7 Anledningar varför vi kvinnor har svårt att koppla av + vad vi kan göra åt det (bokklubben)

Välkommen till Wellness inifrån och ut med mig, Josefin Dahlberg. En podd som handlar om att sänka kraven och påminna oss om att det är de små dagliga vanorna som faktiskt gör den stora skillnaden. Här guidar jag dig till att må bra på riktigt i din vardag inifrån och ut.

För det förtjänar du. Hej, hörni. Välkomna till ett nytt avsnitt. Så mysigt att catcha upp med er så här mitt i sommaren. Jag är mitt i min semester. Vi har precis varit ute på båten en vecka.

Och det kände så lyxigt att komma hem. Jag tycker alltid det är lyxigt där vi bor, men extra lyxigt när man har varit på sånt litet utrymme, vilket jag älskar. Jag älskar verkligen att vara på båten.

Att ha lite mer simple way of living. Det är verkligen avkopplande och det känns som att hela familjen kommer in i det modet, även barnen. Första dagen var de så här, vi är uttråkade.

Och sen började de uppskatta småsaker på ett helt annat sätt. Och det är det jag verkligen gör också. Och sen när jag kommer hem hit så bara, gud vad lyxigt att ha så stort och ett helt kök att laga mat i från att stå liksom i miniköket i båten.

Så att kontraster är ju härligt. Det får en att uppskatta det man har extra mycket. Och framförallt så har jag haft det, eller vi har haft det så mysigt ute på havet.

Men idag så ska vi prata om anledningar till varför vi kvinnor har svårt att koppla av. Och det här är ju kopplat till boken som vi läser i vår Wellness Book Club. Som många av er är med i, vilket är så roligt.

Den boken vi läser just nu heter ju The Relaxed Woman av Nicola Jane Hobbs. Och jag skulle säga att jag är lite mer än halvvägs igenom. Och att det är en av de bättre självhjälpsböckerna som jag någonsin läst tror jag.

Framförallt på väldigt, väldigt länge. Jag tycker att den ger mig nya insikter och att jag förstår mig själv mer. Alltså hon förklarar på ett sånt himla bra sätt.

Och jag kände att det här var precis den boken jag behövde läsa den här sommaren. För att få extra guidning till att komma ner i varv, släppa på de här mönstren som jag har som gör att jag hela tiden har saker att göra. Och verkligen hjälpa mitt nervsystem att komma ner, att regleras.

För för mig är det, vi är alla olika, för mig är det att jag tenderar att göra väldigt, väldigt mycket. Alltså jag behöver liksom hjälp med att komma ner i varv. Och framförallt efter den här våren som har varit, jag tror inte jag förstod det när jag var i den, men den var liksom stressig.

Vi gjorde så jäkla mycket nytt på jobbet. Och liksom utnyttjade vår fantastiska lokal till fullo med events och grejer och fixa och dona. Och rebranding och det var nya kollegor.

Och det var väldigt mycket, vilket har varit sjukt mycket kul. Men också bara inte känt att jag, jag har liksom känt att jag har legat efter hela våren. Och den känslan är ju inte nice.

Det gör ju att det känns extra svårt att komma ner i varv. Så att det har varit väldigt skönt nu att börja semestern med att läsa den här boken. Och också nu varit ute på havet där man verkligen typ inte kan göra någonting.

Det är så nice. Nu när vi puttrade hem här, det var lite ganska dåligt väder så då låg jag liksom inne med barnen i stora sängen där framme där jag och Josef sov i. Och somnade, för att vi liksom och svajade på vågorna.

Alltså det var så skönt. Fick en powernap eftermiddagen, det händer ju liksom väldigt sällan. Det var så, så skönt. Och den här boken då, om ni inte har läst den än så har jag länkat den här nere i beskrivningen till podden om ni vill köpa den och haka på.

Bokklubben är liksom mer att jag vill själv känna mig ännu mer motiverad till att läsa. Men jag vill också liksom att motivera er. Jag tycker det är väldigt kul att vi tillsammans väljer böcker.

Det här är vår andra bok. Och att vi kan dela liksom vad vi får ut av dem. Och det gör vi då i min kanal på Instagram. Ni vet ju som hon går in på profilen, då har jag en kanal som heter Wellness inifrån och ut.

