#45: För gammal för att springa med Katarina Woxnerud

Jag har fullständigt accepterat att jag blir äldre. Många blir nästan rädda att man inte ska springa. Man tänker att det sliter på kroppen. Det är ju väldigt många profiler på sociala medier med mycket följare som säger det här väldigt färsäkert att man ska inte stressa kroppen med konditionsträning utan man ska lyfta tungt i gymmet och promenera.

Och jag kan bli väldigt provocerad av det här. Men jag tänker, du som är expert på området här, vad händer i dig när du ser ett sådant inlägg? Ingen av oss är 20 längre.

Det är ju det också som är lite grann temat för dagens samtal med dig, Katrina Voxnerud, här i studion. Precis, jag känner att jag är jättevarmt att sitta och fläkta mig och klimakterie varmt med lite här. Jacke gick ganska bra in i temat vi har här.

Jag tror vi alla kan relatera till att kroppen inte beter sig som man är van vid. Det tror jag vi alla har varit inne på på något sätt i något avsnitt eller på något inlägg i sociala medier. Jaha, vad var det som hände?

Förut så kunde jag dra en mil knappt uppvärmd och på en hyfsad tid och plötsligt så var det som att rullgardinen gick ner och man orkade ingenting nästan. Ja, jag känner igen mig mycket. Och framförallt att kroppen förändras tycker jag.

Men sen är det väl också att försöka följa upp med att ändra träning och återhämtning och alla sådana bitar själv också. Så att man inte bara mosar på och tänker att jag gör som vanligt, det kanske ändrar sig utan liksom följa upp och ändra. Så jag tycker inte att allt bara rullgardinen går ner.

Den upplever jag inte, men visst förändras det absolut, verkligen. Men varför då kan en kropp som har tränat i många år och känts på ett visst sätt plötsligt kännas främmande, om vi börjar där? Det är för att om man säger kvinna-man generellt så har hormonerna ändrats i kroppen.

Och framförallt om man tänker kvinnor och klimakteriet så sjunker östrogennivåerna väldigt snabbt. Och då blir det ju en snabb förändring, en snabb åldrande i kroppen. Och det är ju det som sätter igång förändringarna.

Och det är det man känner liksom att man sover inte lika bra, man svarar inte lika bra på återhämtning. Det känns annorlunda och man tappar styrka och liknande. Så det är ju liksom en fysiologisk process.

Men om vi bara går laget runt här och kan inte vi alla berätta lite om våra egna observationer som vi har gjort av våra kroppar när det kommer till träning? Om vi börjar med dig Erik. Ja, jag har ju aldrig lagt av egentligen.

Jag har ju tävlat i många konditionssporter. Skidor, löpning, triathlon. Triathlon på rätt så hög nivå och sådär. Sen har jag tränat kanske 15-20 timmar i veckan ett tag och jobbat ändå.

Och jag kände mig odödlig till jag var 37. Sen fick vi första barnet och då började man bli lite dödlig. Men någonstans så har jag liksom aldrig reflekterat över att jag blev äldre.

Men sen när jag passerade 50, då har det liksom kommit i små vågor. Och nu tror jag att jag har ett stort trappsteg just i år. Det kan bero på sömnen har förändrats till det sämre.

Lite grann, lite stress och sånt. Mycket nytt med jobb och sånt. Men det är väl återhämtning jag märker. Och att jag behöver kanske ta en vilodag lite oftare. Jag har nästan aldrig haft vilodag, utan det har varit att jag inte sprungit så har jag cyklat eller simt i stället.

För man är ju triathlet och så går man på gymmet. Och det som hände förut var ju att jag blev trött i kroppen. Men nu sätter det sig inte i benen, nu sätter det sig i huvudet.

Så det är det jag har känt i år att det har blivit värre. Så nu behövs det mer sömn, mer vila, en tupplur mitt på dagen om man är ledig. Så det har jag aldrig tagit egentligen förut.

Och det är väl där att kapaciteten i kroppen sjunker ju stenviskt. Så det är ju verkligen det som man upplever, att man kommer närmare sitt tak mycket snabbare. Ja, jag glömmer ju farten, men det är nog naturligt för alla.

Den funkar. Malin, hur har du observerat? Jag är 50, jag fyllde ju 54 här alldeles nyligen. Och jag har ju, det är lite liknande Erik. Jag får jag säga så här, jag har haft väldigt tur i det att jag har pratat med många så här.

Hur ska man känna eller vad händer eller ska man förbereda sig eller något så vet jag. Jag har haft väldigt lite av de här som många pratar om, de här klassiska, jag har varit lite varm på natten någon gång och viftat lite med täcket. Men jag har liksom inte känt de här liksom ont i kroppen och tvärstopp och allt det där.

Och humörsvängningar eller viktuppgång eller massa som folk verkligen sliter med. Men det är lite mer likt Erik att jag liksom känner att jag behöver sova ännu mer. Jag är tillbaka dit som jag var när jag var liksom ung och tränade två pass om dagen.

Då behövde man sova extremt mycket. Nu är jag ju väldigt aktiv på dagarna fortfarande med mitt jobb så att jag har sovit som en stock. Så att det där med de här att sova dåligt, jag tror ju att det också har att göra med att jag rör mig så mycket att jag faktiskt inte sover dåligt.

