Avsnitt 122 - Pontus nya projekt får premiär

Hej och hjärtligt välkomna till dagens avsnitt av Kulturbarnen, avsnitt 122. Kulturbarnen är en podcast som tar upp nutidsfenomen, kultur, nöje, musik, konst, litteratur, you name it. Och den görs av mig, Pontus Ebolff, producent och låtskrivare, och av mig, Ida Thurem, författare och inte så mycket annat just nu.

Nej, verkligen. Det är det du hinner med just nu. Författare och mamma. Men alltså, jag måste säga att podden tycker jag i första hand nästan handla om att leva som kulturskapare, och vad är det det innebär?

Ja, verkligen. Det har du helt rätt i. Var det så att det här kanske bara är... Välkomna förresten. När man startar någonting så tänker man att det ska vara en viss grej.

Som att säga, nu ska vi köra ett eller två avsnitt i veckan så att vi hinner med alla grejer. Vi pratade om att ha så här små korta helguppdateringar. Hur har jag för mig?

Eller så var det... Vi hade ju musikinslag också i början. Just det. Vi tänkte mycket mer blogg, liksom. Ja, lite så kanske. Ut med rapport. Och jag tror det har, även efter 122 avsnitt, så lever det kvar i min hisspitch.

Nej, men alltså formen hittar ju han ibland. Det är precis som att jag blev intervjuad igår om min senaste bok, som handlar om Hillman Clint, för er som har missat det. Och då var det en fråga som handlade just om det här, om formen på boken.

Och jag berättade att jag tror att jag skrev om den typ tio gånger i olika former. Men till slut kände jag bara, yes, nu har jag hittat rätt form. Men det var inte självklart hur det skulle vara.

Varken vilken... Ska det vara första person? Ska det vara tredje person? Ska det vara allvetande berättare? Ska det vara kronologiskt? Ska det vara flashbacks? Ska det vara tidshopp?

Hur ska formatet vara? Sen slutade det med att boken utspelas i under tre dagar i London och med tillbakablickar på Hillman Clints liv. Det pågår mest i hennes inre, liksom.

Men det var inte självklart från början. Och det bara, det hittade oss. Och så tänkte jag på den också, att man hittar liksom formen efter hand. Ja. Ja, du skrev ju inte baksidetexten först, liksom.

Nej, exakt. Men jag har tänkt på en grej, Pontus, angående podden. Alltså, jag har tänkt på det ganska mycket, för nu var det ju rätt länge sedan vi spelade in podden senast.

Och jag tycker att det finns ett ganska intressant samband. För nu är jag tillbaka i Värnamo där jag bodde hos mina föräldrar. När vi började spela in podden, jag är här nu i...

Jag flyttade hit nere och skär. Nej, verkligen. Nej, jag är här i två veckor för att min älskade Gabriel är på turné med sitt hardcore-band Speedway. De är på turné över hela Europa och jättekul för dem.

Och jag sa, du får göra det en gång om året, en längre turné, liksom. Det kan jag palla med barn och så, men inte mer. För jag orkar inte vara själv i flera veckor hela tiden.

Han skulle kunna åka på turné hela tiden om det var så, men det går liksom inte. Men då sa jag, då åker jag till mina föräldrar i två veckor med min stordotter kan du vara hos sin pappa. Och jag tog med min lilla, ettåring, hit då.

Och då blir det ju så här, tänker man tillbaka lite, sen när jag bodde här, hur kändes det att bo här i mitt föräldrahem? Och de ska precis sälja huset också, så den är ute på Hemnet och så. Så det är så här, we end of an era verkligen.

Och då tänkte jag lite på podden också, att när vi började köra podden för fyra år sedan, fem år sedan, fem år sedan. Fem! Wow! Så bodde jag ju här då. Jag flyttade hem från USA, hamnade i pandemi, jag hamnade hos mina föräldrar av olika skäl.

Och jag mådde rätt piss. Och det gjorde jag, jag mådde rätt dåligt första åren då, som vi gjorde podden. Inte på grund av podden, men det sammanföll med podden. Jag höll på med min bok och skriva på den och sådär.

