#47: Anabola steroiderna, proteserna och den sjuka träningsbranschen med Anders Lidestam

Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue. Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore? Here's what's actually happening.

Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out. When it stops working, your system is flooded and you crash. Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way.

Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin. It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy. To learn more, go to mod.

com, fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Moduler ships straight to your door. Go to mod.com to get started. That's M-O-D.com.

Jag går ner i vikt och slutar äta. Folk på gymmet frågar om jag har cancer och jag kan inte hålla masken. Jag går ner från 97 kilo till 82 kilo. Då förstår jag mycket av de här idrottsmännen som har slutat sin karriär och har tappat sin identitet helt och får mental ohälsa och mår jättedåligt.

Jag skulle säga att det är en sjuk bransch idag. Det finns grundtanken och det är med träning och allting, men idag är branschen knasig. Är det inte långt jävelt i rörelsen det ultimata kontrollbehovet?

Att man vill kontrollera döden? Jo, du vill kontrollera döden, men jag tänker, varför ska du bli så gammal? Det kommer att bli jävla skitår, för du kommer inte att njuta och leva någonting.

Är det inte viktigare att de åren vi får, att de är fina än att vi ska bli hundra år? De här hundra åren blir en jävla plåga, för redan när jag går och lägger mig och tänker på att jag inte ska dö och jag ska hålla mig frisk, jag går ju bara och lider. Det är live.

Du vet ju, jag tänker på det här tv-programmet som du skrev sen på Facebook att du kanske hellre hade avstått från att delta i. Där var det ju för sig inte live. Det var inte live, och det var väl tur det.

Jag har aldrig varit så nervös för någonting. Men när man väl gick in i studion så gick det. Jag gjorde inte en enda omtagning faktiskt, så det var inte så farligt.

Men jag kommer ihåg när jag satt på bussen och skulle göra första inspelningen i studion. Då tänkte jag så här, jag vill bli busschaufför. Fy fan vad bra att vara busschaufför.

Inte behöva bry sig om någonting. Så jag var nästan att jag hoppade av och ballade ur. Men jag ångrar att jag gjorde det på ett sätt, men inte på ett annat sätt givetvis, för att jag gick ur komfortzonen.

Jag var den här killen i skolan som inte ens skulle lyssna på min inspelade röst. Vi kunde ha ibland att vi skulle spela in ett grupparbete. Så skulle vi spela upp det.

Anders, var ska du? Jag ska på toaletten. Nej, du kan inte gå nu. Vi ska spela upp det. Nej, jag ska på toaletten. Så för mig att göra tv och sen titta på dig själv, det var viktigt för mig.

Men programmet som du säger, ett skitprogram. Nej, jag är ledsen att säga det, det är ett skitprogram. Jag hade så mycket åsikter, jag ville göra det på mitt sätt.

Men det skulle vara förnedringstv, och det skulle vara drama, och det skulle vara gråt. Det var två personer i programmet som jag inte ville ha med, för jag tyckte att de led av lite för mycket mental ohälsa. Men det var inget snack om saken, det var bara att köra.

Och det här programmet, som någon kanske undrar vad vi pratar om, så är det ju det här att TV3-programmet Älskling, du har blivit en tjockis. Ja. När var det egentligen det här programmet?

Det var 2012. 2012, ja. Och vad gick det ut på? Hela idén var att man hade valt ut tio par runt om i Sverige. Och det var ju så att den ena hade då blivit en tjockis, fast de var ju ofta tjocka bägge två, så det var ju liksom inte riktigt.

Och sen gick det ut på att den ena då som inte var tjockis skulle då coacha den andra personen. Och hela programidén gick ut på att man skulle tappa så mycket vikt på så kort tid som möjligt. Och det var sju veckor.

Idiotiskt. Quick fix. Totalt emot alla principer. Men bra tv säkert då, tänkte någon. Bra tv för det gräts och det bråkades, och jag bråkade faktiskt en hel del med inslagsproducenterna.

Speciellt en. Jag ska ta ett roligt exempel. Vi åker ner till ett par i Göteborg, där är kvinnan som är tjockisen, och mannen ska coacha henne. I det här fallet var han minst lika tjock.

Typiskt va. Så vi har ju träffats en gång i studion, sen har de fått lite egna program och kunnat gå på en typ LCH1. Och sen har de ett träningsprogram och de har fått hem lite träningsutrustning och så vidare.

Så när jag gör det första besöket hemma hos dem, där har gått några veckor, och vi sitter och diskuterar hur det har gått och så vidare. Och det har gått bra för den här tjejen. Men hon avsöjer att hon har ätit en näve med popcorn.

Och jag reagerade inte så mycket på det, för jag tycker att det där är inte bråk om. Men där bryter vi. Anders, Anders, du måste vara mer arg snickaren. Arg snickaren, du måste skälla ut henne.