Jag känner mig uttrött varje kväll. Sen sa de att om man har sömnproblem kan man hänga med mig en dag på jobbet så löser det sig. Men jag är frågat av experter, ska man må dåligt?

Då sa de att vissa gör ju inte det. 10% brukar man säga märker inte så mycket utan man allt som glider igenom det glider in. Ja och det är ju liksom så här lite när man pratar, för nu pratar man extremt mycket om det här.

Och det är ju många som har jätteproblem och då känns det lite nästan så här, ska jag vara en sån där som bara nej jag känner inte så mycket. Det känns lite sådär, ja men du som alltid är så stark och så. Jag är verkligen inte det, jag har ju mina svagheter också.

Men jag tror jag har haft tur just med att jag har haft väldigt lite av de här klassiska grejerna. Men farten i löpning, ja den går ner successivt i styrkan, man får hålla uppe de där grejerna. Och sen så sover jag gärna middag, det gjorde jag aldrig för heller.

Det var liksom nästan så här, fy vad ska man göra det för? Förutom när jag var elitidrottare, då sov man mycket. Men nu är jag så här, det är det bästa som finns tycker jag nu.

Ta en lutare på soffan mellan slagen, eller i bilen ibland när jag är ute och åker, så bara. Inte när du kör hoppas jag. Nej, jag blev klokare med att ta mer återhämtning.

Det är nog den största skillnaden för mig. Jag tycker att om jag ska prata om min egen upplevelse så tycker jag att det är svårt ibland att skilja på så här, vad är åldrande och vad hänger ihop med en skada? Jag har ju ryggskada som jag har hämtat mig från, men som jag upplever fortfarande ligger och spökar i kroppen.

Och då är det ibland svårt att veta vad kommer från den och vad kommer från naturligt åldrande. Även om jag inte gillar det uttrycket riktigt. Men jag tycker det är svårt, om du förstår vad jag menar.

Nu tittar jag på dig som naturligt ska man säga själv, läkare, men inte det jag menar. Men jag tänker att många i vår ålder är ju i lite i samma situation. Man kanske har något artrosknä, man har någon höft som krånglar och så känner man sig allmänt seg och tung på grund av det.

Fast i själva verket kanske konditionen egentligen hade varit bra då, om man inte hade haft det här. Så jag kan ibland tycka att det är svårt att veta vad som är vad. Fast där är ju också att när man har någon skada eller någon känning i kroppen, så när det blir att man ligger närmare sin kapacitet hela tiden, då slår det lättare igenom så man får en ökad smärtkänslighet också.

Så en gammal knä kanske spökar, en gammal hälsena eller någonting annat som egentligen inte är någonting som är strukturellt där heller. Men det slår igenom så man får mer smärtkänslighet i vissa perioder. Så det är liksom en funktion verkligen som finns.

Och det kommer också med ökad ålder och då är det svårt att veta vad Det klassiska från man föds, så åldras man ju hela tiden. Och sen har man en topp biologiskt, och sen kan man ju skjuta på den toppen och hålla ganska hög nivå länge beroende på hur man tränar och belastar dig. Men det blir liksom en nedgång förr eller senare.

Och det är verkligen det som man bara får se, att det är så där. Det är ju nytt att tro på någonting annat. Ja, verkligen. Och jag tänker ju verkligen att inte fokusera för mycket på den där siffran, åldern, utan hur känner jag mig, hur mår jag, vad har jag för liv totalt sett?

Och det är ju liksom om man springer några minuter långsammare, det är väl inte hela världen då om man nu inte är frisk ändå och kan fortsätta springa. Och just den där, sen är det ju, fördelen att bli äldre kan ju vara på det mentala planet, att man går in i och får mycket mer lugn i sig och liksom en harmoni och en erfarenheter och liksom en trygghet som du inte hade när du var 25. Så det är ju liksom, man får ju liksom, det som går ner kanske i fart på löpning eller i kroppen, det kan man kompensera på mycket andra sätt och känna att det är på ett sätt härligt att bli äldre på några andra ställen.

Men sen är det ju, tycker jag så här lite härligt, jag har ju aldrig varit bra någonsin med löpning uttaget. Jag gjorde min bästa maratontid när jag var 51, då sprang jag på 3,30 liksom så. Men sen ju äldre man blir så kommer man ju fortsätta med agegruppen och nu är jag 58, så om två år kommer jag upp i 60 och har agegroup till 60 till 64, det är väldigt stor skillnad där liksom rent fysiskt.

Så då är det det att hålla igång nu, så att sikta på det här 60, och då har man liksom sin chans igen där. Då är du ung igen. Du är ung igen, exakt. Och förr blir du kvar ju äldre.

Alltså på riktigt då, och man kanske får ont i kroppen. Så mitt mål är verkligen, jag tror verkligen att hålla en jämn och bra fart igenom allting och liksom jämn belastning så kan man klara sig väldigt bra både med styrka och kondition och sådär. Och det är det kroppen behöver ju.