Men nu mår jag väldigt bra. Och det är väldigt intressant att se att podden driver det också ganska mycket, så här kämpa med din karriär och sånt, under den här perioden. Så det känns som att vi bort två går lite bättre för oss nu, i våran karriär.

Ja, det får man ju säga. Och nu spelar vi inte in podden längre. Har du tänkt på det? Alltså att när vi mådde bort två hade det som kämpigast i vårt kulturarbetande och frustrerande, då spelade vi in podden ganska ofta, ibland varje vecka.

Och nu gör vi typ aldrig det. Men det går bättre. Men det där är så liksom symptomatiskt. Så funkar även mitt Instagram. Att så här, jag vill göra jättemycket så här behind the scenes och bjussa på idéer och mig själv och min Pontus playlist och alla de här bisysslorna liksom.

Lyssna på Pontus playlist på Spotify. Ja, men där, när jag jobbar som mest intensivt, när det kanske vore som mest lärorikt att följa med, då har jag inte tid och glömmer även bort. Ja!

Man behöver inte den bekräftelsen eller att bli sedd på det sättet, för mycket handlar ju om att vilja bli sedd. Alltså bekräftelse låter så himla negativt, men så här, jag känner mig ensam, jag sitter här och knagglar iväg, jag skriver på min bok varje dag, ingen bryr sig, ingen vet ens att jag sitter här, liksom. Så kände jag ju flera år.

Och då känner man sig väldigt ensam, då känns det ju fint att ha podden och få ett utlopp, så här, hallå, jag finns, se mig, typ. Men nu när jag känner att jag blir sedd, jag har tolv samtal inbokade under våren och pratar om min bok under hela Sverige. Ja, jag ser väl det.

Trots att den är ett år gammal, liksom. Och då känns det ju bara kul hela tiden, så jag behöver ju inte, jag behöver inte skicka upp en flagga och bara, se mig, för jag känner mig sedd, liksom. Men det där kan vara en sån här bok som blir starkare och starkare.

Ofta vet man ju inte riktigt vad det är. Alltså jag hade ju på känn att det där var föreläsningsmaterial, eller vad man ska säga, men på samma sätt så har ju inte jag jobbat mest intensivt med det jag trodde att det skulle vara någonsin egentligen. Och ibland är det så här som att det känns som att den här podden är det som befäster mina jobb bättre än vad min musikkarriär är.

Vad menar du? Nej, men bara att det är så här att de, om jag jobbar i kontakt med branschen, då är den här podcasten och min gästbokningsfirma, de är starkare liksom arbetsdrivare för mig än vad min musik är. Alltså om det är betalda jobb jag är ute efter.

Du menar som pitch eller så? Ja, men att de har det som en trygg referenspunkt så här. Och så gör du kulturbarnen podden. Ja, okej. Ja, vad bra. Och snarare än så här, ja så släppte du ju det där bra albumet 2012 med uppföljare i 2019.

Det är ju ingen som någonsin säger det. Utom att jag kanske är liksom så här spännande i det forumet. Så att man vet aldrig riktigt vad det är som ska ske. Men ja, men ibland podden.

Om jag ska få lite pressbiljetter, jag bara, får jag komma på den här grejen? Jag har en podcast. Ja, men med all rätt. För det är ju inte så många kulturorienterade poddar där ute som liksom inte är politiska heller.

I någon liksom högre grad. Vad ska man säga? Men nu har det väl, har det inte varit så också att det nu har burit lite frukt? Ganska stor frukt från vad du har hållit på med väldigt länge?

Jag har förstått att du är beredd att avslöja lite mer äntligen vad det är du håller på med. Ja, absolut. Det gör jag med glädje. Jag har ju jobbat i ett och ett halvt år har jag gjort konsultuppdrag åt företaget Epidemic Sound.

Som är ett musikbolag som säkert många känner igen som arbetar med content eller film, Youtube eller... Och sannerligen om man jobbar med musik överlag. Det har varit liksom som en liten, vad ska man säga, sidofåra Det var en del av min pitch, men då hade ni tyvärr slutat delen.

