#46: Hur vågar jag springa igen efter vurpan med Malin och Petra

Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue. Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore? Here's what's actually happening.

Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out. When it stops working, your system is flooded and you crash. Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way.

Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin. It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy. To learn more, go to mod.

com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Moduler ships straight to your door. Go to mod.com to get started. That's M-O-D.com.

Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine. Spoiler, it's your hormones. MIDI is a virtual care platform built for women by women and offers specialized hormone care from trained clinicians.

Plus, it's covered by most major insurances. Getting started is easy. You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones.

Visit join-midi.com to book your first visit. That's join-midi.com. Insurance coverage varies. Check with your plan for coverage. Det är ju du och jag, Malin, som sitter här i studion.

Vi är här för att besvara era lyssnarfrågor. Om du ska ge ett tips, ett enda tips. Idag trodde jag inte jag skulle orka nånting. Tvärtom blev det. Då bara susar man på.

Ibland kan det bli mycket, mycket bättre. Susa på, jag tycker det är ett fantastiskt mål. Susar på! Jag tror han är i en väldig, väldig bubbla. Han tränas fruktansvärt hårt nu.

Jag hörde bara där på Finkampen att han körde 10 000 och sen gick han ut och sprang 20 kilometer efter. Efter Finkampen? Efter det 10 000-loppet på Finkampen på 28 minuter.

Det var ju liksom hans maratontempo, typ. Så skulle han köra långpass, så hade han 20 kilometer kvar sen. Så att det är lite... Oj, jäklar. Nej, shit. Men när jag pratade med Tony så sa han att alla på Bosön, eller vad det nu var, om det var GH, alla visste vad Andreas Almgren hade i kroppen.

Men vi i tv-såpan gjorde ju inte det, så vi var ju helt chockade. Nej, alltså jag... Såg du loppet? Ja, ja, ja. Nej, alltså jag visste inte exakt. Men jag känner honom och har tränat så väl, så jag visste att om han gör som han gjorde.

Om han sticker på det sättet, då är det inte någon galenskap. Då vet han att han har det i kroppen. För det finns ju orutinerade löpare som man bara känner att Åh nej, vad händer?

Och så vet man att det där kommer aldrig gå. Men det skulle egentligen inte kunna gå att springa så på EM. Men jag visste att han är så himla rutinerad och trygg med det han gör.

Så att han sprang på det han var tränad för. Ja, det var gåshud verkligen. Men vad tror du att han kommer att kunna göra på maran då? Det är otroligt svårt att säga i och med att där är han ju liksom ny.

Även om han är i så otroligt bra form nu och så. Men han kommer ju möta världens bästa maratonlöpare från hela världen, för New York Marathon är ju liksom Rolls-Royce-loppet. Och mara är ju liksom något man måste lära sig också.

Så att han kommer ju få testa sig. Men vad ska man... Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror ju inte att han är riktigt färdig för att bara kliva rakt in i världseliten på maraton från ingenstans.

Men herregud, vad... Men vad vet man? Vad vet man? Men det är ju inte det flackaste loppet heller, så det kanske är mer placeringar än tid som han utvecklar. Ja, absolut.

Det är inte det snabbaste. Men det är som sagt, det finns Kenianer i Etiopien och hela världseliten som har sprungit väldigt många maratonlopp och fort också. Så att jag håller alla tummar jag kan nu.

Ja, men jag också. Men det ska inte, rent utsagt, gå nästan att bara kliva upp och sopa banan med dem som har sprungit massa, massa lopp. Men är det någon som kan göra det så kanske det är han.

Vi får se. Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue. Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore? Here's what's actually happening.

Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out. When it stops working, your system is flooded and you crash. Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way.

Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin. It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy. To learn more, go to mod.

com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Moduler ships straight to your door. Go to mod.com to get started. That's M-O-D.com.

Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine. Spoiler, it's your hormones. MIDI is a virtual care platform built for women by women and offers specialized hormone care from trained clinicians.

Plus, it's covered by most major insurances. Getting started is easy. You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones.

Visit join-midi.com to book your first visit. That's join-midi.com. Insurance coverage varies. Check with your plan for coverage. Vi tar ett kliv från elitlöpningen till motionärslöpningen där vi befinner oss till största delen.

Det är du och jag, Malin, som sitter här i studion. Vi är här för att besvara era lyssnarfrågor. Vi har fått så många frågor. Det är jättekul att folk fortfarande har så otroligt mycket frågor till oss.

Ja, men vi älskar det. Vi ska försöka hitta bra svar. Ja, ska vi hoppa rakt in i det? Ja, såklart. Då gör vi det. Då är det Madelene som undrar här gällande sina vader.

