#46: Hur vågar jag springa igen efter vurpan med Malin och Petra

Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue. Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore? Here's what's actually happening.

Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out. When it stops working, your system is flooded and you crash. Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way.

Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin. It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy. To learn more, go to mod.

com, fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Moduler ships straight to your door. Go to mod.com to get started. That's M-O-D.com.

Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine. Spoiler, it's your hormones. MIDI is a virtual care platform built for women by women and offers specialized hormone care from trained clinicians.

Plus, it's covered by most major insurances. Getting started is easy. You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones.

Visit joinmidi.com to book your first visit. That's joinmidi.com. Insurance coverage varies. Check with your plan for coverage. Det är du och jag, Malin, som sitter här i studion och vi är här för att besvara era lyssnarfrågor.

Om du ska ge ett tips, ett enda tips. Idag trodde jag inte jag skulle orka någonting och så bara tvärtom blir det. Då bara susar man på och ibland kan det bli mycket, mycket bättre.

Susar på, jag tycker det är ett fantastiskt målbild. Susar på! Jag tror att han är i en väldigt, väldigt bubbla. Han tränar fruktansvärt hårt nu. Jag hörde bara där på Finkamper att han körde 10 000 och sen gick han ut och sprang 20 kilometer efter det 10 000-loppet på Finkampern på 28 minuter.

Det var ju liksom hans maratontempo typ. Så han skulle köra en långpass, så han hade 20 kilometer kvar sen. Så det är lite... Oj, jäklar! Nej, shit. Men när jag pratade med Tony så sa han att alla på Bosön, eller vad det nu var, om det var GH, alla visste vad Andreas Almgren hade i kroppen.

Men vi i tv-såpan gjorde ju inte det, så vi var ju helt chockade. Men visste du... Såg du loppet? Ja, ja, ja. Nej, alltså jag visste inte exakt, men jag känner honom och han tränar så väl så att jag visste att om han gör som han gjorde, om han sticker på det sättet, då är det inte någon galenskap, då vet han att han har det i kroppen.

För att han är inte liksom... Det finns ju orutinerade löpare som man bara känner att åh nej, vad händer? Och så vet man att det där kommer aldrig gå. Men det skulle egentligen inte kunna gå att springa så på EM, men jag visste att han är så himla rutinerad och trygg med det han gör, så att han sprang på det han var tränad för.

Det var ju helt... Det var gåshud verkligen. Men vad tror du han kommer att kunna göra på maran då? Det är otroligt svårt att säga i och med att där är han ju liksom ny.

Även om han är så otroligt bra form nu och så, men han kommer ju möta världens bästa maratonlöpare från hela världen, för New York Marathon är ju liksom Rolls-Royce-loppet. Och mara är ju liksom något man måste lära sig också. Så att han kommer ju få testa sig.

Men jag... Alltså, man ska aldrig säga aldrig, men jag tror ju inte att han är riktigt färdig för att bara kliva rakt in i världseliten på maraton från ingenstans. Men herregud...

Vad vet man? Det är ju inte det flackaste loppet heller, så det kanske är mer placeringar än tid som han är ute efter. Ja, men absolut. Det är inte det snabbaste.

Men det är som sagt, det finns kenyaner i Etiopien, det är hela världseliten som har sprungit väldigt många maratonlopp och fort också. Så jag håller alla tummar jag kan nu. Men det ska inte, rent utsagt, gå nästan att bara kliva upp och sopa banan med dem som har sprungit massa, massa lopp.

Men är det någon som kan göra det så kanske det är han. Vi får se. MOD.com is changing the way people battle excessive fatigue. Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore?

Here's what's actually happening. Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out. When it stops working, your system is flooded and you crash.

Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way. Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin. It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy.

To learn more, go to mod.com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Moduler ships straight to your door. Go to mod.com to get started.

That's M-O-D.com. Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine. Spoiler, it's your hormones.

MIDI is a virtual care platform built for women by women and offers specialized hormone care from trained clinicians. Plus, it's covered by most major insurances. Getting started is easy.

You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones. Visit joinmidy.com to book your first visit. That's joinmidi.com. Insurance coverage varies.

Check with your plan for coverage. Det är i alla fall, vi tar ett kliv från elitlöpningen till motionärslöpningen. Där befinner vi oss i största delen. Det är du och jag, Malin, som sitter här i studion.

Vi är här för att besvara era lyssnarfrågor. Vi har fått så många frågor. Det är jättekul att folk fortfarande har så otroligt mycket frågor till oss. Ja, men vi älskar det.

