Avsnitt 125 - Den svåra andra...

Hej och hjärtligt välkomna till Kulturbarnen, vår podcast om nöje, populärkultur och förr och då, eller och att vara verksam kulturarbetare, som jag är, som musikproducenten Pontus de Wolf, Och författaren och diverse annat, Ida Thelgen. Ja, hjärtligt välkomna till avsnitt 125, nästan jämnt. Ja, precis.

Vi firar nästan jämnt. Jag tänker det. Var befinner du dig någonstans i världen, Pontus de Wolf? Jag är i världen Gotland, där jag befinner mig i mitt hus, i mitt vita rum.

I ditt vita rum? Ja, vi har ju hållit på och bytt hus till ett äldre skruttigare hus som vi håller på att renovera och restaurera. Och där har vi några radikala inredningsnyheter, kan man säga.

Nej, men vi experimenterar lite. Dels så sover vi på bottenvåningen, vilket är radikalt i huskretsar har vi märkt. Det är inte många som gör det. Folk säger så här att vi inte har vardagsrum och matsal där, men vi tycker att det är finast där.

Det är också den äldsta delen i huset. Alltså har det finast utsikt också? Ja, jag tror det. Eller vi har i och för sig inte sovit någon annanstans, men det har flest fönster.

Ja, men jag kan förstå det. Alltså det finns ju någon idé att man ska sova lite avskilt där uppe. Jag vet inte. När man är van vid lägenhet så är man ju van vid att allting är på samma plats.

Så är det, men jag tänker också, alltså allt sånt där feng shui och jordat och så, det har man ju på ordet att det är nära jorden också. Plus att fram till kanske hundra år sedan så hade ju alla en våning. Vanliga människor om man bodde på landet eller liksom inte i ett höghus.

Ja, det var ju svårt att hålla värmen om man skulle hålla på och sprida ut sig. Jag menar det, men då har vi i alla fall också ett vitt rum, som är någonstans mellan gästrum och vardagsrum. Vi har liksom inte gjort det traditionellt vardagsrum och inte traditionellt gästrum, för vi har inte tv och det verkar vara det som definierar ett vardagsrum, har vi märkt.

Vi har en vinylspelare och fram till en vecka sedan eller två hade vi inte heller internet, men vi kejvade på den punkten. Det var ohållbart. Men här har vi även en säng, så att det liksom, ja, kommer det gäster så kan ni ju sova där.

Lite mer sån attityd än att vi ska ha ett rum som, nej det där är gästrummet, där vill inte jag vara, för jag bor där. Nej, vi har ju ett väldigt intressant rum i vår lägenhet. Vi har ju en trea och i förorten.

Och det är ju ett stort sovrum och ett sånt. Och sen har vi ett vardagsrum och sådär. Och sen har vi också ett litet rum. För att i och med att det här huset är hyfsat nybyggt, det är från typ 90-talet, då finns det ingen källare och ingen vind.

Så då har man ett litet förråd i lägenheten och det är allt. Det är allt för vad man har. Så det är ju lite sjukt. Men jag har ju sagt att man kan typ inte spara på grejer.

Alltså man kan inte hålla på och, i förra lägenheten hade jag ju saker, när jag skulle tömma källaren så var det saker jag inte hade sett på liksom tio år, som bara hade legat där och dammat och i vissa fall möglat liksom. Det går ju inte här. Det måste roteras saker.

Och det här lilla rummet har ett fönster. Så det fungerar också som ett litet gästrum eller som ett litet arbetsrum eller som ett litet förråd. Så det har också flera olika funktioner.

Så vi har liksom lagerhyllor, vi har en säng som går att fälla ut så att två personer kan sova där inne. Bland annat Title Fight, det här hajpade bandet som jag har förstått har väldigt stor fangkrets, Ned och Ben Russin som är liksom jätte, de har fått så här kultfans, liksom. De är inte aktiva längre.

Vadå, är det här Gabriels band? Eller vadå? Nej, det här är ett amerikanskt punkband. Men de bor hos er ibland? Nej, ja, de har bott där. De har bott i det här rummet.

Proveniens. Det var jävligt äkta av dem att de bodde i det här rummet måste jag säga, för att de är ändå liksom stora. Och jag tyckte det var ganska, det var ändå äkta av dem att de ville bo i våran skruttiga förråd.

Jag vet inte vad man ska kalla det. Ni var lite så här, you can stay in the storage room. Far out, dude. Vad jävla slarsch. För de kom hit, det var förra våren eller vad det var.

Var det ett år? Förra våren var det nog. Och skulle spela in Gabbes band Speedway, deras skiva. De skulle hjälpa till att producera och även medverka. Men de är ju så roliga typ.

