Avsnitt 124 - Jag försöker sluta skriva

Hej och hjärtligt välkomna till Kulturbarnen denna underbara sommardag, avsnitt 124. Vi välkomnar er, jag Pontus The Wolf och du... Ida Trén, författare och ja, författare.

Hej! Ja, huvudsakligen författare. Jag är huvudsakligen musikproducent. Hallå, musikproducent Pontus. Lägetaida? Jo, det är helt okej. Jag har haft matförgiftning, men vi behöver inte prata om det nu.

Men förutom det så är det faktiskt bra, måste jag säga, i mitt liv, tycker jag. Solen skiner, det är junimånad 2026. Här gör vi fem år sedan vi släppte första poddavsnittet.

Ja, grattis på femårsdagen, lilla podcast. Ja, den har fått leva ett lite mer sparsamt liv senaste året, men så är det. Sånt är livet. Men vet du vad vi tänker nu?

Nu när vi har en nioåring i familjen här, det har ju du haft också. Kommer snart ha igen. Att man fotar ju kanske hundra gånger mer i början av barndomen. Ja, jo, precis.

Alltså, man är ju på ett väldigt entusiastiskt plan då. Och liksom tänker inför nästa dag hela tiden, och snart ska man få göra det igen, och gud vad kul. Och så här har man stoff redo hela tiden.

Man är som en liksom antenn ute. Hur får jag ihop det här i podden? Nästan allt i ens liv går liksom in i det då. Ja, precis. Sakta men säkert så lunkar det på att bli vardag.

Jo, men lite så är det nog faktiskt. Men så är det ju lite med det mesta. Nej, men jag kan känna lite som... Det är lite sjukt för att jag har haft liksom... Det är lite sjukt, för att jag...

Hur ska jag förklara det här? Jag har ju hållit på... Jag har haft en besatthet sedan jag var barn till att jag skulle skriva böcker. Det har varit det enda som jag har fokuserat på, det enda jag har tänkt på.

Alltså, jag har liksom inte haft någon annan plan eller tanke eller någonting. Och det är ju... Jag har förstått att det är ganska ovanligt att vara så fokuserad på en sak.

Och nu... Och jag har nästan önskat i många perioder under det här året att jag inte har fått mina böcker antagna och sådär. Att jag har känt att skitsamma, jag försöker sluta.

Men det har inte gått att sluta. Jag försöker sluta. Och så fortsätter jag och så fortsätter det. Så blev jag sviken, blev sviken. Det har mest varit jobbigt, ärligt talat.

Alltså, det är kul att skriva, men allt omkring har mest varit jobbigt. Men nu har det varit lite roligare det här året eftersom jag har fått göra så många samtal kring min bok och sådär. Jag kan ju inte säga att den har sålts särskilt mycket eller spridits särskilt mycket.

Det har inte varit så stor skillnad. Nej, men du har! Det är kul. Men jag har ju fått komma fram lite och prata och sådär. Det har varit väldigt kul. Och också, det har varit en lite besynner för mig att så här...

Ofta om jag har fattat samtal, i alla fall på bibliotek och museer, då får man ju betalt. Och det är ju så här... Det är en liten... Jag är en av sådana i månaden som kan få in lite pengar till hyran, liksom.

Så det har ändå varit en kul del av mitt liv. Men samtidigt så har jag också känt en så här... En glädje och tacksamhet över det, verkligen. Men sen också känner jag lite så här...

Jaha, är det så här det bara ska fortsätta? Nu är det ju... Det enda som skulle kunna göra att saker blir lite mera spännande för mig är ju att man får en hit, liksom.

Att man verkligen får komma fram i Sverige är kanske... Ja, det blir inte så stor skillnad egentligen. Jag skulle inte märka så stor skillnad i min bok om jag hade sålt tio gånger mer.

Alltså i praktiken har mitt liv sett likadant ut. Bara att det har varit kul att veta att fler människor läser och pratar om den. Så det har inte varit så stor skillnad egentligen.

Det har varit kul för min egen skull, men det hade inte hänt så stor skillnad i mitt liv. Men om det skulle vara att man får åka mer utomlands och sådär, då blir det ju såklart en grej att man får åka runt och prata om boken i andra länder och sådär. Men vad är det som kan hända?

Jag fortsätter skriva. Det finns inte så mycket mer bortom det här, förutom att jag fortsätter skriva, och det gör jag ju hela tiden ändå. Det har jag gjort sedan jag var tonåring.