Vi ska försöka hitta bra svar. Ja, ska vi hoppa rakt in i det? Ja, såklart. Ja, men då gör vi det. Då är det Madelein som undrar här gällande sina vader. I maj hade jag sju veckors löpuppehåll på grund av en muskelbristning i ena vaden.

Började försiktigt igen, men för fyra veckor sedan hände samma sak i samma vad. Jag styrketränar, kör cross-trainer och gör tåhävningar. Vad mer ska man göra? Ja, då får vi direkt säga en disclaimer att vi är ju inte medicinskt utbildade.

Allt det här kan ni, bara så att ni vet. Vi ska försöka svara utifrån era erfarenheter. Men exakt. Det där låter ju verkligen som det som i folkmun kallas för gubbvad.

Det kan drabba kvinnor också. Jag har haft det själv ett par gånger. Det kan ju komma även i baksida lår och andra ställen, men det är oftast i vaden. Det knepiga med den skadan är ju att det är ingen som riktigt medicinskt har kunnat...

Jo, man kan säga vad det är. Det är en liten bristning i... Ofta så är det i övergången mellan undre och övre vadmuskeln. Varför det kallas för gubbvad är ju för att det drabbar främst personer som har kommit till en något äldre ålder.

Och kvinnor och män. Men kanske fler män, därav namnet. Det är för att man blir mindre elastisk i den här fascien som ligger runt muskeln. Bindrören är. Och den liksom snäpper av.

Man får en liten, liten bristning där. Och det är extra känsligt i vaden. Och det sega med det där är ju att den liksom går upp lätt när man har haft det. Nu lät det som att Madeleine hade vilat länge.

I ofta kan det vara så att det kan läka på en vecka eller två om det är en liten grej. Och så tycker man att nu känns det bra igen och så sticker man ut och springer. Och så går det i tio minuter, en kvart och så poff, bara i ett steg utan att man har gjort något speciellt.

Så att det värsta är att jag har inget supertips annat än det hon har gjort. Det här är ju de där förbannade tåhävningarna som man alltid får rådet om. Men du, jag tänker på det här som ju jag själv och säkert du också har gått på.

Och det är det här att man tror att när man är smärtfri så är man återställd. Att man ser det som en signal på att nu kan jag... Jag säger inte att Madeleine har gjort det.

Men det kan vara en sån grej att man så här, okej, nu är jag smär Tycker jag. Väldigt, väldigt utvecklande och givande och skadeförebyggande. Och då kör man ju liksom tunga övningar som är också lite fler muskelgrupper.

Jag menar marklyft och knäböj, utfallsteg och allt sånt där. Det är ju inte bara en muskelgrupp, utan du får ju så många på köpet. Enbensövningar som du säger där är ju superbra också.

Ja, precis. Knäböj. Ja. Eftersom man är ju på ett ben i taget när man springer. Så det är ju verkligen, men sen kan man ju även varva med om man liksom vill köra en typ av flåsstyrka någon gång som förr i tiden hette cirkelträning.

Det finns 20 andra namn på det numera. Hitt och... Ja, nej Gud vad man kan komma på namn. Ja, men det är ju samma grej egentligen, cirkelträning. Ja, men i alla fall olika kroppsövningar eller lättare vikter med stationer kanske.

Eller bara rulla runt ett par övningar parallellt och så... Pratar vi bål förresten? Massa bål är ju, ja precis. Bål, jätte jätteviktigt för löpning. Och så att där kan man ju i så fall verkligen, förutom stora muskelgrupper för benen, och de tar ju även på bålen.

Du måste ju spänna rygg och mage. Ja, absolut. Om man nu kör sådana. Men annars, bål jättebra. Sen även liksom höfter, höftböjare som också är det man kan glömma bort ibland.

Att det är lätt att tänka att man ska träna baksida, framsida, rumpan och kanske rygg och mage. Men så sitter det ju de här grejerna mittemellan som ska hålla ihop hela altet. Ja, men det är jättebra för att du säger det, för det är verkligen sådant man missar.

Och också har du en stram till exempel höftböjare eller svag, så kan det ge signaluttryck på andra ställen. Och sådana här bara gummibandsövningar, man går sådana här sidgång för att få de här sidohöfterna på sidan som ska hålla ihop också i ett löpsteg. Så att det finns mycket liksom special eller småövningar också som inte är så tung, inga tunga vikter liksom som du kan köra för att bli en bättre löpare, absolut.