Där skriver vi om boken. Så där brukar jag dela lite insikter jag får. Kanske ta något kort på ett citat i boken. Ni får jättegärna då gå in och kommentera de här inläggen för det är väldigt kul att höra vad ni får med er av boken.

Så om ni inte har hakat på än, det är absolut inte för sent utan köp boken, börja läs eller lyssna på den. Vad som passar dig bäst. Jag är ju verkligen en person som gillar att ha fysiska böcker.

Jag gillar, alltså ni ska se den här boken ser ut. Jag har vikt hörn, jag har strukit under, jag har skrivit små anteckningar. Och det var också det som fick mig att vilja göra det här avsnittet.

Att när jag läste de här sidorna, då var jag så här, det här är perfekt poddavsnitt. Och det här är redan på sida 37, nej 57. Så det var ganska tidigt i boken. Och så hon har skrivit så här, the top 10 reasons why we can't relax.

Och den är ju riktad till kvinnor hela den här boken. Och jag har valt ut sju av dem som jag känner att jag vill snacka om i dagens avsnitt. Och sen då framförallt, det är min personliga take på hur jag liksom har jobbat med det här eller jobbar med de här olika anledningarna som hjälper mig att kunna slappna av mer.

Många tror jag som följer mig och som har min app och liksom gör mina meditationer tycker jag att jag liksom låter så himla lugn. Och sen kan många vara så här, oj gud vad du hade mycket energi typ när de träffar mig. Eller ni som har varit med mig länge vet ju det.

Alltså ni som har lyssnat på min och vanja podd eller typ kollade på mina YouTube-kanaler back in the days, där liksom vet ni ju att jag har väldigt mycket energi, pratar väldigt fort. Vanligtvis, kanske inte när jag sitter och snackar så här själv. Men jag har ju liksom varit och är i mig själv en väldigt, alltså har mycket energi.

I min natur, men min uppväxt har också gjort att jag liksom har drivit på det för att det har varit för läskigt för mig att slappna av och känna efter att det inte varit tryggt för mitt nervsystem. Och det här är ju någonting som jag har förstått de senaste åren jobbat mycket mer och som jag förstår ännu mer när jag läser den här boken. Så den nuddar verkligen mig på väldigt många personliga plan och har gett mig väldigt många viktiga insikter.

Några utav de kommer här i de här punkterna som hon skriver om, som jag tänkte dela om idag. Och ni är så många som skriver till mig också just ni som också har läst boken eller är nyfikna på boken att så här, jag kan ha så svårt att slappna av, även typ nu på semestern när jag inte jobbar så har jag liksom svårt att komma ner i varv. Jag kommer på mig själv med att liksom hålla mig sysselsatt hela tiden eller många skriver till mig att jag är för rastlös för att meditera.

Det är för obekvämt att vara med mina tankar eller känslor när det är stilla, så då vill jag hellre ta upp telefonen. Och det är man ju långt ifrån ensam om. Det är väldigt vanligt idag att liksom när vi får en stund över, det här pratar vi ju jättemycket om här i podden, att liksom minska skärmtiden.

Och det handlar ju om att faktiskt bli mer bekväma med att vara med oss själva. För den där telefonen åker ofta upp just i de stunderna när vi får liksom en tyst stund. Kanske i början av dagen, i slutet av dagen, när vi är på bussen eller vad det nu kan vara, går på toaletten, då åker liksom telefonen upp.

Och genom att minska skärmtid så kan vi spendera mer stunder med oss själva. Och det vi gör då om vi är med oss själva och inte distraherar oss med till exempel telefonen, det är ju att vi kan känna mer vad som händer inom oss och då förstå oss själva bättre och också förstå vad vi behöver. Och en av punkterna som vi kommer till senare är just telefonen.

Så jag ska prata om det mer sen, men jag tror att varför hon också har skrivit den här boken för liksom Därför, men den är på väg att läka, vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Okej, nästa punkt hon skriver om är då att liksom vara ultra självständig. Och att vara självständig är ju oftast en egenskap som uppskattas och som vi får uppmuntring för.