I maj hade jag sju veckors löpuppehåll på grund av en muskelbristning i ena vaden. Började försiktigt igen, men för fyra veckor sedan hände samma sak i samma vad. Jag styrketränar, kör crosstrainer och gör tåhävningar.

Vad mer ska man göra? Då får vi direkt säga en disclaimer att vi inte är medicinskt utbildade. Så allt det här kan ni, bara så att ni vet. Så kan vi få, kanske svaret utifrån era erfarenheter då.

Exakt. Det där låter ju verkligen som det som i folkmun kallas för gubbvad. Det kan drabba kvinnor också. Jag har haft det själv ett par gånger. Och det kan ju komma även i baksida lår och andra ställen, men det är oftast i vaden.

Det knepiga med den skadan är ju att det är ingen som riktigt medicinskt har kunnat... Jo, man kan säga vad det är. Det är en liten bristning i... Ofta så är det i övergången mellan undre och övre vadmuskeln.

Och det är ju varför det kallas för gubbvad är ju för att det drabbar främst personer som har kommit till en något äldre ålder. Kvinnor också, tänker jag. Kvinnor och män, men kanske fler män då, därav namnet.

Och det är ju för att man blir mindre elastisk i den här fascien som ligger runt muskeln. Bindväven. Och den liksom snäpper av. Man får en liten, liten bristning där och det är extra känsligt i vaden.

Och det sega med det där är ju att den liksom går upp lätt när man har haft det. Nu lät det ju som Madelen här hade vilat länge. Ofta kan det vara så här att det kan läka på en vecka eller två om det är en liten grej.

Och så tycker man att, fan, nu känns det bra igen. Och så sticker man ut och springer. Och så går det i tio minuter, en kvart och så puff, bara i ett steg utan att man har gjort något speciellt.

Så att det värsta är att jag har inget supertips annat än det hon har gjort. Det är ju de där förbannade tåhävningarna som man alltid får rådet om. Men du, jag tänker på det här som ju jag själv och säkert du också har gått på.

Och det är det här att man tror att när man är smärtfri så är man återställd. Att man ser det som en signal på att, ja, men nu kan jag... Jag säger inte att Madelen har gjort det, men Tycker jag.

Väldigt, väldigt utvecklande och givande och skadeförebyggande. Och då kör man ju liksom tunga övningar som är också lite fler muskelgrupper. Jag menar marklyft och knäböj och utfallsteg och allt sådant där.

Det är ju inte bara en muskelgrupp, utan du får ju så många på köpet. Enbensövningar som du säger där är ju superbra också. Det vill jag verkligen. Ja, det är också en knäböj.

Ja. Eftersom man är ju på ett ben i taget när man springer, så att det är... Så att det är verkligen... Men sen kan man ju även varva med om man liksom vill köra en typ av flåsstyrka någon gång, som förr i tiden hette cirkelträning.

Det finns 20 andra namn på det numera. HIT och... Ja, gud vad man kan komma på namn. Ja. Men det är samma grej egentligen, cirkelträning. Ja, men i alla fall olika kroppsövningar eller lättare vikter med stationer, kanske, eller bara rulla runt ett par övningar parallellt.

Pratar vi bål förresten? Massa bål är ju... Ja, precis. Bål jätte, jätteviktigt för löpning. Och så att där kan man ju i så fall verkligen, förutom stora muskelgrupper för benen, och de tar ju även på bålen.

Du måste ju spänna rygg och mage. Ja, absolut, om man nu kör såna. Men annars bål jättebra. Sen även liksom höfter, höftböjare, som också är i liksom... som man kan glömma bort ibland.

Verkligen! Att det är lätt att tänka att man ska träna baksida, framsida, rumpan och kanske rygg och mage. Men så sitter det ju de här grejerna mittemellan som ska hålla ihop hela altet.

Ja, men jättebra för att du säger det, för det är verkligen sånt man missar. Och också har du en stram, till exempel, höftböjare eller svag, så kan det ge sig uttryck på andra ställen. Oh ja, och såna här bara gummibandövningar.

Man går såna här sidgång för att få de här sidorna på sidan som ska hålla ihop också i ett löpsteg. Så att det finns mycket liksom special- eller småövningar också som inte är så tung. Inga tunga vikter liksom som du kan köra för att bli en bättre löpare, absolut.

Men jag tycker bara då att det är ju en klok tanke från henne att faktiskt satsa på styrketräning på vintern. För att jag tänker ju... jag vet inte vad du ser, Malin, när du coachar.

Men många tränar ju likadant året runt. Och det är ju att... De går in på löpande istället för att springa ute. Ja, men sen hoppas man ändå att man är bättre i april än i november.

Och det är ju den... Det kan man tänka om man ser på elitaktiva. De har ju väldigt så periodiserad träning, liksom tävlingssäsong. Och sen är det en lång uppbyggnadssäsong för att bli bättre.