Men jag tycker bara då att det är ju en klok tanke från henne att faktiskt satsa på styrketräning på vintern. För jag tänker ju, jag vet inte vad du ser Malin när du coachar, men många tränar ju likadant året runt. Och det är väl inget fel.

Bara man går in på löpband istället för att springa ute. Ja, men sen hoppas man ändå att man är bättre i april än i november. Och det är ju den, det blir svårt då.

Ja, det kan man tänka om man ser på elitaktiva, de har ju väldigt så periodiserad träning, liksom tävlingssäsong och sen är det en lång uppbyggnadssäsong för att bli bättre. De har ju en ambition att varje år bli bättre. Och även om en motionär i en viss ålder inte kan drömma om att man blir bättre hela tiden, inte du och jag heller förresten.

Mota förfallet i grinde i alla fall. Mota att man inte blir så mycket sämre, så är det ju ändå så att man måste göra saker under året för att mota bort det. Och vintern tycker jag ju är en årstid när man ska bygga en väldig grundtålighet och en grundstyrka, både kondition men också styrketräning.

Så att man liksom kommer ut och är väldigt stark, känner sig som en traktor liksom som ska ut. Och sen, jag själv föredrar ju att hålla uppe ändå en lite fart även på vintern så att det inte är så trögt. Ja, men tänk annars blir många kanske stressade om man känner att så här, jag har kört jättemycket gym nu och liksom tunga grejer.

Och sen när man ska springa, man kanske har kört mycket löpband och sen kommer man ut och bara, nu går det så tungt, nu har jag blivit sämre. Och så sätter sig det på huvudet. Ja, det är ju det man behöver inte liksom tappa alltihopa.

Vissa kanske känner att min kropp mår bra av det och drar ner på löpningen och upp med styrkan. Men det behöver ju inte vara så radikalt heller att du liksom släpper alltihopa, utan det är bara att du kan kanske dra ner lite grann på farten och kvaliteten på löpningen och dra upp styrkan och liksom mer lugnare uppbyggande löppass. Men bibehålla såklart en del intervall.

Och inte lägga ner löpningen. Nej, för då blir det väldigt trögt. Ja, då blir det jätte. Men jag tänker så här också då, om man nu är en sån som vill träna nästan likadant hela året, då tycker jag man kan göra det.

Och det har jag testat också med några av mina klienter. Då gör vi så mikrosykler, eller vad ska man säga då, att man liksom kanske fyra veckor med lite mer fokus på styrka, kanske två styrkepass och tre löppass. Och sen kanske ett styrkepass och fyra löppass.

Nu är det här om det är en väldigt seriös löpare som springer mycket. Ja, jag tänkte vem är det som gör det här? Ja, det är ett exempel. Man kan också ha ett styrkepass och två löppass, och så tar man kanske två varje sen, eller så att man laborerar lite under pågående säsong.

Exakt, så det behöver ju inte vara så att nu går jag in i ett tre månader med bara byggnad, utan det är ju som du säger, man kan ju periodisera lite även på vintern och bygga ett par veckor lite mer styrka och sen springa lite mera. Och slipper man ju få den här paniken att såhär, åh nej, nu blir jag jättelångsam, om det är det man tänker på. Men utgångspunkten att satsa på styrketräning är ju kanonbra.

Väldigt bra. Det är ju som sagt det bästa med det oftast att man känner när man kommer ut på våren att det finns lite resurser i det, alltså man är hållbar. Man är inte så rädd att kroppen ska gå sönder, det känns liksom stabilt.

Man går inte på fälgarna liksom. Från Cattis, och det här har ju vi, ja vi är ju där, jag snart och du. Hur mycket behöver man träna i veckan när man är 50 plus?

Ja jag är ju definitivt där. Jag fyller i år om en månad. Ja det är så pass ja, det är nedräkning här. Jajamän, så det är mitt följsta år, så jag kan ju nästan prata utifrån.

Det där, den frågan är ju väldigt svår. Ja, hur långt är snåret? Ja, och liksom såklart vilken bakgrund du har och vad du har gjort genom livet påverkar ju såklart det.

Men jag tror i alla fall av egen känsla och erfarenhet så är det ju som med alla åldrar egentligen. Det handlar inte bara om 50 plus, det kan vara vid 45 eller 40. Att man lyssnar på kroppen och liksom det som jag tycker själv jag känner kanske, eller som många pratar om också, det är att man behöver lite mer återhämtning.