Ja, ja. Alltså när du pitchade till henne eller när du pitchade till Breaking Sound? Det var när jag pitchade projektet för henne. By the way, jag såg att du... Jaha, ja men vad bra.

Du har min blessing med det. Gud vad kul om du hade hört det. Soundbar. Kan vi inte ta med den i Wilson? Hon är hela företagskontor hela tiden. Ja, men då så. Ja, men både Adam och Silvana hade ju ganska framstående roller i min klubb.

Jag drev ju en nattklubb där jag skötte bokningar och behind the scenes och allting. På klubb vardagsrummet på Stureplan. Och vi hyrde in oss i klubben Collage lokaler och hade återkommande klubbar där två dagar i veckan.

I två år typ. Och jag skötte allting. Allt som planering, kan man säga. Det var samtidigt som jag gjorde allt sånt på Kåken. Vi var aldrig på varandras klubbar, vilket är roligt.

Överlappande. Men jag försöker fortfarande tänka, var det verkligen samtidigt? För att vi slutade 2013. Vi började 2010-2011 typ. Vi började 2011 officiellt, men vi hade börjat 2010.

Stämmer det? Jag drev Kåken på riktigt mellan 2013 och 2015. Så nej, kanske inte helt där. Du var efter. Och grejen är att jag fick ju barn 2013, när jag fick min dotter.

Så vi slutade. Det är därför jag vet. Jag hade sista bokningen från BB. Jag låg på BB och bara panik, skitstressad. Och bara, fuck, jag måste ha en bokning i helgen.

Min kompis Lina bara, Ida, nu tar jag över. Jag sköter det här. Så, föd barn nu liksom. Det var inte jättebra tid i mitt liv. Nu är jag lite mer mogen. Nu hade jag inget jobb på BB till exempel.

När jag fick mina utannamål. BB står för bokningsbolaget. Gud, vad hemskt alltså. PTSD. Men i alla fall. I Ulf Kristerssons Sverige. Men det är lite så här prekariatet, frilans.

Jag jobbade igenom. Jag hade ändå så dåliga inkomster. Och så försökte jag skriva min bok. Det var min första roman. Den försökte jag skriva på. Det var så jävla svårt att få ihop allting.

Nu vet jag faktiskt inte hur jag gör. Men nu har jag lite mer cool i det hela. Men i klubben då. Adam spelade ju ibland och DJade. Och han och även hans polare. Vi hade ju mest hiphop i klubben.

Och Silvana hade tror jag sin första spelning på vardagsrummet. Bokat av mig, yep. Jag känner ju Silvana. Jag skrev också förord till hennes bok. Hon hade ju en bok som hette Silvana.

Som kom på Norstedts. Och då blev jag ombedd att skriva förord. Så vi har känt varann länge. Men hon var också typ ihop med en kompis till mig. Fast för jättelänge sedan.

Så vi har känt varann. Vi är i samma ålder, så vi har känt varann. Vi var båda 25 kanske. Ja, skitsamma. Men vad kul. Vad härligt. Har du tänkt då att den här personen...

Det är som Pokémon-kort. Alla har olika skills. Exakt. För sen kommer det här liksom vandra. Vi har redan börjat arbeta med UK. Tänker oss New York, LA. Att man ska göra lokala anknytningar till allting.

Så att det inte blir liksom... Det är väldigt sällan som en juice passar hela världen. Men vänta nu, att det är stämning i olika städer? Eller att de åker till olika städer?

Eller vad menar du? Nej, utan att det här är de tio reworks Sweden-artisterna. För Sverige? Jaha, så det är hos, det ska bli Pontus worldwide nu. Självklart. Nej, men så därför är det...

Det är verkligen tanken att det är tio olika berättelser om Sverige och svenskt musikskapande. Just det. Och sen så håller vi... Det här är lite som en hade stories, du vet, H&Ms märke.

Att om man så här, Stockholm Atelier, Paris Atelier, Los Angeles Atelier. Man kan se på kläderna så här, vilken stil de har, vart de kommer ifrån. Jag tror inte att de skulle känna sig helt osmakkade om du sa det till Epidemic Sounds.