Och jag kan inte sitta där och skälla ut en vuxen människa för att hon har ätit en påse popcorn. Eller inte en påse, en näve. En näve popcorn. Men herregud, oj, oj, oj.

Hela programmet gick ut på att här ska det skrikas, det ska gapas. Under den här tiden var arg snickaren kung i Sverige. Arg snickare är snickare. Och det var ju inte hon, Anna Skipper va?

Nej, hon var innan min tid. Det var därför jag sa det. Nej, Anna Skipper, det där gick ju inte. Där ryker topplocket. Hon gjorde väl något program om kylskåp? Ja.

Nej. Och Anders, vi ska ju säga då, Anders Lidstedt, som du heter, om någon undrar vem som sitter och pratar. Så du har arbetat i alla fall som naprapat och personlig tränare.

Och tävlat i någonting som då heter Men's Physique. Stämmer. Och så har du ju varit PT i det här tv-programmet som vi såg här lite grann. Och vi har dessutom träffats du och jag.

Vi har träffats. Tidigare. Du har ju kollat in mina vikter när jag var ganska nybakad löparbloggare. Kommer ihåg det väl, och vi gick, en övning vi gick igenom var sittande vadpress.

Kommer du ihåg det? Ja, ja, ja. För den lilla soleusmuskeln som är viktig för löparna. Och vet du, precis den övningen har jag verkligen fortsatt med. Och också rekommenderat till mina klienter, för den är helt fantastisk och så underskattad.

Ja, det är, man har ju en stor vadmuskel som går gemensamt i akillescenen, men det består av två delar. Och det är den underliggande delen. Den glömmer man oftast för man gör stående vadpress.

Men som löpare, oavsett, som löpare ska du vara på marken så kort tid som möjligt, men du sätter ju alltid ner foten och tar emot dig. Och då är soleus som tar upp lika den stötarna. Och är man svag i den så kommer man inte att kunna springa och man kommer att få inflammation.

Men sen går man till doktorn och säger Doktorn säger, nej du har benhinneinflammation. Nej, det är inte benhinneinflammation, för det är den här muskeln. De sitter ju väldigt tajt va?

Ja, man tror att det är den. Men som sagt, ni som lyssnar, soleus, antingen så kan man ju sitta och göra vadpress, eller så kan man väl göra tåhävningar och böja knäna? Ja, men det blir lite knepigt att lösa.

Det går med väldigt knepig teknik. Tyvärr ska jag säga det att många gym idag är ju ganska välutrustade. Men sittande vadpress fattas många gånger, det finns inte.

Det är sant faktiskt. Det finns en sån, vi har en stående så man har någonting på. Och det är en klassiker, då får du ju med den stora, men du får inte med soleus.

Och då får man fixa lite själv och lägga Det är jätteviktigt. För våran ställe på Delta Gym, jag menar hälften av människorna där går dit för socialt, för det är som en familj. Men det är väldigt unikt idag.

Men om vi tittar på de här stora anläggningarna, vi ska inte nämna några namn och göra reklam för dem, men det är sällan de här människorna pratar med någon annan. Det är sant, det är två helt olika saker egentligen. De tittar i telefonen och sitter av tiden kan man säga.

Ja, det är ett måste igen. Jag tycker att vi behöver ha mindre måsten och skala av lite grann. Inte bygga mer måsten. Men jag menar, går man dit och älskar och har passion, då är det fantastiskt.

Men vi ska inte göra saker som vi tycker om. Jo, men jag tror att, det här är vad jag har kommit fram till och det är att många inte känner efter längre. Utan man tar emot budskap som man ser i olika sammanhang, framförallt i sociala medier skulle jag säga.

Så tänker man, jag måste göra det här. Till exempel kvinnor 50+. Jag måste lyfta tungt på gymmet, jag måste äta kreatin, jag måste äta protein. Och så blir det ju bananas.

Jag tror inte människor tänker så här, är det här någonting jag vill göra? Du har rätt, för folk tänker inte längre. Det går så fort, det snurrar bara på, du reflekterar inte, du tänker inte.

Och så är du där och samlar mera, samlar, samlar, samlar. Ja, ja, ja. Men det här är lite intressant då. Du har ju ändå befunnit dig i den här estetiska träningsvärlden kan man verkligen säga.

Vad var det som drev dig att tävla då? Det som drev mig att tävla, det var utmaningen att komma i riktigt bra form. För mig har det varit så att det jag inte har tyckt om, det är det här sista att stå på scen.

Det har jag inte speciellt intresserad av. Men resan fram, dieten och liksom allt det här, och att kunna visa att när man går på diet, man måste inte vara en jävla grin-gubbe omkring och gnälla och må dåligt och det är synd om mig, utan tvärtom. I och med att jag äter oftast någon typ av LCH, ganska lite kolhydrater, jag bygger min kost på protein och fett.