De har ju en ambition att varje år bli bättre. Och även om en motionär i en viss ålder inte kan drömma om att man blir bättre hela tiden. Inte du och jag heller förresten.

Motar förfallet i grind i alla fall. Så att man inte blir så mycket sämre. Så är det ju ändå så att man måste göra saker under året för att mota bort det. Och vintern tycker jag ju är en årstid när man ska bygga en väldigt grundtålighet och en grundstyrka.

Både kondition men också styrketräning. Så att man liksom kommer ut och är väldigt stark. Känner sig som en traktor liksom som ska ut. Och sen, jag själv föredrar ju att hålla uppe ändå en lite fart även på vintern.

Så att det inte är så trögt. Annars blir många kanske stressade om man känner att så här, jag har kört jättemycket gym nu. Och liksom tunga grejer. Och sen när man ska springa, man kanske har kört mycket löpande.

Och sen kommer man ut och bara, nu går det så tungt. Nu har jag blivit sämre. Och så sätter sig det. Man behöver ju inte liksom tappa alltihopa. Vissa kanske känner att min kropp mår bra av det.

Jag drar ner på löpningen och upp med styrkan. Men det behöver ju inte vara så radikalt heller att du liksom släpper alltihopa. Utan det är bara att du kan kanske dra ner lite grann på farterna och kvaliteten på löpningen.

Och dra upp styrkan och liksom mer lugnare uppbyggande löppass. Men bibehålla såklart en del intervall. Inte lägga ner löpningen. Nej, för då blir det väldigt trögt.

Men jag tänker så här också då, om man nu är en sån som vill träna i stort sett likadant hela året. Då tycker jag man kan göra det. Och det har jag testat också med några av mina klienter.

Då gör vi så mikrosykler, vad ska man säga då? Att man liksom kanske fyra veckor med lite mer fokus på styrka. Kanske två styrkepass och tre löppass. Och sen kanske ett styrkepass och fyra löppass.

Nu är det här väldigt seriöst löpare som springer mycket. Jag tänkte vem är det här? Ja, men det är ett exempel. Man kan också ha ett styrkepass och två löppass.

Och så tar man kanske två varje sen. Så att man laborerar lite under pågående säsong. Exakt. Så det behöver ju inte vara så att nu går jag in i ett tre månader med bara byggnad.

Utan det är ju som du säger, man kan ju periodisera lite även på vintern. Och bygga ett par veckor lite mer styrka och sen springa lite mera. Och slipper man ju få den här paniken att nu går det så tungt.

Nu har jag blivit sämre och så sätter sig det. Men jag tycker så här också då, om man nu är en sån som vill träna i stort sett likadant hela året. Då tycker jag man kan göra det.

Och det har jag testat också med några av mina klienter. Då gör vi så mikrosykler, vad ska man säga då? Kanske fyra veckor med lite mer fokus på styrka. Kanske två styrkepass och tre löppass.

Och sen kanske ett styrkepass och fyra löppass. Nu är det här väldigt seriöst löpare som springer mycket. Ja, jag tänkte vem är det? Ja, men det är ett exempel. Man kan också ha ett styrkepass och två löppass.

Och så tar man kanske två varje sen. Så att man laborerar lite under pågående säsong. Exakt. Så det behöver ju inte vara så att nu går jag in i en byggperiod. Tre månader med bara byggnad.

Utan det är ju som du säger, man kan ju periodisera lite även på vintern. Och bygga ett par veckor lite mer styrka och sen springa lite mera. Och så slipper man ju få den här paniken att, nej nu blir jag jättelångsam.

Om det är det man tänker på. Men utgångspunkten att satsa på styrketräning är ju kanonbra. Det bästa med det är ju oftast att man känner när man kommer ut på våren, att det finns lite resurser i det.

Alltså man är hållbar. Man är inte så rädd att kroppen ska gå sönder. Det känns liksom stabilt. Man går inte på fälgarna liksom. Från Kattis. Och det här har ju vi, vi är ju där.

Jag snart och du. Hur mycket behöver man träna i veckan när man är 50 plus? Ja, jag är ju definitivt där. Jag fyller ju år om en månad. Ja, det är så pass. Ja, vi är nere i 50 här.

Jajamän, så det är mitt följsta år. Så jag kan ju nästan prata utifrån. Det där, den frågan är ju väldigt svår. Hur lång tid är svaret? Ja, och liksom såklart vilken bakgrund du har och vad du har gjort genom livet påverkar ju såklart det.

Men jag tror i alla fall av egen känsla och erfarenhet så är det ju som med alla åldrar egentligen. Det handlar inte bara om 50 plus, det kan vara vid 45 eller 40. Att man lyssnar på kroppen och liksom det som jag tycker själv jag känner kanske, eller som många pratar om också, det är att man behöver lite mer återhämtning.