Det var väldigt fint beskrivet. Ja, jag kanske också kan skicka mig till Paris Atelier. Nej, men jag är oerhört glad över den här line-upen. Det har varit väldigt, väldigt roligt pusslande.

Och det blir också... Du gled direkt in på nattklubb. Och det är ju konstigt nog det som har byggt mina skills inom det här. Hur fixar man någonting från allt? Och även hur man skapar förtroende hos alla de här.

Så att de liksom är nöjda. För att man kan ju komma på många artister i Sverige om alla ska dra tio artister. Så är det ganska lätt, kanske. Men för att ett sånt här projekt ska kännas enhetligt och make sense och ha en röd tråd så måste ju alla de limma med varann på något sätt.

Alltså som en festivalposter. Så att den drivs av att så här, aj, är han med? Fan vad kul! Då vill jag också vara med. Då vill jag också vara med och då ska jag ge lite extra.

Eller så här, är den med? Ja, men kan inte vi få göra en presentationsvideo tillsammans? Ja! Alltså att man... Man känner att man är en del av någonting. Ett sammanhang som känns bra.

Precis. Och det är sånt älskar jag när man kan göra grejer liksom över gränserna som ändå respekterar varje artists gränser. Ja, men det är ju synergieffekter. Ja, precis.

Men också, jag känner inte igen alla namnen du nämnde. Och det beror inte på att de inte är kända. Det beror bara på att jag är clueless. Alltså jag har inte koll på allting.

Och det är ju också väldigt bra tecken, tänker jag. För att det vore ju synd om jag visste vilka alla var. Det känns nästan tryggare att jag inte vet. För då visar det att det är ett genre som jag inte har koll på.

Jag lyssnar ju inte på alla genrer av musik. Och då visar det bara att det finns en bredd. Ja, men där har Pontus tänkt till. Han har även kommit in med några framtidens namn.

Yes, det måste man ju... True to form, om man säger. Nya likeri. Ja, exakt. Det var det här jag tänkte säga. Men jag sa inte det så snabbt. Det blir starkare om du säger det.

Ja, great minds think alike. Ett annat namn är Harrison First, som är born and raised i New Jersey. Men flyttade till New York. Gjorde bara trap-musik i tio år. För det var liksom det scenen...

Trap, hiphop. Trap-hiphop-musik. Ja, det är det som scenen bjuder på. Hamnade i Sverige av någon anledning. Började hänga med Rebecka och Fiona och Mapei. Och spelade överallt.

Och har nu liksom blommat ut inom house och afrobeat och pop. Och utvecklar alla sina musikaliska sidor. Och det är också en grej som Sverige är. Man måste inte hamna i ett fack och stanna där för alltid.

Utan det är liksom möjligheternas land för musik. Så det är också en sån här grej som man vet inte... Han kan sluta hur stort som helst. Ingen aning. Men hans resa eller arbete berättar någonting om det musikaliska Sverige.

Och sen såna pillars som Clear Up och Silvana. Som är så här, jaha, men är de med? Ja, då kan jag inte säga nej. Liksom. Så det finns ju ett smicker i namn som man ska använda också.

Men så det har varit... Sverige är så jävla bra land. Alltså jag måste ändå säga det. Jag tänker på det mycket nu. Jag kan ändå tala från erfarenhet att jag har bott utomlands i mer än ett dussin år.

Och jag måste säga att Sverige är så jävla bra på så många sätt. Sen finns det så mycket skit också. Som alla de här jävla utvisningarna nu. Och att vi har lite halvfascistisk regering.

Alltså, don't get me started. Men i stort finns det så mycket bra i Sverige. Alltså man får verkligen inte glömma bort det. Särskilt nu med alla Epstein-papers och Trump som håller på.

Då blir man så här, tagg, Gud, att jag bor i Sverige. Alltså jag är så tacksam. Att bo i Sverige. Ja, verkligen. Man behöver inte enbart skämmas i alla fall. Nej, precis.