Varje dag skriver jag ändå. Men då är det så här, ska det vara så hela mitt liv bara? Jag har fått lite... Det har blivit lite så här... Jag fyllde ju 40 förra året, så det här är väl något slags förlängning av den 40-årskrisen, men reflektion.

typ, okej, så det är bara så här det ska fortsätta nu. Och då har jag ju gått en måla kurs den här våren, jag har satt upp mig på folkuniversitetet. Ingenting märkvärdigt, men sedan måndagkväll har jag suttit och målat, mest en ursäkt för att tvinga mig själv att sitta och måla för jag tycker om det, men det blir ju inte av att jag gör det annars.

Och det har varit väldigt kul, jag har blivit väldigt nöjd med några tavlor, så jag är lite så här nyfiken på vad det kan ta mig. För att Henry Miller, som min första roman handlade om, han skriver ju så att han skrev ju bara en massa böcker. Första halvan av hans liv var ju bara så här författare, författare, författare.

Och också opublicerad länge och kämpade mot censuren och sen så fick han lite genombrott, men det var ju långt senare i livet. Och sen sista, jag vet inte om det var 20-30 åren, så bara körde han bara, målade akvarell. Så jag vet inte vad som ska hända här riktigt för mig.

Jag känner lite så här, Jag känner mig glad att få skriva, jag tycker det är jättekul, jag vill fortsätta, men det är bara att Ja, vad är det mer i livet liksom? Men är det en följd av att du har skrivit om Hilmav Klint? Är det att du också vill att andra ska kontakta dig?

Eller? Nej, det var faktiskt inte det som var motivationen den här gången. Jag är ju rätt okej med att andarna får kontakta mig när som helst. Jag behöver inte måla.

Nej, men jag har alltid tyckt om att måla när jag var yngre, så ville jag gärna gå på konstskola, men jag visste inte hur man, jag kom från varnarna, men jag visste inte hur man sökte. Jag visste inte hur man skulle göra för att söka. Men så det är inte den här liksom forskningen och ditt skapande av ditt verk om en konstnär som har fått dig liksom få upp ögonen för det?

Nej. Eller vill att du ska förstå det mer? Nej. Det är nog snarare att det är mitt intresse för det som har dragit mig till henne. Alltså tvärtom, tror jag. Men jag har alltid målat fram och tillbaka, men det har inte varit ditt fokus.

Jag har alltid tänkt att jag har också spelat i band när jag var yngre, släppt två skivor och liksom Jag har alltid hållit på med massa olika kulturuttryck, men jag har alltid vetat att ska man bli bra på någonting så måste man välja en sak eller ett fåtal saker. Det sprider lätt att man kan lite, alltså rent tekniskt menar jag. Och det märker jag när jag målar, jag har ju inte tekniken.

Jag har ju idéerna och jag har ju en bra känsla för färgform. Jag kan ju se när något är bra och dåligt, men jag har ju inte tekniken att göra ett perfekt öga eller näsa eller så. Och det har jag övat lika mycket som jag har gjort på att skrivande, då hade jag haft den tekniken.

Det är ju bara rent att det kan ju bara lära sig liksom. Jag har en kompis som är konstnär som alltid kunde genomskåda sådär, ifall jag minns att det var det var ganska poppis för när han höll på att komma upp sig att så här it-kändisar typ målade lite on the fly. Så här, hon ska jag ha min lilla utställning, eller så här, och han var alltid så arg för att han sa att jag ser exakt hur de har gjort.

Alltså att han liksom genomskådade så här, där finns inga lager, det finns ingen uppbyggnad, det finns inget som liksom hindrar färgen från att släppa inom tre år och ramla av i flag Alltså där finns det ju något belöningscentra. Alltså du förstår den där litteraturen, då blir det så här, då kanske du känner dig förstadd också. För att så här, uff, det här verkligen maxar min kapacitet.

Och förmågan som du har byggt upp. Man blir lite mindre ensam. Ja, jag håller på och läser Atonement i McEwan. Jag har glömt bort vad den heter på, men det ska vara hans mästerverk.

Ja, jag tror att jag såg den filmen va? Den kom väl, finns det en film också? Så är det ja. För jag känner igen lite, jag har nog sett den eller något sånt där. Men den håller jag också mycket på att så här gå in i liksom ansiktsuttrycken i karaktärerna för att förklara vad de svarar och så där.