Du har jobbat så otroligt länge med träning, styrketräning, utbildat människor, tränat själv. Hur var det för dig när du märkte att nu kan jag inte köra på som förut? Jag såg något inlägg du skrev till exempel här med tung styrketräning dagen före ett löppass.

Det hade ett intervallpass. Det funkade förut, sen funkade inte det. Men sådana där grejer, när sånt blir ett faktum, vad hände i dig då? Först var det bara en fråga i sig, men hur tusan, vad gör jag nu?

Varför blir det så här? Varför får jag ont och varför skadar man sig? Och sen för mig tog det en stund. Det tog kanske något, ett år eller något sånt där. Jag bara sa, vänta, det kanske är något annat det beror på.

När insikten kommer så blir det bara så, okej, ja men då vet man hur man ska navigera, tänker jag. Men innan dess så är det frustration. Då är det verkligen, varför då, vad händer?

Varför blir det på det här sättet? Varför kan jag inte som tidigare, precis som du sa just då? Men hur jobbade du med det då? Jag jobbade med det, eller jag tittar på då istället, hur kan jag liksom, vad kan jag göra och vad funkar för mig?

Vad behöver jag lägga till? Jag testade lite olika, men styrka på måndagen och snabbare tempo tisdag, när det gick inte alls. Det var lite ont och så var det tvärsom, det var inte ett dugg bra det heller.

Och snabbare löpning på tisdagen och så tar lite återhämtning på onsdagen och sen, ja men det funkar det. Så får man liksom laborera sådär fram och tillbaka. Och även då funderar jag just på med återhämtningen, att vad behöver man lägga in för aktiv återhämtning för min del som jag gjorde.

Det här är jätteintressant eftersom många som lyssnar kanske får följdfrågor. Dels det här när du säger ont, vad innebär det? Och hur känns det? Och sen, vad är aktiv återhämtning?

Du fick ju två frågor igen. Ja, det var jättebra. Nej men ont, det kan ju vara, för mig var det så här känning som kom, men helt plötsligt så känner jag på ett ställe på baklår till exempel, som jag vanligen inte brukar ha ont.

Utan det kommer lite, ja, två, tre, en känning, en skala 0 till 10. Och sen någon annan dag kanske det sitter någon annanstans och det rör på sig lite grann. Men ändå att det är en irritation som inte ska finnas där.

Jag brukar inte ha ont någonstans och ingen känningar i vanliga fall, utan den ligger där och förändras inte. Utan den blir värre med träningen och sen dämpas lite, men... Gud, jag känner igen det här.

Ja, det dämpas liksom inte över tid. För jag tänker ju så att blir det även en träningspass, som jag sa tidigare, då kanske det kan lägga sig efter, men på sikt ska det ju bli bättre så att det inte ligger kvar på samma sätt eller bara blir värre. Men att det ändras.

Och då gjorde det inte det. Och sen med aktiv återhämtning, då är det med att titta på att, ja, men hur funkar det med sömnen och hur är det med kosten? Och hur är det med liksom, ska jag ta någon återhämtningspromenad typ, eller vad kan man göra för att bara hålla igång?

Eller prehabövningar mera, eller vad ska man lägga till liksom sådär? Men jag tänker att många som lyssnar på det här har säkert svårt då att acceptera att dels tror jag, jag kan inte träna varje dag, jag kan inte få den här härliga pulshöjaren som gör att det blir så gött att stå i duschen. Utan lite prehabträning, återhämtande promenad.

Mm, det låter inte, det blir inte den här endorfinkicken. Hur ska man jobba med det? Ja, vad säger ni? Jag önskar er i garaget, så är det någonting mer, man kan gå ut och bomba på den.

Det är garanterat. Alternativt, träning på den. Det är ju inte jättekul, men... Fast är man så trött, helt trött och slut i kroppen, så då är det ju inte kanske det heller som man...

Jag tycker att det är skönt när man känner att kroppen verkligen behöver vila, för man är liksom, man har tränat mycket. Då tycker jag att det är skönt att finnas och vila en dag. Så det är ju inte det att gå fem dagar och vila.

Utan det handlar ju bara om när man känner att, nej men idag är kroppen slut. Då kan jag lätt skippa den där adrenalkicken efter träning och bara känna att nu får jag liksom en kick av att inte träna. Känna, åh vad skönt, slippa ta på träningskläder och bara få vara en dag.

Men då vill jag lyfta upp en annan grej på bordet bara. Och det är att jag tror att många har olika anledningar till varför man tränar. Och jag tror att, för jag har pratat med många som säger att för mig handlar det inte kanske om att må bra, utan jag behöver den här kicken från träningen för att fungera som människa.

För att jag kanske har lite ångestproblematik och vet att träningen är det som får mig att funka. Och sen när jag inte kan ta till det här pillret längre då, pillret, träningen, så rasar allt. Men tänker du varje dag då?

Ja, i olika grad, men ändå någon form av... Eller så här då, promenader är inget alternativ. Jag har pratat med många, jag menar inte till mig själv nu, utan jag har pratat med människor som verkligen känner så.