Inte för konkreta människor i Sverige behöver man inte skämmas över. Gud, De liksom har lagt till ett avsnitt där de måste berätta om att George och John dog på olika sätt. Det är alltså inte var självklart längre.

Nej, för att de testvisade på 1995 då så gjorde de om några låtar, de överlevande, liksom. På gamla kassettband som John Lennon sjöng på. Free as a bird hette en känd låt.

Och då var den liksom den yngre testpubliken sa så här, but why are there only three? Så att det är man tar för självklarheter samtidskulturellt. Det måste vi nu lära lite.

Till och med generationen som, mm. Det är därför jag tror att vi som börjar växa till oss nu åldersmässigt, vi kommer börja få leva med lite mer förklarande, lite mer lättjig kultur. Med det som vi så här, att vår förkunskap, den blir på något vis mindre värd.

Mm. Som att så här, ja det är många kvinnliga författare, men de yngre kvinnliga författarna vet inte att det inte alltid har varit så, liksom. Precis, och liksom, dels tänker jag två saker.

Det ena är att det finns ju ingen monokultur längre. Det här är ju inte jag som kommit med den här idén. Det har ju pratats så mycket om att innan var det så här, alla kollade på Kanal 1 på SVT.

När jag växte upp hade vi bara ettan och tvåan. Vi hade inte ens fyran. Vi hade bara ettan och tvåan hemma. Vi fick fyran någon gång när jag var typ i högstadiet kanske.

Så alla kollade på samma sak. Var du med i tv så såg alla det. Och då visste alla det. Så här är det nu. Nu har Ida släppt en ny bok, hon är med i Kanal 1. Okej, hela Sverige vet om detta.

Och nu är det ju så att man kanske måste se 13 olika klipp och höra Beck in the birds innan jag vet vad Beck in the birds är. Jag kanske har hört det nämnas 20 gånger liksom. Och det är inte samma monokultur att vi har de här små bubblorna där vi alla befinner oss i och så vidare.

Det här vet vi ju redan. Men det skapar ju också en lite fragmenterad förkunskap. Att folk saknar den där känslan av historieskrivning. Det var väl därför de ville dra igång det här kanonprojektet.

Nu ska vi bestämma vad som är svensk kanon. Med kulturkanon. Men det blir ju en otrygghet. Lite som med modersmål. Anledningen till att vi har modersmål i skolan är ju för att folk ska få ETT bra språk.

Det är ju inte för att folk ska lära sig sin farfars språk för att det är kul. Utan det är ju för att så här, du måste kunna ett språk bra för att lära dig ett annat språk. Jag läste precis en text som var typ att många som citerar mig inte det här, men typ så här stod texten att de som växte upp med föräldrar som pratar andra språk och sen läser svenska i skolan läser ofta bättre svenska än de som inte riktigt pratar språket hemma men lite grann.

Alltså det blir som en, då har de inget språk. Man har lite svenska, lite arabiska eller vad det kan vara. Då har man inget riktigt grundspråk så man förstår inte vad ord betyder.

För man har inte en riktig känsla av vad orden är. Man har inte den här som man får när man är barn. Godis, mm, man kan känna i kroppen. Vad är godis? Har du inte riktigt etablerat vad ord symboliserar på något språk, då har du svåra med språk överhuvudtaget.

Men de som läser ett annat språk, hemma typ, man kan jättebra arabiska eller danska eller vad fan som helst och så lär du dig svenska. Då kan du bara översätta de orden. Då har du redan en relation till vad orden symboliserar.

Och det tänker jag lite som med historieskrivning också nu. Att alla har lite olika relation till vad som hände. Så vi har inte den här känslan av gemensamt berättande.

Och då blir ju skolan väldigt viktig att ta den rollen. Att så här, det här är vår uppfattning om vad historia är, eller vad vi är. Det är en sak jag tänkte på. Det andra jag tänkte på är, jag läste precis Björnkvinnan av Carolina Ramqvist.

Den kom för några år sedan och jag hade bara missat att läsa den. Och jag tycker ju om hennes böcker. Jag har lyssnat på det som ljudbok. Jag har blivit en ljudboks-girl.