Gabbe, de är ju såna här hardcorepunk. De ska vara så himla så här. Så de har ju typ både dem på skivan, både medverkande och producenter. Och Sebbe Murphy från Vegorboys som vi är kompis med.

Han är ju också med och fitar på en låt. Men står den här informationen någonstans på Spotify? Absolut inte. Jag skulle inte tro det. Eller man måste klicka på så här låten och sen på så här upphovspersoner.

Där kan man se det. Men det står ju inte så här Speedway featuring. Nej, nej, nej. Men det skulle ju vara för att försöka för hårt, du vet. Det ska vara lite mer annan stil.

Det påminner mycket om 60-talet. Då var det ju liksom gästades hejvilt mellan olika band. Som just också inte kredades. Jag såg en nylig dokumentär med Mick Jagger som, du vet den här låten You're so vain.

Ja, med Carly Simon. Ja, just det. Den, enligt myten så handlar ju den om Mick Jagger. Just det, ja. För att han är liksom, vad blir vain på? Jag håller på att tappa de svenska.

Påfäng. Ja, tack. Pratade ni bara engelska på Gotland? Flyttade du utomlands. Och då konfronterar de Mick lekfullt med det här. Är det du som det handlar om? Och då är han så här, no man, I sang on that song.

Och då är det tydligen så här han som är den manliga rösten. För att sången i refrängen är liksom dubbad. Det betyder att det är två röster. Antingen samma person eller två olika.

Men de sjunger unisont. Och han var så här, ja min sång är högre i mixen. Så det är mig ni hör. How could I be vain om det är jag som sjunger den? Nej, för fan. Jag tycker också det är ganska roligt att det är då han är så vain att han inte ens reflekterar över det, liksom.

Eller att det är inget problem för honom att vara vain. Han är så vain att han inte bryr sig. Det är bara självklart. Ja. Så även om den handlar om honom så är det bara en komplimang.

Men det är ju ingen som vet alla de där crossover. Det var Jimi Hendrix som spelar bas på det här. Just det, ja precis. Men de här måste säga de här Title Fight-killarna, i alla fall de två som jag har träffat då, som har bott i mitt förråd.

De var jättegulliga. Vi hade så fin, vi satt och snackade sent och snackade. Och han som sjunger i Title Fight normalt sett, han skriver också, har skrivit en bok också.

Så han fokuserar mer på sitt skrivande nu. Och låttexterna är ju väldigt bra i bandet. Han har skrivit en bok och skrivit, jag tror faktiskt till och med flera projekt sådär.

Så vi snackade, hade mycket att prata om och kom väldigt bra överens. Och pratade om böcker och litteratur och sådär. Så det ska bli kul nästa gång vi ses. Nästa gång de kommer komma och bo här i vårat gästrum.

Så det blir kul. Ja, vad roligt. Ja, nej men det är våga experimentera med uppsättningen av rum, säger jag. För att det kan vara lätt att man såhär... Ja, det kan vara lätt att man liksom...

Och så tycker jag man ska tänka kring sin studio eller skrivarlia också. Att gå inte bara på Ikea-kittet, såhär. Det här är ett skrivbord, utan man får liksom latcha och ta in en pall som man...

Inredningstips med Pontus Borus. Jajamän Jag var tydlig med i ansökan att det här är en del av ett större projekt. Och det är ju inte mycket pengar, men när man får stipendier så är det ju skattefritt.

För att stipendier innebär ju att du får pengarna och göra i princip vad du vill med dem. Om de kräver att man ska ge någonting tillbaka, att du ska göra det här och jag gör det här, då blir det ju ett jobb. Men om det börjar så här, här får du pengar, då är det ju skattefritt.

Så det gör ju rätt stor skillnad. Om man får 10 000 kronor skattefritt, det motsvarar ju nästan 20 000 kronor innan skatt. Ja, men exakt på faktura liksom. På faktura när man jobbar som vi gör, frilans.

Så att det blir ändå ganska mycket skillnad när det är stipendier just. Och särskilt när det är större siffror. Får man liksom 100 000 som man kan få vissa av de här arbetsstipendierna, då är det ju som att det motsvarar 200 000 av fakturering liksom.

Så det är ju väldigt värt. Och sen har jag liksom haft ett ganska stadigt inflöde senaste året av författarsamtal. Jag har ju gjort liksom uppemot 50 författarsamtal om min bok, Det osynliga templet, som kommer i pocket nu vill jag passa på att nämna.

Eller stor pocket, men det är på ett, det är lite mer nice tycker jag att läsa, men den kommer nu här i augusti. Men det, så det har ju varit, och såklart av dem är ju inte alla betalda. Alltså, jag vet inte, minst hälften är ju inte betalda.

För då är det kanske så. På en restaurang eller i en bokaffär eller något liksom privatare, att ha ett event, då brukar jag ju inte få betalt. Då är man ju glad om man får sälja lite böcker eller så.