Och det är klart, då kanske man ska säga, ja men då kanske ni borde söka hjälp någon annanstans också. Men det är också så här, om det har funkat förut, menar jag, så är det svårt att... Man kanske inte tittar på en lugn jogg eller att man, som sagt, simmar eller gör någonting annat eller cyklar och att man varierar och växlar på så sätt.

Så att man får titta på det alternativa. För ibland är det som att man bara, men jag ska göra det här, det går inte. Men jag ska göra det här, men det går inte, men jag ska göra det här.

Och så fastnar man i det. Men verkligen titta på, men det finns ju så många andra möjliga saker att göra istället. Och det kanske är Sen för i båda åldersänderna att yngre är det sonen som sitter där inne nu när han började springa tidigt, han började springa väldigt tidigt i livet och han kunde ju springa milopp när han var sju, åtta år utan problem.

Då fanns det ju folk omkring oss som sa att det där är ju inget bra, det där är farligt. Men det fanns ungdomar i samma ålder som tränade hockey fem, sex dagar i veckan. Det där var inte farligt.

Och det är lite samma som kommer också med åldern, tror jag. Jag håller jag med dig, det där håller jag med dig helt om. När jag började springa, då skulle jag få blodbrist och idrottshjärta.

Nu snackar vi sent 60-tal. Och då undrar jag, varför ska jag ha ett stort idrottshjärta, ha ett förstorat hjärta? Varför ska jag ha ett förstorat hjärta när jag inte har något blod?

Det har alltid varit så att det har varit alltid massa folk som har fördömt och inte fattat hur otroligt värdefullt det är även för sådana som din son Wille. Och för mig när jag var tio år och sprang med en gångtävling och sprang milen på 54 minuter utan att bli trött och man försökte stoppa mig för att hänga med i gångarna. För det var inte bra för en tioåring och det var den roligaste jag hade gjort och jag ville bara springa mer och mer.

Det är så många myter om ålder och idrott, framförallt ålder och löpning. Helt otroligt vansinnigt. Och nu det här mest idiotiska av alla svenskidrottsregler, att man måste vara över 17 år för att få springa ens en halv mara.

Det är ju hjärnskadat, faktiskt. Jag håller helt med dig Rune. Apropå din reflektion, Erik, för jag vet ju åttaåringar som går i fotbollsakademi och tränar varje dag.

Men lyckligtvis tycker jag idag så är synen på väldigt unga människor som vill springa lopp ändå bättre. Jag menar, min son älskar ju att springa. Han springer ju milen och är tio år och tycker att det är superkul.

Och det är lite samma som kommer också med åldern, tror jag. Det där håller jag med dig helt om. När jag börjar springa, då skulle jag få blodbrist och idrottshjärta.

Nu snackar vi sent 60-tal. Och då undrar jag, varför ska jag ha ett stort idrottshjärta och ha ett förstorat hjärta när jag inte har något blod? Det har alltid varit så att det har varit alltid massa folk som har fördömt och inte fattat hur otroligt värdefullt det är även för sådana som din son Wille.

Och för mig när jag var tio år och sprang med en gångtävling och sprang milen på 54 minuter utan att bli trött och man försökte stoppa mig för att hänga med i gångarna. För det var inte bra för en tioåring och det var det roligaste jag hade gjort och jag ville bara springa mer och mer. Det är så många myter om ålder och idrott, framförallt ålder och löpning.

Helt otroligt vansinnigt. Och nu det här mest idiotiska av alla svensk idrottsregler, att man måste vara över 17 år för att få springa ens en halv mara. Det är ju hjärnskadat, faktiskt.

Jag håller helt med dig Rune, apropå din reflektion, Erik. Jag vet ju åttaåringar som går i fotbollsakademi och tränar varje dag. Men lyckligtvis tycker jag idag så är synen på väldigt unga människor som vill springa lopp ändå bättre.

Jag menar, min son älskar ju att springa. Han springer ju milen och är tio år och tycker att det är superkul. Och lyckligtvis får han chansen att glänsa lite, för han kanske inte gör det lika mycket i andra sammanhang.

Så jag tycker det är jätteviktigt att man inte glömmer de jätteunga också. Jag sa, jättebra reflektion. Ja, precis. I skolan är det också, tror jag Rune har pratat om tidigare också, att när man går i grundskolan så är det ju 60 meter och det är 100, möjligtvis 200.

Jag var ju aldrig bra på det. Jag fick ju vara bra när det var över 400. Men det tävlade vi ju i stort sett aldrig på. Möjligtvis man orienterade och då fick man glänsa lite grann.

Eller skoljogga. Ja, precis. Kopertestet, då var jag bra. Det skulle ju vara så kort allting, att man kunde... Men jag tror att det kanske börjar bli en bättre syn på att det är okej.

Förlåt, det här är bara en reflektion i det här också. Om jag tittar tillbaka, jag jobbar inom träningsbranschen och fitnessbranschen, typ där 80-talet, 90-talet, och då jobbade jag med styrketräning. Så jag var med och startade Safe Academy.

Men då var jag tjejkvinna som tränade mycket styrketräning och konditionsträning. Och då var det väldigt ovanligt och konstigt att man tränade styrketräning. Och då var jag en udda fågel där som höll på med den delen, när man mer skulle konditionsträna.