Jag har också dragit med mig min dotter och min mamma. Så jag har köpt familjeabonnemang på Storytel. Så jag har börjat lyssna på en massa ljudböcker. För jag hänger ju fortfarande på Spanien för att min mamma lever på deltid.

Jag vill inte vänta tills han var nästan två och börja med förskolan. För att ta det lite lugnt. Så jag är hemma några dagar i veckan. Och då har jag på ljudböcker i bakgrunden lite.

Och lyssnar lite som en högtalare. Och sen kan man lyssna lite på någon bok. Och sen när jag lägger honom typ kanske jag lyssnar på hörluran medan jag bär runt på honom.

Så det blir ändå några timmar om dagen man kan lyssna. Och då lyssnade jag på Björn. Ja det är fantastiskt. Det är så, jag har blivit såld. Jag har alltid varit anti.

Men nu har jag räckt läxe. Knäckt. Jag försöker verkligen hitta mitt ljudboksskov igen. Men jag har varit lite för stressad tror jag. Ja kanske det. Man måste vara lite lugn.

Jag har försökt som motvikt till det här väldigt intensiva arbetet. Som jag har utfört. Som jag nu är ganska lugn med. Så har jag tagit upp strykning som en avslappningsmetod.

Ja för att då, det är obamhärtigt tidskrävande. En tvätt tar ju kanske 45 minuter att stryka ordentligt. Det är väldigt on brand för dig att ha struken skjorta. Det är väldigt on brand på Pontus.

Ja men det har jag när jag går till studion och sitter själv. För att jag liksom vill respektera det som ett hederligt arbete. Eller ett riktigt jobb. Helt rätt.

Men för då är det så här, nu är jag untouchable. Det här är totalt antistress. Men då gäller det ju att kunna lyssna på ljudböcker. För det är väldigt svårt att göra helt andra grejer.

Jag brukar också klippa min frus podcast när jag stryker. För de säger väldigt sällan fel. Det var fint sagt. Men det hänger ihop med, en annan sak som jag har lärt mig under det här jobbet har varit att jag har hittat min workaholic drug of choice.

Och det tror jag är oxytocin. Jaha, oxytocin? Alltså ett gos. Tycker du säga att du har sex med oss? Det här är sätt att säga att... Exakt. Då kopplar hjärnan över, eller det sympatiska nervsystemet, alltså fight, flight, till det parasympatiska som är rest and digest.

Nedkopplingen liksom. Slänga av spänningar. Och det är den liksom antikicken jag söker. Inte så här adrenalkicken. Yes, vi fick det. Vi tjänade pengar. Kom så drar vi och festar och firar.

Utan att det är liksom när stresshormonerna försvinner. Just det. Det är min så här... Så det är den kicken jag söker. Jag kommer så tydligt ihåg liksom nu innebär det här projektet mindre och mindre risk för mig om min misslyckas.

Då mår jag bara så här ett simmigt bra. Nej, men det är vi jobbar på. Medan i början när jag så här... Och det är därför jag tar sig in på såna här knäppa grejer och att de inte sköter det internt.

Att jag säger ja till idiotiska saker. Som så här, vi skulle vilja ha tio namn i den här kalibern. Har du ingångar på någon av dem? Då svarar jag bara, jag fixar alla.

Jag löser det. Jag tar det. Då har du haft fina kostym på mina tre. Jag fixar det. Ja, ja, ja. Och sen så sov jag inte den natten. Och då tänker jag, okej, först och främst så kommer jag inte hitta låtar som de kommer vilja göra om.

Sen kommer jag inte hitta artister som är med på det här. Okej, då får jag först skriva låtarna som ska bearbetas. Och sen får jag låtsas göra remixer i namn av de här artisterna.

Jag får spökskriva 30 remixer så att de låter som Klier upp Silvana. Och sen tänker jag så här, hur länge klarar jag mig utan att de upptäcker mig? Och det hänger kvar från att man är sent till skolan.