Jag säger fortfarande att jag tror att man kan träna hårt när man är 50 plus, det gör jag själv, jag är 54. Jag kör hårda pass, jag kör mig helt slut, men jag känner också att jag behöver lite mer återhämtning än för 20 år sedan. Men vad betyder det i praktiken?

Är det kanske en hel vilodag där du inte springer alls? Eller vad kan det vara? Ja, men precis, lite mer hela vilodagar, så att det inte blir för mycket, att det liksom går i ett hela tiden.

Och mera, har jag kört ett riktigt hårt pass eller ett långt pass, då känner jag att det kanske sitter i lite mera än det gjorde förr, 10, 15, 20 år sedan. Ja, det känner jag igen också faktiskt. Så jag känner att det känns fortfarande väldigt bra att kunna springa sådana pass.

Men som sagt, jag känner att dagen efter eller timmarna efter eller en, två dagar efter så kan jag liksom känna att jag är inte redo att köra det där hårda passet först nu. Jag tror inte att man ska vara rädd att våga ta i om man har tränat tidigare att fortfarande fortsätta med det. Man får ju självklart känna vad är lagom för dig, men framförallt så tror jag återhämtningen mellan att det tar lite längre tid.

Ja, men sömn och jag tänker också såhär, som vi har hela livspusslet med jobb och annan livsstress, det är ju jätteviktigt. har tagit så mycket energi och plats att det inte är värt att pusha, då kanske du bara ska ut och lufta eller jogga eller gå. Men tänker du Malin, som har varit i elitidrotten, hur var du på att kunna skilja det här, det här är jobbigt och det här är dumt?

Hur har det ändrats? Jag tycker alltid att jag har varit rätt bra på det även när jag var elitidrottare, att jag kände min kropp så pass att det var några gånger som man bara kände att jag får bryta det här passet, det är på fel sida. Och det behövde ju inte vara för att man var sjuk alltid, ibland kunde det vara bara att man var försliten.

Och då kände jag liksom att då är man på den där sidan när det är osunt, för då är det nedbrytande bara på fel sätt. Men det de flesta gånger är ju så att man har bara olika bra dagar. Ibland är det bara tungt och man ska ta sig igenom om man känner att nu får fasten gå hur dåligt som helst, men jag ska igenom alla intervaller, eller jag ska igenom den här rundan.

Och det får gå tungt. Så oftast är man ju där, men det gäller att lära känna sin kropp. Och det har jag fortsatt att göra och jag tycker nu är jag väldigt så där lyhörd.

Men är det inte ändå lite grann, nu lägger jag orden i mun på dig, men du får se om jag har fel, men att man är kanske lite mer benägen när man är i ett elitsammanhang, att man kanske testar mot bättre vetande ibland, eller tvärtom, att man kanske är ännu bättre på att känna av sånt. Jag måste säga att jag uppfattar mig själv som klokt i att inte pusha mig i fel läge än många av mina kunder eller vänner, och framförallt när de är små, krassliga eller har någon krämpa eller någonting. Då ska de ändå ut och testa lite och jag är kanske släppt.

Och där är jag liksom bara tvärnej. Jag går aldrig ut och testar om jag är halvsjuk eller har någon krämpa som jag vet att den här ska inte jag springa på idag fast jag var sugen. Så jag säger att det är det dummaste, och jag förstår dem.

De kan ha satsat på det här loppet i månader. Men det finns elitidrottare som har satsat i fyra år på OS och så blir de sjuka två dagar innan. Fråga Almgren som har ramlat och fått skadebakre.

Eller det händer att man blir sjuk två dagar innan och får ställa in. Och det är fruktansvärt tungt, men så är det. Där tror jag är viktigt om man till exempel är en sån person som gör mycket lopp och man fokuserar väldigt mycket på det här loppet.

Jag tycker ändå att man ska försöka där någonstans tänka att träningen du har gjort fram till loppet, den är jätteviktig. Den är ju inte bortkastad någonstans. Låt oss säga att det här loppet uteblir.

Du kommer inte till start. Nej, du har tränat för den här maran nu. Ja, men all träning är gjord. Och när du blir frisk från den där förkylningen eller vad det nu är, så har du all träning i dig.

Och då får man ju bara försöka fortsätta att träna eller hitta ett nytt lopp. Hitta ett nytt lopp, ja. Så det är ju inte så att då är det helt bortkastat. Och jag tänker ju ändå så här att för de flesta så är det väl ändå så att man tänker att det här är långsiktigt och att det inte är ett lopp i livet och sen ska du lägga av efter det.