Jag har ju varit verkligen liksom super självständig på många plan i livet och har liksom framför allt som tjej hört att det är väldigt bra. Och självständighet på ett sätt, absolut, men när det blir ultraskällständighet så är det ju ofta att det finns en del grejer i bagaget. Och hon skriver liksom att det här var också sånt himla bra sätt att se det på.

Som sagt, den här boken ger mig så mycket bra insikter. Hon skriver liksom att när våra behov inte möttes som barn så kunde vi liksom utveckla en skam över att vara beroende av andra för liksom stöd eller vad det nu var vi behövde. Så då var vår lösning på det att liksom bli ultra självständiga och skaffa oss ett behov av att vi inte behöver någon annan för att klara oss.

Och det här, när jag läste det så var det bara så här, check, check, check på typ hela mitt liv. Jag är uppvuxen med en mamma och två systrar. Min mamma var ensamstående och hon hade två jobb.

Min pappa var ju alkoholist och väldigt frånvarande och ställde snarare till det än att hjälpa till med familjen. Och mamma hade två jobb för att rådna oss. En av mina systrar var sjuk, vilket såklart påverkade familjen väldigt, väldigt länge under flera år.

Och framför allt min mamma då, som ju behövde ta hand om min jättejättesjuka syster. Och det gjorde ju att liksom min och mina andra systrars, och jag kan ju bara tala från egen del, men mina behov inte blev hörda, sedda, bemötta. Och då utvecklade jag någon form av ultra självständighet för att jag kände liksom skam över att behöva någon annan.

Och det här, jag blir liksom typ rörd när jag tänker på det, för att när jag läste det här så kände jag verkligen så mycket för mitt mindre jag, som så tidigt fick börja klara sig själv och som så tidigt trodde att jag kan inte lita på någon annan. Jag måste fixa allting själv. Och sen när jag blev äldre och det här också uppmuntrades, som sagt, till viss del är det ju superbra att vara självständig, absolut.

Men det är ju lätt att när man har en vad ska man säga, dysfunktionell familjesituation, du utvecklar den här självständigheten och det dessutom uppmuntras runt omkring dig, då liksom spär det ju på det ännu, ännu mer. Och för mig var det också liksom, jag hade väldigt svårt att släppa in folk nära för att jag liksom just hade det här att jag behöver ingen annan och jag kan liksom fortfarande få såna här tankar att så här, om det skiter sig i min relation, då ska jag visa att jag är min sanning inte behöver någon och då kan jag liksom, då ska jag visa min fulla potential, att jag fixar vad som helst och bla, bla, bla. Alltså det blir som en så här motor som går igång i mig.

Och det som faktiskt landade så fint när jag läste det här nu i veckan var verkligen att så här, nej men det där är inte min fulla potential, att så här, om allt hade skitit sig i min relation och jag skulle bli stående på gatan, säg vi, att jag ska så här, då ska jag visa hur hårt jag kan jobba och fixa dona. Då var jag så här, det där är liksom en gammal toxic programmering som jag har haft med mig från min barndom. Det där är inte min fulla potential, min fulla potential är någonting som jag inte ens vet vad det är än.

Det är någonting som förmodligen inte alls handlar om att hassla, liksom jobba så att jag håller på att gå in i väggen med att göra. Det handlar snarare om att våga släppa på kontroll och lita på min förmåga och min talang och mina gåvor. Och för mig var det en väldigt stor insikt som landade i det och lite kände att den här greppet släpptes från den här ultra-independent tjejen som jag har varit länge.

Och det var ju också en ganska stor grej för mig att gå in i relation med min man, alltså i början, att jag kände att så här, vad kommer det här ses? Liksom, jag tyckte det var svårt att bli lite tillsammans med någon som hade det så mycket på det materiella planet, för att jag hade själv så mycket förutfattade meningar kring det. Och kände att så här, hur kommer folk tro om mig?

Jag vill visa att jag kan tjäna mina egna pengar, alltså det var så, vi hade så mycket diskussioner om det här i början, för att jag såg det snarare som en negativ grej än en positiv grej. Och där Josef också var väldigt, väldigt liksom bra i att prata med mig kring det. Att så här, ja men, där fick jag liksom också lära mig att släppa på, och också så här, du behöver inte klara allt själv.