Och skolinjebody och köra viking. Ja, men Cooperstest. Ja, precis. Cooperstestet, då var jag bra. Men det skulle ju vara så kort allting. Men jag tror att det kanske börjar bli en bättre syn på att det är okej.

Fast det här är bara en reflektion i det här också. Om jag tittar tillbaka, jag jobbar inom träningsbranschen och fitnessbranschen, typ där 80-talet, 90-talet, och då jobbade jag med styrketräning. Så jag var med och startade Safe Academy.

Men då var jag tjejkvinna som tränade mycket styrketräning och konditionsträning. Och då var det väldigt ovanligt och konstigt att man tränade styrketräning. Och då var jag en udda fågel där som höll på med den delen, när man mer skulle konditionsträna.

Fast ringebody och köra... Absolut, ja. Det är helt rätt. Jag hade aldrig det. Men nu när man kommer upp i den här åldern där vi är nu och i den tidsperioden, då är det udda fågeln nu bara för att jag springer och styrketränar.

Så nu har det liksom slagit åt andra hållet. Nu ska man bara styrketräna och inte ha någonting annat. Så det är någonstans här trendpendeln som slår i olika åldrar och på olika sätt.

Men att man kan ha både och, det är det som det handlar om. Och sen framförallt att gör någonting! Rör på dig och gör någonting! Det är det viktigaste. Jaja Sundström, den här fyndiga trubaduren, hon sjöng en nidvisa om tjejer som tränar styrketräning.

Detta är kanske på slutet på 70-talet. Om att de tränar styrketräning för att de ville få berömm och ville bevisa att de var duktiga. Och jag kommer ihåg slutklämmen på den visan, att lyfta stänger är jättechosan, man får ta is om man gör i trosan.

Det blev en helt annan attityd mot tjejer som tränar styrketräning. Tack och lov! Ja, men det alla tider har ju sina egenheter. Jag fick ju inte gå på fotbollskamp när jag var, jag minns inte, ett halv 12, för då kanske jag skulle börja gilla tjejer.

Och det fick jag ju inte hämta. Det är så dammigt så man orkar liksom inte. Men det var så, vi pratar 80-talet. Catarina, får du höra så här, ska vi inte ta det lite lugnt?

Absolut. Ska du verkligen kämpa? Borde du inte jobba med din ålder istället för att jobba mot den? Jo, absolut. Eller tänker du så här, vad händer i dig då? Vad brukar du svara?

När jag brukar tänka så här att ja, det kan man ju tänka om man vill på det sättet, men jag tänker annorlunda. Så jag går inte så mycket igång på det, utan jag tycker så här att jag har ganska bra balans i det jag gör och jag gillar verkligen att känna känslan att jag kan springa och hjärtat pumpar och lungorna. Man andas och liksom att man har den här sköna känslan i kroppen och sen har styrketräning till så jag orkar.

Så jag känner inte liksom, jag tycker mest att det är tråkigt. Synd för den personen som uttalar det, att man inte har möjlighet, att man inte ser att man behöver allting. Jag skulle verkligen vilja slå hårt slag för det där med att det inte blir för nischad, varken som barn eller gammal eller mittemellan.

Att det blir så som ökar vid tuff träning. Att man ser högre effekt eller högre nivåer av kortisol vid konditionsträning. Men kortisol är ju ett hormon som ökar både vid styrka och kondition.

Så där är intensiteten och durationen, alltså hur länge man håller på, det är det som gör hur mycket kortisol man får. Så både kondition och styrka ökar kortisolet. Så där är det liksom ingenting som gör att man ska välja det ena eller det andra.

Däremot under konditionsträningen kanske man ligger på högre intensitet längre tid så man får större påslag. Styrka är ju med att man tar i och så vilar man, och så tar det mig och vilar. Så totala mängden arbete under passet blir ju liksom lite mindre.

Då blir ju mängden kortisol lite mindre. Men kortisol kan vara både bra och dåligt för. Det är det som väcker upp dig klockan fyra på morgonen. Precis, så man behöver, precis som man behöver kortisol då.

Där har det bit det att man ungefär som man ibland ser att insulin är något dåligt. Men det är bara ett hormon som man får ett påslag på. Kortisol är också bara ett hormon som man får ett påslag på.

Hur balanserar man den där nivån bäst då? Då är det med återhämtning. Så att när man vilar och återhämtar sig och kommer ner i varv, då sjunker det här. Och den som är mer vältränad och är van vid träningen, då får man snabbare sänkning också.

Och det man ska se upp med det är om man ligger på igen lite för hög halt under lång tid. Och då är det med det här långvarig stress och press utan återhämtning. Och då är liksom hela livet som blir på fysiskt.

Det har ju inte med fysisk att göra, det är vanligare än allt annat. Ofta är det ju andra delar av livet som är det. Borde man mäta det här kortisolet? På vårdcentralen eller själv?

Jag är lite osäker på att på vårdcentralen, men det går ju i cykler över dygnet också. Och sen får man tänka på igen då att kortisol, när det blir den här utmattningssyndromen istället under väldigt lång tid, då ligger man på väldigt låg nivå istället kortisol. Så man ska ju ha kortisol, precis som du säger, men inte höga nivåer rakt igenom och inte heller låga nivåer rakt igenom.