Ja, men jag tror att många vet det med huvudet och sen så tar känslorna över när det är någonting som man har investerat väldigt mycket tid och energi i. Men jag tror det som man då kan lätt tänka, och det är väl kanske därför som inte jag kommit till start, det är ju att komma till start då och så gör du inte dig själv rättvis. För att du har ju inte de krafter som du ska ha och du får inte utdelning för det du har gjort.

Och så blir det bara kanske få betala hårt med hälsan plus att du har gjort ett dåligt resultat eller kanske varit tvungen att bryta. Så det blir dubbelt dåligt. Så det blir ingen bra av det.

Don't do it. Nej, så det blir det vi vill. Håll dig hel och frisk. Håll dig vara smart vid rätt tillfälle. Vi går vidare. Då är det Pontus. Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue.

Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore? Here's what's actually happening. Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out.

When it stops working, your system is flooded and you crash. Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way. Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin.

It's a more complete solution that gives you 10 to 12 hours of steady focus and energy. To learn more, go to Mod.com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Mod will ship straight to your door.

Go to Mod.com to get started. That's M-O-D.com. Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine.

Spoiler, it's your hormones. Midi is a virtual care platform built for women by women and offers specialized hormone care from trained clinicians. Plus, it's covered by most major insurances.

Getting started is easy. You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones. Visit joinMidi.com to book your first visit.

That's joinM-I-D-I.com. Insurance coverage varies. Check with your plan for coverage. Does som är har svårt att komma igång med sin löpning. Och han vill ha det absolut bästa tipset.

Och säg inte köp skor. Om du Malin, om du ska ge ett tips, ett enda tips. Ja, betyder det att han har skor redan kanske? Ja, men det låter som det. Jag hoppas det.

Ett enda tips, vad säger du? Då tycker jag att det är det här att börja gå och springa om vartannat. Då kallar vi inte det för intervallträning, utan vi kallar det bara för att komma ur den där.

Gå ut och gå. Och sen så har du på dig då dina löparskor som du faktiskt redan har. Och är klädd för att bli lite varm. Och sen så bara slänger du in spontant kortare löpsträckor.

Det kan vara en minut. Ja, och så du kan gå ut var du nu än befinner dig och bara liksom varvar. Och så bara får feeling. Nu ska jag springa en liten bit och försök springa med liksom bra hållning och liksom försöka tänka på att nu ska jag liksom ändå springa.

Och så bara så, om du tycker att oj, nu blev det jobbigt, jag vill inte springa mer. Då går du. Bara går du. Så att lura sig in i så att det inte är det där att jag ska slita mig ut på ett löppass.

Ja, det blir värsta tröskeln. Ja, det är värsta tröskeln. Så att, nej, jag ska gå ut och röra på mig. Ja, men jag hade ett intressant samtal med en person faktiskt igår om just det här med motivation.

För det är ju någonting man ofta är då, när man hamnar i det här läget så väntar man ju på motivationen som aldrig kommer. Och hon sa det att, men hon kommer från lagidrott. Och då har hon kört väldigt mycket korta intervaller i den här lagidrotten för att det är viktigt att kunna ha den förmågan i den här idrotten.

Men hon sa det att, jag kan inte motivera mig att gå ut och köra en distansrunda, för jag blir så uttråkad. Men däremot så kan hon då göra de här, dels passen med laget och sen de här löpintervallerna då med en grupp, för hon tycker att det är svårt att göra själv. Och liksom, man har försökt komma igång med löpning år ut och år in, och det hamnar i det här misslyckande läget.

Då kanske man, nu menar jag inte att det är så för Pontus. Fan, du har gett jättebra råd också. Men jag bara tänker, om man nu känner det, då kanske man ska skruva lite på själva upplägget.

Då kanske du ska testa om det, det kanske inte är löpning som är din huvudsport. Du kanske ska hålla på med brottning. Eller, ja. Till exempel som du var inne på Peter, kan ju testa och kanske känna till någon grupp då.

Ja, om man nu hittar slowrunners. Ja, det finns allt från fastrunners till slowrunners. Nej, men det finns ju alla möjliga. Och jag tycker att det är tips själv.

Men jag tycker absolut bäst att, under pågående lopp dessutom med väldigt fina resultat. Alltså att man till exempel bestämmer sig för att jag går lite grann vid varje vätskekontroll. Det är perfekt, delmål.

Och sen så springer jag resten. Och så hinner pulsen gå ner lite, och man får en liten mikroåterhämtning, och sen så blir det bättre tid paradoxalt nog i mål än vad du hade haft om du hade tvingat dig att springa hela vägen. Jag tror att på långlopp, om du inte är i absoluta eliten där du inte har tid till sånt, så tror jag att det är jättebra att stanna till och gå ibland.

