta kvaliteter i manus och ambition och så där.

Och jag tycker även att teatervärlden väl alltid har släppt in folk från utsidan och gjort det spännande. Det tycker jag liksom hör till den moderna teaterkonsten och även konstkonsten. Att moderna museet gör samarbete med musiker till exempel.

Eller jag tycker inte att det finns så mycket visshet i det. Förutom att det kommer i en tid där teatern måste hitta ny publik och då blir det ju automatiskt lite så här populistiskt att ta kreatörer som liksom är kändisar, om man säger. Eller som har plattformar som kan sälja mycket biljetter.

Man får ju gratis tillgång till typ 50 000 eller 100 000 eller flera 100 000 potentiella tittare. Ja, men där finns det ju ett give and take, absolut. Men det jag tänker är glappet som finns i det här att ta in folk är att man också tar in en ganska stor risk i den här oerfarenheten, eller vad man säger.

Ja, verkligen. Och det är ju dels att hur synen på teaterns funktioner, om man tar in någon som liksom inte har koll på det så kan ju det vara lite skadande för. Jag tänkte till exempel på Alex Schulmans pjäs här, Morsdag.

Den är uppdelad i två akter där den andra akten styrs helt av Helena Bergström. Det är en monolog, helt enkelt. Och där tyckte jag att första akten var en helt okej fyra och andra akten kanske en stark etta.

För att där kände jag att det kan inte bara vara en röst som i en roman. Alltså den hade liksom... Det var så... Jag blev så stressad av den. För att den dessutom hade...

Alltså tekniskt så ska ju båda akterna utspelas samtidigt, så de är alltså lika långa. Så att man vet redan från början att så här Herregud, den här monologen kommer vara en timme. Och de har till och med en klocka på väggen som liksom tickar på.

Så där måste jag verkligen säga att om monologen inte är lika bra som liksom Christer Henrikssons doktor Glas, då har den inget på Dramaten att göra. Eller då tycker jag att då måste det bort. Jag tycker den på sin höjd var liksom att hon hade lärt sig manuset i tid.

Jag tycker inte den hade någon bearbetning. Sågning? Ja, det får man ju ändå säga, men det måste man väl få. Säkert om du tycker att första akten var en fyra, då tycker jag att du har rätt att tycka att andra delen är etta.

You tried! Ja, verkligen. Så att man kom in med negativ och bara ska få åga någonting för sakens skull, utan du ville ju ändå tycka om det. Nej, men och då kan jag tänka mig att om man kommer rätt in i produktion utifrån och säger Jag vill testa den här typen av monolog, men inte har någon erfarenhet av det tidigare.

Då finns det inga. Det är högspel alltså. Det är högspel och man har ingen så här Oh, jag måste akta mig för att jag har satt upp fem monologer under min skoltid.

Och då fastnade jag i de här fällerna och det liksom. Men det här är ju så himla typiskt för typ egentligen alla konstformer när folk kommer och blir så här. Ja, du har många följare på Instagram.

Du får ha en utställning för du har målat tavlor folk tycker om på Instagram. Eller så här, eller i min bransch är det väldigt mycket så här. Ja, du kan skriva, skriv en bok.

Det behöver inte vara så att man kan skriva en bra roman bara för att man kan skriva ett Instagram-inlägg. Det är ju ganska stort glapp däremellan. Och det här är ju ganska provocerande, och det har ju inte ens att göra med sociala medier överhuvudtaget.

Det har att göra med allt. Alltså man träffar ju folk hela tiden som bara, jag vill också skriva en bok. Man bara, ja, jag har hållit på i 25 år med det här typ.

Och jag fortfarande håller på att lära mig. Du tror att du ska så här, första försöket skriva en bok och det blir bra för att du kan skriva text typ. Folk har ju inte respekt riktigt för att det är ett hantverk och någonting man lär sig över tid.

Och då blir det ju samma sak här att så här, ja, men jag kan göra en pjäs, kul typ. Okej, fine, du kan göra en pjäs, men man kan ju inte förvänta sig att man ska ha den typen av nyanserat hantverk som tar liksom åratal att bygga upp och förstå. Och framförallt att konsumera kultur.

Alltså när man kollar mycket på teater eller om man lyssnar på musik och så där. Man bygger ju upp en komplexitet i sin smak. Och att folk tror att de så här bara, jag behöver inte läsa, jag kan bara skriva.

Eller så här, jag behöver inte kolla på teater, jag kan göra en teater. Det kan man, men man kommer ju inte förstå alla de här outtalade reglerna och som du säger klassiska misstagen. Sånt som man lär sig i efterhand.

Man är helt to die on, jag blir så frustrerad. Ja, och en annan aspekt av det som jag såg med C.G. Eklund, han hade gjort en mer safe, Yes, nu kör vi rakt fram. Men det här är ju alldeles för trevliga saker att prata om.

Vi skulle kunna hålla på hela förmiddagen, men då hinner jag aldrig klippa det här. Ska vi sätta punkt där kanske rentav, för att bli vårt längsta avsnitt någonsin. Ja, men tack för att ni har lyssnat och tack för att ni lyssnar på Pontus playlist.

Tack för att ni lyssnar på Pontus låtar. Tack för att ni läser mina böcker och tack att till och med köper dem. Vem vet? Ja, tack för dina underbara tips. Jag känner att jag har så mycket att jaga nu.

Gå på teater och film. Och missa inte det. Och om ni vill träffa mig i IRL så kommer jag fortsätta prata på min lilla bokturné här. Så kolla in på min Instagram eller min hemsida så finns det en lista på ställen jag kommer vara på.

Åland, Växjö, Österlen. Ja, lite överallt. Stockholm. Växjö och pista. Trevligt. Ja, men fett. Ha det så jättetrevligt så hörs vi snart igen. Vi ses. Hej då! Hej då!

Hej hej, Amanda Lind här. Just nu är jag upptagen med att jobba för en stark demokrati, kultur i hela landet och allt annat som gör att Sverige vinner på grön politik. Men ring gärna tillbaka och glöm inte att rösta på Miljöpartiet.

Det här är ett politiskt reklammeddelande från Miljöpartiet inför valet 2026. Mer info finns på mp.se slash transparens. Är du armsträckartypen eller kanske zoomartypen?

Då kan det vara dags att boka en synundersökning. För skärmen blir ju inte större och dina armar blir inte längre med tiden. Kanske är du typen som tar av och på glasögonen varje gång du ska läsa?

Hitta dina nästa glasögon på specsavers.se.