Det finns någonting i sådana här multipro, vad heter det, TSH, som man kan mäta va? Det är någon funktion som man ser om man är överbelastad. Jag vet inte om den mäter någonting.

Just det, den är jag faktiskt osäker på. Jag är inte alls någon duktig på de proverna där. Det är en läkargrej det där som man ska snabbt. Hur ser du på tillförsel av östrogen för kvinnor i klimakteriet?

För jag frågade just en expert kring det där, ska man liksom, ska alla, eller jag tänkte för min egen del, ska man liksom, även om inte jag har känt så mycket av problematik, ska man liksom gardera sig ändå och ta östrogen bara i förebyggande syfte, eller ska man liksom vänta tills man eventuellt får problem och känner att man behöver? Nej, och då sa hon i alla fall, jag vet inte om det är för att det är brist på östrogen. Det är det ju, det är jättebrist.

Men då sa hon till mig i alla fall att om du inte känner speciellt mycket och mår bra, så ska du inte ta dig förebyggande syfte, utan vänta i så fall tills du känner i så fall att du kanske behöver det. Stämmer det enligt dina kunskaper? Ja, det är som du säger, det är verkligen det som man diskuterar väldigt mycket idag.

Och för tio år sedan skulle man inte ta östrogen i princip, och då var det... Och så har vännerinna som säger, ta det! Alla ska ta det! Bröstrisken pratar man väl om?

Då pratade man bröstrisken, inte längre. Nej, för då tittar man, då hade man en studie där man gav östrogen till kvinnor över 60 år och de som inte egentligen behövde. Och då såg man en ökad risk.

Fast det är inte det som man ger östrogen till idag. Så idag när man använder östrogenet till kring menopausen och klimakteriet, då får man inte den effekten som man ser. Men idag har man fortfarande det att om det är dina besvär som styr, om du ska ta eller inte, så har man det inte att man känner några riktiga bekymmer och besvär, så ska man inte att man behöver ta det.

Det förekommer mycket diskussion om till exempel om det kan förebygga benskörhet, det kan förebygga hjärt- och kärlhälsa och andra kognitiva. Fast samtidigt där så ser man det att det går inte bara att ta östrogen och ligga hemma på soffan och vänta på att benen blir starka. Det ska bli starkt.

Det är fortfarande det här, du måste ju ha belastningen där. Men det kan ju vara den som är benskör till exempel, där kan det vara att man får väldigt god effekt av östrogentillskott tillsammans med träning och belastning, att du kan tillgodogöra dig träningen bättre. Men det finns ingenting idag som man generellt säger att du ska ta det i något förebyggande syfte, det är det inte.

Men det diskuteras i olika grupper. Nu vet jag knappt hur jag vågar ställa den här frågan, jag måste försöka ställa den på ett ödmjukt sätt, för det handlar absolut inte om att kasta någon med svåra klimakteriebesvär under bussen. Men just den här diskussionen nu om östrogen, som har blåsat upp just för att det är en brist.

Det här var en tanke som slog mig bara att det är ju lite grann som när man tar en värktablett. För jag minns ju när jag hade jätteont i ryggen så jag knappt kunde resa mig ur sängen. När jag tog en värktablett så kunde jag resa mig ur sängen och jag kunde göra mina träningspass.

Och för en sekund så glömde jag bort att jag hade ont i ryggen tills tabletterna slutat verka och det gjorde skitont och det blev värre. Och jag funderade på, är det helt fel att tänka att det är lite samma med östrogenet? Att man tillför någonting som man kanske skulle kunna fixa på egen hand.

Förstår du vad jag menar? Det handlar verkligen inte om att skamma någon, utan det är bara så här, kan man göra någonting själv istället för att ta syntetiskt östrogen om man nu skulle vilja testa något annat först? Det finns ju att titta på livsstilen först, absolut.

Och se över det här stress och press och komma igång och motion och sömn och alla de bitarna. Så man ser till att man har sin livsstil på plats först. Men sen kan det ju vara att du verkligen behöver tillskott också.

För min del, jag tar östrogentillskott när det finns plåster i stan. Eller spray, och när det finns det så tar man tabletter. Man säger, jag måste ha någonting! Jag har en receptlista nu på sju olika läkemedel för att kunna få någonting utskrivet till.

Men det känns som att man typ går till plattan och bara säger, ge mig någonting! Men för min del till exempel så fick jag just det här med muskel- och ledvärk. Så det var verkligen, jag vaknade på natten och satt på sängkanten.

Det gjorde ont i varenda liten cell i hela kroppen. Du märkte att östrogenet funkar då? Ja, det gick bort. Svettningar hade jag väldigt mycket av då, ännu mera då.

Men det var på två till tre dagar. Och sen två till tre veckor var ju det här muskelledvärken borta. För att då var det ju mer en fråga som folk sa till mig, men träna inte då.

Spring inte så hårt då. Men det är ju inget alternativ för mig, jag vill ju träna och belasta mig. Men då har jag ju en tillgång till att kunna tillgodogöra det i din träning och fortsätta.