Jag säger fortfarande att jag tror att man kan träna hårt när man är 50 plus. Det gör jag själv, jag är 54. Jag kör hårda pass, jag kör mig helt slut. Men jag känner också att jag behöver lite mer återhämtning än för 20 år sedan.

Vad betyder det i praktiken? Är det kanske en hel vilodag där Har tagit så mycket energi och plats att det inte är värt att pusha. Då kanske du bara ska ut och lusa eller jogga eller gå.

Men tänker du Malin som har varit i elitidrotten, Hur var du på att kunna skilja det här, det här är jobbigt och det här är dumt? Hur har det ändrats? Jag tycker alltid att jag har varit rätt bra på det, även när jag var elitidrottare.

Att jag liksom kände min kropp så pass att det var några gånger som jag bara kände att jag får bryta det här passet. Det är på fel sida. Och det behövde ju inte vara för att man var sjuk alltid, ibland kunde det vara bara att man var för sliten.

Och då kände jag liksom att då är man på den där sidan när det är osunt, för då är det nedbrytande bara på fel sätt. Men de flesta gånger är det ju så att man har bara olika bra dagar. Ibland är det bara tungt och man ska ta sig igenom och man känner att nu får fasen gå hur dåligt som helst, men jag ska igenom alla intervaller.

Eller jag ska igenom den här rundan och det får gå tungt. Så oftast är man ju där, men det gäller att lära känna sin kropp. Och det har jag fortsatt att göra och jag tycker att nu är jag väldigt så där lyhörd.

Men är det inte ändå lite grann, alltså nu lägger jag ju orden i mun på dig, men du får se om jag har fel. Men så här att man är kanske lite mer benägen när man är i ett elitsammanhang att man kanske testar mot bättre vetande ibland. Eller tvärtom, att man kanske är ännu bättre på att känna av sånt.

Jag måste säga att jag uppfattar mig själv som klokare i att inte pusha mig i fel läge än många av mina kunder eller vänner. Och framförallt när de är små, krassliga eller har någon krämpa eller någonting. Nej, då ska de ändå ut och testa lite och jag är kanske släppt och så.

Och där är jag liksom bara tvär, nej, jag går aldrig ut och testar om jag är halvsjuk eller har någon krämpa som jag vet att den här ska inte jag springa på idag fast jag var sugen. Så där är det faktiskt tvärtom, där pushar jag mig inte alls. Då är jag liksom mest pro på rätt sätt.

Ja, du vågar. Ja, men vågar stoppa i rätt läge. Och det försöker jag faktiskt förmedla till omgivningen att det dummaste du kan göra är att gå ut och hela tiden småtesta dig utan fan, ta det helt soft.

Ja, man måste. Om man är rädd om sin löpning så måste man faktiskt lära sig det. Och ska man tänka långsiktigt så är det. Och jag säger det, ett pass hit eller dit eller en vecka hit eller dit.

Nej, men tänk månader istället. Ja, istället för som du säger enskilda pass. Hänga upp sig på att det är där passet inte blev av. Som sagt, det vi landar i är att ju liksom mer man har i livet, och det behöver inte vara när man är äldre, utan det kan vara liksom oavsett.

Men när man blir lite äldre så har man också kroppens förmåga att tänka på det. Så att man verkligen finslipar den förmågan att kunna våga verkligen inte köra. Jag blir ibland överraskad hur, hur ska jag säga, pushiga motionärer där med sina kroppar och så att de liksom, nämen jag hade lite lätt feber på morgonen men så tog jag en Alvedon eller Ipren och ställde mig på startlinjen.

Och jag blir helt häpen varje gång jag hör. Jag bara, men menar du allvar? Hade du feber? Och det är inte mycket då, men det är ändå att de känner sig inte helt.

Och för mig skulle det inte, finns inte på kartan att jag skulle ställa mig på startlinjen. Men det är ju också sådär att jag tror att, Ja, jag tänker ju, och det är ju många som har fått betala för det också. Det kan bli hjärtmuskelinflammation och det kan bli massa.

Så gör det inte. Nej, så jag bara säger, det är det dummaste. Och jag förstår dem, de kan ha satsat på det här loppet i månader. Men det finns ju elitidrottare som har satsat i fyra år på OS och så blir de sjuka två dagar innan.

Fråga Almgren som har ramlat och liksom fått dras i baksidor. Eller det händer att man blir sjuk två dagar innan och får ställa in. Och det är fruktansvärt tungt, men så är det.

Ja, men man måste, där tror jag är viktigt om man till exempel är en sån person som gör mycket lopp och man fokuserar väldigt mycket på det här loppet. Jag tycker ändå att man ska försöka där någonstans, också tänka att träningen du har gjort fram till loppet, den är jätteviktig. Ja, den är ju inte bortkastad någonstans.