Och då blir det inte svårt, men många av de här människorna som håller på och ska tävla sen och deffa som det heter, de äter enorma mängder med kolhydrater för de menar att du kan inte bygga muskler utan kolhydrater, vilket jag inte håller med om. Men hur som helst, och sen ska man börja skära bort alla de där kolhydraterna och det är svårt. Det blir en stor förändring.

Men då har det också blivit i branschen att man ska vara lite, när man deffar ska man vara grinig och det ska vara jobbigt och det ska vara synd om en. Men det är fånigt. Den stora anledningen till att jag började tävla och åkte över till USA fyra gånger och tävlade, det var utmaningen också att visa faktiskt de yngre att det går fortfarande.

Och jag kan klara av det utan att äta kolhydrater, utan att ta steroider och så vidare. Så utmaningen, fantastiskt. Men tävlingsmomentet, det var det tråkigaste för mig.

Det var ointressant för dig egentligen. Det var ganska ointressant för mig. Jag har ju vinnarskalle i och med att jag är idrottskille från tidig, tidig barndom. Men själva tävlingsmomentet, jag tyckte nästan att det var på gränsen till lite genant och sådant.

Jag hade faktiskt velat ha den där känslan när jag stod bakom scenen att jag känner mig som ett lejon och bara vill hoppa fram. Men jävlar ska visa er. Jag vill bara ut och hitta det.

Men grejen var att det var inte det, det var inte exhibitionistiskt. Om du tittar på mycket av de unga tjejerna som börjar i branschen idag, som redan har, som jag menar, har en självkänsla som är så liten. Den blir inte bättre av att hamna i den här branschen, för jag skulle säga att det är en sjuk bransch idag.

Det finns grundtanken med träning och allting, men idag i branschen, den är knasig. Hur menar du då? Vi är ju tillbaka till de här sociala medierna. Du har själv sett det säkert på gymmet också.

Många av de här unga tjejerna som är där för att träna rumpa och helt hysteriskt och det är fottas och grejer. Och sen ska det ut på. Sen kan man sitta tre, fyra timmar och hålla på och fixa till bilderna.

Men du kommer ju aldrig bli nöjd även om du får tusen likes, om du vill ha två tusen likes. Och egot blir aldrig mättat. Och har du då redan en jättedålig självkänsla och du kommer in i den här fitnessbranschen så kommer det inte att bli bättre.

För du kommer aldrig att bli nöjd. Och sen, det växer på. Först är det lite light-anabola och sen blir det lite silikon. Du kommer aldrig att bli nöjd. Men jag tänker också när du pratar om det här defa då.

Jag tänker då någon gång så måste väl kroppen tappa lite. Vad heter det då? Gå tillbaka till något slags lite mer normalt läge. För man kan väl inte vara defad hela tiden?

Nej, det är ingen som går omkring i träningsform för det är ett sjukt tillstånd. Den fettnivån, speciellt på en tjej, det är inte friskt. Så det är verkligen inget att sträva efter.

Då går man, då blir de här, du går ner kanske 10, 15, en del 20 som har gått upp ordentligt, upp och ner. Upp och ner, det är inte heller bra förstås. Det måste vara jättejobbigt om man redan har en skev självbild.

Ja, mycket jobbigt. Och sen, sen de kvinnliga hormonerna blir ännu jobbigare för du kan ju tappa, du vet ju själv, du tappar menstruationen och alltihopa och får enorma hormonrubbningar. Så att, nej det är ingenting att leka med.

Men det har ju visat sig nu både att de här tjejerna, de är beredda att offra. Både det ena och det andra. För det kommer ju biverkningar, mer eller mindre. För det här är ju någonting som du verkligen har egen erfarenhet av.

Om vi då tar avstamp i det här då, som kroppen till slut tar ifrån, har du berättat på ditt Facebookkonto att du berättar väldigt mycket. Väldigt bra inlägg, ska jag säga. Och då har du beskrivit hur dina år på naprapathögskolan lät egot styra träningen, ignorerade kroppens signaler.

Och idag så har ju du, du sa ju själv, du har ju Axel, höft och knäproteser. Ja, fyra proteser. Men du har ju utbildat dig här. Och hur kunde du samtidigt behandla din kropp så illa?

Skomakarns barn. Och den här tanken som du själv säger här nu, var ju åren på Naprapathinskolan som jag skapade alla mina ledbandsskador. Jag var ju löpare precis som du innan.

Jag sprang ju milen på under 40 minuter och vägde 74 kilo. Och min kropp var inte ens gjord för styrketräning. Jag har inte den nu, men jag är envis och har idrottsskalle.

Och man har tränat sedan man var sex. Så att jag gav ju inte upp. Och någonstans visste jag i bakhuvudet att det här är inte bra. Det är inte bra att stå och dra marklyft på 250 utan att hålla med krumrygg.