Men fram till en minut Jag som vet att jag kommer bli en halvtimme sen. Så att det är liksom, det är liksom den grejen. Och sen måste jag lösa det för att komma bort från de här stresskatastroftankarna.

Men gud vad intressant. Jag känner inte igen mig alls i det här alltså. Jag drivs inte alls. Men jag har ju inte det här perfektionistiska heller. Och jag är ju inte särskilt duktig liksom.

Jag är ju mer så här, jag drivs mer, det är mer lustfyllt för mig. Jag drivs av att jag tycker det är så jävla härligt att sitta och skriva och få gå in i min zon. Jag drivs av längtan efter flow.

Att jag bara äntligen får sitta här och gå in i min värld och släppa tankarna på allt utanför. Och bara gå in i mina idéer och tänka och läsa och skriva. Det är allting jag drivs av i livet.

Det är den känslan av flow. Och sen så tycker jag det är så kul att vara med min familj och skratta och ha kul och så. Men jag måste ju säga att jag väljer ju alltid skrivandet.

Om jag kan. Men det är det som är, jag jobbar ju bara 25% kanske med det här projektet. Och resten är i min studio. Och i konsertlokaler eller what have you eller min familj.

Och då känner du dig avslappnad? Ja då får jag ju min sån grej. Jag har ju ingen ångest när jag gör musik. Men det är också ett ganska trevligt rum att sätta sitt skapande i.

Den gamla klassiken, gör det för sin egen skull. Men det är så konstigt tycker jag att komma upp i den här åldern. Jag har känt lite i sista tiden. Bear with me.

Jag har känt lite så här, det finns ingen mening med någonting. Men det är på ett väldigt bra sätt. Så det är inte någon depression. Jag mår faktiskt, jag har nog aldrig mått så här bra som jag har gjort i det senaste året.

Jag känner perfekt balans mellan så här, jag är hemma lite med min bebis. Todlaren nu då, som man gjorde att se i familjen. Jag har mycket tid med min familj. Och jag känner också att samtidigt så, jag läser och jag skriver.

Och det är en väldigt skön balans. Och jag får resa lite med jobbet. Jag var ju i Serbien här och ni kanske minns och så. Jag får åka lite grejer och åka runt och prata om min bok.

Och få lite intellektuella kickar när jag känner så här, yes nu bidrar jag med någonting. Och människor blir glada när jag pratar och så. Så det har varit ett perfekt balanserat år för mig.

Så jag har mått jätte jättebra. Men samtidigt så tänker jag bara så här, jaha, okej vad händer nu? Vad kommer hända nu? Jag kommer förmodligen, förhoppningsvis, fortsätta skriva mina böcker.

Jag håller på med en bok nu som jag hoppas blir klar de närmsta åren. Eller de närmsta åren. Ja, och liksom jag kommer fortsätta skriva mina böcker. Och det är det jag har gjort alltid, men det har bara inte någon har innebrytt sig.

Men nu finns det ju så här, jag kommer ha ett förlag antagligen. Och förhoppningsvis kommer det rulla på så här nu i 10-20 år, om allt. Det skulle jag vilja i alla fall.

Men det är ett prestigeprojekt det här ju. Alltså din nuvarande bok för förlaget. Ja, det kan man ju hoppas. Jag vet inte vad de tycker, men det hörde jag varit kul.

Ja, det är jättelätt för dem att prata om den boken. Jo, det är klart. Det är det enda som betyder någonting, att det är lätt för folk att berätta om saker. Det är sant.

Ja, det handlar om liksom. Det är mer så här, ja, det känns rätt skönt. Då blir man ju lite, det är väl då man blir lite den här läraren man inser att Okej, men nu har jag faktiskt någonting att lära ut till andra människor.

Nu har jag gjort saker som jag kan hjälpa andra med. Förstår du? Man kommer i någon sån här mentosposition, kanske. På något sätt. Jag vet inte. Ja, gud vad härligt.

Men nu pratade vi ju mest om oss själva i en timme. Vi kanske ska återvända med ett mer recensionsaktigt avsnitt. Ja, det skulle jag. Jo, men det kan vi göra. Vi ska iväg till Diana Orving heter hon.