Men när det är officiella sådana här typ bibliotek eller museer och så, då brukar man ju få betalt. Och det är ju ändå ganska bra. Alltså författarförbundet har ju en bestämd summa.

Jag tror just nu ligger den på 8 500 på faktura plus moms. Och de ska höja den lite efter årsskiftet tror jag också, till 9 000 eller sånt där. Så att då blir det ju också, som sagt, motsvarande efter skatt kanske 4 000 eller 4 500.

Och då liksom, ibland tar det ju två dagar, för man kanske måste resa till någonstans, sova över, åka hem. Så det är ju inte jättemycket pengar om man tänker sig ett vanligt jobb. Men det är ju ändå, särskilt om det är, till exempel i Stockholm nu, då är det ju ganska lätta pengar.

För det kanske bara tar två, tre timmar och så är man. Men sen är det ju allt omkring, man ska ha kontakt innan och efter och man ska skicka fakturer och man ska diskutera och så. Så det låter ju mer för folk som inte, och sen ingår det ju inte någon pension och det ingår inga, så att för vanliga människor som har vanliga jobb, då tycker man, åh får du så mycket pengar?

Och så bara, ja i praktiken blir det inte så mycket. Men det har hållit mig lite flytande, de här samtalen också. Så jag har inte behövt taxa mina stipendier, jag kan spara lite på hög.

Så nu har jag liksom, så jag kan klara mig det här året på något sätt. Inte något lyxliv, men jag kan nog sitta och skriva nästa år ganska mycket. Ja, det är fantastiskt.

Men det säger ju också att en bok är ju lite mer än vad som ryms innanför pärmarna. Det är ju liksom samtalen omkring dem. Och någon ska ju leda dem, annars får ju någon annan gå runt och prata om din bok.

Det blir ju tråkigt. Ja, och det är som det är så mycket omkring som folk kanske inte tänker på. Som sagt, möjlighet till stipendium, möjligt fortsatt arbete, det är samtal.

Och liksom om man har tur och då prisare, alltså det finns så mycket omkring själva boken. I alla fall i den typen av litteratur som jag håller på med. Inte kanske om man bara skriver kommersiell litteratur, då kanske det mer är en annan sak.

Då kanske man också säljer fler böcker, så då kanske man inte behöver stöd. Nej, precis. Men i alla fall, den här ateljén som jag väntar på svar på, där ska jag sitta och skriva nu det här året har jag tänkt.

Otroligt är det. Men jag ska också då måla lite grann, eftersom jag också tycker om att måla. Så jag ska se om jag hinner det nu i min lille är ju bara 2 i höst.

Så han kommer ju inte gå så långa dagar på förskolan. Han ska börja på förskolan nu och han kommer gå kanske 9 till 3 eller så. Så det blir ganska korta dagar. Men i och med att jag faktiskt för första gången i mitt liv kan sitta på dagtid och skriva.

Utom då när jag bodde med mina föräldrar i Sborg. Men det var ju liksom inte... Det här är första gången jag kan göra det på riktigt. Sitta på min arbetstid och skriva mina böcker och inte på min fritid mellan barnen.

Så nu kanske jag har tid med att måla lite ibland. Det är fantastiskt härligt för flödet också. Alltså att varva. Ibland, inte vet jag, men jag kan bli ganska rastlös om jag ska skriva i sex timmar.

Det går ju typ inte. Alltså skrivande, eller självlitterärt skrivande. Jag läste någonstans, jag vet inte om det här stämmer, men jag har bestämt mig för att haka fast i den här sanningen.

Att det använder upp mest av ens, det är det som kräver mest av ens hjärna av allt. För att du måste använda alla, alla delar. Både så här lukt, smak, fantasi, långsiktigt minne, kortsiktigt minne, arbetsminne.

Alltså du använder hela din, globalt din hjärna. Jag vet inte. Jag läste någonstans, jag bara, det här låter ändå logiskt. Och jag tror att man orkar ju bara sitta och skriva i några timmar, sen är man ju helt utmattad i huvudet.

Så jag räknar inte med att sitta åtta timmar. Det är jätteintressant för att man blir ännu tröttare av att skriva om man är dålig på att skriva. Så att de första åren kanske liksom handlar bara om att träna alla hjärnans delar om att jobba tillsammans.

Ja, muskler. Ja, det är spännande. Alltså folk gillar ju att läsa traditionellt. Det är ju ett intressant fenomen. För att om man tittar på det så är det ju så här, det kan ju, jag håller just nu på att läsa Kungsgatan av Ivalo Johansson.

Jaha, okej. Helt otroligt, otrolig bok alltså. Jag har faktiskt inte läst den. Nej, jag köpte den på ett antikvariat. Det finns en kille som bor här i Lau, som är min grannsocken på Gotland.