Det är inte bra. Men du vet, jag tänker så här som många tänker, det drabbar inte mig. Och jag var ung. Och sen tittar jag på de stora killarna och jag ville... Då kom ju min, tyvärr då, mitt pannben.

Och liksom, det finns, det är bara att köra. Det är bara att köra. Det finns liksom inget att välja på. Men, som jag skrev någonstans, jag kan ju inte ångra det här.

För att jag har ju också lärt mig. Jag har ju, jag har ju erfarenheter nu. Det är ungefär som att, vem lyssnar unga killar på om de ska prata om anabola steroider?

Lyssnar de på någon som har missbrukat steroider och vet vad det innebär? Eller lyssnar de på någon professor som inte vet vad han pratar om? Och när jag pratar om skador och träning så är det i alla fall någon som jag kanske lyckas att de undviker det som jag har gjort.

Och ser det långsiktigt. För här var det ju, det var ju quick fix, det ska Förstår jag mycket av de här idrottsvänner som har slutat sin karriär och har tappat sin identitet helt och får mental ohälsa och mår jättedåligt. Efter ett tag skärpte jag till mig och började träna halva kroppen och gjorde det bästa av det, så det vände någonstans.

Men det var några månader, tre, fyra månader när jag, det var fruktansvärt jobbigt. Jag hade en klar identitetskris. Och det är verkligen ingenting jag ångrar för det har lärt mig ännu mer.

Och det har lärt mig väldigt, väldigt mycket att för mig har ju alltid träningen och kosten har varit, det har alltid varit viktigt. Men nu har jag fått en bättre distans. Jag har varit iväg på semester, jag kan åka iväg en vecka utan att tänka på träning och vad det är.

Så det här, så tittar jag tillbaka nu på den här hemska skadan för det var så illa så att jag höll på att få amputera, amputera axeln. Det hade nämligen kommit in en bakterie i axeln och ätit upp och det måste ha levt hål där. Och den hade fått en omvänd protes så det fanns ingenting att sätta skruvarna i.

Så han fick hämta ett ben. Han var nere i kylskåpet förstår du, ortopeden, och hämtade en gammal höftkula som han hade modellerat in i min axelkula. Så jag har någon annans höftkula i min axel ledhåla där för att kunna fästa spikarna för den här omvända protesen.

Och tack och lov så var det killen som var 73 år och är bäst i Sverige, kanske i Europa. Och det var därför det tog så lång tid. Hade det varit någon annan så kanske det hade blivit amputation.

Så jag är så tacksam. Och det kommer tacksamheten in. Tänk att det finns det här. Tänk om det här, den här skadan jag hade nu, hade jag dött av för gammal tid. Jag hade fått så mycket, jag hade dött av det.

Men jag blir nyfiken bara, hur ser det ut, jag vet dina kompisar och bekanta som har varit med ett tag här nu. Ser du ungefär samma att folk är så här lite? Nej, inte så.

Lite ledbrutna, väldigt ledbrutna. Går vi ner nu på Delta Gym, och där har vi mycket av de här gamla killarna som är med från 80-talet. Mycket av de här gamla gladiatorerna.

Det är ett skönt gäng där nere. Och det är väl ingen som inte har någonting, men jag är värst. Du är värst. Jag är värst. Men det är också det som vi pratade om förut, en del har mer anlag för att bygga muskler och har kroppar som håller för det.

Och en del är gjorda för löpning, så jag skulle inte hållit på med det egentligen. Springer du idag? Nej, idag kan jag inte springa. Nej, jag ska byta vänster höft också i vår, då kan jag börja springa igen.

Men då jävlar. Då jävlar. Men då kommer jag inte springa, då kommer jag springa intervaller. Ja. Men det ska jag inte ut och springa långt med den här kroppen för den är inte gjord för det.

Nej, det är kanske klokt, men man behöver ju inte springa så himla långt. Det är också en myt. Men hur tränar du själv idag då? Ja, idag är jag på gymmet och kör fyra, fem dagar i veckan.

Halvtimme, 45 minuter, en, två muskelgrupper. Men berätta, hur kan ett pass se ut? Bara så vi får en uppsättning. Ett pass kan se ut som att nu då, i och med att jag har fått välja bort en hel del.

Men jag hittar mina övningar. Jag går ner och kör kanske ben för framsida på låret, baksida på låret, lite vader. I bensparken, i maskinerna eller? Ja, nu kan jag bara sitta i bensträcket eller bensparken som det säger.

Jag kan ju inte göra, jag kan ju bara, mina knän är okej, men höften är ju så. Så jag kan ju inte göra någon knäböj och benpress och sådant. Så det är bara maskiner för mig då.

Vilket är skönt på ett sätt, men lite tråkigt också. För det är såhär, du vet, träna ett riktigt benpass är lite skräckblandad förtjusning för det är jobbigt. Och efteråt är det skönt, men innan är man lite nervös sådär.