Och jag tror också att när vi har utvecklat den här ultra-independence, då är ju man ju ofta kanske en i familjen som har den, eller man kan ju fortfarande vara fler i familjen som har den. Men ofta är det ju då kanske att man är, som jag känner, att jag ofta har behövt ta hand om mina föräldrar. På helt olika sätt, men ändå behövt ta hand om och fortsatt, lätt går in i den här styrupprollen för att jag känner att ingen annan riktigt håller det.

Då är det ju också ganska svårt att bryta det när man liksom lever i den familjekonstellationen. Men det jag försöker påminna mig om, i min nya familjekonstellation som jag har skapat med min man och mina barn, är ju att, nej men jag behöver inte klara allting själv, nu är jag och jag, nu är vi två i vår konstellation och också uttrycka mina behov och inte känna liksom skam över det. Och jag har ju förstått det, och ännu mer nu när jag läser det här, att jag har ju haft väldigt mycket skam över att ha behov.

Alltså även i kompisrelationer, men liksom väldigt nära tjejkompisar, så har jag liksom haft svårt att be om hjälp, uttrycka mina behov utan, jag minns en tjejkompis till mig, en jättebra kompis till mig, en av mina bästa vänner, sa liksom att så här, men gud Jossan, du liksom helt plötsligt så är det så här, ja men du har skrivit en ny bok typ. Hon bara, det hade varit fint att vara med på din process. Om du någon gång kanske hade sagt så här, skulle någon vilja läsa lite eller vill du bolla?

Och där var liksom var jag så här, nej men vadå, det är ju min bok, den ska jag klara själv liksom. Alltså jag har bara haft det så här himla inbyggt i mig. Så att jag upptäcker ju nya sidor av det här hela tiden för att lära känna mig själv mer och mer.

Och just det här stycket som hon skrev att det här är ju väldigt kopplat till vår barndom som ju typ allt är. Och det är väl klart jag har fattat det förut, men jag tyckte just att hon förklarade så himla bra att ja men om vi inte har fått våra behov tillgodosedda under uppväxten, så har vi liksom utvecklat den här skammen kring att ha behov överhuvudtaget. Och det tycker jag är en bra reflektionsfråga för er som lyssnar att så här, vad kan ni ha skam över?

Vilka behov? I vilka relationer har ni svårare att uttrycka dem? Och det kan återigen gå tillbaka till det här med people pleasing, att vilka relationer känner vi oss trygga med att uttrycka våra behov och sådär.

Och det fick jag öva så mycket på när barnen framförallt var ännu mindre och man sov dåligt, att så här, istället för att liksom, ja men jag ska gå och hämta barnen, det är jag som ska gå och handla mat, jag ska gå till parken, jag ska hem och laga mat. Och många gånger gjorde jag det, men ibland minns jag att jag ringde Josef och bara, vet du jag fixar inte det här, du får komma och ta barnen, jag fixar inte det här. Jag är helt slut.

Och då var liksom han bara, okej jag kommer direkt. Och ibland såklart kanske inte det gick, men liksom oftast så var det den respons jag fick att så här, ja men självklart, jag fixar det. Medan jag kanske hade byggt upp liksom ett större motstånd, att om jag uttrycker mina behov så kommer jag liksom behöva förklara mig.

Och det är någonting jag har gjort, och fortfarande gör. Alltså överförklarar mig. Att, för att för mig är det inte Att vi inte varje dag i månaden ska kunna orka vara pigga och glada när vi hämtar och lämnar, allt går bra, liksom bara släppa lite på det där.

Det tycker jag har varit väldigt skönt för min egen del och jag känner hur det har mjuknat lite i relation till andra. Ofta är det ganska skönt när någon öppnar upp så kan många haka på det. Och bara få en ventil, en liten pys, pysa ut lite, förstår ni vad jag menar?

Och det tycker jag går hand i hand med att det här, istället för det här ultraansvarstagande hela tiden, för är man i det, det är så energikrävande, och då är det skitsvårt att slappna av och komma ner i varv. För är vi i det hela hela tiden så är det som en maskin som liksom kör på och vi känner att vi inte får missa någonting och vi ska hela tiden vara i nästa grej och det är planering. Och jag känner bara nej, njuta lite mer, släppa mer på att allt ska vara så jäkla perfekt eller att vi ska ha koll på allt och liksom be om hjälp.