Låt oss säga att det här loppet då uteblir. Du kommer inte till start. Nej, då tränat den här maran nu. Ja, men all träning är gjord. Ja. Och när du blir frisk från den där förkyldningen eller vad det nu är, så har du all träning i dig.

Och då får man ju bara försöka fortsätta att träna eller hitta ett nytt lopp. Hitta ett nytt lopp, ja. Så det är ju inte så att, då är det helt bortkastat. Och jag tänker ju ändå så här att för de flesta så är det väl ändå så att man tänker att det här är långsiktigt och att det inte är ett lopp i livet och sedan ska du lägga av efter det.

Ja, men jag tror att många vet det med huvudet och sen så tar känslorna över när det är någonting som man har investerat så väldigt mycket tid och energi i. Och jag tror att det som man då kan lätt tänka, och det är väl kanske därför som inte jag kommit till start, det är ju att komma till start då så gör du inte dig själv rättvis för att du har ju inte de krafter som du ska ha och du får inte utdelning för det du har gjort. Och så blir det bara kanske få betala hårt med hälsan plus att du har gjort ett dåligt resultat eller kanske varit tvungen att bryta.

Så det blir dubbelt dåligt. Nej, det blir inget bra alls. Don't do it. Nej, så det blir det vi säger. Håll dig hel och frisk. Håll dig vara smart, vara smart. Pusha vid rätt tillfälle.

Vi går vidare. Då är det Pontus. Vi går vidare. Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue. Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore?

Here's what's actually happening. Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out. When it stops working, your system is flooded and you crash.

Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way. Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin. It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy.

To learn more, go to mod.com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Modeller ships straight to your door. Go to mod.com to get started.

That's M-O-D.com. Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine. Spoiler, it's your hormones.

MIDI is a virtual care platform built for women by women and offers specialized hormone care from trained clinicians. Plus, it's covered by most major insurances. Getting started is easy.

You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones. Visit joinMIDI.com to book your first visit. That's joinMIDI.com. Insurance coverage varies.

Check with your plan for coverage. Does som har svårt att komma igång med sin löpning och han vill ha det absolut bästa tipset. Och säg inte köp skor. Om du Malin, om du ska ge ett tips, ett enda tips.

Ja, betyder det att han har skor redan kanske? Ja, men det låter som det. Jag hoppas det. Ett enda tips, vad säger du? Då tycker jag att det är det här att börja gå och springa om vartannat.

Då kallar vi inte det för intervallträning, utan vi kallar det bara för att komma ur den där, gå ut och gå. Och sen så har du på dig dina löparskor som du faktiskt redan har och är klädd för att bli lite varm. Och sen så bara slänger du in spontant kortare löpsträckor.

Det kan vara en minut. Ja, och så du kan gå ut på var du nu än befinner dig och bara liksom varvar. Och så bara får feeling, nu ska jag springa en liten bit och försök springa med liksom bra hållning och försök att liksom tänka på att nu ska jag liksom ändå springa Under pågående lopp dessutom, med väldigt fina resultat.

Alltså att man till exempel bestämmer sig för att jag går lite grann vid varje vätskekontroll. Det är perfekt. Delmål. Och sen så springer jag resten. Och så hinner pulsen gå ner lite, och man får en liten mikroåterhämtning och sen så blir det bättre tid paradoxalt nog i mål än vad du hade haft om du hade tvingat dig att springa hela vägen.

Jag tror att för långlopp om du inte är i absoluta elit, där du inte har tid till sådant, så tror jag det är jättebra att stanna till och gå ibland. Jag menar Lidingö-loppet är det många som pratar om det, att man tjänar väldigt mycket på att gå i de branta partierna och man är motionär. Du får inte samma puls, du får inte samma mjölksyrapåslag.

Du går lika fort som folk som försöker springa hela vägen. Och man förlorar mindre energi genom att gå. Och vid vätskekontroller, se till att du hellre får i dig vätskan än att det liksom hamnar i ansiktet för att du stressar.

Och så får du ner pulsen. Och sen får du en mental, liksom liten återhämtning, att du bara får liksom något att se fram emot. Precis, men det har hjälpt mig jättemycket.

Och jag ska också säga att när jag var på väg tillbaka från min ryggskada då hade inte jag sprungit på väldigt länge. Och skulle jag komma igång igen, då kan jag ju inte ge mig ut och dra en halvtimme i sträck. Så då körde jag verkligen enligt Galloway fyra minuter.

Jag började med fyra minuter gång och en minut löpning, eller jogg då, under en halvtimme. Och sen så successivt så blev det mer jogg och mindre gång. Och det funkar ju superbra.