Alltså den förlitar sig väldigt, väldigt mycket på att man är där och koncentrerar sig. Så att det blir ju en form av belöning också, att man får liksom använda sitt register, allt man har lärt sig. Nu är det därför så tråkigt med böcker som är så fördummande liksom.

Alltså det blir så tråkigt att läsa dem. Och det är en populär grej nu att alla bara så här, åh den här boken är som en film. Men är det någonting positivt? Det är jättevanligt nu att folk ser det som en komplimang så här.

Åh den här boken är som en film. Och då blir jag så här, vill jag verkligen att detta ska vara som en film? Det är ofta ett tecken på att de är lite för neddumma, alltså inte liksom utmanade, förstår du vad jag menar?

Alltså utnyttja sin egen form. Precis, då är det väl också att man har, det finns en viss trend med ett så här historiskt drama som är lite dråpligt och roligt och snubbligt och självdestruktivt. Alltså om man tittar på tv och tv-serier och vad som säljer just nu.

Som den här Guldgossar till exempel, vet du vilken det är? Handlar om Truster-härvan på 20 eller 25 år sedan. En så här, en liksom företagskupp. Joakim Posner, en så här ekonomisk skurk som köpte investmentbolaget Truster med dess egna fondpengar.

Alltså i korthet så lyckades han liksom bluffa till sig det. Och det är både liksom, det är massa festscener där de dricker champagne och dansar till To Unlimited och det är en så här historisk skandal och det är historiska bilder på Stockholm. Och det är väldigt bra ingredienser för att liksom få en hyfsat hög budgeterad tv-serie greenlit idag.

Och några sådana romaner har jag läst på svenska som man känner att så här, okej, jag ser redan FLX Productions nu gör vi serie på den här. Och det är ju farligt om man börjar skriva för visuellt. Men sen också för att vi är så himla omgärdade av visuell kultur så tror jag många, och kanske folk kanske tittar på tv eller film mer än de läser.

Även författare. Jag kan egentligen bara förlåta Stephen King och till viss del Joyce Carol Oates för att vara sådana visuella författare. För där är det, senast i morse tänkte jag på Stephen King när jag så här, vi hade färska jordgubbar till vår frukost.

Och då blev jag lite så här ivrig och ville typ trycka i mig några. Och då blev alltid en så här bild från när jag läste It eller Det när jag var kanske 12-13 år, om att så här en kille där tryckte i sig mat in the meat churner. Alltså i, är inte det matmix eller vad heter det?

Matkvarn. Ja, matkvarn, precis. Och att det blev en så här, att liksom ätande bara är en funktion. Att det liksom ska tryckas in. Usch då. Verkligen usch då. Men jag har väldigt, det är en väldigt skarp bild om man säger, som jag bara har läst mig till.

Och sen så har jag också, jag är ju i färd med att starta upp band med Klerep också. Andreas Klerep. För att vi jobbade tillsammans med några remixer som också är släppta under hans namn som han har gjort på Epidemic-katalogen.

Och sen kommer vi varandra ganska nära. Vi var kompisar på gymnasiet och liksom plockade upp den. Eller vi var mer så här, vi hade kontakt på gymnasiet skulle jag säga.

För han är ett par år äldre och vi hade en massa gemensamma kompisar. Och sen har vi gjort liksom så här små innhopp i varandras musikliv men inget liksom rejält. Men nu ska det vara lite mer så här, att jag har lite tag om hans live-grej kan man säga.

Och det känns som en väldigt bra, spontant känns det som en väldigt bra kombination ni två. Ja, men det känns väldigt roligt. Han är ju himla gullig. För vanliga lyssnare som inte har koll kan man ju säga att han är mest känd för att kanske för vanliga lyssnare är nog samarbetet med Robin.

Till exempel Every Heartbeat. Just det, With Every Heartbeat. Väldigt viktig låt för alla inblandade. Och sen hans grej då var ju liksom att göra duetter med up and coming kvinnliga artister som till exempel Lyckeli och Robin.

Han hade fingret i luften så att säga. Smarta val, ja precis. Och det fortsatte han gjorde med Rebecka och Fiona. Ja, skitsamma. En hel del. Men nu ska det vara liksom nästa era som man säger.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om termen era. Märker du av termen era? Ja, jag tycker att vi bortar från det. Ja, myntades av Taylor Swift när hon benämnde varje era efter ett släppt album.

Men nu används ju det. Nu är ju det det nya sättet att uttrycka The Charlie XCX nya era. Hennes album Rock. Jaha. Ja, jag vet inte vad jag tycker om det där faktiskt.