Om vi har en partner, be om hjälp. Om vi har personer i vårt community, be om hjälp. Dela upp det. Det är så välbehövligt och en stor anledning till varför vi inte kan slappna av.

Så fundera lite över vilka ansvarsområden går du runt omedvetet och medvetet och har och lägger mycket energi på? Vad kan du delegera? Vad kan du fråga om hjälp kring?

Och påminner, på tal om punkten innan också med att vara supersjälvständig, behöver vi inte klara allting själv, behöver vi inte fixa allting själv. Det finns en sådan styrka i att hjälpas åt. Och den styrkan kanske finns där hela tiden, men vi bara inte använder den, och det vore ju sjukt onödigt.

Så börja utforska. En punkt som jag kanske tyckte passade ihop lite med det här, men det är liksom att ha, ja det passar ju lite med hyperindependence, att jag tror att jag parat ihop det med att känna skam för våra behov. Och det är ju ofta då kopplat till childhood.

Att vi liksom inte blev mötta av våra behov när vi var små och då har vi utvecklat en skam kring det. Men hon skriver såhär, varför jag läser lite konstigt är också för att det står ju på engelska. Jag ska översätta till svenska medan jag pratar.

Men såhär, om vi liksom under många år har överskrivit våra egna behov genom att överjobba, skipping meals, alltså skippa måltider, gömmer våran pain om vi är stressade eller vad det nu kan vara, och vi kanske går in i väggen eller hit, burnout, over and over again. Så många av oss har lärt oss genom barndomsupplevelser och sociala sammanhang att ha behov menar att det kan vara någonting fel med oss och att våra behov är ett problem som ska lösas, inte någonting som är nödvändigt. Medan att vi människor naturligt har behov och genom att börja acceptera våra behov så ger vi oss själva permission.

Vad fan är det nu då? Alltså tillstånd att vara människor, vara mer mänskliga. Att vi liksom släpper den här skammen och slipper gömma oss och vad vi behöver och istället tillåter oss att få ha, alltså påminna sig om att ha behov är mänskligt.

Vi är menade att ha behov. Vi är inte menade att hela tiden gå runt och ducka och inte synas eller höras, utan vi är menade att ha behov. Bara det tycker jag är väldigt empowering.

Att så här, jo, om du har ett behov av att gå och ta en powernap, då, det är ju meningen. Du är människa. Om du har behov av att, om vissa kvällar jag bara, Josef, ikväll behöver jag en kvällspromenad.

Och det är ju också så här, ska han lägga barnen, då måste ju jag ut och gå kvällspromenad, för annars är det bara, mina barn är ju rätt mammiga. Framför allt ena. Och då är det mycket bättre att jag bara går ut och går.

Och då kan han lägga dem utan problem. Så då får man ju hitta sätt som funkar med ens behov. Så bara påminner sig själv om det, att det är meningen att vi ska ha behov, och när vi börjar uttrycka dem och börjar prioritera dem, det är då vi också kan börja må bra.

En annan punkt, hennes femte punkt är The Misconception of resting as laziness. Och jag kan säga att här har jag varit i många, många år och tyckt liksom att så här, sov, vad gör man när man dör? Jag sover fem timmar per natt.

Jag behöver inte sova eller vila. Och det är bara för lata personer. Det var liksom hela min inställning i så många år. Och för mig är det såklart, för att jag är uppvuxen med en ensamstående mamma som hade dubbla jobb.

Jag såg henne aldrig ligga på soffan och vila. Jag såg henne aldrig vila när hon var sjuk, utan det var bara så här, poppa två Alvedon och kör på. Då är det klart att det blir den inställningen jag har och tror är den rätta.

Så det har jag ju fått jobba och jobbar, herregud, fortfarande med. Och någonting som jag försöker lära mina barn, det var faktiskt en grej som mina barn är så fascinerade över att jag har mens och om jag har en binda eller så, liksom så här, får vi se på blodet. Och då sa jag till, det var nio, och så gick jag på toaletten och sa hon, får jag se blodet?