Som har ett litet antikvariat som heter The Book House Boy. Som har en helt fantastisk... Twin Peaks referens. Ja, exakt. Och det är såklart i ett litet, inte förråd, vad heter det, en liten stuga på tomten.

Snickarbod typ. Men han har helt fantastisk selektion. Alltså han... Och det märkte jag också för att jag hade så här present... Jag brukar donera en massa, vi läser ganska mycket böcker och har mycket på rotation och får lite pressex hem och så.

Så då brukar vi skänka ganska mycket till till exempel Myrorna eller Stadsmissionen i stan. Men så är det vissa som är så här alldeles nysläppta. Och då tänkte jag så här, äh, det här är ju...

Det var någon sån här P.O. Enkvists samling av hans texter eller radioprogram eller så, som jag tänkte så här, ja, men jag går och byter den här mot en annan bok istället.

Och så gick jag på svedenborgsgatan så finns det ett antikvariat som är jättefint. Men där hittade jag liksom, fast jag kunde uppskatta så här, ja, där, där, den sektionen. Så hittade jag liksom ingenting jag ville ha.

Eller så hade jag redan läst allting. Och sen på det här Bookhouse Boys så hittade jag, där köpte jag liksom 20 böcker på öppningsdagen. Bara för att så här, bygga upp en liten biblioteks-hylla här i vårt nya hus.

Men också att så här, den liksom kurationen eller kureringen, den var liksom enligt mina tyck och smak. Ja, din smak. Ja, så därför är det så här antikvariatiskt så spännande på det sättet för att där kan man gå in och få liksom en spegelbild av den som har Mm.

Att så här, oh, nu har vi det här Jerusalem-serien. Då ska vi verkligen behålla den i vår, ja, det som blir kanon. Att man liksom, att den rullar på. Och då tänker jag att den sån här, jag vet inte om, alltså så här, den här Kungsgatan då kanske filmatiserades någon gång på 40-talet, vad vet jag.

Men den har ju inte någon ny version, liksom, ute nu. Så att jag är lite sen. Det är en del av min personlighet. Jag försöker att bättra mig hela tiden. Ja. Så nu har jag sagt det också.

Jag har varit i Varberg. Och nu ska jag åka till, vara i Stockholm. Och sen ska jag ju faktiskt också passa på att nämna det nu när vi ändå har en podcast och vårt arbete.

Ja. Att jag ska åka till Grekland i september. Vad ska du göra där? Och promota, jag vet inte hur den uttalas, men den grekiska versionen av min roman, Att omfamna ett vattenfall, fast på grekiska.

Jaha, you are kidding. Vadå, den släpps nu? Den kommer nu i september. Oj, grattis. Och tack. Och jag vet inte hur den uttalas, men den heter motsvarande June och jag.

Alltså inte att omfamna ett vattenfall. Det gick inte att få till någon. Det lät inte bra på grekiska. Det var rena ramagrekiska. Så vi landade i det här. Ett gemensamt beslut.

Och under ett hetsigt möte i Jönköping med förlaget som var där på Smålands litteratur. Nej, men jag ska till Grekland. Det är inte officiellt ännu. En av grejerna är inte officiella ännu, så vi kan inte säga.

Men ni kommer väl inte vara i Aten ändå. Och den andra grejen kan jag säga att det är på svenska ambassaden i Aten. Så jag ska vara där i några dagar. Men det är ju helt magiskt.

Ja, det ska bli jättekul. Tänk vad du åker runt på din kulturgärning som på en skateboard. Eller vad är det? Det är roligt att den tar runt dig. Den tar runt dig lika mycket som du tar runt den.

Jag tycker att när jag tittar på mitt schema så har det redan börjat fyllas på inför hösten. Jag har ett samtal i Halmstad i november på Arkivens dag. Inbjuden av släktforskarnas förbund.

Och sen har jag säkert fler grejer också. Till våren ska jag åka till Prag, för då kommer Att omfamna ett vattenfall på tjeckiska. Och då ska jag åka till Prag. Så när det är på pappret så är det abstrakt.

Men nu när man säger det högt så tänker man att det är jättemycket saker. Och i december ska jag åka till Finland också. För det var också en grej. Jag sökte, det är så här residens, nordisk kulturkontakt heter det.

Då kan man söka, och det kan vara alla möjliga kulturområden för nordisk kontakt med andra nordiska kulturarbetare. Och jag sökte det här. Jag minns nämligen, jag skickade ansökan.

Det var när jag var i Helsingborg och pratade om min bok. Så det var alltså september förra året. Och sen fick jag svar att jag fick det här. Och man får tusen euro och bo en vecka i Helsingfors.