Textilförfattare på Millesgården nu. Och jag har gått på massa konst och teater framförallt på senaste tiden som jag vill berätta om. Jag vill höra mer om Björnkvinnan också.

Och annat som du har förtärt. Nej, men alltså också känner jag så här att Jag ska också se, jag ska se Rage på Dramaten. Men apropå Björnkvinnan, jo, men alltså i Björnkvinnan då, Karolina Ramqvist, då är hon liksom i fyrtio plus litegrann och går runt och tänker mycket på moderskap och skapande och så vidare.

Men då finns det en scen när hon är i Paris med sin tonåriga dotter. Och någonstans inser hon att dottern kanske inte vet att hon har de här grundläggande uppfattningarna som hon har. För dig och mig som känner till Karolina Ramqvist sedan tidigare.

Hon var ju en profilerad feminist när hon var i 20-årsåldern. Hon skrev ju vad man ju fittstim, om jag drömmer. Och hon skrev i profilerade feministiska sammanhang och så.

Jobbade även för Arena och var redaktör där och så. Till och med chefredaktör tror jag. Så hon var ju liksom, i mina ögon har hon ju alltid varit en profilerad feminist och vänster.

Och sen har hon ju gått över till att vara författare på heltid. Goes. Vilket jag också försöker göra. Men alltså, det är ju, jag har ju den uppfattningen att jag utgår ju från, allting hon säger utgår ju från att hon ändå har en så här feministisk grundidé typ.

Men då framkommer det i boken som jag utgår från, den här självbiografisk, för det känns i alla fall så. Eller den verkar vara det i alla fall. Och då blir det väldigt intressant när hon då inser i boken att hennes dotter kanske inte, för hon läser en bok som är så här, därför är jag inte feminist.

Den här av någon afrikanska författare tror jag. Jag minns inte nu vad hon heter. Men dottern reagerar liksom på det här och bara, som att, som att, jag fick känslan när jag lyssnade att dottern är lite så här, är du ens feminist, mamma?

Och då inser hon någonstans att, oj, jag kanske har glömt bort att förklara de grundläggande sakerna som jag tror på, på något sätt. Att, apropå det vi pratade om då, att så här, jag tänker ju, jag kommer på mig själv samma sak. Jag har ju också ett barn som snart är tonåring och då glömmer jag ju bort ibland att så här, hon vet ju inte om.

Jag tänker ju att det är så underförstått i allt jag gör, att jag har de här övertygelserna om antirasism mellan feminism och så där. Men det kanske jag måste vara lite mer tydlig med, att verkligen säga, jag tror på det här. För det vet inte hon.

Så det blir lite intressant. Var det outtalat där? Sånt där är ganska svårt att förmedla mellan föräldrar och barn, tror jag. Alltså det var, jag upptäckte ju också feminismen under liksom 00-talet och så här stöpte mig efter det i mångt och mycket.

Men det var ju aldrig att jag gick till min mamma som var så här 16 år 1968 i Stockholm. Och så här levde det där på riktigt. Jag tog ju bara in det i böcker. Så det är också liksom, minnet är ju ganska, ja men minnet är ju rätt förar.

Jag vet inte om hon minns det. Eller hur det, hon har ju inte propagerat det åtminstone. Man får göra lite manifest. Ja, man får göra ett manifest liksom. För det här tror jag på, ifall du någonsin tvivlar.

Det är det här som jag tror på. Ja, smart. Ja, nej men vi får prata mer om det sen. Vi får ha ett litet recensionsavsnitt kommande nu då. Snart. Det blir nog bra.

Så kul att ni, att vi är tillbaka. Kul att ni lyssnar fortfarande, att ni hänger kvar eller om ni är nya lyssnare, jättekul. Glöm inte att lyssna på Pontus playlist på Spotify och även Pontus musik, Pontus Wulf.

Och glöm inte att lyssna på tidigare podavsnitt om du vill. Och min bok finns ju också ute, eller mina böcker finns ju ute. Men min senaste bok heter Det osynliga