Så då fyller det verkligen en funktion. Men har man inga besvär som man ser just, då ser man ingen anledning idag att man behöver börja sådär. Jag vet några som tar osempic-liknande medicin i låg dos för att bli av med det här som de kallar för matbrus.

Vilket gör att man, och det tar man regelbundet, vad jag har förstått i alla fall, typ livet ut för att hålla nere det här matbruset. Skulle man kunna tänka sig något liknande då med östrogen? Att man tillför en liten mängd bara för att få bort de här, som du säger här.

Det gör liksom ont överallt och jag bara... Ja, men precis. Men det är ungef Och just att utforska och sen se vad man tål. Och framförallt beroende på hur mycket du har tränat hittills.

Men kanske generellt att man kanske tål som en vanlig motionär, som jag själv ser mig som, att kanske tåla två tuffare pass i veckan. Man kanske inte behöver tänka att man ska pressa in tre, fyra. Det funkar kanske inte längre.

Och vara tuffare pass då är, men det beror ju på din nivå. Men om det är till exempel tuffare styrketräning eller tuffare intervallpass, till exempel, för löpning, till exempel. Och då får man ju sen balansera upp det att även då ha återhämtning och fundera på att man inte har kalenderfull och så ska man iväg på det och det och det.

Och sen den och den och den. Exakt. Utan helheten till. Så tänker jag mer att man får, och sen variera som vi har varit inne på. Se hur man kan ha återhämtningspass också.

Och inte, som elitmotionär tror jag att många kräver hundra procent av varje träningspass. Och ni som är elit har varit elit, ni vet ju att det inte är som eliten tänker. Utan jag brukar säga så här, men träna som eliten, variera och växla och periodisera.

Vad säger du, Runar? Du har ju lång erfarenhet av att planera träning för dig själv. Jag har inte planerat träning, men jag var som bäst då, kan man säga. Det enda riktiga planering jag hade, det var att jag planera in två veckors influensa i februari varje år.

Så fick jag influensa så var det helt enligt planen, stressa mig inte. Fick jag inte influensa, vilket jag vanligtvis inte fick, då låg jag på plus. Och det var en psykologisk vinst.

Annars så var det mer en långsiktig periodisering med mycket mera lugn distans under en stor del av året. Och sen lite mera fartlek när det närmade sig tävlingssäsong. Och för att toppa formen så hade jag en väldigt brutal metod där jag då kunde träna upp mot den 30-35 mil i veckan i ett par tre veckor och så gå ner i mängd.

Och tjom, då blev jag alltid i toppform. Jag tänkte mer idag hur du tänker. Det behöver inte vara så strukturerat, men har du nåt slags grundtänk kring din egen träning idag?

Ge mig ut och träna om det är roligt, och det är det nästan alltid. Idag, nere i Poznan i Polen, så har jag varit ute och gått med Merium en sväng. Det kan hända att jag ger mig ut och springer ikväll också, men det är ingenting som är bestämt.

Det blåser inte för mycket så ger mig absolut ut och paddlar kajak när jag är hemma. Det är minst styrketräning. 40 mil sen islossningen, det är inte så himla dålig styrketräning det.

Hugger ved, vägrar använda motorsåg. Det fungerar jättebra, det har fungerat hela livet. Jag kastar ur mig den här frågan som jag har suttit och lurat lite grann på ett tag här.

Går det att svara på den? Om kroppen inte riktigt svarar som förut, vad är vanligaste orsaken? Är det för mycket löpning, för lite styrka, för lite mat, för dålig sömn, stressat nervsystem eller att man har fel intensitet?

Allt. Du får inte svara det. Det är din egen observation på klinisk erfarenhet. Jag tror att man får titta på var obalansen ligger och alla har så olika. Det kan likväl vara att man har 150 olika uppdrag både privat och sen får inte träningen plats.

Så får man ingen effekt och inget resultat av det. Då är det allt det andra man behöver titta på istället att starta med. Eller att man bara går in för en sak i träningen och glömmer det andra.

Hade man haft det enkla svaret så hade ingen ställt frågan. Då hade det varit så självklart hur man skulle åtgärda det. Det är där man tar hjälp, att någon annan tittar utifrån på.

Hur ser det ut egentligen? Det är det som tränare och coacher gör. Okej, hur ska vi plocka ihop det här? Vad är viktigt för dig? Jag vill springa det här loppet eller ha lyftat så här tungt eller göra någonting vid det datumet.

Okej, men är det rimligt för dig? Hur ser resten ut? Om man blir hemmablind, det vet ju själv, om man tittar på sig själv. Man behöver ju reflektioner utifrån och någon som säger åt en ibland att du har haft fullt upp med andra grejer.

Den mentala styrkan finns inte att gå ut och köra de här stenhårda passen för att du är inne i en jätteintensiv fas på det privata. Då får man ju jacka ner träningen lite där och då. Kapaciteten, det är som en bägare som du säger, den kan bli full fast man inte tycker att man har tränat så hårt.

Men energin och mentala kapaciteten finns inte där. Och då är man i sin egen sämsta coach. Ja, verkligen. Att man behöver ta hjälp av andra. För min del till exempel, nu har inte jag sprungit något maraton varken i år eller förra året.