Jag menar, Lidingöloppet är det många som pratar om det, att man tjänar ju väldigt mycket på att gå i de branta partierna om man är motionär. Du får inte samma puls, du får inte samma mjölksyrapåslag, du går lika fort som folk som försöker springa i det. Och man förlorar mindre energi genom att gå.

Och vid vätskekontroller, att se till att du hellre får i dig vätska än att det liksom hamnar i ansiktet för att du stressar. Och så får du ner pulsen. Och sen får du en mental, liksom liten återhämtning.

Att du bara får något att se fram emot. Precis, men det har hjälpt mig jättemycket. Och jag ska också säga att när jag var på väg tillbaka från min ryggskada, då hade inte jag sprungit på väldigt länge.

Och nu skulle jag komma igång igen. Och då kan ju inte jag ge mig ut och dra en halvtimme i sträck. Så då körde jag verkligen enligt Galloway fyra minuter, eller jag började med fyra minuter gång och en minut löpning, eller jogg då, under en halvtimme.

Och sen successivt blev det mer jogg och mindre gång. Och det funkar ju superbra. Även under rehab-perioden, när man kom tillbaka efter skada, då har jag faktiskt kört det.

För då är det ju så att bara den där lilla gången emellan gör att man lugnar ner den här kroppsdelen som kanske inte tål så mycket. Eller om det är flåset och man inte har kört på länge. Jag håller med dig Petra.

Mitt hjärta slår mycket för de här personerna som vill springa men inte riktigt vågar. Jag brinner också för de fast jag kommer från det som är. Jag vet ju att de här som redan springer fort och springer mycket, jag brinner för dem också.

Det är inte det, men de är ju mycket mer självgående. De har ju redan fått suget, de har redan en viss kunskap. De är bekväma. Så de ska absolut ta sin del. Det är inte så att man bara ska tycka att du får klara dig själv för att du är så bra.

Jag håller med dig Petra. Mitt hjärta slår mycket för de som har vågat sig dit och vill testa och vill utmana sig själva från sin nivå. Mitt hjärta blöder lite för dem också för jag känner att jag är så glad att de har tagit sig dit.

För jag vet att det är en större tröskel för dem. Och kanske också att de vet att det är du som håller i kasset. Då kanske de får för sig och tänker, oj nu måste jag springa jättefort när Malenev löver över där.

Ja exakt och det är det som är viktigt att de får klart för sig. Det är ju verkligen inte så utan jag är där för att hjälpa dem från sin nivå. Och det märker de ju snabbt hur man tar sig an dem.

Men det roliga för mig som coachar, och det vet ju du också som coachar, det är ju att se individen, en person ta sig, ha en utveckling utifrån sig själv och inte i struntsamma hur fort eller långsamt det går för mig. Här behöver man inte bevisa något, men jag blir ju glad när man ser viljan. Och känner att jag har kunnat förmedla någonting från min bakgrund så att den utvecklas.

Och det är ju mitt mål. Ja, jag håller med. Den här är ju faktiskt väldigt intressant och jag känner igen mig. Det är Sirpa som frågar, hur återfår man modet att springa trail när man har ramlat och skurit sig rejält på en fjällmara?

Jättebra fråga. Alla andra frågor har också varit jättebra, men den här är verkligen, den träffade mig. Du, den träffade mig också i och med att jag sprang med bruten arm här i ett antal veckor.

Jag var nämligen också på en löparresa i Kroatien med den här armen. Och vi sprang på väldigt svåra ställen ibland, små grusvägar med rullgrus och stenar och rötter. Och det var väldigt brant upp och ner.

Och då var jag verkligen medveten om att, oh, jag har inte råd att ramla. För balansen påverkas väl när du har... Ja, det tror jag. Och framförallt jag bara insåg att jag kan inte ta emot mig här med den här armen.

Den ska inte ha fler smällar. Så att jag sprang verkligen. Det var krävande. Och det hade satts sig faktiskt en liten rädsla att våga. Och sen ramlade två kvinnor också och skrapade sig där på den resan och gjorde illa sig lite grann.

Inte farligt, men ändå så att det händer ju alltid grejer på trail, skulle jag säga. Någon ser man ramla eller snubbla. Och man måste våga komma över en, absolut.