Så det är lite skönt att slippa det då. Så du kör uteslutande maskiner idag? Ja, för benen får jag göra det i och med att jag har benen. Annars är jag mest friviktor.

Men nu håller jag på att rehaba den här axeln igen, och då blir det lite maskiner för det blir lite striktare då. Så jag tittar på, för nu har jag lovat mig själv att lugna ner mig. Jag orkar inte mer, jag vill inte ha mera, och det räcker nu.

Men kan du hålla den här tävlingsskallen, stången även idag så att du, ah, det där skulle jag inte öka upp? Eller kan du sänka vikten? Ja, jag jobbar med det. Varenda pass jobbar jag med, men jag kan det.

För jag måste idag, för att den här protesen jag har nu, den håller inte annars. Och jag vill inte, inte en gång till. Så att jag kämpar stenhårt med det, så att jag lovar dig.

Ja, jag tror dig. Jag går ner varje dag, jag håller igen. Och hittar nu, men det går det också. Jag tänker att vi hoppar över till longevity. Det har ju du också pratat mycket om.

Och när hälsa blir religion. Det kanske är för att vi, det här har jag varit inne på, att vi saknar kanske religion. I de länder där vi gör det så tenderar det här att bli starkare.

Eller är det bara jag som upplever det här? Nej, jag har inte tänkt på det förut, men nu när du säger det så kan jag faktiskt, det ligger någonting i vad du säger. Vi saknar någon religion, vi saknar någon identitet, vi saknar någonting att samlas kring.

Så att det tror jag säkert vi gör, absolut. Vad tycker du om den här rörelsen då, när man ska stå i infravärme och dricka opastöriserad mjölk och jag vet inte vad det är. Stamcellersbyta.

Jag tycker så här, att den här strävan då efter ett långt och friskt liv, det är ju inget fel i den. Men ordet, jag kunde inte ens, det här ordet såg jag först för något år sedan, men jag trodde det hette longevity. Men när jag sa det till folk så gick ingen som fattade vad jag pratade om.

Men i alla fall, och då tänkte jag, men det här är något nytt ord, men det är inte alls ett nytt ord, det är ett ord som funnits i engelskan sedan 1600-talet. Och kommer från latinet, longas vitas, lång ålder eller hög ålder. Men det är som, det har blivit ett modeord, eller lite buzzwords som vi säger.

Det kan man verkligen säga. Och tyvärr, som jag menar gör och som du sa nu, det har skapat någon typ av dogmatisk religion som då istället för att hjälpa oss att bli friska och må bra, vi skapar mer existentiell stress, ångest. Jag menar så här, går man hela tiden och tänker på sin kropp och sig själv och sin hälsa, ja, det blir ett lidande.

För du är så fixerad hela tiden, och som du säger, det finns en miljon olika terapier idag. Och det kommer nytt hela tiden. Nu är det hyperkammare, du ska sitta 95% oxygen, och sen är det kryo, och sen är det rödljus, och sen är det värme.

Och du har sovsäckar du sover i idag, alltså det finns ingen måtta på det. Och sen har du då alla operationer, alla injektioner, och som du säger, sen har du alla peptider som finns, små delar av tillväxthormoner som du kan, som fantastiska saker, men vi har ingen aning om vad som kommer hända med våra kroppar. Sen har du stamcellerna som du säger, det finns oändligt.

Och sen har du då alla appar som du kan koppla upp det till, och klockor och vågar, så att du kan ha koll på ditt blodtryck och så, dygnet runt. Men fan, hur ska du leva då? Ja, det är det jag undrar.

Och var det inte så att den här frontfiguren för den här rörelsen, Brian Johnson, hade inte han någon slags bakterie som åt upp honom inifrån? Han mår riktigt dåligt nu, jag har inte full koll. Jag kanske är helt fel ute, Och inte tar ansvar, för jag tror att det skulle vara en relation funka om vi kom in på det.

Då måste det vara två personer som båda är redo på att ta ansvar. Det är det viktigaste. En gång i tiden tyckte jag att sex och närhet är det viktigaste i relation.

Då var det lite yngre kanske. Ja, och jag kan tycka att det är fortfarande en viktig del, men det är inte det som bygger relationen. Det är tillit och mycket annat.

Ja, men jag fattar. Det är hela paketet, så att säga. Absolut. Men det är ju hela paketet. Det är paketet liksom. Vad är det viktiga i relationen? Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue.

Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore? Here's what's actually happening. Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out.

When it stops working, your system is flooded and you crash. Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way. Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin.

It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy. To learn more, go to mod.com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Modeller ships straight to your door.

Go to mod.com to get started. That's M-O-D.com. Can we not jump into this with weight loss medicines? Det har ju du pratat om. Intressant att du säger det. Precis när jag gick imorse hade de gjort en ny studie på råttor.