Jag förstår att det är ett sätt att starta om. Särskilt i en tid med sociala medier där man är ständigt i folks ansikte. Förr i tiden kunde ju artister försvinna och sen komma tillbaka.

Och nu är de här. Nu är de i tidningen. Men nu är de ju där hela tiden. Och då måste man ju hitta ett sätt att förklara varför de då ska vara intressanta just nu igen.

Och då kanske man behöver ha den här eran för att byta färg eller någonting. Ja, smart. Byta färg. Det är verkligen... Nej, men för att oftast förr i tiden och många nu kan ju definiera sin era först i efterhand.

Liksom. Om du förstår vad jag menar. Ja, det kanske vi ska göra nu då. Ja, men du vet så här, det där var vår psykedeliska era och det där var vår folkrock-era. Alltså inte så här, nu inleder jag den här eran.

Alltså då är ju liksom nyfikenheten, då har man stängt porten till den på något vis. Men det är väl också att man har en himla... Folk är ju ganska snabba med att staka ut marknadsplaner för konst.

Ja, allting är ju så business nu för tiden. Ja, man har också märkt att det funkar att höfta och vara rätt spontan kring sånt där. Att man bara liksom... Det är viktigare att bestämma och definiera någonting än att göra det så himla genomtänkt, tror jag.

Ja, kanske. Men vad säger vi om den här eran då? Podderan? Jag går tillbaka till din fråga. Alltså, jag tänkte bara vad mer trodde jag att jag skulle vara? För att jag minns att när vi satte igång podden, då hade jag ju...

Nu fyller jag ju 36, eller först jag är 36, nu fyller jag ju 41 om två veckor. Och då skulle jag fylla 36 om två veckor. Så att jag vet att det var nog värre för mig med ålderskris då än jag har nu.

För jag tror att jag kände liksom... Jag hade ju precis träffat Gabriel, så jag hade ju liksom... Vi har varit tillsammans i fem år, så då hade jag varit ihop med honom kanske tre månader eller någonting.

Och nu har vi varit tillsammans i fem år. Så det var fortfarande lite nytt och jag kände lite identitetskris för att jag hade bott i USA i många år och så har jag kommit hem och så bodde jag hos mina föräldrar i Värnamo och så pendlade jag till Stockholm. För att min lägenhet var uthyrd i Stockholm, för jag tänkte stanna kvar längre i USA.

Men nu blev pandemin kom och det var ju pandemi också när vi startade. Alltså det var så många saker som jag kände så här, utanför min kontroll typ Jag tror jag kände lite så här Vad fan är jag? Var är jag någonstans i livet, typ.

Och då kände jag om du frågade mig då vad jag skulle vara om fem år, då hade det nog varit, jag tror att jag ändå hade önskat ungefär det jag har nu faktiskt, om jag ska vara helt ärlig. Alltså jag ville ha till barn, och det har jag ju fått nu. Jag ville vara ihop med Gabriel, och det är jag, och jag ville skriva mina böcker, eller jag ville bli klar med min Hilma-bok Som jag då hade precis påbörjat, och nu är den ju ute sedan ett år.

Ja. Och det har ändå gått hyfsat bra. Även om det inte har sålts så mycket, så har jag ändå fått vara ute mycket och prata. Så jag skulle ändå säga att jag, ja, jag kanske är det jag hoppades.

Jag vet faktiskt inte. Väl manifesterat. Ja, men kanske faktiskt, när jag tänker efter. Det kanske är en läxa, man får ju säga att vi hoppade på det här poddprojektet ganska spontant.

Ja, verkligen. Nu har jag inte tänkt på det på länge, men det var ju för att jag hörde dig prata i två and, just det. Jag klippte Vattnet går. Ja, och jag var gäst där.

Gravidpodden och tyckte att du pratade jätteroligt. Smalamfack, jag skojar. Och sen var du med i en till, tror jag. Någonting som jag hörde. Och så postade Ringskog Fradanoli, Caroline, på Twitter, så här, när startar Ida Treen och Humhum-podd tillsammans?

Och då kände jag att det var dags att inte hymla längre. Jag lägger in ett DM. För det kändes som att du var så himla på gång, liksom, i det sammanhanget på något vis.

Ja, det var kul för att jag träffade, jag var på naturkulturs massa årlfestival för några veckor sedan. Och då pratade jag bland annat med Anna Olavsson. Och hon bara skrattade.