Nej, men min mens är slut. Och så sa hon så här, jaha, okej, så nu behöver inte du vila lika mycket längre. Och jag kände bara att så här, det kändes positivt att det var hennes respons, för att jag har, jag brukar säga det, att så här, nu har jag min mens, nu är mamma lite extra trött.

Jag kanske behöver ligga lite på soffan. Och jag vill också att hon också växer upp med att förstå sin menscykel när det är väl dags. Nu är hon sex år gammal, så det är ju ett tag kvar.

Men att inte liksom den här, du ska vara en maskin som alltid orkar, utan att vi är levande varelser och vi kvinnor har vår egen hormonella cykel som är på 28 dagar. Männen har ju 24 timmars cykel, så de fungerar mer likadant varje dag. Vi gör inte det.

Och det är inte meningen att vi ska göra det. Och under mensen så behöver vi ofta vila mer för att våra hormoner är som lägst. Och jag tyckte det var så gulligt att hon har liksom snappat upp då att så här, när mamma har mens så behöver hon vila mer.

Och det är också någonting som jag aktivt ofta säger till dem. Typ när vi kommer hem, jag har hämtat dem på förskolan, vi kanske handlat. Ibland ligger jag mig på köksgolvet och bara, hörrni, kan vi inte bara ligga och kramas lite?

Det är så skönt att bara vila lite. Och ibland ligger de på mig i en sekund och sen vill de springa. Och ibland ligger vi där och kramas lite. Och ibland ligger jag kvar och bara känner så här, jag behöver bara landa lite innan man ska sätta igång med middag och bad och nattning och allt vad det nu är.

Och jag skulle inte säga att jag är liksom en, jag ligger väldigt sällan på soffan när barnen är vakna, men jag försöker göra det ibland och då också uttrycka, nu behöver mamma vila. Är det någon som vill vila med mig? Eller liksom, nu skulle jag behöva ligga och vila en liten stund.

Att liksom visa att vila är en naturlig del i vardagen. Och det är inte lat, det är inte lathet. En annan grej som jag fick med mig förutom min mamma då, som jobbade så mycket, så var ju mina systrar fyra och fem år äldre än jag.

Så när jag gick i gymnasiet så hade ju de uppenbarligen redan gått ut gymnasiet och bodde hemifrån. Så jag flyttade hemifrån i gymnasiet för jag ville hela tiden vara som dem. Och jag kommer ihåg ibland när jag kunde sova till tolv på lördagen, då kunde jag liksom skämmas så mycket och bara, tänk om mina systrar vet att jag sov så länge.

De kommer tycka jag är så lat. För jag tyckte de var så produktiva och de jobbade och allt det här som uppmanas väldigt mycket, framförallt väldigt mycket i min familj, men också i samhället, att så här, slita, jobba, kämpa. Så jag kände mig så lat om jag sov ut eller om jag inte gjorde någonting.

Och nu kan jag säga att mitt mission är typ att göra så lite som möjligt. Men det är ju också för att mitt nervsystem idag är mer, kan hålla mer lugn, kan Det var ju så mycket jag... Liksom, jag hade noll egna...

Jag satte noll personliga gränser. Jag jobbade, kom först, gick sist, ville liksom hela tiden prestera över, liksom leverera. Och hade ju noll respekt för mina egna limiter, liksom mina egna gränser och min eget mående.

Bara gav, gav, gav, gav, gav. Och det känner jag och har känt i flera år att så här, nej men vänta, då tyckte jag typ att det var coolt och jag kände mig... liksom, ja, man är busy och hela det här.

Och nu känner jag bara så här, nej men gud, det känns så okoolt. Jag vet inte vilket ord jag ska använda, jag bara känner så här, nej! Alltså att ge bort sin tid och sin energi för ingenting är ingenting att sträva efter.

Jag känner mig, nu är jag egenföretagare, så att det blir en helt annan grej såklart, men jag känner mig så klar med den mentaliteten som ju såklart ändå också kan ha med mig som egenföretagare. Att sätta gränser är så mycket mer... Alltså nu vet jag inte varför just coolt är det ordet kommer till mig, jag vet inte varför jag känner mig, men det är ju för att vi inte hänger med oss själva, utan vi sysselsätter oss alla de stunderna vi annars naturligt får med oss själva.