Eller utanför Helsingfors, i Sviaborg. Så det är ju inte så här kaching, det är så här, ja, vill du åka till Finland, du får en vecka i Finland. Så du själv får betala resan för de här tusen euro, så det blir typ inga pengar kvar.

Men du får bo. Men grejen är, de bara så här, kan du åka i december 2024? Det var ju så här ett och ett halvt år kvar. Jag bara, ja, jag tror det. Men nu började det ju närma sig, så nu ska jag till Helsingfors i en vecka i december.

Och då har jag faktiskt två samtal inbokade där, som bokas. Så nu blir det så här, nu är man lite Ida international. Men gud, vad roligt att du får liksom återanknyta med din förra bok.

Alltså det känns helt sjukt. Ja, är inte det härligt? För det har ju varit en blandad, liksom, i och med att den var en covid-release lite grann. Så har den, vad du har berättat här, inte liksom levt upp fullt.

Alltså, det kan man ju inte kräva av någon bok. Alltid ett jävla hasardspel. Men jag unnar dig verkligen att få ha en fortsatt rik relation med den, för den är så svinbra.

Tack, vad snällt. Åh, tack. Men det är också kul att de börjar rulla över varann. Att det liksom, det där är ju ett sätt att återinvestera i sitt författarskap eller sin gärning, på något vis.

Så att allting bara pumpas. Då kommer det liksom bli, till slut kommer det bli för stort, för mycket för dig att hinna med. Och då är man ju going places. Jag vet en författare som numera, jag tror det var Rachel Kosk, kanske, nej, jag skiter i det.

En känd författare som fick till slut bestämma till typ så här, man, säga upp sig och bara för att åka med henne. För hon reste hela tiden och fick inte sesarna. Så han bara hänger med henne bara runt i världen nu.

Du ser, du kommer ha Gabriel, ditt barn och det här punkbandet i hasorna. Jag reser runt med Broadway och lite olika barn i olika åldrar. Ja, det skulle vara fördel, de kan vara förband.

Det är ett helhetskoncept. Men för att göra en lite tredjepersons- eller flerledsreferens. Jag håller på, jag sommarklipper en podd som heter Är det här något? med Henrik Schyffert och David Sundin, där de provar skämt på varann inför sin kommande stand-up-show på Scala-Teatern i höst.

Smart, gud vad smart idé. Ja, men riktigt bra. Både reklam och bra och kul. Den är jätteuppskattad, de hotar ju med att sluta, men den är väldigt, väldigt rolig.

Och jag uppskattar att klippa den, så jag hoppas att de fortsätter. Men i alla fall, jag tänker ofta på att Henrik Schyffert berättade i någon intervju att Åh, jag har så himla mycket att göra, jag hinner knappt med mitt liv. Jag har bara jobb hela tiden.

Och då hade Mark Levengood sagt till honom, då är du för billig. Som att då tar du för dåligt betalt för att... Det är faktiskt inte en dum idé. Nej, nej. Nej, men tänk om du så här, författarsamtal, nio.

Låt oss säga femton. Så skulle du liksom en dag få lite färre, men liksom faktiskt tjäna mer pengar på det i slutändan. Jag tror det är... Tyvärr måste det vara allas vårt mål, någonstans.

Jo, det ligger nog något i det där alltså. För det kommer ju till en punkt när det inte är kul att bara åka runt hela tiden. Alltså nu känns det bara kul att jag har lite så här, ja, det ska bli kul att åka dit och så här.

Men som jag har haft det senaste året, när det har varit hela tiden olika saker som är så här, Åka dit, göra det, göra det. Det funkar ju inte i längden, alltså man orkar ju inte det. Nej, och särskilt när man vill skriva också.

Man vill ju ha långa perioder där man kan bara sitta och hålla på. Så det där är ju en senare problem. Ja, och det blir någon slags opportunity cost. Jag vet inte vad det är.

Det säger de ofta i en podd jag lyssnar på, men jag vet inte vad det heter på svenska. Men att så här, till slut blir ju verksamhet som bara är dåligt betalt går man ju back på. För att jag skulle istället ha kunnat skrivit en låt, liksom.

Ja, men det där har jag alltid varit väldigt bra på måste jag säga. Att prioritera vad jag vill göra och jag förstår att det här är någonting som folk generellt kämpar med har jag ju märkt. Men det är någonting som jag måste säga att jag gör naturligt och jag tror jag är bra på det.

Det är att jag har alltid varit så här, jag gör det jag är bra på. Och så ber jag andra människor göra det de är bra på. Jag har alltid tvekat att betala andra människor för att göra saker.

Jag är verkligen inte snål. Om jag behöver hjälp med min redovisning, då betalar jag en jätteduktig revisor som kanske är lite för dyr, men typ det blir inga fel. Jag har inga problem med min redovisningar.