Men det sätter sig. Ja, det gör ju det. Och jag tänker också så här, nu vet jag inte alls hur hennes omgivning ser ut. Om det är så som det var för mig att jag är omgiven av asfalt.

Jag bor på Kungsholmen. Man kanske kan pressa fram någon slags nästan grus om man anstränger sig lite. Och du vet ju hur det ser ut där jag bor. Och sen att gå därifrån, då blir det ganska lite knäligt när man har den här flacka underlaget.

Och sen så står man och ska köra då fjälllopp och lyfta benen. Och det är liksom hur mycket som helst att tänka på hela tiden. Plötsligt ska blicken vara i marken än framåt.

Och bara det stressar ju jättemycket. Om man då har en miljö runt omkring sig där det är ganska lätt och lite enklare stigar, så kan man ju börja där. Annars blir det ju lite klurigt.

Har du något tips där? Ja, jag tänker det. För successivt kanske du inte tar den mest knixiga stigen från start. Där den här rädslan känns mer. Utan som sagt, gå ner lite ett hack i svårighetsgrad utan att det behöver vara asfalt.

Det kan ju vara en lindrigare stig eller grusväg. Eller så. Och sen trappa man sig tillbaka. För det som är tycker jag jobbigt med det där, det är ju att man liksom måste vara mycket mer fokuserad på den typen av löpning så att man blir rätt trött i huvudet, tycker jag, av att springa sådär trail.

Men du, vet du vad jag kom att tänka på det här? Det här blir kanske ett lite haltande exempel, men jag tänker på om en elitidrottare som skadar sig, kanske en alpin utförsåkare som faller illa, skadar sig, och det här blir nästan lite samma sak. Och då ska man våga ställa sig där och åka igen, det här störtloppet eller super-G eller vad det nu är som går så fort.

Och hur ska man jobba mentalt då? Men då tror jag man ska gå ta det successivt liksom just. Det är ju inte så bara att den som har ramlat i störtlopp och nästan brutit ryggen går upp där så fort den är hel, utan det är säkert i steg också att man liksom kastar sig ut på en lite mindre brant, men liksom… Men Anja Pärson, ramlade inte hon?

Hon ramlade. I sig ett extremt. Men sen var det någon dag senare som körde hon… Sen körde hon ju slalom va? Det var sådana där kombination. Just det, var det det?

Ja, och då var hon ju tvungen att åka den slalomen dagen efter och var ju helt blåslagen. Hon hade ju blå… Men då undrar man ju, vad tror du, du som kanske är då bäst av oss på att sätta sig in i ett mindset där, vad tänker man då då tror du? Ja, men där är det nog just guld va, som var i huvudet.

Hon är ju sån extrem. Alltså jag tror inte man kan jämföra med elitidrott. Nej, det är därför det haltar lite. Det får bära eller brista kanske man tänker då va?

Många elitidrottare är så att hellre dra sönder saker och ramla och allt. Det är liksom… Finns inga gränser. Allt för guldet liksom. Ja, och den kan jag se, den förstår jag.

Men när man kommer till en vardag så kan det mera vara så att man måste liksom ta det i steg då, successivt, att hon trappar upp svårare och går ner från liksom svart backe till blåa och börjar, nej men liksom trappa sig upp tillbaka igen. Ja. Och sen vara väldigt, liksom extra fokuserad i början.

Våga gå eller sänka farten, tycker jag. Man behöver ju inte springa. Och sen verkligen, för det handlar ju väldigt mycket om det. Det är ju ofta det där när man börjar slappna av eller blir lite trött och liksom blurrig i fokus som man missar i att lyfta tillräckligt eller något rot.

Ja. Och det är läskigt, för det bara smäller till och man hinner liksom inte ta emot sig och kan göra sig riktigt illa. Jag vet inte, det här, nu blir det jättekonstigt då beroende på det vi pratar om, just därför är inte jag springer fjällmarathon faktiskt så mycket för att jag känner att jag har inte den omgivningen runt omkring mig för att träna på och det är liksom inte, det är ingen, jag blir mer stressad än harmonisk, men det är ju jag.

Ja, ja, men man måste träna på det. Ja, man måste verkligen, för det är lite andra idrottsformer. Det är passat att bara för dig åka upp och även om du orkar distans sen så hade du känt dig, ja, stressad och osäker.

Ja, och då är jag samma, jag har sprungit en fjällmara och det gör jag aldrig om jag är på söndag. I dina Nike Pegasus? Ja, ja, ja, men jag sprang och bara tittade överallt och tänkte att jag ska inte vricka foten och alla sprang förbi i alla nedförsbackar och bara flytta på dig liksom.