Jag var ganska rolig för jag hade druckit ett glas vin och då blir jag ganska rolig. Så jag sa någonting och hon bara typ så här, Gud vad roligt. Jag bara, du borde ha en podcast.

Och jag bara, mm, jag har ju det. Det kommer bryta igenom när som helst. Ja, det är klart. Det är våran breakthrough-pontus. Tänk vilka, liksom, vilken opportunity cost jag innebar.

Tänk om du hade hamnat i en stor podcast istället. Ja, tänk. Du vet man aldrig. Hade du slutat skriva böcker? Nej, det är inte för sent än. Jag hoppas, jag fortsätter försöka sluta skriva.

Jag hoppas på podden och att någon, jag hoppas på en megapodd och kan slippa skriva böcker. Det hade varit bra. Men det är, okej, jag befinner mig alltså inte alls där jag trodde att jag skulle.

Jag är kvar i samma studiomiljö och sådär, men jag har inte, jag hade ingen koll på vilka, liksom, musikaliska sammanhang jag skulle vara i då. Och hade egentligen ingen såhär, jag vill göra bra musik de kommande åren. Och sen har jag gjort det litegrann.

Men det enda som jag, för att jag är i lite såhär övergångsperiod just nu för att det är liksom uppstartat det här grejen med Andreas och håller på att avsluta med Epidemic som har varit väldigt intensivt och tagit många timmar, liksom. Men det enda som jag kan liksom se mig göra, för att jag kommer liksom inte försöka skapa en egen fortsättning inom skivbolagsbranschen. Liksom baserat på det A&R-jobbet eller projektledarjobbet.

Men det jag kom på mig själv med att jag tror att jag kommer fortsätta, det är att liksom tacka ja till allt. Ja. Så att om det liksom, om det kommer en rolig idé så tackar jag ja.

Det är lite min approach. Eller min typ av manifestation. Att alltid vara redo med ett snabbt ja. För det är ju liksom alla grejer som jag är nöjd med. Att man liksom tar ett snabbt beslut, ja.

Och sen så är man liksom trogen det. Eller vad säger man? Trofast. Så har allt det jag har på börjat de senaste fem åren och säkert långt tillbaks därtill varit.

Men visst är du, är inte du fem år äldre än mig? Jo. Men då tänker jag att då var ju du precis där jag är nu. När vi började. Ja, just det. För att jag tycker ändå att det var ganska, jag tycker det är mycket skönare att vara i den här åldern jag är nu än att vara 35 typ.

Ja, den är ju lugn. Det är mycket lugnare nu. Och jag känner liksom att de har fattat vissa beslut. I alla fall som kvinna så är det lite mer så här, okej, jag har fått mina barn.

Det skulle vara kul med fler barn, men det är så här, ja, jag har mina två barn. Jag är jättetacksam för det. Och jag har kommit en liten bit på min karriär. Och det känns ändå som att så här, nu kan man slappna av lite.

Jag har en partner, det är lite chill typ. Det är så här hektiskt vid 30-35, alla beslut som ska tas. Ska jag ha barn, ska jag inte ha barn, ska jag göra det här, ska jag göra...

Det är så jobbigt. Alltså jag tyckte det var så skönt nu. Ja, men också att så här, nu har du uppnått en ålder där folk litar på dig. Att de bara liksom så här, knuffa över jobbet här, sköta här, liksom.

Att det inte längre är en fråga om att man är en sån här imposter i någonting. Man är inte liksom... Gud, jag kan inte tillräckligt mycket om det där. Det är liksom, den faktorn finns inte med för det är ingen som ser det eller bryr sig.

Utan de bara så här, åh, gud vad skönt, en vuxen människa som vi kan lasta av det här på. Och så projicerar de lite tilltro att så här, ja men du är ju, du gör ju konserter på Gotland. Du är väl jättebra på att projektleda det här och det här?

Just det, ja. De önskar, de manifesterar åt en. Ja. Om man är lite äldre. 33-34 är ju just en sån här breaking point där folk säger, jag måste nog kolla upp bakgrunden på den här personen.

Ja, till en liten person. Och jag tycker också att det känns som att jag intervjuade, jag har gjort så mycket sista tiden, jag måste berätta. Alltså, men en sak jag har gjort var ju att jag intervjuade Åsa Moberg på Gamla stans bokhandel.