Eller när det kommer till andra saker, jag är beredd att betala någon som är expert på det de gör eller anlita någon. Jag behöver inte göra allt själv. Jag vet vad jag är Jag tror vi har kanske en av de tio bästa konsertscenerna i Sverige, har det slagit mig.

Shit, och ni har verkligen blivit så, nu är det så etablerat att du är bara, nu är det bara det. Ja, exakt. Och det var lite mitt bortskämda problem den här sommaren.

Att jag fick inte ens kickar av, vi klarade det. Utan varje kväll har varit så här, ja, vad fin kväll det blev. Nu rullade det på igen. Ja, exakt. Det har verkligen handlat om bemästring av ett format.

Men där är mitt enda aber har varit att det här med folks gästlistor. Alltså, och då handlar det ju om, då vill jag vara tydlig, då är det liksom konserter som är nästan eller helt utsålda. Så att det är inte pengar som nödvändigtvis skulle gå till mig.

Men jag har något filosofiskt emot gästlistor. Att så här, för att då är det, då är det oftast till de närmsta då. Eller till de som är bäst supporters. Men då måste jag fråga mig så här, ska du supporta din publik eller ska publiken supporta dig?

Ja. Alltså, hade de kommit ändå? Alltså då är jag som du, att jag ser hellre att så här, ja men kultur, folk kanske ska få bra betalt för det de är bra på istället.

Och sen så kan de lägga pengarna på det som kostar pengar. Jag tycker nästan att det är en kulturfight man måste ta, att man vägrar ge bort gästlistorplatser. För att det är man själv som betalar folk för att komma då.

Ja, det är ju platser som annars hade fyllt. Alltså om det skulle vara fullt satt. Okej, men det var halvfullt kanske man kan tänka sig. Ja. Men det är ju samma sak i min bransch att absolut.

Liksom att så här, folk vill ha gratis examensbok och sådana saker. Inte jag, vill jag påpeka. Jag har köpt alla dina böcker. Nej, du är så snäll. Och det var faktiskt en grej, jag vet inte om jag har sagt det här i podden redan, men det var faktiskt en av grejerna som fick mig att verkligen falla för min kille.

När vi hade börjat snacka med varandra, vi hade ju inte ens tänkt att vi skulle bli ihop. Vi var bara kompisar och hade väldigt mycket att prata om och sådär. Samma musiksmak och så.

Eller liknande. Och så bara en dag så bara, ah. Så sa jag att han hade köpt min bok. Alltså vi facetimade och så får jag bara, vänta, har du köpt min bok? Ja, jag köpte den i bokaffären här borta.

Och alltså, han köper inga böcker, han läser knappt. Men ändå så här bara, ja, jag vill supporta Ida, jag går och köper hennes bok i bokaffären. Det var inte ens, jag hade inte bett om det.

Jag hade inte liksom uttryckt det. Utan det var bara spont, det var så han tänkte så här, ja men Ida, jag vill ju supporta henne, nu köper jag hennes bok. Och det var inte alls utstuderat, det var bara spontant.

Ja, just det, det var ingenting. Inte så, åh kolla här vad jag har gjort för att imponera. Utan det var bara något som var självklart. Och det älskar jag med honom.

Väluppfostrat. Gärna hardcore. Nej, men jag har också träffat hans föräldrar. De är ju gulliga. Men liksom att, det ger ju också mandat att säga någonting om boken.

Eller skivan, eller konserten, eller vad det är. Att man liksom inte tar, att man inte tar plats. Utan att man liksom förtjänar den. Ja, jag vet inte. Men det är i alla fall någonting som jag tycker det är viktigt, och ganska kul, att kunna göra för varann.

Slopa gästlistan, har vi alltså på vårt igen nu. Vad manifest. Ja, öppnar den inte ens. Men jag blev också lite filosofisk av det här smarta jag sa för en kvart sedan.

Först så tog du ut din bok i världen och nu tar boken ut dig i världen. Det tyckte jag var lite härligt ändå. Kan vi trycka det på en feelgood-hoodie-tröja? Ja, jag ska fundera på det.

Men också, det är ju väldigt fint det här att böckerna kan få nytt liv. Och det tänkte jag ju inte på när jag släppte förra boken. Jag bara, ha nu är det kört. Det blev inga samtal alls för att det var covid och det var det ena och det andra.

Det var ingen som, ja. Men nu i efterhand så inser man, just det, det finns ju hela världen. Det vet man ju inte vad som ska hända om tio år, att den kommer ut i något annat land eller någon upptäckte den igen.

Vem vet? Det som är intressant när man fortsätter hålla på och skapa i det man gör. Okej, om man bara gör en sak. Men flesta skriver ju bara en bok. Det är ju mer än hälften.