En spännande upplevelse kan jag tänka mig för dig också. Och jag var helt slut i huvudet för att för mig är det där liksom också som du säger, jag springer och spänner mig och tänker att jag inte ska skada mig och jag tränar alldeles för lite sånt. Jag springer aldrig så.

Så att jag är inget bra på det. Nej, men jag tänker så, om då Sirpa känner att jag vill faktiskt springa en till fjällmara för det här är någonting som är kul. Ja, men då är det väl litegrann det vi har varit inne på, men också så här, skapa nya positiva erfarenheter att så här, ja men försöka förknippa den här, avdramatisera.

Är inte det bra? Jo, och just kanske gå ner ett hack i svårighetsnivå och få en god känsla och känna fan, det där gick ju bra. Och så plötsligt är hon tillbaka på den där kanske svåraste terrängen som man kanske behöver träna på för att bli redo för ett lopp.

Ja. Det måste vara redo. Ja, och sen litegrann någonstans, jag, det händer ju att jag ramlar på flacken. Alltså, jag menar någonstans, det kommer litegrann med sporten.

Man kan inte vaccinera sig från fall, men kanske då liksom, ja, om man vågar slappna av så, så minskar man ju risken. Men risken, alltså man kan ju alltid ramla. Alltså det är ju så är det ju.

Jo, men det kan man på en asfaltsväg liksom. Ja, det har jag gjort. Ja, så att det, men som sagt, hon får ta ett steg i taget där och komma tillbaka i lugn takt.

Ja, men då rundar vi av eftersom tiden håller på att springa iväg för oss. Men vi hinner med Helenas fråga och den lyder som följer. Jag har sprungit lopp i många år, men känner just nu ingen lust att jaga tider.

Måste man ha ett mål för att fortsätta utvecklas? Vad är det korta svaret, tycker du? Kort svar är nog att det är lättare att utvecklas om du har ett mål, tror jag.

För att då gör du de där lilla extra grejerna ofta. När du inte har suget riktigt så gör du ändå det där extra på träning för att du vet att om tre månader ska jag göra det där loppet där och då vill jag vara förberedd. Och man tänker lite mer på fokus på sin träning.

Sen tycker inte jag att det behöver nödvändigtvis vara så att man hela tiden har lopp om man inte har suget för tillfället. Det kan vara skönt och bra ibland att bara träna för att bara vara. Ja, må bra.

Ja, men svar på frågan att jag tror att för att liksom bli bättre så är det oftast lättare att ha ett mål. Men du behöver inte bli sämre, du behöver inte tappa. Liksom att bara tappa allt du har bara för att du inte ska springa ett lopp.

Men jag vet av erfarenhet och själv också att har man ett mål som ligger där en bit bort så jackar man upp lite grann på smått saker och liksom tänker till i sin träning lite mer. Men jag förstår dig, jag kan också känna ibland att nej, nu orkar inte jag har något lopp här. Det får inte bli för mycket.

Jag har massa annat att tänka på och det kan vara jätteskönt att bara träna på. Ja, och sen vill jag bara lägga till att ett mål behöver ju inte vara ett lopp, men det vet jag att du också menar. Det behöver det inte vara.

Eller tider, utan jag tänker, för mig, ja i och för sig jag är anmäld till lite lopp längre fram, men för mig är målet kan vara att så här, jag vill känna mig pigg i eftermiddag när jag ska göra den här jobbgrejen. Och då blir det, målet för mig är att komma ut på det här passet så att jag blir, eftermiddagen är mitt mål. Så jag tänker att det funkar jättebra för mig, för jag vet liksom efter den där duschen och efter att jag har ätit, då är jag jättefokuserad.

Absolut, jag är helt enig om det att det är lätt att tänka att mål bara handlar om att göra en tävling. Men jag säger ofta det, målbilder kan ha allt att, ja men jag vet att jag funkar på jobbet och hemma bättre om jag tränar. Sen behöver jag inte träna varje dag, men liksom ändå.

Och då kan du motivera dig till att kanske gå ut på det där passet fast du känner liksom halvseg innan för att du vet att, ja men jag vill vara pigg på poddinspelningen och jag vet att jag är mer där om jag har gjort det här innan. Och man ångrar ju aldrig ett pass. Nej, och då kan det vara run walk ibland.

Om man har den här dagen när man bara, ja men jag vet ändå att löpningen får mig att må bra. Ja men då kör jag precis det här som Gunilla frågade om det här att,