Nu ska vi inte dra för stora slutsatser här. Jag vet inte ens vad det är för studier. Men vad de hade fått fram i den här studien var att de som hade fått placebo levde längre och de såg dessutom en massa konstiga åldersförändringar.

De här aporna, eller råttorna, vad det var, som hade fått typ 2-diabetespreparat. Vad såg man då? Det framgick inte av artikeln, men den var väldigt ny. Jag är lite tillbaka till det.

Det är fantastiska mediciner. Jag säger inte att Ozempic bara är skit. Nej, men det missbrukas och görs på fel sätt. Många människor som tar det här har inte förstått eller vill inte förstå eller har inte fått in sig.

De måste få i sig sitt protein och de måste röra på sig. För du kommer att tappa dina muskler och muskler är det viktigaste vi har mot all sjukdom. Det är det bästa försvaret mot all sjukdom.

Allt, jag behöver inte räkna upp. Nej, jag fattar verkligen. Det är så sant. Man går ju ner, men du äter ju inte. Och du tränar inte. Skelettet kommer att kalkas ut.

Dina muskler kommer att försvinna. Då är det livsfarligt. Då har de inte märkt det kanske, de som har börjat. Jag har sett, jag har träffat sådana stycken. Vad har du sett då?

Jag har sett att totalt, alltså vikten går som är brutal. Vi snackar 20-25 kilo här på några månader, men inte en muskel på kroppen. Det är bara sladder, sladder.

Ja, det är inte... Nej, det känns som att det borde följas åt. Att för jag går till en person som verkligen skulle behöva de här medicinerna så behöver man ju också en...

Men det är det här jag upplever. Men du har ju en bakgrund som naprapat och jag vet många som är i den svängen som säger att det kommer folk och så bara Nej, jag har inte tid att göra de här rehabövningarna, jag har inte tid. Utan fixa bara, ge mig en spruta, ge mig en stötvåg, gör någon justering.

Ja, men då blir det ju inte någon... Men om en sån person kommer till mig, jag tar inte hand om en sån person. Du säger nej? Då säger jag nej. Det är inte intressant.

Det väger jag. Det går emot alla mina principer då. Det finns inte. Men det är många som är så. Ja, absolut. Det är väldigt många som är så. Men jag träffar dem inte och de vågar inte komma till mig för de vet att jag skulle skälla ut dem på riktigt.

På ett frottiskt disciplinsätt. Men jag tycker det är så vansinnigt. Jag har inte tid, säger du. Det är helt vansinnigt. Men har du inte... Vad är vikten då med att leva?

För du har inte tid med det viktigaste att ta hand om dig själv. Då kommer vi tillbaka till det här. Älskar du en sån här människa sig själv? I helvete att den gör det.

Då gör man inte. Man misshandlar sig inte på det här viset. Älskar du dig själv, då tar du hand om dig. Du har medvetenhet och hittar inte på den här skiten. Men jag tänker då också det här, det faktum att människor har väldigt olika ekonomiska, sociala och psykiska förutsättningar.

Och var går då gränsen mellan eget ansvar och sånt vi inte kan styra över? Det är min fråga. Ett eget ansvar är något som jag kan sakna enormt idag på vårt människa.

Så vad ska jag svara på den frågan? Nej, jag vet inte. Vi behöver inte ha något färdigt svar. Men det är ju en uppenbar klassfråga också. Att kunna ta hand om sig själv.

Ska vi gå hardcore på longevity då är det absolut en klassfråga. Nu snackar vi dyra grejer. Det öppnade rena nya center först i Malmö och fina orter med tryckkammare och kryo.

Hela skiten, alltihopa. Och det är svindyrt. Och ska du dessutom ha alla vitaminer, mineraler, elektrolyter, protein, då är det självklart en klassfråga. Det är inget snack om saker.

Det är bara så. Om det är hardcore. Sen kan du hålla det på en lite lägre nivå. Men det är fortfarande... Sen är det bara att vi ska äta bra. Vill du äta organiskt och ekologiskt, det finns ingenting.

Då skulle du vara rik alltså. Det är nästan omöjligt. Jag känner mig hyfsad med pengar och säkert du också. Men ska vi äta allting ekologiskt, då blir du rik. Jag har redan en riktigt stor matkonto.

Men jag tänker, du pratar ju här om att du äter mycket kött till exempel. Jag äter mest fisk då. Det är rödfretta som gäller för mig. Hur kan en matdag se ut då med Anders?

Den är väldigt konstig nu. Det här är ingenting jag rekommenderar andra människor. Jag har inte ens ätit idag än. Klockan är, jag vet inte om den är 11 eller 12.

Vad har du ätit då? Det är ungefär. Jag har ingen fasta. Det är lite på känsla. Okej, men en dag. Det behöver inte vara en typisk dag. En dag. Idag kommer jag förmodligen ta en vanlig proteinrik när jag kommer till jobbet.