Jag vet inte hur många procent, men det vanligaste är att folk skriver bara en bok. Inget mer. Kanske två. Och sen, mer än två är jätteovanligt. För varje bok blir det färre och färre.

Nu tycker jag att jag börjar bli bättre på det jag gör. Jag har hållit på i 20 år. Nu känns det ju naturligt att skriva och jag vågar ta lite. Jag vet inte. Man slipar ju någonting.

Och litteratur är lite annorlunda, för jag menar både poesi och sång och sådant. Det finns ju någonting med ungdomen som är väldigt explosivt, som folk tycker om. The Strokes kunde ju inte släpptes i sitt när de var 45.

För det har en sån ungdomlig explosivitet i den. De kanske skulle släppt en annan mer filosofisk platta på något sätt. Men det är ett jättestort problem att det blir så himla svårt.

Det är så överhypat med debuten och sen är det helt dött för många. Så det här är någonting som skapar ingen riktigt bra kontinuitet. Det blir ingen återväxt eller kontinuitet riktigt.

Det blir bara konstiga nedslag. Ja, absolut. Man mår ganska bra i alla fall om man slänger ut sin debut. Alltså lite som en förlora oskulden. Tänk inte så mycket kring det.

För det är ju mycket inom, särskilt den gamla majorskivbolagskulturen. Att man får ett jättestort förskott och sen säljer inte skivan för att täcka det. Då måste ju skivbolaget gå in med nya pengar för skiva två.

Och om de inte då gör det, då har man signat för tre skivor eller fem, kanske. Och då får man inte släppa musik någon annanstans. Just det. Lite pliktskyldigt kanske de släpper det, eller inte alls.

Ja, precis. Men det handlar ju hela tiden om att nu har de andra debutanter att satsa på. Och då måste man kasta grejer på väggen och se vad som fastnar. Medan för den personen är det deras liv som bara, oj då.

Ja, men exakt. Det är mycket problem. Det får vi utveckla någon gång. Ska jag ge några boktips? Gärna! Vi avslutar med några boktips. Nu ska vi se. Jag har läst så mycket böcker.

Jag tror jag har lagt ner. Jag är uppe i hundra, eller mer. Jag har läst det här året mycket böcker. Så jag väljer ut några som jag har skrivit stjärna på. Som jag tyckte var extra bra.

Jag tycker man ska läsa Daniel Kilmans bok Ljusspel. Den heter The Director på engelska. Den utspelar sig under andra världskriget, under Hitler-Tyskland. Det är en man som vill göra film helt enkelt.

I skuggan av allt det som pågår. Den är bara skitbra, rolig, smart, tyskskötare. Den är jättebra. Både bra som ljudbok och som vanlig bok, tyckte jag. Jag kollade båda.

Jag vill åka till Paris, där det pågår en jättestor fotoutställning med hon Lee, alltså hon krigsfotografen. Ja, precis. På deras moderna museum. Jag vet inte ens var moderna museet i Paris ligger.

Det har aldrig förefallit mig att göra någonting modernt i Paris. Men det här ska tydligen vara att hennes barn har liksom katalogiserat hennes negativa i typ 30 år. Det är bland annat hon som fotar sig själv i Hitlers badkar i Hamburg eller något sådär.

Hon var den första som exponerade förintelseläger i amerikanska tidningar. Otrolig legend. Åker man till Paris och kollar på konst så kan man ju faktiskt fortfarande se Hilmar Klinteutställningen på Center Pompidou.

Eller vänta, den pågår ju fram tills någon gång nu i augusti. Så det är sista chansen om man vill Hur var ni ihop? Det här är så bra. Det kommer nog komma på svenska snart också.

Transcription heter den. Jag läste Ian McEwan, Atonement, för några veckor sedan. Den var också helt bländande. När någon författare är så teknisk att man bara, I see what you did there.

Eller att man verkligen berikar alla objekt med en historia. Och sen när objektet används så bara får man en smäll av betydelse. Men visst finns det en film också med den?

Ja, det är den kända. Eller det är det alla säger, den har jag sett. För det är en väldigt bra story också. Men ja, jag kanske ska se den. Keira Knightley spelade i den.

Hennes dramatiska genombrott. Ja, och sen har jag läst en bok som heter Orgy av, jag vet inte, Soltan. Och den handlar om de sista månaderna av nazisterna över liksom häringarna i Budapest, tror jag det var.

Och det är så mycket, det är det vidrigaste jag har läst i mitt liv. Alltså vidrigaste. Det är bara våld och det är bara hopplöshet och man bara slaktar typ stackars judiska befolkningen.

Brillant titel på något vis. Man tvingas, ja, det är liksom en orgie våld. Men på något sätt så, den var fruktansvärd men också rätt coolt skriven. Men den tvingade en att så här, titta inte bort, du måste vara kvar i det här för det finns inte, man är van vid att boken så här, presenterar någon så här kvinna som är gravid och man bara, åh, hoppas hon klarar sig.