Hon gjorde en ny version av hennes klassiska bok Simon och jag som handlar om hennes relation till Simone de Beauvoir. Som jag älskade när den kom för typ 25 år sedan. Jättestor influens till min första roman, Att omfamna Vattenfall.

Jag var jätteinspirerad av formatet. Det här lite så här blandat dagbok och, ja, skitsamma. Så jag intervjuade henne och då läste jag om lite grann i boken. Och bland annat så skriver hon mycket om det här att hon var typ, jag tror hon var ungefär 41.

När hon bara äntligen kände jag att jag kände jag som åldern jag alltid har velat vara. Och exakt så känner jag med. Det är så här, det är så här jag alltid har känt mig inombords.

Men nu ser världen på mig med de ögonen. För jag hatade att vara ung. Alltså jag tyckte verkligen inte om det. Och bara, hon är en ung tjej. Jag kände mig som en 40-åring.

Men världen äntligen ser mig som en 40-åring. Och det tycker jag är helt underbart. Men det hjälper ju också såklart att man har en bransch där det faktiskt finns lite intresse även för äldre.

För jag menar, som författare, det finns ju två kategorier. Antingen är du de här unga spännande namnen, då får du vara typ 35 forever. Eller så tillhör man den här andra gruppen som bara är slaskhinken över 40 typ.

Då är det så här, alla andra författare. Och då är åldern inte lika viktig längre. Då kan man vara 45 eller 55 eller 60. Folk vet inte riktigt. Det är mer så här, ja ja, de är inte ung författare.

Så jag känner mig ganska nöjd med att bara gå in i den här fasen av att vara en inte ung författare som bara skriver mina böcker. Och det finns det plats för det. Och ofta blir författare bara bättre och bättre.

I alla fall till en viss punkt. Alltså Ulf Westerfarter Peak har ju skrivit sina allra bästa verk. I alla fall i min kategori, alltså konstnärligt sinnad litter Nu är det hämtad och åkte till Simrishamn, föreläste på Östgölands museum.

Och sen var det att åka hem igen och sen gick det bara några dagar igen och då skulle jag åka till Visby och jag skulle föreläsa i Visby. Eller då var det lite mer, det var på biblioteket i Visby. Så där var jag på onsdagen och då hade jag också ett bröllop på Gotland som var bestämt sedan två år tillbaka.

Så då hade jag hört av mig i god tid till Visby och sagt att jag kommer vara här den här helgen, vill ni att jag kommer? Och det ville de. Så att jag lyckades spricka in då.

Så att jag hade både ett föreläsning och sedan hade jag ett bröllop. Och sedan hann jag bara hem från Visby och vara hemma någon dag och så hann bara beta av det viktigaste och så skulle vi åka till Gdansk. Och det var helt orelaterat allt annat.

Det var liksom en resa som min familj hade bestämt för att mina föräldrar firade 40 år i bröllopsdag och ville jag och alla barnen och deras respektive och sådär. Men ja, det fanns också en polsk översättare i Gdansk som var intresserad av min bok. Så det, men vi lyckades inte, hon skulle föda barn samma helg, så det gick inte.

Ja, i alla fall. Sen kom jag hem i söndagsnatt och då var jag ju så matförgiftad av Gdansk. Så att nu är jag hemma här och matförgiftad och ska åka, om några dagar ska jag åka till Berlin i två veckor.

Okej. Ja, så att jag fick ett stipendium att läsa tyska. Så jag har ju hackat systemet att jag sökt till att läsa tyska för att jag får åka till Berlin. Ja, så att jag, det har liksom, det har varit så här, jag har nästan inte vetat var jag var någonstans.

Alltså allt det här som jag har berättat nu är typ tre, fyra veckor bara. Så att jag har varit extremt kul men lite förvirrad. Ja. Det är väl kul att prova på? Ja, och igår hade jag också möte med Kulturrådet hela dagen, så att jag kom hem från Gdansk på kvällen, matförgiftad och åkte till Kulturrådet möte hela dagen, hade min målarkurs på kvällen och nu är jag här och poddar.

Så jag vet inte ens om ni förstår vad jag säger just nu, men jag är väldigt tacksam att det händer mycket saker. Men det kanske hade varit bättre att spruta ut det lite grann, men det är lite så, when it rains it pours. Ja.