En Wasted drink från Holistic. Svenskt märke, bra grejer. På eftermiddagen brukar jag koka med tre, fyra ägg. Fyra-fem ägg. Och en kambucha blir det till kväll. Sen när jag kommer hem, då lagar jag ofta fisk och potatis.

Jag äter några potatisar, så jag har lite kolhydrater. Men då fisk och potatis är jag nyfiken på. Hur ser den här fisktallriken ut då? Är den ute hur mycket fisk och...

Det är väl 200-300 gram rödfretta. Lättsmält och gott. Och sen någon timme efter det, kanske två. Då kör jag en scrambled eggs på fem ägg med banan. Och sen lägger jag det på en fruska körsbär.

Så det är den godaste måltiden på dagen. Mitt kvällsmål. Det lät ju gott. Men körsbär har någon slags sura körsbär har någon slags effekt. Ja, det är det senaste nu i cykelbranschen.

Alla cyklister, trots... Jag är ju cykelfantast. Jag tog fram en sambike och alltihopa. Det första de gör när de kommer hem är att de kanske får lite vatten över huvudet.

Sen är det körsbärsjuice. För den är väldigt återhämtande och bra grejer. Men alla de här sakerna är marginella. Det är inte så att du blir något jävla supermonster för du dricker körsbärsjuice.

Men placeboeffekten. Det är placeboeffekt som vi inte glömmer. Men det är en väldigt återhämtande. Så körsbär är bra. Väldigt bra grejer. Men att hitta körsbärsjuice i butiken är nästan omöjligt.

Och det här tycker jag är intressant. Nu ser ju inte ni som lyssnar, men du är fortfarande en rejäl kroppshydda. Muskelärt. Lite muxigt. Ja, lite muxigt har du. Kan vi säga hur gammal du är?

För det kan ju vara Man köper autom. Skulle gymmen fungera så att du dit och kashar upp varje träning, de skulle inte överleva. Det skulle inte finnas så mycket.

Men nu är det fort, fort, jag har sett kort, dåligt samvete, sen kommer du till mig, det var dyrt träningspass förra året. Det var 7000 man fick. Ända har du helt rätt i.

Och sen har du dessutom alla de här människorna som säljer företagsförsäljare. De säljer in 300 träningskort till ett företag och det kommer att vara 30 som nyttjar det. Så någonstans, det är kanske hälften.

Och sen tar vi de hälften då. Hur många tränar och gör någon, förutom det sociala du sa, men hur många får resultat och går ner där med passion och tycker om det här och älskar det? Och liksom, wow, det här är min egen tid.

Nu kan jag vara helt tom och bara gå in i min träning. Hur många gör det? Det kan du ta reda på. Ja, det är inte många alltså. Jag tycker, alltså så här, det handlar väl litegrann om vilken fas i livet man är i, men jag tycker att, nu kanske jag verkligen drar folk över en kam och jag tjejisar då.

Det får man göra. Ja, men då tycker jag att det är väldigt mycket, om man tar den yngre kategorin, men då är det väldigt mycket, ja men det ska vara skåts och det ska vara rumpa. Nej, men tjej, det är helt hysteriskt.

Det är bara rumpa, rumpa, rumpa, rumpa. Helt galet. Jag har gått helt bananer. Så jag kan nästan tycka att den här tajta 80-talsrumpan var väl inte så dum. Nej, men nu har det gått över.

Jag förstår vad du säger, jag kan hålla med dig. Men du vet, det har blivit stora läppar och stor rumpa. Ja, och sen har vi då ett litet hopp. Sen är det ganska glest och det är mycket så här barnafödande.

Då är det inte så mycket, då kanske det är någon gravidträning. Sen kommer ju då den här kategorin som har fött barn och som har blivit lite äldre. Och så har de fått höra av någon guru att nu är det viktigt med tung styrketräning.

Och så är de helt förvirrade för de har ju knappt satt sin fot i ett gym. Utan man kanske håller på litegrann body toning med gummiband. Susanne Lanefelt, kanske.

Nu är jag lite gammal i och för sig. Men ja, någon sån. Och då blir det ju väldigt så, det blir skevt och det är egentligen ingen som riktigt vet vad de håller på med.

Nej, jag håller med dig där också. Det är helt omöjligt för en vanlig lekman att fatta någonting. För du kan gå in på sociala medier och den ena säger si och den andra säger precis tvärtemot.

Och tittar man på de här så kallade experterna på Instagram och alla sociala medier. De flesta av dem har ingen utbildning. De har inte någon grundkoll. Men de är väldigt övertygande.

Och sen ser de ju då bra ut i tittares ögon för de har muskler och är snygga. Och de kan säga vad de vill. Du kan säga vad de vill och folk kommer att köpa det. Vi kallar dem överstepräster.