Även under rehab-perioden, när man kom tillbaka efter skada, då har jag faktiskt kört det. För då är det ju så att bara den där lilla gången emellan gör att man lugnar ner den här kroppsdelen som kanske inte tål så mycket om det är flåset och man inte har kört på länge. Men jo, superbra.

Nej men egentligen så, jag tycker inte att det finns något negativt med det här. Alltså det enda negativa jag ska försöka komma på, det är väl att man sätter upp någon slags regel för sig själv hur man ska... Alltså är det så att du känner dig pigg någon dag, men då behöver du inte gå.

Alltså det är väl lite det kanske som kan vara det negativa, att man fastnar. Men kan du se något negativt annars med att köra? Nej, överhuvudtaget inte. Jag tänker att det där löser sig av sig själv.

Låt oss säga att du kommer in i världens flow en dag och inte vill stanna. Då kör du på. Men annars så tror jag på träning, och även på långlöpningslopp, så tror jag på tävling för många motionärer att faktiskt gynnas av att bara dra ner lite och till och med gå.

Men jag tror också såhär, är vi inte lite fixerade vid metoder? Jag menar inte att Gunilla är det, men jag menar att vi såhär, ja men den dieten, den metoden, japansk gång var ju inne här. Jag vet inte hur många tidningsreportage jag har varit med i och pratat om japansk gång.

Jag har varit med i tv också och pratat om det. Men det blir ju lätt att man fastnar för den här metoden som ska göra skillnaden för mig. Och där tycker jag att man ska våga se på dem som såhär, ja men det här kan vara ett kul verktyg att testa, men du behöver ju inte följa det här slaviskt, utan du kan faktiskt improvisera själv och våga tänka själv.

Man kan känna på känslan också parallellt med metoden. För det är klart att det är bra att ha en plan. Det är ju likväl som att du ska springa ett lopp och hålla en viss fart igenom loppet.

Och hur ska du lägga upp? Ska jag gå ut hårt? Ska jag gå ut lite lagom? Ska jag spurta? Ja men taktik. Och det är ju samma här. Men sen behöver du ju inte strikt hålla dig till den.

För sen beror det ju lite på hur du känner dig på vägen. Ja, så att run-walk kan bli antingen helt och hållet walk om man vill, eller run bara. Men vi är ju eniga om att vi tycker att det är en bra variant.

Ja, och rip Jeff Galloway då, vill jag säga. Den här är lite rolig. Nu fyller Sofia frågan kan man väl säga från Johan. Springer vi för lite överlag i Sverige? Vi springer väl mer än någonsin tänkte jag säga, men ja.

Det där är faktiskt en väldigt intressant fråga. Jag hade egentligen velat se, alltså vi springer ju just nu i löpning supertrendigt och det känns ju som alla springer. Ja, men verkligen.

Men jag tror inte det. Utan jag tror att en viss kategori springer väldigt mycket och det har ökat. Mycket yngre tycker jag att vi ser. Ja, men det är ju det alla arrangörer av lopp säger, att den stora ökningen är bland unga tjejer som springer lopp mellan 20 och 30 åringar.

De sprang inte maror och halvmaror förut. Nu springer de det och det är en 30%ig ökning och därav så har vi det stora antalet i ökning totalt sett. Men det är ju den här gruppen då.

Sen har vi de andra, men och sen så, den andra delen av gruppen har inte ökat lika mycket. Men och sen så har vi en grupp fortfarande som inte springer ett steg. Och det finns många som inte gör det.

Men den vet jag faktiskt inte hur stor. Den hade varit intressant att se, liksom i den här trendboomen av löpning, vad som har skett liksom totalt sett. Ja, men sen tänker jag, Johan kanske älskar löpning och tycker att alla borde springa.

Alltså det vet jag ju inte. Han kanske tycker det och jag tycker också att löpning är en fantastiskt träningsform. Men jag tror så här, om vi liksom zonar ut litegrann och tittar på, ja men rörelse.

Om vi skippar löpning och tänker promenad, simma eller vad man nu kan hitta på. Så tänker jag väl, totalt sett så rör vi oss ju för lite. Det är väl liksom allmänt känt.

Ja, där har du ju blivit, alltså nedgång. Alltså om man, vardagsmotion. Det kan vi nog bara säga att där generellt så rör sig ju den största delen av befolkningen alldeles för lite.

Och det är ju jätteskillnad mot 20 år tillbaka. Ja, så har det sociala medier, tänkte du. Ja, jag menar, men då menar jag att så här, om man, då kanske inte folk lägger upp en på Instagram att idag har jag gått i 30 minuter, utan man kanske hellre postar att jag joggade då.

Absolut, jag tror att det som har skett nu är ju att nu, jag uppfattar det som att folk tränar mer. Det som uppfattas som träning i alla fall, när man går på gym och man springer och man cyklar och man håller på. Men allt runt omkring där har bara blivit mycket mindre av.