Och sen har jag liksom sommaren, efter sommaren ska jag åka till Grekland, för då, ja, då har ju min första bok ska ju komma på grekiska. Ja, men det är ju ett EU-projekt som jag lyckades komma in på, så att min första bok omfattande Vattenfall ska komma på grekiska och jag ska till Grekland i september och sedan, ja, det är jättemycket saker som händer och det är så himla kul och det är liksom, ja, det var lite det här jag hade drömt om tror jag för fem år sedan, så att here we are. Verkligen, du får skörda det du förtjänar, eller vad säger man?

Det var ett dåligt uttryck. Det kommer inte stick. Nej, men det är lite skörd, det känns lite som skördeperiod faktiskt just nu, måste jag säga. Vad ser du dig själv om fem år då?

Oh, ja, men vad säger du? Du kan börja, vad säger du själv om fem år? Ja, men nu kommer det ju vara, alltså, jag känner att jag ändå har liksom känt mig investerat så att jag kommer ha mycket musicerande även de kommande fem åren.

Jag har liksom mina fyra, om man säger för fem år sedan så jagade det ju mycket mer att så här, jag är låtskrivare, jag skickar en idé till någon och så plockar den artisten upp det och gör till sin. Sen har jag sakta insett att musikbranschen funkar inte riktigt så, eller den är, då är det liksom, alltså jag har en kollega som fick med en liksom bakgrund på en av världens största artisters album det här året. Och då är ju det jättekul och tillfälle att fira och sådär, men då har jag liksom, det har ju tagit så där fyra, och med bakgrund med menar jag kanske liksom en instrumentell loop då.

Är du med? Och då, det är efter att den här kollegan har skickat kanske 400 exempel. Oj, gud. Och så blir det liksom, en kommer igenom alla filterna då och det tar över ett år.

Och de andra är liksom hyfsat obrukbara eller sen får man gå på och göra nya saker. Men får man mycket pengar för det? Det vet jag inte. Om man lyckas få tag på dem så får man väl det.

Jo, men det är lite uppstyrt i det i alla fall. Men jag behöver bara menar att så här, då tänkte jag att jag var mer som en så här, här är en vers och en refräng. Och så här, låt oss jobba vidare på det.

Och med det så bjuder man ju in ganska mycket, man jobbar med väldigt många som man inte känner då, när man gör på det sättet. Och har liksom låtskrivar-sessions eller jobbar via ett förlag eller något management som skickar runt den. Och det är några stycken som lyckas få det.

Ofta folk som besitter väldigt, väldigt bra sångröster, tycker jag, är duktiga på det. Men jag gick in i liksom varje låt lite för mycket som om att det var mitt eget liksom, att det är 24 karats guld man ska leverera varje gång, vilket det inte är liksom. Men jag kunde liksom inte förstå mig på att så här, men nu har vi jobbat en hel vecka, ska vi bara slänga det?

Eller sådär. Så att jag fick liksom lite sån bollplankspanik, att jag kände mig väldigt lågt värderad i det, i den situationen. Så att lösningen för mig har varit att så här, skapa egna situationer som jag är i kontroll över, som är mitt och Adams band eller mitt och Andreas samarbete, min jazzlabel eller liksom mina egna låtar som jag släpper.

Så det är de, den kvartetten av projekt tror jag kommer liksom tuffa fram nu, som en lite vinglig elefant där i fyra olika hjärnor som försöker styra varsitt ben. Men ändå liksom tar sig framåt i mångt och mycket. Och jag tror att det i sig, det kommer nog liksom få det att blåsa upp ganska mycket på egen hand.

Att jag ska liksom hålla det och att folk snarare vill så här, komma in i den virvelvinden. Just det. Som i den här liksom bumper, när man spelar som en flipperkula, när man vill komma upp till bumpersarna och sedan ligga kvar där en stund.

Du-dung-dung-dung-dung, om du vet vilka som är bumpers på ett flipperbord. Ja, jag vet faktiskt det. Och det, det känner jag mig ganska lugn inför just nu. Det är bara att varje, det kan bli ganska överskådligt mycket, alltså det kan bli väldigt mycket att göra med vart och en av de projekten.

Så man får bara balansera lite där för att inte bli för galen. Ja. Så du tänker att du ska fortsätta med det du gör nu ungefär? Ja, precis. Och sen så får jag se med, är jag riktigt, är jag riktigt framgångsrik så kanske någon av dem erbjuder någon form av liksom ekonomisk trygghet eller stabilitet.

Men det är ju väldigt svårt att veta i dessa tider. Man måste ju vara, men där är jag tränat på att vara väldigt, som det heter, 360. Att liksom, om man skriver och spelar in en låt, då ska man även få en del av när den, när bandet man spelar in det med kör den live, liksom.