Ja, typ, det har blivit så. Och problemet, ja. Min mamma sa, det är väldigt talande för hur man kan se på det. På Facebooken så är det en blond kille. Han är så trevlig.

Och han har så trevlig dialekt. Och nu har han en övning här som jag försöker göra. Och det går inte. Jag tror jag kommer att tänka på en kille precis. Nu ska jag inte hänga ut honom.

Men nu får han är så störd. Är han apropat? Nej, nej. Det tror jag inte. Det är inte alls en helkostig skott heller. Det finns ju ett gäng. Någon helkostig skott som är också väldigt på hugget.

Men det här, nej, jag tror det här är lite mer svärmorsdröm då, om man ska säga. Nu är det lite finsk brytning kanske. Jo. Ja nu vet jag vem det är. Nu vet alla vem det är.

Men den här killen som vi pratar om, vi ska inte nämna honom namn. Han har ju blivit en sån här, vad säger man, skilje, alltså det finns, folk älskar honom. Ja. Och folk tycker att han är världens största pajs.

Ja. Det finns liksom ingenting mitt emellan där. Han som säljer kosttillskott tycker ju det. Ja det gör han. Ja precis. Nu orkar jag snart inte. Nej men jag har tonat ut.

Men det här var ju tjej från förra året. Om det hade ändrats sedan dess, så har jag. Men det har du helt rätt i, men jag kan tycka så här. Att det finns absolut bra grejer i den här då som min mamma fastnat för.

Ja, det tycker jag. Att han, han sprider ju ändå någon slags rörelseglädje. Och sen så brukar jag då säga, mamma, du har ju ändå en dotter som är PT, så jag kan hjälpa dig.

Du kanske inte ska göra precis den här jättesvåra övningen för balansen. Hon har inte så bra balans. Vi kan bryta ner den och göra så här istället. Då känner hon ändå att hon har tränat med den här killen.

Men det här jag tycker också är så tråkigt, den här fördomen mot hemmaträning. Jag har en klient som fick höra då från sin sambo att, jaha, det där ser ju mer ut som sjukgymnastik. Och då blir jag ju, då ryker ju topplocket på mig, för jag tycker det är så.

Jag sa det, ta sambon och så får han köra ditt program. Så ska du se vad han kommer att be om nåd. Han kommer att tappa balansen och han kommer att börja gråta. Ja, jag hörde.

Ja, men bra att vi är överens. Det här är så tråkigt. Nej, men det är ju hemmaträning. Alltså, det enda problemet med det är, jag vill ju, jag har inga problem att ge, jag jobbar mycket med pilatesbollen och core-övningar med en hård, inte en mjuk, det ska vara en hård pumpad pilatesboll, ska jag säga.

Inte de vi hittar på gymmet, för det är, då är det, det ska vara en hård boll. Och då ska du träna i maskiner, så måste du se till att anpassa det efter personens längd och höjd. Men sen är det så här att många PT idag, de har så dålig utbildning och har ingen erfarenhet själva att träna.

Jag ser det så här, det är helt okej att träna maskiner, men som nybörjare vill jag ju försöka plocka in några fria övningar så vi börjar på det. För tränar du i maskiner, du kommer in som nybörjare, du har alltid en dominant sida. Du har en vänster eller höger sida.

Sen ska du börja träna i en maskin. Du kommer att skapa mer problem. För till exempel, vi ska göra trisen som alla människor, du kanske orkar tio kilo på höger och fem kilo.

Men sen har du då en maskin du jobbar bilateralt, vad kommer det att skapa? Den starka sidan kommer att bli starkare och den andra kommer att få. Så att det... Det tänker man inte på.

Nej, det tänker man inte på. Men om folk, om man verkligen inte, idag... Folk är ju så lata och bekväma och vill inte undersöka. Men skulle alla människor som går på gymmet förstå att ska det bli något av det här, då måste jag få hjälp och vara lite intresserad.

Och våga fråga. Våga, precis, det är det du säger. För folk är så jävla rädda för att fråga om hjälp. Och rädda för att göra fel. Och göra fel och fråga. Utan då går man hellre ner och smyger runt väggarna där och rycker och sliter och gör ingenting rätt.

Ja, gud ja. Apropå det här du sa, det vill jag verkligen skarva i en stund. Det här med att man inte vet riktigt vilka muskler man jobbar med. För det märker jag själv.

Det är först på senare år som jag har märkt så här, jäklar, den här övningen tog verkligen på rumpan. Då behöver man inte ha så tunga vikter, kan jag säga. Då kan det vara löjligt lätta vikter.

Man ska träffa musklerna. Träffa musklerna. Och det är det här som jag märker att folk inte riktigt vet. Jag brukar fråga min mamma ibland som ett stickprov. När hon viftar ut med något ben så här, vad tränar du nu?

Ja, mage kanske. Alltså det är det här jag menar. Vi börjar med att veta vad vi tränar. Stackars mamma, jag