Så bara tänker man, åh äntligen ska vi få den där härliga känslan, yes hon klarar sig. Nej, hon klarar sig inte. Det är ingen som klarar sig för alla dör. Och det var ju så liksom.

Den är bra på det sättet, men ja. Det är den största kritiken av Schindler's List, alltså Spielberg-filmen. Att det är en film som handlar om hjältar. Alltså att de överlever, de klarar sig.

Men att kritiken handlar om att grejen med förintelsen var att ingen klarar sig. Att det är inte en historia om, så här, we made it. Men ja, bra att boken inte skygger för det.

Ja, lite så. Och sen tycker jag också, jag har lyssnat också på ljudbok på Vidarssas Springgora, Samtycket, som var ganska hajpad för några år sedan. Den handlar om när hon var barn och typ hade ihop det med en äldre man, 15-16 år, han är äldre.

Vanessa Springgora. Ja, jag tyckte du sa att jag brukar lyssna på den när jag springer. Men det gör du alltså inte. Jag springer bara till tunnelbanan när jag är sen, det finns ju inget springande här.

Nej, den är en kort bok, eller ljudbok, den tyckte jag var väldigt intressant. Om vad som är samtycke och inte. Man kan tycka att någonting är samtycke i stunden, men inte kanske i efterhand så inser man att det inte var samtycke.

Någonting som jag har tänkt mycket på också de senaste decenniet. Som i dokusåpor, eller? Ja, men lite som i dokusåpor. Har du ett sista tips åt mig? Jag ska inte visa det nu och kanske gå i bokaffärer.

Underbart, okej. Ja, då ska vi se. Okej, två tips. Christian Karst R som har varit ganska hajpad också, den tyckte jag var svinbra. Han är ju känd för boken Eurotrash som har fått stort genombrott.

Men den handlar om, också lite halvdystopisk på något sätt. Men den är intressant, den är bra, den är snygg också i omslaget. Och sen vill jag tipsa om en novell som heter Schack av Stefan Zweig.

Jag har också läst Elin Gerards nya bok om Stefan Zweig och hans fru Lotta som jag tycker också var väldigt fin, som jag också kan tipsa om. Så då läste jag också Schack av Stefan Zweig. Och den tyckte jag, Zweig, Schweig.

Den novellen är typ det bästa jag har läst i mitt liv. Alltså den är helt otrolig. Men du kommer inte hitta den någonstans. Jag hittade bara den som e-bok. Jag vet inte var man kan hitta den.

Så det var några böcker som jag tyckte var bra. Sen har jag lyssnat på Flugfällan av Fredrik Sjöberg. Han som skrev den här Bruno Liljefors-biografin som fick så mycket uppmärksamhet.

Hans första bok som handlar om flugsamlare. Den är jättekul. Den var rolig också. Ja, men jag har läst så mycket och jag kan fortsätta med det här, men jag ska inte hålla på.

Men jag känner också lite ansvar att tipsa om böcker. För det finns så litet tillgång till bra boktips nu. Ja, så märkligt. Men det är som att det försvinner så mycket kulturbevakning.

Så vi har ansvar att tipsa om grejer. Det är sant. Nästa gång vi hörs och tipsar om grejer, då är jag tillbaka i stan. Jag längtar. Jag ska gå på mycket konserter och jobba väldigt mycket med musik inför hösten.

Och gå till nya butiken Home Video i Vasastan. Eller runt Sankt Eriksplan. Det är Stockholms nya videobutik. Den enda. Så de säljer video, DVD och Blu-ray och 4K-disk.

Så det är det fysiska formatets... Vad coolt. Och kan man inte hålla sig till dess och vill kolla på jättebra tv-serier så måste jag bara tipsa om en serie som heter Proud.

Har du sett den? Det är en polsk serie på HBO. Vad säger du? Vad kul. Som handlar om en ung gay-kille som var systerdör och han måste ta hand om sitt systerbarn.

Men det är ju så konservativt i Polen så ska han få behålla sitt barnet? Och den är så snygg och komplext skildrad ur det här. Det är inte så svart och vitt. Den är otroligt bra.

Sista avsnittet kom ut på fredag. Nej, det är fredag idag. Igår var det fredag. Ja, jag måste kolla på den. Ja, men vad härligt. Men lycka till med dina nya resor.

Så ser vi var du är någonstans. Ta med dig micken så kan vi se var vi hamnar någonstans när vi har tid. Ja, okej. Ja, men hälsa hälsa Gotland. Ja, hälsa Gabbe och gänget.

Detsamma. Okej, ha det så bra. Hej då. Hej, hej.