Jag brukar alltid springa, vi har sprungit i 12 eller 15 Stockholm maraton totalt runt 20. Det är väl ingenting hos vad ni ligger uppe i, men ändå. Men för min del så var det att jag började läsa in en hel del, pluggat på gamla dar.

Så nu går jag doktorandutbildning här på Karolinska. Men då läste jag in mycket ämnen och pluggade vid sidan av arbete och då måste man dra ner någonstans. Så då blev de här längsta passen som jag drog ner på, drog ner ett träningspass i veckan.

Bara för att ha balansen just. Och nu när det har blivit lugnare, mer kontroll på allting. Men då är det min mål som maraton i nästa maratonsträcka nästa år igen.

Och sen som sagt, 60 år då ska jag. Då ska jag tåla maraton bra. Jag skulle kunna såklart, kan man väl sticka ut och springa det, men jag vill må bra efteråt och inte ha ont i kroppen.

Vad frågar, vad skriver du din avhandling på? Jag skriver om rectus diastas, alltså delade magmuskler, typ med buken, magen och graviditet och delade magmuskler. Graviditetsskador kan man säga.

Intressant. Nu glömde jag bort vad jag skulle fråga. Jag hade ju en fråga på tungan och sen så bara puff, järndimma. Jag kanske måste gå och jaga lite estrogen på plats.

En avslutande fråga då. Om man inte är 20 längre då och kanske inte började löpträna jätteung utan man började lite senare då. Som jag, jag var 33. Ska man helt släppa tanken på framtida PBn och bara gilla läget?

Eller handlar det mer om att vägen dit är annorlunda? Jag tror att det är vägen dit är annorlunda. Och sen beror på att om man säger så här, fram någonstans vid 60 där händer ju någonting tydligt i kroppen.

Då tappar man verkligen kapacitet. Så efter 60 och 70 då är det svårare att sätta PB. Då behöver man ha väldigt medioker träning dit. Och som jag sa, jag har ju aldrig varit bra så jag kunde sätta mitt PB först bästa liksom då när jag var 51.

Och det var bara för jag inte har varit bra någonsin och aldrig tränats. Du har sprungit väldigt bra. Ja, jag har ju bara sprungit men jag har aldrig tränat mer strukturerat på det sättet.

Så då var det som då jag började titta på, men kan jag springa lite snabbare? Ni som redan har då gjort bästa tider redan som unga och under fertil ålder, då blir det ju en nedgång. Man kan bara bli sämre.

Ja, då kan man bara bli sämre. Medan vi då vanliga motionärer kan kanske nå en topp och bli lite bättre. Men sen blir det att man tappar kapacitet och då att se det som sagt och inse det och inte bli för frustrerad.

Det är ju det som blir där. Jag hamnar i ett läge där jag tycker halvmarorna är perfekta. För marorna tycker jag man vill gå ut och äta efteråt. Man kanske sticker iväg på resan någonstans.

Man vet aldrig hur man mår på kvällen. Halvmaror mår man alltid bra efter. Sen fem kilometers lopp och tio kilometers lopp, de har blivit mycket värre. Det tror jag för att man...

De är jobbigare. Hjärtats kapacitet går ner och för att kunna ligga på hyfsad fart så ligger man så nära. Det är så liten risk kvar mot när man är ung då har man ganska stort register från sin tröskel liksom.

Nu måste jag ligga och pressa upp det väldigt och då blir det ju job Folk undrar hur ska jag orka kunna springa ett maraton när jag är 60+. Jag har gått tillbaka till havregrynsgröt. Det är faktiskt det bästa.

Jag tror att jag var så trött på det för jag är uppväxt på gröt. Men nu äter jag gröt varje morgon, även på hotell. Det finns en jättebuffé, men jag tar gröt. Nej, jag klarar inte av gröt.

Men det är en annan fråga. Men Katarina, jättetack för att du kom. Innan du försvinner, kan du inte berätta, var kan man följa dig? Var kan man hitta dina böcker?

Jag finns på Hela kvinnans klinik, en sån där klinik här i Stockholm. Även män är välkomna, fast det heter Hela kvinnans klinik. Där är jag ju på halvtid. Där har jag mitt eget nu, för jag föreläser och pluggar och försöker lära mig lite mer och bli lite klok så att jag någon gång i framtiden igen kan känna att jag har kunskap.

När jag gick ut på parthögskolan 1991 kände jag när jag gick ut att det här kan jag. Jag kan allt med min fruskrig, hur svårt kan det vara? Det var en fantastisk känsla och jag har aldrig haft den efter det.

Men det är väl så för alla, eller hur? Ju mer man lär sig, desto mer ser man att man vill lära sig. Men det är det säkraste stället, eller vuxenut.se Där har jag min hemsida med lite kontaktuppgifter och så.

Sen har jag gjort något som heter Mamamage, och det är graviditet och efterförlossning och träning. Så det kan man också hitta och se. Ja, den hade jag väldigt stor nytta av efter min förlossning.

Så den kan jag rekommendera om man nu är i den fasen i livet. Exakt. Än en gång, stort tack för att du kom hit. Tack så jättemycket att vi kom.