Folk går inte promenader, man tar en voi, man tar bussen, man tar bilen. Och där var ju liksom folk som inte tränade för 30 år sedan, mycket bättre form än faktiskt några som tränar idag. Alltså som kallar sig för att jag tränar x antal gånger i veckan, men så rör de sig ingenting däremellan.

Jag tror garanterat att det fanns många som var i bättre form för att de cyklade, gick och bara höll igång mera. Men då tänker jag så här också, skillnaden har väl blivit kanske att vi har blivit så fokuserade på resultat. Att det är, ja men de här som du beskriver som höll igång, ja men de kanske inte pashade på milan.

Nej, men de testade ju inte ens. Nej, de behövde inte. Det fanns ju de som inte skulle ha en tanke på att vara med och tävla eller liksom mäta sig eller ens sa att de tränade inte.

Det är där vi har gått lite överstyr tänker jag, att man borde så här, ja men du måste springa, du måste sikta på ett lopp. Det har ju dragit iväg lite väl. Det är bara ett exempel från verkligheten, jag pratade med ett företag jag coachade nyligen.

Och så frågade jag, ja men ni har löpargrupp här? Ja, men det är fem personer som är med i den här löpargruppen och springer regelbundet. Jaha, men hur många är ni på arbetsplatsen då?

Ja, men vi är 60 stycken. Och då sa jag, ja men okej, det här måste ju du sätta på. Varför är det så få som är med och kör då? Nej, men det är de trappa man sig tillbaka.

För det som är tycker jag jobbigt med det där det är ju att man liksom måste vara mycket mer fokuserad på den typen av löpning så att man blir rätt trött i huvudet tycker jag av att springa sådär. Men du, jag kom att tänka på det här. Det här blir kanske ett lite haltande exempel, men jag tänker på en elitidrottare som skadar sig, kanske en alpin utförsåkare som faller illa, skadar sig.

Och det här blir nästan lite samma sak. Då ska man våga ställa sig där och åka igen det här störtloppet eller super-G eller vad det nu är som går så fort. Och hur ska man jobba mentalt då?

Men då tror jag man ska gå ta det successivt liksom just. Det är ju inte så bara att en som har ramlat i störtlopp och nästan brutit ryggen går upp där så fort den är hel utan det är ju säkert i steg också att man liksom kastar sig ut på en lite mindre brant. Men Anja Persson ramlade inte hon i sig extremt?

Men sen var det någon dag senare så körde hon Sen körde hon ju slalom, va? Det var sådana där kombinationer. Just det, var det det? Och då var hon ju tvungen att åka den slalomen dagen efter och var ju helt blåslagen.

Han hade ju blå. Men då undrar man ju, vad tror du som kanske då är bäst av oss på att sätta sig in i ett mindset? Vad tänker man då tror du? Ja men där är det nog just guld som var i huvudet hon är i sån extrem.

Alltså jag tror inte man kan jämföra med elitidrottare som är liksom totalt. Det får bära eller brista kanske man tänker då va? Många elitidrottare är så, hellre dra sönder saker och ramla och allt.

Det är liksom, finns inga gränser. Allt för guldet liksom. Ja, och den kan jag se, den förstår jag. Men när man kommer till en vardag så kan det mera vara så att man måste ta det i steg då successivt, att hon trappar upp.

Gå ner från liksom svart backe till blå och börja, nej men liksom trappa sig upp tillbaka igen. Och sen vara väldigt liksom extra fokuserad i början. Våga gå eller sänka farten, tycker jag, man behöver ju inte springa.

Och sen verkligen, för det handlar ju väldigt mycket om, det är ofta det där när man börjar slappna av eller blir lite trött och liksom blurry i fokus som man missar i att lyssna tillräckligt eller något rot. Och det är läskigt för det bara smäller till och man hinner liksom inte ta emot sig och kan göra sig riktigt illa. Jag ska vara jätte, nu blir det jättekonstigt då beroende på det vi pratar om, det här är faktiskt inte jag springer Fjällmaraton faktiskt så mycket för att jag känner att jag har inte den omgivningen runt omkring mig för att träna på och det är liksom inte, det är ingen, jag blir mer stressad än harmonisk.

Men det är ju jag. Ja, ja, men man måste träna på det. Ja, man måste verkligen, för det är en lite annan idrottsform. Det är passat att bara för dig åka upp och även om du orkar distans sen så hade du känt dig, ja, stressad och osäker och sprungit.

Ja, jag också. Jag är samma, jag sprang igen Fjällmaraton, jag gör aldrig om det här på söndag. I dina Nike Pegasus eller? Ja, men jag sprang och tittade överallt och tänkte att jag ska inte vricka foten och alla sprang förbi i alla nedförsbackar och bara flytta på dig liksom.