Det är en väldigt fin intention för semestern att jag vill vara mer med mig själv den här sommaren, för att förstå mig själv bättre, för att må bättre, för att kunna stötta mig själv bättre. För det är ju faktiskt när vi är reglerade i nervsystemet, när vi är avslappnade, det är då vi kan vara närvarande, och det är då vi kan känna lycka. Det är bara i närvaro vi verkligen kan känna lycka, vi kan känna tacksamhet, vi kan känna kontakt med dem runt omkring oss.

Vi kan lyssna ordentligt, vi upptäcker saker ordentligt. När vi är i det här konstanta autopiloten med att, som vi sagt innan, ha alla de här ansvarsområdena och hela tiden ha steget före och mata med information och bla bla bla. Då missar vi det som är framför fötterna på oss, och det kanske just det som är framför fötterna på oss som vi egentligen letar efter.

Den här känslan av att liksom få vara nöjda med vårt liv, få gilla det vi har, inte behöva jaga efter mer, och liksom uppskatta det vi har. Och det är någonting som jag gör mer och mer med. Jag inser det, jag och Josef pratar ofta om det, att vi har så mycket fint och fantastiskt i vårt liv, men liksom vår bästa känsla är typ att gå och lägga oss tidigt och bara, fan vad gött det är.

Jag har sagt det förut på podden, men jag påminner om att det är så himla lätt att fastna i det här jagandet. Alltså jag om någon älskar att ha mål och allt sånt där, det vet ni ju, men det handlar om att kunna njuta av det vi har. Uppskatta det som får oss att må bra på riktigt, och det är ofta de dagliga små vanorna, inte de stora sakerna som sker liksom ett par gånger per år.

Det är mer en fantastisk bonus, så väljer jag att se det. Och liksom ju mer vi kan vara här och nu, desto mer uppskatta det vi har. Så jag hoppas att de här punkterna fick dig att reflektera lite, fick dig att få mer intention för sommaren, kunna komma ner lite mer i varv under sommaren och också bli mer nyfiken på boken.

Som sagt, jag har länkat den nere i beskrivningen. Hoppas ni vill haka på. Jag kommer prata mer om boken här i podden. Jag delar om den på min kanal som sagt, på min Instagram, så se till att gå med i kanalen och kommentera jättegärna där vad ni tar med er från boken.

Det är så himla spännande att höra och läsa. Och jag tycker det är fantastiskt att vi har den här bokklubben, för det motiverar mig till att läsa mer. Och det om något mår faktiskt vi så bra av.

Det finns så mycket forskning. Vi hjärnan mår mycket bra av att läsa, det är bra för vårt nervsystem. Och också så här, många stunder som jag kanske annars tar upp telefonen tar jag nu upp boken, typ på båten.

När jag känner att jag bara, ja men jag har en kvart kanske innan vi ska käka middag. Istället för att scrolla såhär, men jag tar upp och läser några sidor. Det är ett så bra sätt till att vara mindre på telefonen.

Och sen så ger det mig också så många fantastiska insikter och bra grejer. Så att, ja men det kändes kul att prata om det här. Hoppas det väckte som sagt lite fina reflektioner hos er.

Och så hörs vi nästa vecka, då kommer jag prata om en sommar Q&A på min Instagram. Så då ska jag svara på era frågor. Om du vill ställa frågor så kan jag lägga upp en till ruta i veckan innan jag spelar in.

Så kan du ställa in frågor som håll på min Instagram story. Om du inte är offline, skjut min Instagram story festen. Råkig att se den, kan du ställa in frågor. Hörni, ha en fantastisk vecka.

Tack snälla för att du lyssnar. Det gör mig så glad. Ni får jättegärna dela det här avsnittet med någon du tror skulle uppskatta det. Som du tror behöver lite extra hjälp med att kanske komma ner i varv eller behöva bli bättre på att sätta gränser, prioritera sitt välmående.

Dela det jättegärna. Så hörs vi nästa vecka. Puss och kram, hej då!