Aha, oj. Eller att man, man är lite med i bokningssammanhanget också för alla de här. Och det är jag i och med att jag sätter mig själv i alla de banden på ett eller annat sätt.

Att man har liksom ett management-tänk kring sitt eget, liksom. Mm. Det låter rätt svårt administrativt att ha massa luttar överallt, liksom. Eller funkar det tematiskt?

Ja, alltså det är, det är svårt och det är väldigt upptränad förmåga, liksom, att kunna göra det. Men, och jag tror att det är the way, liksom. Ja. I alla fall om man inte gör, inte vet jag, den så här epadunk.

Eller jag vet inte, det som är mest säljbart idag. Mm, är det det som folk gillar? Det är det, men de som jag känner som håller på med det, håller också på lite så.

Mm. bara magisk kraft, men man lägger ju sin energi kanske där också. Ja, verkligen. Men jag måste säga att jag är öppen för förslag. Det har varit jättekul att göra andra typer av media också.

Alltså göra typ tv eller radio, eller en annan sorts podd med något annat ämne. Jag är öppen för alla förslag som kan vara utvecklande. För just nu känner jag att jag har kommit ur den här långa, tunga fasen att skriva Hillman-boken.

För det var verkligen skitsvårt alltså. Det var det värsta jag har gjort. Nej, men det var det svåraste jag har gjort i mitt liv. Absolut svåraste. Så nu känner jag mig så fri att nu har jag utrymme att ta mig an nya saker.

Och sen har jag, det är lite kul, för jag har ett manus som jag funderar på om jag ska kanske publicera lite snabbare än jag har trott. Vi får se, men ja, jag får återkomma till detta. Jag vet inte mer.

Men vad säger du? Ska vi runda av dagens avsnitt? Eller ska vi... Ja, det gör vi. Tack för fem fina år. Man saknar ju, man ser ju fram emot när man får sin så här burst of creative output och skriver typ ett drömspel på en helg i Amsterdam på tre dagar och sånt där.

Alltså den typen av bok ser jag fram emot att läsa av dig. Tack! Den som bara är så här, här är verktygslådan, då sätter jag mig och skriver. Ja, men faktiskt. Det var lite visionärt, vi fick ju en vision där Pontus.

Det kanske är det som vi har väntat på att det ska bli en sån här, att det ska komma. Ja, men precis. Man vet aldrig. Det var liksom, i ett rus av så här, efter en matförgiftning i Gdansk så började hon yra och av näringsunderskott så försattes hon i ett maniskt tillstånd och började skriva sin nästa roman.

Det är väl rätt vackert? Det kanske blir efter vi lagt på nu då, för jag har typ inte ätit på tre dagar, så ja, jag är nog i någon slags... Perfekt. Ja, vi får lägga på nu så att jag kan börja på mitt mästerverk.

Äntligen. Äntligen. Vi hörs när vi hörs, vi får väl se. Men kul att ni lyssnar och tipsa gärna en kompis som har lyssnat om ni vill det. Eller följ oss på nätet, eller läs min bok, eller mina böcker och lyssna på Pontus musik.

Lyssna på Pontus playlist på Spotify. Den har också börjat komma tillbaks. Så gör gärna det. Ja, vi hörs. Hej! Det gör vi. Ha det bra. Hej! Hej, hej. Alice Back Unke här.

Jag kan inte svara just nu för jag är ute och jobbar för mänskliga rättigheter, jämlikhet och allt det där som gör att Sverige vinner på grön politik. Men lämna gärna ett meddelande. Och glöm inte att rösta på Miljöpartiet.

Det här är ett politiskt reklammeddelande från Miljöpartiet inför valet 2026. Mer info finns på mp.se slash transparens. Ny dag, nya möjligheter. Kör hårt på jobbet, i köket, när du gamar.

Kör hårt med din PT och din partner. Eller gör som jag och kör hårt i en radiostudio. Att äta mer fiber är enkelt. Oavsett var du är. Kör hårt med Vasa 100. Kom igen!

Kom igen! Jag är fri! Kör, kör, kör! Du lyssnar på ljudet av att stanna ute lite längre med kompisarna. En trygghet fler barn ska få uppleva. Rösta för ett rättvisare Sverige.

Rösta på Moderaterna. Det här är ett politiskt reklammeddelande betalat av Moderaterna angående riksdagsvalet. Mer info på docs.podspace.com slash Moderaterna.