Det är spännande upplevelser kan jag tänka mig för dig också. Och jag var helt slut i huvudet för att för mig är det där liksom också som du säger, jag springer och spänner mig och tänker att jag inte ska skada mig och jag tränar alldeles för lite sådant. Jag springer aldrig så, så jag är inget bra på det.

Nej, men jag tänker så, om då Sirpa känner att jag vill faktiskt springa en till Fjällmara för det här är någonting som är kul, ja men då är det väl lite grann det vi varit inne på, men också så här, skapa nya positiva erfarenheter att så här, men försöka förknippa den här, avdramatisera. Ja. Är inte det bra?

Jo, och just kanske gå ner ett hack i svårighetsnivå och få en god känsla och känna fan, det där gick ju bra. Och så plötsligt är hon tillbaka på den där kanske svåraste terrängen som man kanske behöver träna på för att bli redo för ett lopp. Ja.

Du måste vara redo. Ja, och sen lite grann någonstans så här, ja det händer ju att jag ramlar på flacken. Alltså, men någonstans, det kommer lite grann med sporten.

Man kan inte vaccinera sig från fall, men kanske då liksom, ja, om man vågar slappna av så så minskar man ju risken. Ja. Men risken, alltså man kan ju alltid ramla.

Alltså det är så är det ju. Jo, men det kan man på en asfaltsväg. Ja, det har jag gjort. Ja. Men som sagt, hon får ta ett steg i taget där och komma tillbaka i lugn takt.

Ja, men då rundar vi av eftersom tiden håller på att springa iväg för oss. Men vi hinner med Helenas fråga och den lyder som följer. Jag har sprungit lopp i många år, men känner just nu ingen lust att jaga tider.

Måste man ha ett mål för att fortsätta utvecklas? Vad är det korta svaret, tycker du? Kort svar är nog att det är lättare att utvecklas om du har ett mål, tror jag.

För att då gör du de där lilla extra grejerna ofta. När du inte har suget riktigt så gör du ändå det där extra på träning för du vet att om tre månader ska jag göra det där loppet där. Och då vill jag vara förberedd.

Och man tänker lite mer på fokus på sin träning. Sen tycker inte jag att det behöver nödvändigtvis vara så att man hela tiden har lopp om man inte har suget för tillfället. Det kan vara skönt och bra ibland att bara träna för att bara vara.

Ja, må bra. Ja, men svar på frågan att jag tror att för att bli bättre så är det oftast lättare att ha ett mål. Men det behöver inte bli sämre, du behöver inte tappa.

Och bara tappa allt du har bara för att du inte ska springa ett lopp. Men jag vet av erfarenhet och själv också att har man ett mål som ligger där en bit bort så jackar man upp lite grann på smått saker och tänker till i sin träning lite mer. Men jag förstår dig, jag kan också känna ibland att nej, nu orkar jag inte.

Jag har något lopp här, det får inte bli för mycket. Jag har massa annat att tänka på. Och det kan vara jätteskönt att bara träna på. Ja, och sen vill jag bara lägga till att ett mål behöver ju inte vara ett lopp.

Men det vet jag att du också menar. Det behöver inte vara. Eller tider, utan jag tänker, för mig, ja i och för sig är jag anmäld till lite lopp längre fram. Men för mig är målet kan vara att jag vill känna mig pigg i eftermiddag när jag ska göra den här jobbgrejen.

Och då blir det, målet för mig det är att komma ut på det här passet så att jag blir, eftermiddagen är mitt mål. Så jag tänker, det funkar jättebra för mig. För jag vet liksom, efter den där duschen och efter att jag har ätit, då är jag jättefokuserad.

Absolut, jag är helt enig om det att det är lätt att tänka att mål bara handlar om att göra en tävling. Men jag säger ofta det, målbilder kan ha allt att, jag vet att jag funkar på jobbet och hemma bättre om jag tränar. Sen behöver jag inte träna varje dag, men liksom ändå.

Och då kan du motivera dig till att kanske gå ut på det där passet fast du känner liksom halvseg innan. För att du vet att, ja men jag vill vara pigg på poddinspelningen där. Och jag vet att jag är mer där om jag har gjort det här innan.

Man ångrar ju aldrig ett pass. Nej, och då kan det vara runwalk ibland. Om man har den här dagen när man bara, ja men jag vet ändå att löpningen får mig att må bra.

Ja men då kör jag precis det här som Gunilla frågade om det här att, ja men då är det någon minut gång, någon minut jogg. Och i bästa fall har det ju varit sådana där dagar att man tror att man är för trött för att köra något. Och så när man väl kommer ut så känner man, fan det känns lite bättre.

Ja, men där tycker jag är intressant att det ofta